Mellanösterns uteblivna möten med demokratin

Mellanösterns uteblivna möten med demokratin
av GILLES PARIS
Hoppet om en arabisk vår, som väcktes 2011, rann ut i sanden. Mellanöstern har åter blivit konservatismens och fundamentalismens högborg, från en klassisk till en mer barbarisk. Det är nödvändigt att påminna om den senaste historien för att förstå denna pendelrörelse. Situationen riskerar att bli långvarig, när världsmakterna är ovilliga att engagera sig.

År 2014 har blivit ett annus horribilis för Mellanöstern. En schackrutig väv sträcker sig nu från öst till väst, med stater som fallit samman, auktoritära regimer som kommit tillbaka och en primitiv terrorstat – Islamiska staten – som genomför flankangrepp mot regionens gamla stöttepelare, Syrien och Irak. För tre år sedan hade dock de arabiska revolutionärerna störtat fyra autokratiska eller diktatoriska regimer i Tunisien, Egypten, Libyen och Jemen, vilka hade ett sammanlagt maktinnehav på 130 år. Dominoeffekten av dessa fall närde hoppet om en ny frihetlig tid för en region, där man ofta glömmer bort perioder av upplysning och renässans. Men detta hopp kom utan tvekan på skam och det som verkade vara ett historiskt ögonblick för folken har följts av desperata motreaktioner av olika slag.

Med kampen mot terrorismen som alibi

Väntan hade varat länge. I en artikel 1991 i Revue française de sciences politique, beklagade statsvetaren Ghassan Salamé ett första misslyckat möte.1 Han kallade sin undersökning en ”studie av orsakerna till ett misslyckande: varför är då inte Arabvärlden demokratisk?”. Hans undersökning rörde framstegsfientligheten i såväl Nordafrika [Magreb] som i Mellanöstern [Mashriq – de asiatiska arabländerna inklusive Egypten övers.anm. ] samtidigt som en av dess starkaste drivkrafter, det kalla kriget, skulle komma att ta slut, på grund av att en av dess stridande parter kollapsade. Den tidigare uppdelningen av området mellan Washingtons allierade och de Moskvatrogna hade inte bidragit till att konsolidera de monolitiska regimerna. De två stormakterna fann sig i att deras hantlangare – den absoluta saudiska monarkin respektive den libyska Gröna Bokens new age-artade islamism – kränkte deras egna principer.

Den islamistiska pånyttfödelsen var inledningsvis motståndare till den sovjetiska materialismen men krockade ofta med amerikanska strategiska intressen. Först i Arabvärldens utkant, i samband med den iranska revolutionen i februari 1979, som populariserade uttrycket ”den stora Satan”. Därefter i Arabvärldens kärnländer, via den korta ockupationen av den stora moskén i Mecka i november samma år till mordet på Anwar Sadat i Kairo i oktober 1981. Likväl började nu denna reislamisering att instrumentaliseras gentemot Moskva på marken i Afghanistan. Kort därefter ledde det väpnade upproret från Muslimska brödraskapets militära gren i Syrien mot en sovjetliknande baaism till förstörelsen av staden Hama 1982. De arabiska makthavarna kom sedan att utnyttja detta hot för att i sina beskyddares ögon framstå som de hårdaste av alla regimer.

De fyra pelarna för status quo

När Ghassan Salamé frågar sig varför det inte finns någon demokrati i Arabvärlden medan däremot Centraleuropas republiker frigör sig, är Mellanöstern underkastad spelet hos fyra icke-demokratiska regimer: tre republiker, där presidentämbetet går i arv eller är på väg att göra det: Assads Syrien, Saddam Husseins Irak och Mubaraks Egypten, samt undantaget Saudiarabiens monarki, där härskarna framför allt framställer sig som tjänare och beskyddare av islams heliga platser.

Regionen misslyckas med att hoppa på frihetståget, som dundrar fram på annat håll, mycket på grund av dessa fyra staters motstånd. Dessa säger nej med olika lokala variationer. Man uppmanar till enhet (religiös eller patriotisk), vilket utesluter oliktänkande eller opposition. Man hänvisar till en nedärvd härkomst som ger staten rätt att beskatta eller lägga beslag på sätten att köpa sig lojaliteter, vilket ger en terrorstat dubbla lokala säkerhetszoner för övervakning.

