Eric-Emmanuel Schmitt

Den franskspråkige författaren Eric-Emmanuel Schmitt (f. 1960) är en av vår tids mest lästa författare, och han är inte rädd för att berätta att han är troende kristen. Hans romaner, noveller och teaterpjäser har översatts till 43 språk. Svensk press kallar honom gärna ”succédramatiker”. Fyra romaner finns på svenska, och åtminstone fem teaterpjäser har framförts på svenska scener. Schmitt kommer från Frankrike men är belgisk medborgare sedan 2008. Han har berättat i många intervjuer om hur han, vars föräldrar var ateister, fick erfara en omvälvande andlig upplevelse i öknen år 1989 som ledde till att han började läsa evangelierna. ”Efter många års reflektion, ställde jag mig frågan ’är Jesus Guds son?’ och svarade ’ja’. På frågan ’är han uppstånden?’ svarade jag ja. Och så blev jag kristen”, berättar han. Han gjorde rentav en kort reklamfilm för den katolska Världsungdomsdagen i Madrid 2011. Den franska katolska tv-kanalen KTO har gjort flera långa intervjuer med honom om mötet mellan litteratur och andlighet. Den intresserade finner dem lätt på internet.

Religiösa frågor upptar en del av men långt ifrån hela hans författarskap. Han har många strängar på sin lyra, ville bli musiker och kompositör men disputerade på en avhandling om Diderot och verkade som universitetslärare i filosofi fram till det litterära genombrottet, först med teater och sedan med romaner och noveller. En del av hans religiöst präglade författarskap presenterades i Signum 2/2006. Det gäller särskilt hans reflektioner om Jesus i Evangelium enligt Pilatus (L’Évangile selon Pilate, 1995), och hans illustrationer av de stora världsreligionerna i en rad korta romaner som kallas det osynligas bokcykel (Cycle de l’Invisible). Det började med en berättelse om den tibetanska buddhismen i Milarepa (1997) och fortsatte med Monsieur Ibrahim och Koranens blommor (Monsieur Ibrahim et les fleurs du Coran, 2001) om vänskapen mellan en judisk pojke och en muslimsk sufimystiker, som också blev film 2003 med Omar Sharif i huvudrollen. Kristendomen illustrerades i berättelsen om Oscar och den rosa damen (Oscar et la Dame rose, 2002), om den leukemisjuke tioårige Oscar, som skriver till Gud under sina sista tio dagar. Berättelsen blev en film 2009 med Max von Sydow som den maktlöse läkaren och har framförts på flera svenska teatrar. L’Enfant de Noé (Noas barn, 2004) berättar om en judisk pojke som under naziockupationen av Belgien 1942 räddas av en katolsk präst. Cykeln har senare kompletterats med den zenbuddhistiskt inspirerade Le Sumo qui ne pouvait pas grossir (Sumobrottaren som inte lyckades bli tjock, 2009), och en lekfull utforskning av konfucianismen i Les Dix Enfants que madame Ming n’a jamais eus (De tio barn som madame Ming aldrig fick, 2012).

Men på senare år har Schmitt anlagt också helt andra perspektiv i sina berättelser, som handlat om allt från illegala flyktingar till klassisk musik och sexualitetens roll i dagens samhälle. Han upprepar sig sällan. Berättelserna utspelar sig i helt olika miljöer. Varje intrig är unik och välkonstruerad så att läsaren vill veta hur det slutar, som om det var en deckare. I botten ligger tanken att människan är en komplex varelse och att varje individ är unik.

