Har vi förtjänat att gå under? – Synd och straff i den bibliska tankevärlden

”Hör Herrens ord, Israels folk! Herren väcker talan mot landets invånare, ty ingen trofasthet och ingen kärlek och ingen kunskap om Gud finns i landet. Förbannelser och lögner och dråp och stölder och äktenskapsbrott breder ut sig, blodsdåd följer på blodsdåd” (Hos 4:1–2).

Det är väl ungefär så här vi tänker oss att en gammaltestamentlig profet skall låta: varnande, fördömande, hotande. Detta är ett citat från Hoseas bok, början av det fjärde kapitlet. Det nyss citerade kan faktiskt vara något av det äldsta vi har i Bibeln. I varje fall är Hosea en av de äldsta skriftprofeterna, han levde på 700-talet f.Kr. Han var en äldre samtida till Amos, Jesaja och Mika. Lägg märke till att i slutet finns en anspelning på tio Guds bud och det ungefär i den ordningsföljd vi är vana vid. Man kan riktigt se framför sig hur israeliterna i nordriket hukade sig inför denna bredsida – om de nu över huvud brydde sig om det. Sådana är ju profeterna, sådant skall de säga.

Men jag fortsätter att citera ännu en vers. ”Därför sörjer landet, alla som bor där tynar bort, också markens djur och himlens fåglar och fiskarna i havet dör” (v. 3). Hebreiskan är helt tydlig; det är en kausal konjunktion som inleder: ”därför”. Följden av människans ondska och gudsfrånvändhet är alltså, att naturen drabbas av undergång, ”markens djur och himlens fåglar och fiskarna i havet dör.” Den antika grekiska bibelöversättningen lägger till ännu en grupp av djur, ”kräldjuren på jorden” – möjligen är det ursprungligt. Under alla förhållanden: ett ekologiskt perspektiv, där teologi, antropologi och kosmologi hålls samman på ett sätt som vi kanske inte är vana vid från Bibeln. I varje fall är det inte utan vidare givet att äktenskapsbrott leder till att fiskarna i havet dör.

Detta perspektiv är dock inget unikt för Hosea. Hans yngre profetkollega Jeremia uttrycker sig i liknande banor, om än Guds eget verkställande av domen här kommer in på ett annat sätt. Hos Hosea har man snarast intrycket att människornas skuld i sig drar undergång över jorden, även om det allra först sägs att Herren väcker talan mot landets invånare. I Jeremias bok läser vi: ”Så säger Herren: hela landet skall läggas öde, jag skall förinta det. Därför sörjer jorden och himlen svartnar där ovanför” (Jer 4:27–28a). Samma kausalitet här: därför sörjer jorden och himlen svartnar.

Flera exempel kan anföras, men det får räcka med dessa båda. Tanken är klar: människans handlande får följder inte bara för henne utan för den jord som vi lever på och – inte minst – lever av. Nu behöver ett ekologiskt synsätt inte med nödvändighet leda till apokalyptik i ordets kvalificerade mening, och det tror jag inte heller att det har gjort, åtminstone inte under Hoseas och Jeremias tid. Vid denna tid sysslade profeterna mera med det egna folkets framtid, inte med jordens eventuella undergång. Var de bekymrade för jorden, så var det för jorden med litet j, inte den planet som vi bor på.

I det följande tar jag upp förhållandet mellan synd och straff i Bibeln och om detta sätts i samband med ett undergångsperspektiv. De flesta exemplen är hämtade från Gamla testamentet (GT), inte endast därför att det är mitt ämne, utan också därför att det mesta materialet finns där.

Man brukar tala om en syntetisk livsuppfattning och den gäller då inte bara det gamla Israel utan över huvud äldre kulturer, i varje fall i det östra medelhavsområdet. Tanken är följande. Genom en handling sätts ett skeende igång som i en eller annan form återvänder till gärningsmannen. På 1960-talet, när jag läste bibelvetenskap, var större delen av litteraturen på tyska, och vi lärde oss snabbt det ominöst klingande uttrycket die schicksalwirkende Tatsphäre. Jag citerar den då mycket läste Gerhard von Rad: ”Liksom en sten, som kastas i vattnet, så utlöser varje gärning en rörelse mot gott eller ont, en process sätts igång, som, särskilt om det rör sig om en förbrytelse, först då kommer till ro när missdådaren nås av vedergällning” (Gerhard von Rad: Theologie des Alten Testaments, 1958, del I, s. 397).

