Birger Normans Lerduvan på Dramaten

Med anledning av pjäsens premiär den 24 april på Målarsalen påpekade Birger Norman: ”Den här pjäsen har jag förmodligen skrivit i helt fel tid och i fel kulturklimat.” Vid första påseende kunde man kanske snarare fråga sig om inte författarens sätt att framställa vissa aktuella troskonflikter ställer oss inför förbryllande frågor vars ”lösning” i pjäsen förmedlar egendomligt motstridiga intryck. Detta desto mera som författaren uppenbart inte har skrivit pjäsen i polemiskt syfte (för kvinnopräster, mot Broderskapsrörelsen) utan som en sorts bekännelse och ett vittnesbörd om egna erfarenheter. (Huruvida det i pjäsens bakgrund ändå skymtar en udd mot vissa ideella strömningar är en fråga som vi nedan skall återkomma till.)

Handlingen

Pjäsen handlar om en kvinnlig präst, Nina Ersdotter, som också är sekreterare i arbetarkommunen. Partikamraterna uppskattar henne. ”Vi behöver en präst här som tar ställning”, säger de. ”För social rättvisa, för reformer, för demokrati”. Men de accepterar endast det hos henne som de kan dra politisk nytta av. Hennes religiösa övertygelse vill de inte veta av. Och det är den som alltmera blir det viktigaste i hennes liv. Utan den är hon inte bara ”Ingen” utan ”Intet”. Ett kyrkoherdeval förestår. Nina, med sin politiska förankring, är given segrare. Men hon vägrar att låta sig väljas på politiska meriter. För att klargöra detta avlägger hon en trosbekännelse på arbetarkommunens årsmöte: ”Vi lever av nåd. Vi är syndare och behöver syndernas förlåtelse . . .” Allmän bestörtning.

Också i kyrkan väcker hon pinsam uppmärksamhet genom att visa en religiös lidelse långt utöver vad kyrkans präster brukar tillåta sig. Alla tycker hon beter sig konstigt. Man vänder henne ryggen. Hon förlorar kyrkoherdevalet. Men för Nina gäller valet inte främst en tjänstegrad. Hon uppfattar förlusten som en social förkastelsedom över sina personligaste erfarenheter. Och den domen fälls av folket i god demokratisk ordning. Den fälls av hennes politiska vänner. Hon är en levande fågel med bultande hjärta, och de trampar henne obesvärat under sitt oförståendes och avståndstagandes klackar. En katastrof blir följden. Pjäsens titel syftar nog – kanske något konstlat – på Nina själv. Lerfåglarna som gossebarnet Jesus gjorde i Nasaret – enligt den legend som Nina återberättar före sin bortgång – lyfter sina vingar och flyger iväg. Enbart en fågels kvittrande hörs vid pjäsens slut.

Det religiösa och kristna inslaget har ofta funnits med i det Birger Norman skrivit, men vanligen mera som randanmärkningar i förbigående och inte i tes-form som här i Lerduvan. Tankar ur berättelsen ”Löken” (1972), exempelvis vid besöket på observatoriet och det festliga samtalet mellan ministern, astronomen och kulturredaktören på hemfärden från Saltsjöbaden, återkommer här i Lerduvan: ”Solar, solvägar! Solar som tänds och slocknar – Galaxer förgår. Guds infall. Vintergator störtande genom oändligheten! Synliga med kosmiskt brus. Men Guds tankar är inte våra tankar. Guds tankar är större än hans infall. Guds tankar – strukturerna – den okända, oåtkomliga, överfattbara. Förborgad – men ofattbar öppen.”

Men samtidigt tycks Birger Normans religiösa och kristna livsåskådning ha en säregen prägel som kommer fram i den konflikt han framställer.

