Etiopisk resa i tid och rum

Varför var just en etiopier den förste döpte ickejuden? Vad hade han för ärende i Jerusalem, han som kom så långväga ifrån? Varför satt han där i sin vagn och läste Jesaja utan att förstå? Inte förrän Filippus uppenbarade sig och uttydde texten för honom. Och sedan talas det inte alls om etiopier i Nya Testamentet. Så mycket oftare är landet och folket nämnda i Gamla Testamentet, i nästan varenda bok. Förbindelserna mellan Etiopien och Israel och medelhavsvärlden går i själva verket mycket långt tillbaka i tiden. Homeros torde varit den förste att tala om Etiopien, som omnämnes inte mindre än fem gånger i både ”Iliaden” och ”Odysséen”, där det berättas att kung Menelaos på hemväg från Troja råkade förirra sig till folket med ”bränt ansikte” (så förklarade grekerna ordet Etiopien) och så fick landet sitt namn. Mytens område lämnar etiopierna med Herodotos som långa tider vistades i Främre Orienten och Egypten för att samla historiskt och geografiskt material. Väl besökte han inte Etiopien, men lät sig berättas mycket om land och folk och seder ända ner till Somalia (Punt) och Kenya. Efter honom följer en lång rad grekiska handelsmän och upptäcksresande, framför allt under den hellenistiska tiden, och många av deras reserapporter finns kvar i avskrifter, helt eller delvis.

Det aksumitiska riket med Aksum som huvudstad omfattade under sin storhetstid hela norra Etiopien samt Sydarabien med Yemen, som då var ett rikt land med hög kultur. Aksums välde varade i närmare två tusen år, från 500-talet f.Kr. till slutet av 1200-talet, men under de sista århundradena alltmer försvagat under en ny dynasti. Ända fram till 500-talet räknades Aksum som en av den då kända världens fyra stormakter, dess härskare hade förbindelser i alla länder, sände delegater till alla regerande furstar och spelade framför allt en nyckelroll i transitohandeln mellan medelhavsländerna och Indien och Fjärran Östern. Ända bort till Kina seglade de etiopiska handelsmännen och hämtade varor. En sådan färd tog tolv månader, enkel resa, men färdförbindelserna fanns och handel idkades. Till och med förteckningar har bevarats över de varor som förmedlades av etiopierna – tyger, kläder, glas, mässing, koppar, järn, vapen, vin, olivolja m.m. – med uppgifter om kvalitet, huruvida de var avsedda för inhemskt bruk eller för ”barbarer”, om för damer eller furstar. Det kan tilläggas att före Sidenvägens tillkomst var silke från Kina en högst eftertraktad och omstridd handelsvara, närmast att jämföra med den arabiska oljan i våra dagar. När förbindelserna av olika skäl stryptes uppstod stort missnöje i medelhavsländerna och priserna på det åtrådda silket steg skyhögt. Detta föranledde kejsar Justinianus att på 500-talet sända två munkar från Bysans till Kina. I ihåliga stavar smugglade de ut silkesmaskägg och på så sätt började sidenindustrin i Europa. Etiopiens egen största exportvara var under faraonernas tid elefanter, som det då vimlade av i landet, och därmed självfallet elfenben. Främst var det stridselefanter som levererades via det viktiga handelscentrum Elefantina (nuvarande Assuan) vid Nilen. Även andra exotiska djur gick på export, vilddjur till gladiatorspelen, apor och praktfulla fåglar till hovens nöje. Småningom exporterades även slavar i väldigt antal till Arabien, något som ledde till uppror och stridigheter.