Denna beständighet kommer att begränsa räckvidden för olyckorna och de historiska svallvågorna under det följande decenniet. Det första Gulfkriget (1991), som följer på den plågsamt utdragna Iran–Irak-konflikten, får till följd att Bagdad blir varaktigt försvagat. Efter sin invasion av Kuwait kan den senare inte längre spela rollen som ett fäste mot den historiska persiska fienden inför sina forna arabiska allierade. Lanserandet av fredsprocessen mellan israeler och araber möjliggör förvisso ett avtal mellan Israel och Jordanien, men det misslyckas med Syrien och än mer med den palestinska myndigheten, som installerats i de ockuperade områdena. Efter femton års inbördeskrig och krig genom ombud mellan regionens mest betydelsefulla makter, inklusive Iran, tystnar vapnen i Libanon. Men lugnet är endast ett annat ord för Hafez al-Assads våldsamma maktövning inom ett uppstyckat område.

2003 – Iraks nedmontering

Det är i denna kontext efter den 11 september 2001 som Mellanöstern kraschlandar bortom all logik. USA engagerar sig i området på nytt med uppdraget att införa en ”demokrati ovanifrån”, som kodifierats av nykonservativa anhängare i ”wilsonska stövlar”,2 som återhämtat sig efter den amerikanska diplomatins realistiska skola. Irak blir föremål för ett katastrofalt experiment som är illa förberett och bedrövligt genomfört. Och landet lämnar de stabila makternas läger och det för lång tid. Det blir utlämnat åt inre spänningar som ger fritt spelrum åt en instormande jihadism, som länge hållits på avstånd i den afghanska och pakistanska bushen. Dessa fraktioner börjar ifrågasätta de gränser som drogs upp efter första världskriget, genom försöken att upprätta två områden som självständiga gentemot ett shiitiskt Bagdad: det sunnitiska och det kurdiska.

Den uppfinningsrika förstörelse som den av al-Qaida traumatiserade supermakten tillämpar på Irak ljuder som en varning till alla regimer i regionen, vilka tvingas till smärtsamma omprövningar. Skrämt av att en expeditionskår, som utan internationellt stöd under förevändning av kriget mot terrorismen har störtat Saddam Hussein, ger Libyen upp sitt program för massförstörelsevapen och engagerar sig i en försoningsprocess med västländerna, genom att dela med sig av sin information om sina inre islamistiska fiender.

Motståndet mot yttre påtryckningar

Men motståndet är uppenbart inom gränserna för de tre andra staterna som präglar regionen. Egypten går med på en demokratisk pluralism, som dock dämpas genom en kontroll av valprocessen och dess resultat. I Syrien uppvisar Bashar al-Assads nya regim, efter en kort vår i Damaskus, samma obenägenhet till förändring som faderns. Den enda öppningen består i en liberalisering av ekonomin, som tidigare legat i händerna på maktens kretsar – ett val som liknar ett förräderi av en grundläggande överenskommelse, som använts för att spela ut missgynnade landsändar mot städernas invånare. Assads far hade gjort det genom att klä den alawitiska uppfattningen om assabiya, samhällets kropp och själ, i vackra kläder i form av en jordreform.3 Hans son förvandlar dessa kläder till trasor.

I Saudiarabien stupar de ytterst diplomatiska uppmaningarna till en försiktig öppning på den tio år långa övergången av kungarikets ledning, som följer på kung Fahds hjärnblödning 1995, och som de mer konservativa inom den i praktiken kollegiala makten drar nytta av. Från och med 2003 blir den jihadistiska smittan den största utmaningen för en makt som är skakad av den amerikanska invasionen framför den egna dörren och av att en shiitisk majoritet som länge varit förtryckt griper makten i Irak. Denna dominobrickas fall, som följer på den amerikanska interventionen tolkas som en gudagåva för Teheran, vilket i sin tur ökar rädslan för en ”shiitisk axel” från Teheran till Beirut via Bagdad och Damakus, allt enligt den analys av läget som kung Abdallah II av Jordanien och kung Fahds efterträdare i Riayd, Abhallah, gör.

Vad består då denna axel av? För det första av en regim som Washington installerat i Irak och som leds av en premiärminister, Nuri al-Maliki, som var en av Irans förtrogna under oppositionstiden i Daw’a; för det andra av ett helt annat slags ideologiskt motstånd mot amerikanskt inflytande fast förankrat vid makten i Damaskus; och för det tredje av en halvofficiell aktör i form av det libanesiska Hizbollah, skapat i mitten av 1980-talet av det iranska Revolutionära gardet, och som utövar sin hegemoni över de övriga lokala shiitiska styrkorna, vare sig de är organisatoriska (Amal) eller religiösa (ayatollah Fadlallah).