Särskilt i den israelitiska vishetslitteraturen är det lätt att finna exempel på denna livsuppfattning. Maximerna i Ordspråksboken kan ofta synas banala, en lång rad av moralkakor, men om man läser dem i detta ljus blir de strax mera erfarenhetsbaserade och instruktiva. Jobs bok är det stora paradigmet. Job drabbas av stora olyckor – därför, tror vännerna, måste han ha begått någon allvarlig synd. Jobs vänner läser mönstret så att säga baklänges. Den syntetiska livsuppfattningen utgår annars från handlingen och sluter sig till följden, men här utgår de från följderna och sluter sig till vad som måste vara orsaken, nämligen att Job är en stor syndare och har förtjänat det han har råkat ut för. Detta är något som Job med stor häftighet bestrider: jag har inget ont gjort, Gud straffar mig med orätt, han är själv en förbrytare (Job 9:24).

Med detta synsätt behöver inte Gud bedöma varje människas handlingar för att sedan antingen belöna eller bestraffa. Det är helt enkelt så, att synden straffar sig själv: som man sår, får man skörda. Handlingen själv åstadkommer detta, men den bakomliggande förutsättningen är givetvis att universum är etiskt organiserat och gudomligt övervakat. Problemet var endast, att räkningen inte alltid gick ihop för den enskilde. Det fanns säkert många fler än Job som klagade över att bli orättvist behandlade, eller med ett modernt ord: teodicén. Ytterst ledde detta till en skepticism som vi finner i Predikarens bok. Det spelar inte så stor roll hur vi handlar – fel blir det ändå.

Vi har ännu en bakomliggande förutsättning: tanken på ordningarna. I tillvaron finns nedlagt ett antal ordningar, som reglerar livet och som man måste finna för att kunna foga in sig i dem. Själva skaparakten är den grundläggande ordningen: Gud nedkämpade en gång kaosmakterna och införde på så sätt ordning eller kosmos i tillvaron. Återigen: vishetslitteraturen är helt präglad av denna föreställning. Det är tydligt, att några nydaningar inte är att vänta av den som är genomsyrad av detta, än mindre några revolutionära anspråk. Ordningstänkandet är basen för ett stabilt men kanske också stagnerande samhälle. Inte heller detta är en typiskt biblisk tanke, den finns över hela världen och konfucianismen är ett ovanligt tydligt exempel.

Då blir det också klart, att högmodet måste vara en allvarlig synd. Den som inte vill infoga sig i de ordningar som gäller, han eller hon gör sig skyldig till högmodets svåra synd. Vi känner till det grekiska ordet hybris, och även om det inte finns ett hebreiskt ord som riktigt svarar mot hybris, så finns fenomenet där i hög grad. Tänk bara på byggandet av Babels torn! Hör vad Gud säger om detta arkitektoniska storverk: ”Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig” (1 Mos 11:6).

Men synden kunde också uppfattas på ett annat sätt. Den kunde ses som en smitta, som spreds nästan genom beröring och alltså inte hade sin grund i en mänsklig viljeakt utan i ett, ofta oavsiktligt, misstag. Också detta är ett urgammalt tänkesätt, som vi bäst finner företrätt i den gamla grekiska religionen, varifrån vi också har den tekniska termen för detta slag av ondska, miasma, som betyder just smitta. Särskilt utsatt för miasma var kultpersonalen, och ett komplicerat system av renhetsregler skulle sörja för att de kunde förbli tjänstbara. Rent och orent – där har vi ett begreppspar som har haft en oöverskådlig betydelse i judendomen, något mindre i kristendomen. Inom judendomen finner vi det nu främst i dietlagarna.