Aksum var inte bara en politisk och militär stormakt, det var också en högkultur redan i förkristen tid. Vid sidan av de inhemska semitiska språken sabeiska och ge’ez (numera endast liturgiskt språk) talades ganska allmänt grekiska, i varje fall inom de bildade skikten. Grekiska var till och med det litterära språket. Många flerspråkiga inskrifter har påträffats från både förkristen och kristen tid. Det är tack vare dessa inskrifter, mynt och otaliga krönikor som man i så stor utsträckning kunnat rekonstruera landets politiska och religiösa utveckling, även om en hel del luckor finns. Den religiösa historien är utomordenligt intressant. Den förste etiopiske kungen var enligt legenden en ormkonung. Hans far var en pytonorm, hans mor en kvinna. När dessa föräldrar var döda visade kungen sin rätta onda natur men tack vare hans syster lyckades folket blidka honom med tributer av unga flickor, får, getter och mjölk. Till slut kom räddningen med en ung man som dödade ormen, gjorde sig själv till kung och gifte sig med ormens syster. Den gamla myten om Perseus och Andromeda? Eller urgamla arketyper, gemensamma för så många folk? I alla händelser är S:t Georg ett särdeles kärt helgon, här liksom i andra östkyrkor. Att ormen faktiskt dyrkades som gud kan tydas av en ormrelief på en stele i Aksum.

Landet började nu befolkas av invandrare från Sydarabien som medförde sin kultur och sina gudar. Det blev religionen som präglade samhället i dess helhet på alla områden. Gudarna var mest de för semiterna gemensamma: Ashtar, himmelens gud, här en manlig gudom, Ilmouqah, månguden och Shams, solgudinnan. Men huvudguden i Aksum var Mahrem, som var härskarnas skyddspatron och personlige beskyddare ända fram tills kung Ezana omvände sig till kristendomen. I Aksum var man för övrigt mycket tolerant mot andra religioner och genom de täta kontakterna med Grekland infördes en hel rad av Olympens gudar. Tempel byggdes och offer förrättades till Zeus och särskilt till Poseidon, självfallet för ett land av sjöfarare. Även krigsguden Ares åtnjöt en utbredd kult och kom på grund av namnlikheten att identifieras med Mahrem, vilket väl bortsett från alla krig som utkämpades förklarar att han höll sig kvar så länge. Venerationen för andra länders gudar ledde till att också Alexander den store vördades. Det finns legender som utan spår av historiskt underlag berättar att han efter att ha underlagt sig Egypten begav sig till kungamodern före sitt sista fälttåg i Asien. Han kom att inta en bemärkt position i etiopiska krönikor för att slutligen helgonförklaras av den etiopiska kyrkan som firar hans dag 28 juni. Hans död betraktades som inledningen till en ny era och denna Alexanders era lär faktiskt ännu av somliga etiopier räknas som en alternativ kalender.

Etiopiens förhållande till judendomen är särdeles märkligt. I trakten av Gondar finns en grupp falashas, de s.k. ”svarta judarna”, som bekänner sig till judendomen men inte har hebreiska utan ge’ez som heligt språk. Deras ursprung är omstritt. Somliga tror att det rör sig om en grupp israeliter som inte följde Moses utan drog sig söder ut. Andra menar att de har utvandrat från Elefantina där det fanns en stor judisk församling. En tredje uppfattning är att falashas inte är semiter utan till judendomen omvända hamiter.

I alla händelser är förbindelserna mellan Etiopien och Israel urgamla och hade nått en höjdpunkt när drottningen av Saba begav sig på besök hos Salomo för att pröva hans vishet. Att hon kom dit hyser historikerna inte minsta tvivel om. Många källor berättar om det berömda mötet och traditionerna skiftar. Medan den babyloniska Talmud tolkar bibeln strikt allegoriskt så att drottningens person står för hela riket Saba, har etiopierna däremot en annan interpretation, eftersom det för Aksum i första hand och kejsardömet Etiopien senare var av yttersta vikt att med hänsyn till den dynastiska legitimiteten slå fast vad som verkligen tilldrog sig. Salomo hade en dröm där han såg hur en lysande sol sänkte sig över Israel och sedan avlägsnade sig till Etiopien. Han förstod då att han skulle få en son med drottningen. Men eftersom drottningen efter sex månaders vistelse i Jerusalem alltjämt var lika kysk tog Salomo till ett knep. Sista natten tillbringade de i samma gemak efter överenskommelse att ”ingen skulle ta något från den andra”. Salomo hade emellertid bjudit sin gäst på en måltid med så starka kryddor att hon mitt i natten överfölls av en brännande törst och måste upp och dricka vatten. Det hade hon alltså ”tagit från” kungen och så hade han rätten på sin sida. Till avsked gav han henne en ring som skulle vara ett tecken: blev det en gosse så skulle han komma med ringen till sin far. Efter nio månader gav hon livet åt en son som fick namnet Menelik. När denne nått vuxen ålder begav han sig till Jerusalem och så fort Salomo fick se honom utropade han att något tecken inte behövdes: denne var hans son.