De inhemska revolutionernas chockvågor

Orubbliga makters motstånd, hot från den förnyade jihadismen och en kamp om inflytande mellan den arabiska axeln (sunni) och den iranska axeln (kulturellt shiitisk), sådant är läget i regionen strax innan den tunisiska gnistan utlöser en kedjereaktion av implosioner utan tidigare motsvarighet. Den marginaliserar slutgiltigt den palestinska saken, som varit den klart lysande arabiska referenspunkten mellan 1950- och 1970-talet, som redan lagts på hyllan genom lanserandet av en asymmetrisk fredsprocess som inte lyckas leda till ett politiskt deltagande från det tidigare Palestinska mandatet. Den israelisk-palestinska frågan inskränker sig hädanefter till en lågintensiv konflikt uppdelad i små korta krig begränsade till Gazaremsan.

Beståndsdelarna i den tunisiska bomben, som påskyndar Zine El Abine Ben Alis fall, är kända: växande socialt missnöje som tar sig uttryck i strejkrörelser, kreditgivarnas ocker, systematisk korruption, nya verktyg för mobilisering (sociala nätverk) som tar säkerhetstjänsterna på sängen eftersom de är inriktade på övervakning av isolerade dissidenter eller på repression av den islamistiska strömningen som framställer sig som det enda alternativet (en strömning som uppstod långt före upproret på 1970-talet om man tar det egyptiska exemplet), vars motståndsförmåga paradoxalt nog stärktes av förtrycket.

De tres gäng under luppen

Man hittar dessa beståndsdelar i hjärtat av de tre regimer som, med tydliga nyansskillnader, forsätter att prägla regionen efter det irakiska sammanbrottet. I Egypten får det sociala upproret från den 6 april 2008 näring av polisvåldet i Alexandria i juni 2010 och av de riggade valen samma höst. De utgör faktorer som förkunnade slutet på den pluralistiska parentes som droppvis etablerats genom amerikansk democracy buildning. Medan den övervägande majoriteten av befolkningen aldrig vetat av någon annan president än Hosni Mubarak, säger sig hans son Gamal dessutom vilja efterträda honom och bryta med det som Gamal Abdel Nasser påbörjade. Armén är dock föga övertygade om detta projekt och kommer att med lätthet offra ”kungen” för att bevara sin makt och sina privilegier genom att plocka upp gradbeteckningen ”försvarare av folkets revolution”.

I Syrien tror sig Damaskus vara skyddat av sin status som självutnämnd huvudstad för det arabiska motståndet mot Israel. Bashar al-Assad, som suttit vid makten sedan 2000 och som för övrigt har upprätthållit en modernistisk bild (som ordförande för det syriska informationsförbundet), är trängd av ett nytt Syrien, som tar till gatorna för att kräva en demokratisk förändring. Talet om frihet riktar särskilt in sig på de ekonomiskt parasiterande familjerna, exempelvis Makhlouf-lägret, vars arvtagare Rami spelar på de regionala hoten (att röra regimen kommer att provocera fram kaos) i en häpnadsväckande intervju med New York Times.4

Saudiarabien, å sin sida, blir alltmer tydligt påmint om risken för revolution, när grannen Bahrein som första Gulfstat berörs av ett säreget lokalt faktum: frustrationen hos en shiitisk majoritet inför det politiska och ekonomiska monopolet hos en sunnitisk minoritet. Som en tidigare ”vänligt sinnad” republik inom Warzawapakten, ger funktionen ”halvöns beskyddare” trupper från Saudiarabien och Förenade arabemiraten rätt att hjälpa till med att slå tillbaka upproret. I Manama, Bahreins huvudstad, jämnas den symboliskt viktiga platsen för de folkliga protesterna med marken, för att beröva proteströrelsen dess ”Tahirtorg” (centrum för den egyptiska revolutionen). Samtidigt beslutar man sig i Riyad för att öppna de offentliga utgiftskranarna, för att undvika sociala spänningar. Den politiska normlösheten, i ett land som annars bara har experimenterat med lokalval utan några större insatser, förhindrar att de revolutionära idéerna sprider sig.

Motreaktionernas seger

I dessa tre länder, och som Saudiarabiens roll i Bahrein visar, kommer en mångsidig motreaktion att göra sig gällande som håller rörelsen från december 2010 i schack. Den rycker slutligen endast bort två ledare. Först Moammar Khadaffi efter slutet på ett sex månader långt krig som uppvisar konturerna av en libysk övergång dominerad av regionala och lokala krafter och av en militarisering (via miliserna). Den siste som faller blir Ali Abdallah Saleh i ett Jemen lika förlamat av regionala spänningar, men där den gamla praxisen, med en form av politisk pluralism som integrerar stambaserade maktstrukturer, i stället skyddar mot en implosion.