Sjukdom var en form av orenhet, och särskilt allvarliga sjukdomar uteslöt från deltagande i kulten. Det gällde om den sjukdom som i vår bibelöversättning alltjämt kallas spetälska, men vars medicinska klassifikation fortfarande får anses vara osäker. Det viktigaste för oss nu är, att det aldrig sägs att någon drabbats av en sjukdom som syndastraff. Aldrig någonsin. Vi har ett par, långa kapitel i Tredje Mosebok som utförligt beskriver symptom, men prästen har där sin roll endast som diagnostiker. Sjukdomen sätts över huvud inte in i ett religiöst sammanhang. Folkligt har säkert sådana föreställningar funnits, vilket omvittnas av en fråga som en gång riktas till Jesus: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” (Joh 9:2).

Att komma in i det orenas sfär var allvarligt nog, men det gick alltid att få bot, ett ord som passar med tanke på smittans biologiska konnotationer. Och att göra bot och bättring krävde nog först och främst inte medvetenhet om den egna synden och ett botfärdigt sinnelag (även om det var önskvärt), utan det var ett yttre, rituellt skeende. Vi har kvar detta i uttrycket ”göra bot i säck och aska” och psalmisten ber ”Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö” (Ps 51:9). Synd i meningen av orenhet var allvarlig nog för den som tjänstgjorde i templet, men för gemene man var det ingen stor sak. Förlåtelse fanns att få och det var nog sällan människor gick omkring i ångest för vad de kunde ha gjort. Det var i alla fall inget som ledde till att man förtjänade att gå under.

Renheten var viktig i kulten. Därav följde, att om kulten inte sköttes på rätt sätt, kunde hela folket drabbas. I den israelitiska historieskrivningen ser vi många exempel på detta. Här ser vi också begreppet kollektiv skuld tydligt: varje generation står och faller med kungen. Kungarna i Jerusalem får ofta dåliga omdömen i Kungaböckerna: de har inte aktat på sin uppgift att vårda sig om kultens renhet och därför drabbas hela folket. Vad som i bibelvetenskapen kallas det deuteronomistiska historieverket – det komplex som omfattar Femte Mosebok till och med Andra Kungaboken – kan ses som ett enda försök att svara på frågan: varför har vi råkat ut för detta onda? Varför föll templet 587, varför tvingades vi till Babylonien i exil? Och svaret blir: våra kungar har lett oss vilse. De följde inte sin anfader Davids föredöme.

Detta gäller dock endast ett folk, låt vara det som står i centrum för denna samling av skrifter. Talar GT någonstans om en total undergång för mänskligheten och beskrivs den i så fall som ett syndastraff? Jag skulle tro att de som är någorlunda bibelkunniga här tänker på den så kallade syndafloden i Första Mosebok. Den svenska termen syndaflod är olycklig, det tyska Sintflut betyder endast den stora översvämningen. Men det är ofrånkomligt att den skildras som en följd av människornas ondska: ”Herren såg att ondskan på jorden var stor, människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda” (1 Mos 6:5). Och så bryter den stora floden fram, endast Noa och hans familj räddas. Varför också djuren skall utplånas är oklart, likaså om människorna har gjort sig skyldiga till någon mera specifik ondska. Har de verkligen förtjänat att gå under och varför beskrivs inte i så fall mera utförligt vad de har gjort?

Men Noa överlever, och noga taget får denna händelse med sina paralleller i andra religioner snarare betecknas som en nystart för mänskligheten. Då är det annorlunda med det som skildras i de i egentlig mening apokalyptiska texterna. Här tänker jag särskilt på det som brukar kallas Jesajaapokalypsen eller Jesaja 24–27. Redan den första versen är talande nog: ”Herren skall föröda jorden, han skall ödelägga den, härja hela dess yta, skingra dess inbyggare.” Fortsättningen visar att vad jag i början kallade för det ekologiska perspektivet finns kvar här efter kanske 400 år, men skärpt: ”Jorden har vanhelgats av dem som bor där: de har överträtt lagarna, kränkt rätten, brutit det eviga förbundet. Därför fräter förbannelse jorden och de som bor där får bära sitt straff. Därför blir jordens invånare färre, bara en liten rest blir kvar” (Jes 24:5–6).

