Erfarenheter av intensivundervisning

Intensivundervisning (IU) som modell för de katolska församlingarnas trosundervisning av barn och ungdomar behöver inte närmare beskrivas till sin yttre struktur och uppläggning. Vid ett flertal tillfällen har den utförligt presenterats tillsammans med de tankar och reflexioner som drivit fram den (KIT, nr 19/201973).

Vi som var med om försöksstarten på Johannesgården i Göteborg höstterminen 1970 kan idag konstatera att modellen tagits upp och delvis anpassats efter lokala behov och önskemål av ett flertal församlingar i det svenska katolska stiftet, liksom i Oslo katolska stift, i Helsingfors och att den nu börjar introduceras i Västtyskland under titeln: den skandinaviska modellen.

I korthet vill jag bara antyda den målsättning vi haft. I första hand gällde det att skapa ett barnvänligare alternativ till den traditionella församlingsundervisningen en veckotimme efter skolans slut. Vad vi önskade var ett längre undervisningstillfälle utan skolmässig prägel, där undervisningen inte skulle utgå från förutsatta troserfarenheter. Vi hade en vision av en undervisningssituation som skulle ge eleverna möjlighet att göra troserfarenheter, vilka också skulle bearbetas. Vår strävan var således inte bara att tala om kyrka utan att ge möjlighet till att erfara kyrka.

Vi ansåg dessutom att denna förmedlingsprocess endast skulle vara meningsfull med föräldrarnas aktiva medverkan, vilket innebar att föräldraarbetet skulle prioriteras. Därför ansåg vi att föräldrarna måste få möjlighet att tillsammans samtala och reflektera över sin tro och att arbeta med sina barn hemma under tiden mellan de olika undervisningstillfällena. Liturgin skulle ge oss möjlighet att i bön formulera vad vi i undervisningen erfarit eller intellektuellt bearbetat. Dessutom skulle modellen rymma möjligheter för utbildning och fortbildning av kateketer samt produktion av läromedel i direktkontakt med en levande undervisningssituation.

Jan Smith är katolsk präst och medlem av Katolska Pedagogiska Nämndens arbetsutskott. Initiativtagare till intensivundervisning.

När jag nu redovisar några erfarenheter av denna undervisningsform, låter jag tre deltagare komma till tals: en pappa och två mammor. Alla tre har deltagit i föräldragrupper och mammorna har dessutom under flera år undervisat i barngrupperna.

Josef Schneider, 39 år, far till tre barn, katolik sedan barndomen, invandrare och deltagare i en föräldragrupp sedan starten 1970, skriver:

”För mig betyder IU att mina tankar går mot något som gör mig glad. Det är förmodligen bra att undervisningen bara äger rum en gång i månaden, ty den utgör en ram som jag själv måste bygga på under mellantiden. Varje gång upplever jag en regelrätt spänning, nästan nervositet, när jag med hela familjen åker dit lördag morgon. I början var jag ofta på hemvägen arg och besviken, vilket jag även fann positivt.

Vad ger då denna undervisning?

Först och främst upplever jag den inte som undervisning i betydelsen av att där finns en som vet allt bättre än jag. Vi har två deltagargrupper med 10–20 föräldrar i varje.

Vi har lärt känna varandra genom många missförstånd men med en ärlig vilja att försöka förstå varandra. Efter en anpassningsperiod vågade man alltmer ta till orda och kröp så bit för bit ut ur sitt skal, där man gömde sig för att dölja sina svagheter. Har man sådana hinder bakom sig kan arbetet i gruppen bära frukt. Och då far man belåten hem igen med huvudet fullt av tankar. Numera tycker jag att 4–5 timmar är alltför kort tid.

Och vad samtalar vi om?

Egentligen om allting. Om oss själva som lekmän i kyrkan, om bikt och bot, om barnuppfostran, ekonomi, skatt, samvete, omvärlden, förtryck, handelsbalans, präst, församling, alkoholproblem, äktenskapsproblem etc. Jag tror inte att det finns några gränser. Och det tycker jag är fantastiskt! Befattade sig inte Jesus med just de problemen? De problem som omger oss måste vi intressera oss för och där måste vi börja. Jag tänker på de problem som genom min nästa angår mig. Genom de problemen kommer jag min nästa nära, och han eller hon är en betydelsefull uppgift som jag har fått. En lika viktig uppgift är att vara människa, alltså att inte vilja vara ”mer” än vad man är. När Gud själv blivit människa, så kan det ju inte vara något fel.

Ibland kan man ha intryck av att vi flyter ut i politik och det ser jag inget fel i. Ty om politiken befattar sig med min nästa, då är den något som Jesus har givit oss som ett uppdrag och som gör livet värt att leva.

Vad får då min familj ut av IU?

Jag kan bara säga att vår dotter, 14 år, gläder sig inför varje undervisningsomgång. Ofta ligger hon på kvällen i sin säng och läser i Bibeln. Kyrkbesök utgör inga svårigheter. Sedan ett år hjälper hon också till med undervisningen av de små. Och detta gäller inte bara min dotter. Hon är inget undantag.”

