Modernitetens känslige budbärare

Två personliga texter, med 47 års mellanrum, kan ge oss en inblick i Giovanni Battista Montinis temperament. I oktober 1921, som 24-årig ung präst, blev han oväntat utsedd till att studera vid den romerska akademin för blivande påvliga diplomater – Pontificia Ecclesiastica Academia. Detta var inte alls något han själv ville. Han hade då redan börjat känna sig hemma i uppdraget att vara studentpräst och med att publicera artiklar i andliga och sociala ämnen. Han skrev till en äldre präst, som stod honom nära, och uttryckte hur förbluffad han var över detta. Han kände sig ”förkrossad” och irriterad på sig själv, och sade att han aldrig hade strävat efter denna ”karriärväg”, som han förutsåg skulle medföra risken att få ta emot både ”smicker och förakt”.

Sent i november 1968, mot slutet av ett svårt år i påveämbetet, skrev Paulus VI – i en anteckningsbok som nu finns tillgänglig i hans arkiv i födelsestaden Brescia – ned några reflektioner över sitt eget ”sökande efter Gud”. Han lovade sig själv att ”inte tala så mycket om mig själv”, och tillade att han ofta kände sig ”missmodig”, medioker och saknade tillit. Han undrade om detta bara var en fara som kom på äldre dar. Han bad om att inte fokusera sin egen person utan sitt uppdrag att bekräfta andra i deras tro. I sin meditation över ålderdomen valde han en ovanlig evangelietext, den om fottvagningen: ”Han älskade dem intill slutet” (Joh 13:1).

Det som dessa båda texter har gemensamt är en blandning av självkännedom och ångest. Han var en man med många begåvningar, men han hade också klen hälsa och var mycket känslig. Hans svaga hälsa visade sig vara en välsignelse när han var ung, eftersom han tilläts bo hemma hos familjen i Brescia i stället för i den instängda världen i prästseminariet dit han gick för undervisning. Hans far var redaktör för en tidning, och därmed kom den unge Montini i kontakt med en brokig skara av italienska, katolska tänkare. Här blev han sporrad till att reflektera och skriva. Under hela sitt liv lyckades han få tid till att bilda sig, i synnerhet i fransk litteratur. I hans anteckningsbok finner vi till exempel – i den nämnda novembermånaden 1968 – uppskattande kommentarer till Pierre Teilhard de Chardins bok Le Milieu Divin och till en nyligen publicerad fransk artikel om uppenbarelsen.

All denna intellektuella och kulturella nyfikenhet gick hand i hand med ett djupt andligt liv. Lika obenägen som han en gång var att slå in på den diplomatiska banan, lika litet ville Montini – sedan han hade blivit utnämnd till kardinal – bli påve. Men när han väl fick dessa kallelser tog han emot dem i total hängivenhet, och tillbringade sammanlagt mer än 35 år i Vatikanen. Under den långa tjänstgöringen i Statssekretariatet blev han inte sällan utmattad; av allt att döma skänkte han ovanligt stor uppmärksamhet åt de personer han mötte varje dag.

Vi har ett vittnesbörd från en anglikansk akademiker, George Prestige, som träffade honom där i slutet av 1940-talet. Efteråt skrev han i sin dagbok: ”Mitt intryck var att Montini var skarpsinnig, god och älskvärd; en djupt välvillig man, mycket intelligent och verkligen vis […] Han var vänlig och artig i ordets bästa bemärkelse.”

När kardinal Montini valdes till påve 1963 rådde det inget tvivel vare sig om hans vilja att fullfölja Andra Vatikankonciliet eller om hans förhoppning att konciliet skulle stå för ett nytt förhållande till moderniteten. Faktum är att kvällen innan konciliet öppnade 1962 höll han ett föredrag i den praktfulla inramningen vid Capitolium i Rom och presenterade sin vision om ett förnyelsens koncilium. Han hoppades att det skulle ”ge kyrkan en ny inriktning som är mer i samklang med livsvillkoren i dagens samhälle, och utforska ekonomiska, kulturella och vetenskapliga förhållanden samt det sociala livet av i dag; följaktligen inleda en tillitsfull och vänlig dialog med den samtida världen”. Just ämnet dialog skulle bli centralt i hans första encyklika, Ecclesiam suam, två år senare.

Under månaderna före konciliets öppnande anlade Montini kreativa perspektiv på dess syfte. Han höll till exempel ett inledande anförande vid en konferens om politiska studier i Milano 1962, och sade till åhörarna att det förestående konciliet inte skulle formulera anathema [grekiska: bannlysningar] mot världen. Han fortsatte med att säga att detta skulle bli ”en nymodighet i kyrkans koncilianta stil” till skillnad från tidigare koncilier som ofta hade använt ”negativa och fördömande uttryckssätt till försvar för positiva sanningar”. Vidare sade han att konciliet borde framställa religionen inte bara på ett begripligt sätt utan också som något som man kan praktisera i världen av i dag.