Menelik inböjds att stanna i Jerusalem, men efter en tid ville han hem igen och Salomo gav honom då som eskort en skara förstfödda israeliter. De unga männen gjorde emellertid en kupp och stal med sig den heliga förbundsarken från templet i Jerusalem. När stölden upptäcktes sände Salomo ut sina tjänare efter dem, men genom ett under lät Gud Menelik och hans följe färdas många gånger snabbare än förföljarna. Och så tros tabot (förbundsarken) ha kommit till Etiopien för att stanna där. Aksum har därför betraktats som ett andra Jerusalem. Där, i den många gånger härjade katedralen, bevaras den, ingen äger tillträde till det heliga rummet utom den munk som är satt att vakta arken. När han dör väljer prästerna i Aksum en ny vaktare med rykte om sig att vara dygdig och rättsinnig. Han har till uppgift att bränna rökelse och putsa det yttre höljet (det senaste skrinet är en gåva av framlidna ex-kejsarinnan Menen). Han får aldrig lämna byggnaden och är den ende som med sina ögon får skåda arken. Under orostider har arken dock flyttats till andra platser – senast på 1500-talet – för att sedan återföras till Aksum. Den ursprungliga förbundsarkens öde vet man ingenting om, men i det andra templet fanns den med säkerhet inte. Vad angår arken i Aksum så är den i varje fall mycket gammal och föremål för djup vördnad. Den enda beskrivning som finns av den är så detaljerad angående ornament och ädla stenar att bara det inger misstankar. Den har lämnats av en armenisk präst som på 1870-talet kom som sändebud från den armeniske patriarken. Av den bok där han skildrat sitt besök i Aksum framgår dock att de etiopiska prästerna absolut vägrade honom tillträde till det heliga rummet och den tabot prästerna verkligen visade honom kunde de ha bytt ut. I varje etiopisk kyrka finns nämligen minst en tabot. Man tron att denna är den ursprungliga är djupt rotad.

Menelik åter blev stamfader för den salomoniska dynastin och det var ett oeftergivligt krav att härskarna i Aksum skulle vara legitima avkomlingar. Den etiopiska kyrkan erkänner ingen neguse negest (konungarnas konung) som rättmätig härskare om detta villkor inte är uppfyllt. När därför Zagwedynastin på 900-talet tillvällade sig makten, blev det rätt kärvt mellan neguse och kyrkan. Denna vägrade godta den nya dynastin och det blev därför nödvändigt att uppfinna en annan tradition. Det hävdades att innan sista natten lägrat drottningen hade han besökt en av hennes hovdamer. Båda kvinnorna nedkom samtidigt med var sin son. Men eftersom hovdamen hade varit ”först”, så kunde man på så vis slå två flugor i en smäll: dels legitimiteten, dels förstfödslorätten. Den salomoniska dynastin återtog makten på 1200-talet och sedan har efterkommande regenter alla med kraft hävdat sig vara ättlingar till det ryktbara paret, ända ner till den siste kejsaren Haile Selassie. I 1955 års författning, artikel 2 står det: ”Den kejserliga värdigheten skall för beständigt vara knuten till Haile Selassie I:s linje, avkomling till konung Sahle Selassie, som i rätt nedstigande led härstammar från Menelik, son till drottningen av Etiopien, drottning av Saba, och konung Salomo av Jerusalem.¹ Därför bär det kejserliga vapnet mottot: ”Det segrande lejonet av Juda”.