Här skall vi se närmare på tre särskilt intressanta böcker som Schmitt publicerat de senaste åren. Ulysse from Bagdad (2008) – ja, så lyder den franska titeln – är berättelsen om en illegal invandrare från Irak. Den unge Saad undrar redan från början om han skall bli lycklig eller olycklig. Hans namn betyder på arabiska ”hopp” och låter på engelska som sad, ”ledsen”. Saad växer upp i Saddam Husseins Irak. Hans fantasi och bildning får näring av att han i hemlighet läser alla böcker som förbjuds av regimen. Diktatorns jakt på förrädare decimerar hans familj, och följderna av embargot mot Irak gör vardagen allt svårare. År 2003 invaderas Irak av USA. Saads far, som väntade på de amerikanska soldaterna som befriare, dödas av misstag av samma soldater. Saads mor uppmanar sonen att emigrera för att finna arbete och hjälpa familjen. En verklig odyssé för honom sedan genom hela Mellanöstern och Nordafrika. Han når Italien som båtflykting och drömmer hela tiden om att ta sig till England. Saad är medveten om att han inte är någon ”riktig” flykting, han är en ung man som söker en bättre framtid. Men han lär sig snart att han måste presentera sig som flykting utan ID-handlingar för att ha någon chans. Schmitt berättar denna aktuella och tragiska historia med lätt och ironisk hand. Saads odyssé blir framför allt ett långt, både filosofiskt och humoristiskt samtal med den döde fadern om det är bäst att söka lyckan i en annan tid eller på en annan plats. Är det bäst att stanna kvar och arbeta för en bättre framtid i hemlandet, eller är det bättre att ge sig av och börja ett nytt liv i ett annat land? Fadern förebrår honom för att han övergett sitt hemland:

”Du är verkligen inte någon förebild, min son!”

”Förebild i vad?”

”Som irakier! Om alla gjorde som du, skulle inte Irak finnas längre.” […]

”Jag är hellre en förebild som människa än som irakier. Jag vill bara få en chans att arbeta, tjäna pengar, hjälpa min familj […] Tycker du att det är ett klandervärt beteende?”

Schmitt lyckas behandla den dagsaktuella frågan om legal och illegal invandring och flyktingar från Mellanöstern med värdighet, intelligenta frågor och humor utan att falla ner i ett ”tycka-synd-om”-perspektiv. Saads bildning låter honom se sina resor i ljuset av Odysseus äventyr. Han presenterar sig rentav som ”Odysseus från Ithaka” för en italiensk polis som tycks vara mindre bekant med Homeros än Saad från Bagdad. Men Saad är medveten om den avgörande skillnaden mellan honom och den homeriske hjälten: Odysseus reste hem, medan han själv reser bort.

År 2005 inledde Schmitt en ny bokcykel med personliga reflektioner om stora kompositörer under titeln ”tänkande oljud” (Le bruit qui pense). Titeln är lånad från Victor Hugo, som hävdade att ”musik är oljud som tänker”. Den första boken i serien ägnades åt Mozart med titeln Mitt liv med Mozart (Ma vie avec Mozart, 2005), och den består av en rad brev från författaren själv till Mozart. Den andra volymen kom 2010 och ägnades åt Beethoven med den oemotståndligt provocerande titeln Quand je pense que Beethoven est mort alors que tant de crétins vivent (När jag tänker på att Beethoven är död och att så många idioter ännu lever, 2010). Schmitt planerar fler böcker om sina favoritkompositörer, särskilt Johann Sebastian Bach och Franz Schubert. Boken om Beethoven inleds med författarens personliga reflektioner och avslutas med en novell. Bokens titel är ett citat av hans pianolärarinna. Han berättar att han älskade Beethoven intensivt från femton till tjugo års ålder och sedan återupptäckte honom först i medelåldern. Schmitt beskriver Beethovens musik som en hyllning till människans ansträngning att stiga uppåt. Han menar att Beethoven handlar om människan, inte om Gud. ”Med Beethoven upptäcker Gud att konsten inte längre talar om honom, inte längre talar till honom. Konsten talar om människor till människor.” Schmitt beskriver förhållandet mellan Mozart och Beethoven som förhållandet mellan Gud och människan.