En troskonflikt kring politik och evangelium

Det är inte så lätt att göra rättvisa åt Birger Normans intentioner. Onekligen tar han upp en allvarlig konflikt. Man känner på sig, att den har en djupare bakgrund för honom. Men samtidigt kan man fråga sig om han som dramatiker har lyckats med att i sin pjäs framställa den med tillräcklig konsistens. Hans berättelser och dikter verkar onekligen mera helgjutna.

Klarast tycks han ha redogjort för de ledmotiv som ligger bakom denna konflikt i programmet ”Utmaningen” i TV och radio den 6 maj, där han ställdes till svars för sin kristna livsåskådning:

”Kristna människor ska gå ut i politiken. Men det är inte rätt när de säger, att den politiska åsikten som de har är kristen. Det blir fel.

Enligt mitt sätt att uppleva evangeliet förhåller det sig så: Mötet med Gud vänder inte människan till det andliga utan till sin medmänniska och till samhället. Hur det sedan ska politiskt rubriksättas, det måste bli en fråga om förstånd och samvete . . . Ingenting i politiken kan kallas kristet eller okristet. Det är politik hela tiden och det finns inga ”kristna värden” i politiken. Evangeliet talar till oss och befriar oss i lyckliga stunder . . . Utifrån denna upplevelse går vi också ut i politiken. Men när vi handlar i politiken kan jag inte se att det finns några motiv för att kalla dessa handlingar för kristna, utan de är mänskliga på samma sätt som allt annat är mänskligt … Kyrkan ska inte driva någon sorts politik. Däremot ska kyrkan förkunna evangeliet på ett så realistiskt sätt, att den kristne drivs ut i politiken och att han tar ställning efter bästa förstånd och samvete.”

Om jag inte misstar mig skymtar bakom dessa tankar fram en luthersk syn på lag och evangelium, tillämpad och konkretiserad på förhållandet mellan tro och politik. Tron är något oåtkomligt, som inte kan överföras i världsliga sammanhang, där allt tycks vara korrumperat av jagiskhet. I världsliga sammanhang gäller förnuft och samvete, ”en sorts moral”, som inte har ett direkt samband med tron och evangeliet. Här blir Birger Normans närhet till Lars Ahlin, även han från Ådalen, omisskännlig. Lars Ahlin: ”En hart när gudsövergiven värld omger oss, en värld full av ondska och skam . . . Även de kristna är angripna av materialism och världslighet. Hur skall det gå för människorna i denna svåra tid av moraliskt förfall? Det finns bara en hjälp. Människan måste öppna sin själ för kristendomens livgivande andliga blodsystem. Då börjar själens hjärta genast att klappa och pumpa. . .” (Bit av

såstång i romanen Fromma mord). Och Birger Norman i Lerduvan: I tron ”flödar Guds kärlek – Den behövs i politiken. Men den är inte till för politiken. Den är inte till för nånting … I politiken möts vi alla på politikens villkor. För att vi ska vara solidariska och för att vi ska få ett rättfärdigt samhälle. Men det finns ingen kristen politik” . . . Man ska ”aldrig förblanda kristendom och politik”.

På så sätt skulle jag tro att Birger Normans avsikt har varit att framställa en autentisk teologisk tanke – något som tycks ha undgått kritikerna. Mot socialetikerna och mot den kristna vänstern har han alltid kämpat för ett renodlat paulinskt (?) och lutherskt sätt att skilja mellan lag och evangelium och mot en syn som hävdar att evangeliet driver oss att bygga ett socialistiskt samhälle. Som lutheran slår han vakt om en klar åtskillnad: Lagen finns för syndens skull och på samma gång driver den människan till Kristus. Men samtidigt gäller: inte evangeliet utan lagen strukturerar det kristna handlandet i världen.

På så vis har Birger Normans syn tillkommit i ett alldeles speciellt debattläge, som idag i någon mån verkar förlegat och främmande, åtminstone för allmänheten. Man förstår hur Birger Norman därför själv medger: ”Den här pjäsen har jag förmodligen skrivit i helt fel tid och i fel kulturklimat.” Samtidigt borde man ändå erkänna: även om man inte i alla hänseenden delar Birger Normans lutherska syn så kräver dock hans avsikt att framställa ett aktuellt och brännande problem utifrån ett principiellt kristet perspektiv all respekt.