Beträffande kristendomen vill en tradition gärna ha det till att den etiopiske hovmannen spred evangelium vid hemkomsten till Kandake i Aksum. Därav finns dock inga spår. Men att kristendomen predikades redan under första århundradet med Egypten som utgångspunkt är säkert. En översättning till ge’ez av Gamla Testamentet fanns redan, gjord efter Septuaginta, och de mosaiska trosbekännarna var rätt talrika. Någon större utbredning fick kristendomen dock inte förrän på 300-talet då två unga studenter, Frumentius och Aedesius, kom till landet och tack vare ambition och duglighet fick höga ställningar vid hovet, den ene som neguse Ezanas sekreterare, den andre som hans munskänk. De började inventera kristendomens förekomst bland de talrika romerska köpmännen, och de fick tillåtelse att uppföra kapell och hålla konventiklar. Därpå for Frumentius till Alexandria och framlade saken för Athanasios som just blivit patriark. Frumentius vigdes som förste biskop, abune, av patriarken fick han välsignelse för sitt värv och återvände till Aksum där Ezana kort därefter övergick till kristendomen omkring 350. Det är att märka att i Etiopien fick den kristna läran först insteg i de högre samhällsskikten för att småningom spridas till folket i gemen i motsats till förhållandet i medelhavsländerna där kristendomen var slavarnas religion. Detta faktum anses förklara att etiopiska kyrkan aldrig led förföljelser utan i lugn och ro kunde bygga upp och konsolidera sin ställning som alltid varit nära förbunden med staten.

Men nu stundade oroliga tider för hela kristenheten vars enhet hotades av det livskraftiga arianska kätteriet. Kejsar Constantius försökte i strid med Nicea införa arianismen som enda lära och avsatte dem som gick emot honom, bl.a. ”ortodoxins stöttepelare” Athanasios som han betecknade som en avskyvärd hädare och skyldig till förfärliga brott. I patriarkens ”Apologia ad Constantium” finns medtaget ett brev från kejsaren till neguse i Aksum där han dels uttrycker sin förvåning över att Etiopien håller fast vid Nicea och inte rättar sig efter honom, dels vill att Frumentius ska komma till Alexandria för att vigas av den nye patriarken, därför att Athanasios vigning vore ogiltig. Att brevet riktades direkt till neguse visar att denne var den som hade sista ordet i kyrkliga angelägenheter och så förblev det till 1974. Kejsaren nådde dock inget resultat, den etiopiska kyrkan höll fast vid Nicea och fördömde det arianska kätteriet. Vad Frumentius angår blev han småningom helgonförklarad. (Som kuriositet kan nämnas att i Louisiana, USA, vördas Frumentius som helgon från 1700-talet. Huruvida detta är en vänlig gest mot de talrika svarta slavarna från Afrika må vara osagt.)

Snart nog kom emellertid Etiopien att gå sin egen väg. Det förefaller som om den första evangeliseringen med Frumentius endast nått en relativt liten del av befolkningen, trots att kyrkan hade nära kontakt med Egypten och det monastiska livet där, trots att Alexandria hade jurisdiktion över landet. Men kommunikationerna var besvärliga, tiderna ofta oroliga och ofta var landet långa tider utan biskop. Detta gav anledning till ständiga konflikter under hundratals år – inte förrän 1951 blev kyrkan autocefal – då både patriarken och sedermera kalifen motsatte sig ett avskiljande. Ty även om dessa båda inte var ense på det religiösa planet så insåg de att det på det politiska planet gällde att inte mista inflytandet över kyrka och land.