”Beethoven söker. Mozart har funnit.[…] I skapandet uppför sig Beethoven som människa, Mozart som gud. Den förste visar upp sig, den andre gömmer sig. Närvarande människa, fördold gud”, skriver Schmitt i boken.

”Om Mozart är förebedjaren inför Gud, är Beethoven den som öppnar det mänskligas väg”, kommenterar Schmitt i en intervju.

Här kanske man kan undra om inte Schmitt missar en möjlig poäng i det religiösa perspektivet. Om man vill kan man se Beethovens musik som en röst från människan, javisst, men från den människa som är Guds skapelse.

Nästa bok i musikserien skall handla om Bach, berättar han i en intervju. ”Han låter mig tänka sådant som jag aldrig skulle tänkt utan musiken.” Och sedan blir det Schubert: ”Schubert är erfarenheten av sorgen. Schubert förvandlar sorgen till skönhet. Det är en filosofisk lektion: lycka är inte att skydda sig från olycka, det är att förmå integrera sorg och oordning i det egna livet.”

Musiken har också på många sätt bidragit till strukturen i romanen om Les perroquets de la Place d’Arezzo (Papegojorna på Place d’Arezzo, 2013). Liksom många gånger tidigare har Schmitt skrivit vad som egentligen är en novellsamling, men där huvudpersonerna glider vidare från den ena novellen till den andra, och allt förenas av en övergripande handling. Temat är vår tids sexualitet och närmare bestämt förhållandet mellan kärlek och sexualitet. Place d’Arezzo är ett torg i Bryssel. En dag mottar alla de som bor på torget ett anonymt brev: ”Bara för att du skall veta att jag älskar dig. Undertecknat: du vet vem.” Samma identiska budskap får vitt skilda följder i olika människors liv beroende på deras personlighet, förutsättningar och livssituation. Den flera hundra sidor långa boken har ett trettiotal huvudrollsinnehavare. Papegojorna i bokens titel bor i parken och är den vilda naturen som betraktar de ”civiliserade” människorna.

”Vi lever i dag i en tid då allt är sex”, säger Schmitt i en intervju. ”Individen måste vara högpresterande i sitt sexliv. Jag reagerar mot detta. En av mina huvudrollsinnehavare heter Ludovic. Hans sexuella drift är väldigt låg, och han lider av att leva i en tid som ser honom som ett sjukdomsfall. Hans mor och hans vänner menar att det är ett misslyckande att vara oskuld eller kysk vid 28 års ålder, medan andra tidevarv skulle ha sett denna kyskhet som en dygd, som en form av fromhet. Andra personer når fram till kärleken genom begäret. Andra når aldrig fram till kärleken på grund av sexualiteten, därför att sexualiteten inte blir en uppfartsväg utan en mur som hejdar dem. Jag tror att kärleken ibland förvrids av sexualiteten.”

Schmitt, som disputerat på encyklopedins uppfinnare Diderot, skriver här ett slags encyklopedi om kärlekens alla möjliga former och konfigurationer, utan moralism och med stor respekt för varje människas särart, värdighet och lycka. Men samtidigt är han inte blind för hur vissa former av sexualitet kan leda till olycka, ensamhet, sexuellt våld och självmord. Och musiken? Torget är uppkallat efter den medeltida italienske munken Guido d’Arezzo, som uppfann den moderna notskriften. Bokens struktur är indelad i fyra delar som inspirerats av kyrklig musik: Bebådelse, Magnificat, Responsorium, Dies irae, och ett avslutande Postludium – Lux perpetua. Dessa trettio människoöden vävs in i varandra som musikaliska motiv i en väldig polyfonisk väv.

”Det blir ett slags liturgi, en kärlekens liturgi”, kommenterar Schmitt.

Romaner av Eric-Emmanuel Schmitt på svenska, samtliga på Storm Förlag:

Monsieur Ibrahim och Koranens blommor, 2004

Mitt liv med Mozart, 2005

Oscar och den rosa damen, 2006

Evangelium enligt Pilatus, 2006

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.