Lägg märke till att fruktan för överbefolkning här är helt frånvarande. Det är tvärtom en fruktan för att det blir för få människor, ”bara en liten rest blir kvar”. Här ser vi det omekaniserade agrara samhällets bekymmer: finns det nog med människor att bruka jorden? Alltför många människor kan det aldrig bli. Skulle risken föreligga, så kommer det antingen assyrier eller babylonier och deporterar större delen av befolkningen.

Dessa båda syndföreställningar – den mera ekologiska och den av smittotypen, den miasmatiska – kunde väl ofta kombineras. Tydligast är detta när jorden besmittas av människoblod. När Kain dödat sin bror Abel blir jorden förbannad därför att den har druckit människoblod. Vidare är det helt klart att syndabegreppet kunde utvecklas till etik och att det faktiskt skedde hos profeterna. I äldre teologi ses ofta profeternas verksamhet som inledningen till en etisk och individualistisk version av den gamla, stamcentrerade och mera naturbundna israelitiska religionen. Det kan nog diskuteras; vår bild av främreorientalisk religion är över huvud mycket mera nyanserad nu. Men det kan knappast förnekas att de starkaste uttrycken för synd och skuld finns i den profetiska litteraturen.

Därmed förs vi också över till Nya testamentet (NT). I evangelierna finner vi, mycket riktigt, att det är den etiskt utvecklade synduppfattningen som förhärskar. Begreppen renhet – orenhet tycks inte ha spelat någon större roll, även om de inte heller helt avvisas. Om vi antar att de tre första evangelierna ger en i huvudsak korrekt bild av den historiske Jesus och hans förkunnelse, så har han på denna punkt skilt sig lite från en samtida rabbin. I varje fall är synen på lagen och dess uppfyllande kategorisk i Matteusevangeliet: ”Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgås, inte förrän allt har skett” (Matt 5:18). Så talar inte precis den som vill omstörta alla traditioner han har vuxit upp i. Här verkar det gamla ordningstänkandet regera oinskränkt.

Samma gäller för resten av NT, om vi lämnar evangelierna. Hos Paulus växer synden till något av en kosmisk makt, som tagit mänskligheten i sitt våld. Inte så att människan till sitt väsen har blivit ond, men jämfört med både profeterna och Jesus har det skett en skärpning. Typiskt är att Paulus i regel talar om synden, grek. hamartia, i singularis – när han talar om synder i pluralis är det i regel fråga om övertaget traditionsgods.

Men inte endast Paulus ser sakerna på detta sätt. Även den blide Johannes kan i sitt första brev skriva: ”Hela världen ligger i den Ondes våld” (1 Joh 5:19). (Jag lämnar frågan öppen om det är aposteln som har skrivit det eller inte.) Den bakomliggande förutsättningen är att vi lever i den yttersta tiden, då det ondas makt blir som starkast och därmed också motsättningen till Gud och det goda. Detta finns redan i den äldsta evangelietraditionen, där utgångspunkten är Jesu stora apokalyptiska tal i Markus 13. I ett bildrikt tal framställs här den yttersta tidens vedermödor. ”Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra, och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovärkarna” (Mark 13:8). Krig och naturkatastrofer inträffar – däremot, intressant nog, inte den mera ekologiska varianten av jordförstöring som jag inledde med att citera från Hosea.

Den bibliska bakgrunden till denna apokalyptik ligger närmast i vad vi kan läsa i GT om Herrens dag. Det äldsta stället är i Amos bok: ”Ve er som längtar efter Herrens dag! Vad har ni för glädje av Herrens dag? Den är mörker, inte ljus” (Am 5:18). Av den ordknappa formuleringen tycks det framgå, att det vid denna tid funnits ett optimistiskt hopp i breda folklager om att Gud skulle gripa in och återställa folkets lycka. Detta ingripande kallades för Herrens dag. Profeten vänder upp och ner på hela denna föreställning: Herrens dag kommer nog, men den skall drabba er och inte de andra folken. Det är verkligen inget att gå och se fram emot.