Birgitta Stannek och Gerda Breide är två mammor som deltagit i en föräldragrupp och som efter ett år själva börjat undervisa. De förmedlar följande erfarenheter:

”Under det första året, då vi bara hade en barngrupp och en föräldragrupp deltog vi i föräldragruppen. Samtalet skulle löpa parallellt med barnens undervisningsämnen om än på annan nivå. Enligt vår uppfattning hade (och har) föräldragruppen en viktig funktion: Genom diskussionen, som i början var svår att få igång, upptäckte vi att vi föräldrar hade många gemensamma problem, som var så betydelsefulla för oss att vi ville tala med varandra om dem. I början var vi försiktiga, försökte lyssna och känna oss fram till vad den ene eller andre ville säga. Vi tog hänsyn till varandra, ty vi kom ju från så många olika miljöer. Men ju mer vi lärde känna varandra, desto öppnare och djupare blev samtalet. Ibland talade vi om personliga problem som hade att göra med en kristen fostran av våra barn. Ibland handlade det om vår egen tro, som nästan alla hade problem med och som många kämpat med under många år. Nu fick vi möjlighet att söka och vinna klarhet.

Vi stannade bara ett år i föräldragruppen för att sedan övergå till ”undervisningspersonalen”. I början deltog vi som assistenter åt en mera erfaren kateket för att senare själva ta ansvar för en undervisningsgrupp.

Sedan flera år är vi nu verksamma som ”föräldrakateketer” och dessa år har betytt mycket för oss personligen. Tidigare gjorde man väl sina ”kristna plikter” mer eller mindre väl, men utan att egentligen tänka efter. Under många år hade vi av tradition och vana hört till den katolska kyrkan, men upptäckte nu att något nytt började växa i oss. Man skulle kunna tala om uppvaknande, som inte alltid var angenämt. Var det riktiga proportioner och relationer mellan Gud, kyrka, arbete, familj och liv? Var religion – kristendom och det dagliga livet så olika företeelser att de behövde löpa i parallella banor, utan att för övrigt ha något med vartannat att göra? Dessa och liknande tankar sysselsatte oss mer och mer och de ville inte komma till ro. Men därigenom blev vi också medvetna om mycket. Och vi har vunnit insikter som vi nu inte kan skjuta ifrån oss. Nej, de måste bearbetas och det är inte det enklaste. Samtidigt är vi fulla av tacksamhet för ”det nya liv” som vi vill ge vidare till de barn vi har i undervisningen.

För oss ”föräldrakateketer” medförde IU mycket arbete. Vi har haft mycket att läsa och lära. Vi har deltagit i kurser etc. Genom detta arbete blir vi som kateketer tvingade att utvidga vårt vetande och våra kunskaper om religion, kristendom, tro, mänskliga relationer, etc.

Antalet förberedelsetimmar som är omöjliga att uttrycka i siffror kan te sig skrämmande. T ex när man står och stampar på samma ställe, när man känner sig främmande för ämnet, när man känner att man inte räcker till, eller när man tänker på vad barnens föräldrar kommer att säga när man efter undervisningen talar med dem om vad man gjort och vad de skall göra med sina barn till nästa gång. Sådana tankar går ständigt genom huvudet och ibland har vi varit nära att ge upp. Men uppgiften att undervisa ger som allt annat arbete glädje och besvikelse, framgång och misslyckande. Den egna omställningsprocessen utlöser ständigt inre konflikter, som för en framåt och bakåt, likt vågorna vid stranden.

Värdefullt för ”föräldrakateketen” är samarbetet med en annan kateket, ty i varje barngrupp finns två kateketer. Tankeutbytet är stimulerande och har för oss varit positivt. Dessutom har IU lärt oss att urskilja det viktiga i livet och att ställa det i förgrunden, liksom vår inställning till medmänniskan. Relationen till Gud har också förändrats. Gud har mer och mer blivit till medelpunkten i vårt liv och för vårt handlande. Gud är för oss Fader och Broder, Hjälpare och Tröstare.

Kontakten med andra katolska föräldrar har också betytt mycket för oss. De fina relationerna har givit upphov till små samtalsgrupper som träffas hemma hos deltagarna.

Så har IU öppnat nya vägar för oss, utvidgat vårt synfält och stärkt vårt kristna medvetande. Vi är tacksamma för den chans vi har fått genom uppgiften att arbeta med barnen för en bättre värld.”

Det är min förhoppning att dessa reflexioner och erfarenheter som jag valt ur manuskript till en bok om JU som skall komma ut i Västtyskland kan ge läsaren och inte minst dem som har ansvaret för undervisningen i våra församlingar och som har tagit upp IU men uteslutit föräldradelen en aning och antydan om vilken betydelse och funktion IU kan ha för dem som samtycker till att gå in i denna medvetandegörande process som har församlingsbildande effekter.

Det skall tydligt understrykas att den undervisande institutionen (församlingen) genom en medvetandegörande undervisning inte reproducerar sig själv och inte heller prioriterar rekryteringen av nya medlemmar till institutionen för att denna skall överleva. Nej, i en medvetandegörande undervisning prioriteras människan och hennes möjlighet att som kristen leva och då i dagens och morgondagens samhälle utan att förtvivla.