I Egypten domineras övergången snabbt av den mest strukturerade politiska kraften, Muslimska brödraskapet, som snabbt marginaliserar de västliga liberalerna. Brödraskapet vinner efter sin återkomst på scenen val efter val. För första gången i dess historia lyckas en ”broder” således bli president i ett stort arabland. Men revanschen för den under lång tid förtryckta rörelsen blir kortvarig. Mohammed Mursi är inte Recep Tayyip Erdogan. Den senare framstår här snarast som en makthavare som förespråkar social konservatism och ekonomisk liberalism. Men Erdogan hade dompterat den turkiska armén när han lutade sig mot ett folkligt väljarstöd.

I Egypten, däremot, bereder den tillfälliga alliansen mellan armén och liberalerna tillsammans med alla de andra politiska krafter som hotats av Muslimska brödraskapets hegemoni, vägen för generalernas återkomst, i detta fall för den utnämnde fältmarskalken Abdel Fattah, vars väpnade kupp slutligen ”rentvås” i juni 2014, genom en omröstning som solkas av att landets största parti stängs ute.

I Syrien, som inte förmår svara på de fredligt uttryckta politiska kraven, satsar regimen på en barbarisk repression för att locka in oppositionen i våldets domäner, där den hoppas att kunna göra sig gällande. Från och med hösten 2011, mitt under revolten, blir liberalerna överflyglade av militärerna, först och främst de inom den fria syriska armén, som består av en blandning av regeringssoldater och medborgare, sedan av jihadistgrupper som ger sig in i stridslarmet med ett tal om ordning som ligger långt ifrån vårens politiska slagord. Till priset av 200 000 döda (ett blodbad utan motsvarighet i landets historia) bevarar Bashar al-Assad ”ett nyttigt land” reducerat till minsta tänkbara och förstör systematiskt resten av Syrien.

Saudiarabien spelar inte en mindre viktig roll inom motståndet mot revolutionärerna, även om man inte har behövt konfronteras med några större utmaningar än de återkommande kraven från den shiitiska minoriteten på den orientaliska landsbygden. Medan Qatar har valt att ”leka med elden” i överensstämmelse med sin politiska ensamvargspolitik, är Riyad, med bistånd av Abu Dhabi, noga med att i förebyggande syfte slå ner subversiva ansatser. Man uppfyller sina ekonomiska åtaganden mot Jordanien och i synnerhet mot de egyptiska militärerna då landets ekonomi visar oroande tecken på avmattning. Det saudiska engagemanget på de syriska rebellernas sida hör hemma i en annan geopolitisk kontext: saudierna siktar nämligen på att försvaga en av Irans allierade, som de redan anklagat för mordet på den libanesiske premiärministern Rafiq Hariri i februari 2005. Detta brott ledde fram till en ömklig syrisk reträtt från protektoratet i Libanon.

Det missade mötet med västländerna

De arabiska motreaktionerna utvecklas så mycket lättare till skillnad mot revolutionerna i de forna sovjetrepublikerna, eftersom västländerna nöjer sig med att ge ett begränsat stöd, med det tydliga undantaget för den krigsansträngning som man kommer överens om i Libyen, som främst stoppar Khadaffi-anhängarnas motoffensiv efter Benghazis fall i februari och påskyndar störtandet av en fyrtioårig regim. Denna intervention, som blivit möjlig genom en exceptionell internationell samverkan (en överenskommelse mellan Ryssland och Kina som ger grönt ljus från FN), blir dock kortvarig.

Samtidigt är västländerna drabbade av följderna av finanskrisen 2008 och avhåller sig från att undsätta de liberala krafterna. De stänger tvärtom sina gränser mot norra Medelhavet, efter det att potentater som tidigare slagit politiskt mynt av att leda folkomflyttningar på entreprenad har försvunnit.

Ordningen upprätthålls i Riyad. Armén har återvänt i Egypten. Men detta kan ändå inte överskyla det fenomen som utmärker den arabiska vårens tredje år: framväxten av en gråzon mellan två av den gamla arabiska ordningens fallna stöttepelare, Damaskus och Bagdad. Avgränsandet av al-Qaida i den pakistanska bushen under ett amerikanskt helvetesregn av drönare, hade väckt förhoppningar om en utrotning, i synnerhet efter den amerikanska räden som dödade Usama bin Ladin i Pakistan.