Kommer detta att vara början till jordens undergång? Och för att anknyta till den första frågeställningen: är detta något mänskligheten har förtjänat? Är det ett syndastraff som vi har dragit på oss? Är det tänkt som ett upprepande av syndafloden, med den skillnaden att det nu inte är Noa och hans familj som räddas utan en grupp som kallas ”de utvalda”? Nej, tanken på en ackumulerad syndaskuld är frånvarande för dessa apokalyptiska texter. Det talas visserligen om att laglösheten ökar (Matt 24:12), men inte att detta skulle vara motiveringen för ett gudomligt ingripande. Och helt klart är att den gammalisraelitiska tanken, att synden straffar sig själv, här är genombruten. Att en yttersta tid skall bryta in, det är något som Gud har fastställt och det till synes oberoende av människornas beteende. Det är som när profeterna talade om Herrens dag: den kommer under alla förhållanden, men ingen vet när.

Över huvud förefaller NT vara ointresserat av teoretiska spekulationer på detta område. Orsakssammanhang kan skönjas, men den säkra vissheten i äldre texter – ”därför sker det så och så” – är borta. Förkunnelsens udd är snarast praktisk: det gäller att känna igen tecken på att detta börjar ske, det gäller att i rätt tid se om sitt hus. Bildspråket är djärvt och oväntat: ”Det förstår ni ju, att om husägaren visste vid vilken tid på natten tjuven kom, skulle han hålla sig vaken och hindra honom från att bryta sig in i huset” (Matt 24:43). Eftersom besöket av en tjuv alltid är något oväntat och något obehagligt, så verkar det inte finnas någon glädje i denna väntan, endast en ängslande ovisshet.

Och ändå … Låt oss backa ett ögonblick till GT. I Jesajaapokalypsen, som jag nyss nämnde, finns en underbar skildring av vad som kommer att hända efter Herrens stora ingripande i den yttersta tiden, efter det att jorden har förötts och ödelagts. Så här står det i Jes 25:6-8:

Herren Sebaot skall på detta berg

hålla gästabud för alla folk,

ett gästabud med feta rätter och starkt vin,

med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.

På detta berg skall han utplåna

den slöja som höljer alla folk,

det dok som skymmer alla folkslag.

Han skall utplåna döden för alltid.

Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder

och göra slut på sitt folks förnedring

överallt på jorden.

Herren har talat.

Vattnas det inte i munnen när man läser detta? Feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin. Vi kanske inte längre är så förtjusta i feta rätter, men vi skall tänka på att detta är en kultur där det dagliga kaloriintaget ofta var snålt tillmätt. Varje tillfälle till fest måste tas emot – ingen vet när och om det upprepas. Även hos Homeros – ungefär samtida – äter hjältarna inget annat än kött, gärna så fett som möjligt, och dricker inget annat än vin, även till frukost. Även Akilles hästar dricker vin.

Men den lekamliga förplägnaden är endast en sida av saken. Det viktigaste är naturligtvis dessa ord: ”Herren skall utplåna döden för alltid.” Här nalkas vi ett område, där GT ännu är avvaktande och försiktigt, men NT desto mer explicit: det eviga livet. Kanske någon undrar varför jag ännu inte har nämnt Daniels bok, det tydligaste exemplet på en apokalyptisk bok i GT. Där finner vi den berömda utsaga som tydligast uttrycker tron på de dödas uppståndelse (Dan 12:2). Men den finns alltså också på andra ställen.

Orden om den stora festmåltiden är alltså avsedda att förstås bildligt. Det är nog knappast så att den som har ställt samman denna text – och det är alltså inte Jesaja själv – har tänkt sig ett framtida luxuöst party på Sions berg. Utan vad det är fråga om är en återställelse till det ursprungliga tillståndet, en restitutio ad integrum. Men den måste föregås av en undergång. Först det totala misslyckandet lämnar plats för en nystart.

Och detta är en så frekvent tankegång att den nästan verkar vara regeln i de bibliska böckerna. Vi såg det i Jesu stora apokalyptiska tal. Vi ser det i en annan text hos Jesaja, och den texten kan möjligen gå tillbaka till profeten själv. I det elfte kapitlet läser vi om hur ett skott skall skjuta upp ur Jishajs avhuggna stam. Det skall åtföljas av en paradisisk frid i djurvärlden: ”då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem” (Jes 11:6).