I samma anda avslutade han med att intuitivt tala om det som årtionden senare skulle kallas inkulturation: ”Kyrkan bevarade, renade och assimilerade kulturens skatter” under den hedniska civilisationen, ”samtidigt som man tog avstånd från det omänskliga”. Det är sålunda konciliets förhoppning att i dag kunna ”anta” det bästa i den ”underbara civilisationen” av i dag, genom att ge den principer och ”en öppning mot den andliga verklighetens horisonter”.

Det har skrivits mycket de senaste åren om att Andra Vatikankonciliet införde en ny kyrklig ”stil”. Det handlar inte bara om litterär stil utan även om en attityd, en hållning, ett förkroppsligat självförverkligande. Vilken ”stil” hade då den påve som ledde tre av konciliets fyra sessioner och som var så avgörande för att det slutfördes? Redan dessa ovan presenterade fragmentariska textavsnitt ger vid handen att påven Montinis stil var starkt förknippad med hans känsliga karaktär och hans personlighet. Hans egen litterära stil kännetecknades av elegans och vältalighet. Förutom detta fick hans sätt att tolka världen näring från hans sinne för den moderna kulturens drama, och trots sin emellanåt ängsliga personlighet utvecklade han sin begåvning för att utan fruktan lyssna till dess komplexitet.

När han fortfarande var kardinal talade Montini ofta om konciliet som en öppning mot historisk medvetenhet och mot all autentisk utveckling inom modernt tänkande. I ett av sina många brev från Rom till stiftet Milano beskrev han konciliet som ”ett initiativ till en högtidlig dialog, ädel och på en hög nivå, mellan kyrkan och det moderna samhället”.

Så tidigt som i november 1962 uppmanade han till sina läsare att inte bli förvånade över den ”mänskliga dialektiken” under ett koncilium: diskussionerna om uppenbarelsen utlöste konflikter mellan ”fasta positioner och utveckling”. Debatterna är oundvikligen ”komplicerade och livliga”, men förhoppningen är ändå att i slutändan kunna erbjuda ett ”nytt ljus över världen”.

I ett anförande till präster i februari 1963, talade han ånyo om framväxten av en mognad i kyrkans självförståelse givet den samtida omvärlden – i och med konciliet fördjupar vi ”förmågan att tänka mänskligt om kyrkan”. Här och i andra sammanhang var han trogen sitt eget temperament och sin personliga stil, och sökte en både kritisk och positiv tolkning av de nya pastorala sammanhangen.

Det framgår klart i alla biografier över Montini, att han var ovanligt uppmärksam på modernitetens strömningar i världen omkring honom, i synnerhet inom områdena konst, litteratur och tänkande. Hans kommentarer var dessutom överraskande välvilliga, också till sådana tendenser som han själv inte kunde acceptera fullt ut. Han ville lyssna och förstå snarare än att döma. Denna prioritering gick hand i hand med hans särskilda förmåga att lyssna till historien. Det var grunden till hans kulturella öppenhet, något som han ärvde från sin familj, men som han också främjade under sin långa tjänstgöring i Vatikanen.

Ett talande exempel på detta var hans recension av Georges Bernanos prisbelönta roman Prästmans dagbok [på svenska Artos, 2014], kort efter dess publicering på franska 1937. På den tiden var böcker på franska mer eller mindre bannlysta av den fascistiska regeringen i Italien, och Montini fick troligtvis tag i ett exemplar genom Vatikanen, där han nu var tämligen högt uppsatt i Statssekretariatet. Han skrev sin recension under pseudonymen Sator (eller Såningsmannen) och den kom ut i tidskriften Studium, en tidning som utexaminerade studenter från Katolska universitetet producerade.

Det han sade om den boken bekräftar den blandning – som vi har gett exempel på ovan – av dialektik och dialog i förhållande till den moderna kulturen. Han förblev tveksam till romanens överdrivet paradoxala bild av tron. Men samtidigt var hans bedömning att boken var storslagen, utsökt, djup och vacker (just dessa ord använde han). Så, än en gång, förenade han ett erkännande av mänsklig komplexitet med en oro för bristande balans, men till slut uttryckte han sin beundran för andligt djup i alla dess många yttringar.

Detta är samme Montini som avslutade Andra Vatikankonciliet med ett passionerat försvar för att det skulle nå ut till den sekulära världen. Hans ord har ofta citerats: ”Sekulär humanism utmanade konciliet […] Vad hände? En konflikt, en kamp, ett fördömande. Det hade varit möjligt, men det blev inte så. Den gamla berättelsen om samariern [den barmhärtige samariern] blev en förebild för konciliets spiritualitet. En enorm välvilja tog överhanden.”

När man reflekterar över detta märker man att detta inte är långt ifrån påven Franciskus och hans bildspråk om kyrkan som ett fältsjukhus.

Översättning: Fredrik Heiding

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften The Tablet den 18 oktober 2014 och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk/.

Michael Paul Gallagher är professor emeritus i teologi vid det påvliga Gregorianauniversitetet i Rom.