Framväxten av al-Qaida-grupper på den arabiska halvön och av al-Qaida i Nordafrika inom ökenområden gynnsamma för gerillan hade begränsats av deras oförmåga att varaktigt etablera sig utanför de egna bastionerna. Jemen och Mali hade bevisat detta. Men det blir på annan mark som jihadisternas återkomst kommer att göra sig gällande.

Utmaningen från Islamiska staten

Islamiska staten hämtar i första hand sin näring från erfarenheten av sju års kamp mot den amerikanska ockupationsmakten i Irak, och vidare av att Damaskus övergett hela delar av sitt territorium för att bättre koncentrera sig på sina livlinor. Till detta kommer slutligen den shiitiske irakiske premiärministern Nuri al-Malikis sekteristiska vanstyre, som kommer att driva en del av sunniterna in i jihadistlägret. På det regionala planet blir Islamiska staten, efter de liberala arabernas nederlag, det enda alternativet för de pågående motreaktionerna.

Framdriven av Abu Bakr al-Baghdadi, kastar sig denna rörelse våldsamt in i det irakisk-syriska sönderfallet. Historiskt sett koncentrerade sig al-Qaida på kampen mot den saudiska ”närmaste fienden” och mot den amerikanska ”fienden långt borta”, eftersom man bedömde att inrättandet av en alternativ regim som kunde identifieras som en umma (de troendes gemenskap) bara var en våt dröm. Territoriella bekymmer saknades i Bin Ladins retorik. Det är för övrigt inte heller någon slump, att den senare inte lyckades få varaktigt fäste inom det palestinska området, trots att brännmärkningen av Israel var ett stående inslag i hans retorik. Hans post-nationella retorik krockade med den palestinska kampen för ett eget land.

Den nya regionala aktören, vars terrormetoder inte saknar något av företrädarens, vänder upp och ned på detta perspektiv och ger hädanefter företräde för kontrollen av ett geografiskt område som ligger mitt i Arabvärlden, i stället för att nöja sig med ”basen” (al-qaida på arabiska) förlagd till dess periferi, i en mytisk väntan på en ”avgudaskymning”. Denna ambition rymmer i sig själv fröna till ett ifrågasättande utan motstycke av den arabiska jämvikten. ”Kalifatet” som egendomligt nog utropades från en minbar (hög predikstol) i en moské i Mosul vill i praktiken sudda ut de gamla gränserna, från de hemliga Sykes-Picot-avtalen [mellan England, Frankrike och Ryssland 1916 övers.anm.] – som har varit accepterade under nästan ett sekel och inom vilka nationalstaterna har försökt anpassa sig till den etniska solidaritet som överlappar länderna.

Jihadisterna slår till och möts av triumferande reaktioner nästan överallt i Mellanöstern. Det arabiska odemokratiska undantaget riskerar att fortsätta, i synnerhet som det radikala brott med den gamla ordningen som Islamiska staten introducerat erbjuder ett nytt perspektiv på förhållningssättet till det skydd mot den utbredda terrorismen som de lokala makthavarna tidigare tillämpat. Det gäller också för dem som i dag befinner sig i stora svårigheter, som Bashar al-Assad, även om tre decenniers bedrägeri sanktionerats av revolutionen. Den utmaning som jihadisternas anstormning utgör tvingar slutligen världens makter att på nytt ta ställning i ett arabiskt österland där de – likt USA – mycket ofta tröttnar och uppenbarligen ryggar tillbaka för att engagera sig.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études oktobernummer 2014.

1Revue française de sciences politiques, 41/3, 1991: http://www.persee.fr/web/revues/home/prescript/article/rfsp_0035-2950_1991_num_41_3_394560.

2Uttrycket kommer från statsvetaren Pierre Hassner, som menar att den utrikespolitik som Bushadministrationen förde sammanfaller med den intervenistiska idealismen hos president Woodrow Wilson (1913–1921) och den progressiva imperialismen hos Theodore Roosevelt, som mångfaldigade de utländska militära interventionerna under sin mandatperiod (1901–1909).

3Se Michel Seurat: Syrie l’État de barbarie, utvidgad med ett förord av Gilles Kepel. Puf, nyutgåva 2012.

4En intervju av Anthony Shadid, publicerad den 10 maj 2011: http://www.nytimes.com/2011/05/11/world/middleeast/11makhlouf.html?pagewanted=1&hp.

Gilles Paris är journalist och författare, verksam i Paris.