Svagheten i hans syn på förhållandet mellan tro och politik ligger nog i en dubbel problematik: Å ena sidan träffar här evangeliets befriande kraft bara den enskilda, inte gemenskapen och samhället. Man kan fråga sig om denna individualistiska syn verkligen motsvarar evangeliets, enligt vilken Guds rike, som har kommit i Kristus, även socialt skall ta gestalt. Å andra sidan tycks faran därmed vara stor att den kristnes liv klyvs och i viss mån faller isär. Påfallande kom denna problematik flera gånger till tals från kristet håll i frågorna till Utmaningen.

Men Lerduvan drar upp ännu en skiljelinje mellan kristendom och politik, också den synnerligen kontroversiell.

Framstegsoptimism och/eller katastrof

Birger Norman har formulerat denna konflikt i en intervju: ”I många år har jag funderat över skillnaden i utvecklingsperspektivet. Politikerna arbetar med övertygelsen att världen går mot något bättre. Bibeln pekar på ett annat håll: En universell katastrof.”

I pjäsen kommer denna syn främst till uttryck i samtalet mot slutet av pjäsens första del mellan Artur Viklund, ordföranden i arbetarkommunen, och Nina Ersdotter. Nina: ”En kristen lever alltid i de yttersta tiderna” . . . ”Apokalypsen – Slutet – Änden! … Den kommer från människohjärtat. Till slut skall kärleken kallna hos de flesta … Till slut måste Gud förbarma sig – Om inte vart strå på jorden och varje droppe blod ska frysa till döds.”

Artur förstår ingenting: ”Nåd. Gud. Sånt där har jag inte hört sen jag stod i gången. Och dom yttersta tiderna också! … Håller du på att bli gudlig. Nina?” Och han tvekar inte ett ögonblick att ”köra över” henne när hon börjar ”krångla” med religionen.

Onekligen har Birger Norman sett något riktigt. Det finns en spänning mellan kristendomens eskatologiska budskap och det inomvärldsliga utvecklingsarbetet. Redan aposteln Paulus har hänvisat till den (att bruka denna värld som om man inte gjorde bruk av den 1 Kor 7:31). Men samtidigt får man intrycket, att författaren här vänder sig – förvisso med rätta – mot en inomkyrklig sekularisering. I en intervju har han påpekat: ”Frågan är om den riktigt allvarliga sekulariseringen har ägt rum inom kyrkan och frikyrkan, i och med att man gjort kristendomen till en fråga om moral.”

Gentemot en sådan syn framhäver Birger Norman det som man kunde kalla en apokalyptisk tolkning av kristendomen. Men enligt autentisk eskatologisk kristen syn står inte en katastrof utan Kristi ankomst i medelpunkten för skeendet vid tidernas ände, där Herren kommer att omvandla och fullända världen till en ”ny jord”. Visst talar Uppenbarelseboken om den våldsamma kamp som pågår under historiens lopp och som till det yttre leder till ett kallnande av kärleken. Men samtidigt talar evangeliet också om Guds rikes inre tillväxt genom tiderna, som en gång skall fulländas när allting har underordnats Sonen och Sonen själv har underordnat sig Gud för att Gud skall bli allt i alla (jfr 1 Kor. 15:28).

Även om pjäsen på så sätt efterlämnar motstridiga intryck – trots huvudaktörernas imponerande scenkonst – så har vi ändå all anledning att fördjupa oss i Birger Normans problemställning.

Det finns två saker som det nästan är prisvärt att vara okunnig om för en svensk kritiker. Musik och teologi. Men då blir man också blind för väsentliga dimensioner i tillvaron. Den religiösa är t ex en som långt fler lever i än vad dem som styr kulturdebatten inbillar sig.

Birger Norman