Sällan talas det i GT om att det är Messias ankomst som skall åstadkomma detta. Tanken finns, men den dyker upp sporadiskt och mest i sena texter. Där är det förvisso annorlunda i NT, men om Jesus skall identifieras med GT:s Messias är helt och hållet en trosfråga.

Men det är nu hög tid att vi kommer in på den bok i Bibeln som mer än någon annan har brukat förknippas med apokalyptik och undergång, Uppenbarelseboken i NT. Det är med viss bävan jag går in på den boken, ty den sätter verkligen exegetens krafter på prov och mitt ämne är egentligen GT. Men om vi ur ett bibliskt perspektiv skall försöka besvara en fråga som ställdes i rubriken – har vi förtjänat att gå under? – då måste Uppenbarelseboken finnas med.

Att jorden i sin nuvarande form kommer att gå under, det är tydligt enligt den boken. Här samlas trådarna ihop från hela den bibliska traditionen, och för vår blick målas det upp ett fantastiskt panorama, där likt ett expressionistiskt konstverk undergångsscenariot passerar revy. Jag kan inte här gå in på några detaljer men rekommenderar alla att läsa Uppenbarelseboken i Bibel 2000, där de fylliga noterna ger en utmärkt kommentar till innehållet. Man skall bara inte ställa stora krav på logisk konsistens – boken är ett konstverk och måste avkodas med en förstående läsarblick.

Låt oss se på början av det artonde kapitlet! Det har rubriken Babylons fall. I GT står Babylon inte endast för staden i Mesopotamien utan också som symbol för en mot Israel fientlig makt. Det här språkbruket förstärks i NT, där Babylon är ett täcknamn för Rom. I slutet av Första Petrusbrevet hälsar församlingen i Babylon, alltså Rom, och likaså är det fråga om Rom i Uppenbarelseboken. Förföljelser av de kristna från romerska myndigheter har säkert spelat in här, men man behöver nog inte se det som ett totalt avståndstagande från romarriket. Snarare är det vad Augustinus kallar för civitas terrena, nämligen ”den gemenskap av onda och gudlösa människor, vilken varit den drivande kraften bakom de hedniska statsbildningarna” (B. Hägglund: Teologins historia, 4:e uppl., s. 110). – Så här står det i Upp 18:1-6:

Sedan såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av hans härlighet. Och han ropade med stark röst: ”Störtat, störtat är det stora Babylon. Det har blivit ett tillhåll för demoner, ett näste för alla orena andar, ett näste för alla orena och avskyvärda fåglar. Ty för hennes otukts skull har alla folk fått dricka vredens vin, och jordens kungar har horat med henne, och jordens köpmän har blivit rika genom hennes makt och lyx.” Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ”Dra bort från henne mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor. Ty hennes synder har tornat upp sig ända till himlen. Och Gud har inte glömt det onda hon har gjort. Ge henne lika för lika, ge henne dubbelt igen för hennes gärningar. Häll upp dubbelt åt henne i den bägare där hon har blandat sin dryck. Ge henne lika mycket plåga och sorg som hon själv har omgett sig med glans och lyx.

Man kan förstå att en text som denna kunde ge tröst åt de kristna som förföljdes i det romerska riket. Uppenbarelseboken blev också snabbare ansedd som en kanonisk bibelbok i den västra delen av kyrkan än i den östra. Det måste ha varit skönt att få höra att vilddjurets dagar var räknade, att lidandets tid var utmätt. Men det stannar inte med detta.

Roms och därmed hela den civiliserade världens undergång följs nämligen av något som är mycket större. Nu kommer vad som enligt NT är Herrens dag i dess egentliga mening. Kristus kommer tillbaka med en ny himmel och en ny jord. ”Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man” (Upp 21:1–2). Därför måste min inledande fråga besvaras jakande: Ja, vi har förtjänat att gå under. Och vi kommer att gå under, men detta är ändå inte slutet. Det kommer en fortsättning, som snarast är en början på något oanat, ”vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom” (1 Kor 2:9).

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.