Vad som hände efter Frumentius död är inte helt klart, men det tycks som om etiopiska delegater visserligen varit med i Kalcedon 451 och sedan rest hem. Kort tid därefter kom de ”nio helgonen” till Etiopien och blev avgörande för den framtida utvecklingen. De nio – av olika nationaliteter – kom närmast från Syrien och var jakobiter, dvs. anhängare till den kraftfulle monofysitiske kyrkoledaren Jakob Baradai, som länge med persernas stöd höll den kalcedoniske kejsar Justinianus stången. Inte nöjda med händelseutvecklingen i Syrien kom de nu till Etiopien och det var de som företog ”den andra evangeliseringen”. Att neguse och prästerskapet i Aksum var antikalcedonier framgår av krönikor och de nio munkarna blev varmt välkomnade. Deras mission hade en sådan framgång att den etiopiska kyrkan från den tiden blev monofysitisk och så har förblivit. Under de gångna femtonhundra åren har den haft endast svaga och sporadiska kontakter med kristenheten i övrigt, förutom de ännu existerande jakobitarna i Irak och Syrien. Och Egypten förstås, fast det ofta gick på skruvar.

Rätt länge bodde de nio i själva Aksum där de åtnjöt stort anseende för fromhet och vänskap, särskilt från neguses sida. Vid dennes död ansågs de emellertid ha lagt sig i tronföljden och blev därför tvungna att flytta ut från staden. Alla grundade de kloster eller byggde sig eremitboningar på gamla förkristna kultplatser, såsom sed brukar vara för den segrande religionen. Alla betraktades som heliga och var framstående asketer. Så t.ex. berättas om Pentelewon härskarens särskilde förtrogne, att han inrättade åt sig en cell där han stod ”upprätt i fyrtiofem år utan att sitta ner eller lägga sig att sova”! Den mest vördade av de nio var Arewi Za-Mikael, fader till det etiopiska munkväsendet som utformades efter Pachomios regel. Man kan räkna med att deras liv och verk i landet omfattade cirka femtio års tid, varunder de dels styrkte den kristna moralen, dels spred evangelium till icke-kristna. Alla nio blev kanoniserade, många av deras kloster finns kvar och blev vallfartsorter. Men deras inflytande sträckte sig längre än så. De påverkade kulturlivet över huvud taget, de började översätta hela bibeln till ge’ez, ett arbete som fortsatte efter deras död. Bibeln var färdigöversatt år 678 och är en av de äldre bibelöversättningar som finns. Det är också de nio helgonen som lagt grunden för etiopiska kyrkans liturgi, påverkat kyrkoarkitekturen och framför allt infört kyrkomusiken som sedermera på 500-talet utvecklades av den store kyrkomusikern Yared till full blomstring.

Enligt Yared var musiken inte av mänskligt utan av gudomligt ursprung, det hade uppenbarats för honom genom tre fåglar utsända från Edens lustgård och musiken måste därför beredas stor plats inom liturgin. Det finns tre instrument: bönestavarna (även stöd under långa bönetimmar) som lyfts och sänks rytmiskt till ackompanjemang av sistrum – liknar en harskramla av metall – och trummor. Men det absoluta särdraget i etiopiska kyrkan är shibsheba – den heliga dansen som böneform, dansad av präster och kör vid de stora högtiderna. Sådan dans förekommer inte i någon annan kristen kyrka, men man åberopar Ps. 150: ”Loven Gud med puka och dans”, och i judendomen dansades det särskilt vid Simhath Thorah i synagogorna. Som bekant dansade Mirjam på stranden av Röda havet och David dansade ”med all makt” framför arken när den fördes in i templet. I Etiopien har man ofta intrycket att vara särskilt nära Israel i seder och traditioner.

På 500-talet började härskarna i Aksum få bekymmer med sin andra rikshalva, Sydarabien som deras förfäder en gång utvandrat ifrån. Uppror utbröt, särskilt vid tronskiftena. Sydarabien var vid denna tid övervägande kristet, men det fanns stora judiska församlingar, framför allt i Yemen. I San’a fanns en praktfull katedral med mosaiker och marmorpelare och portar klädda med guldplattor fastnitade med silverspikar. Sannolikt var den byggd av inkallade grekiska arkitekter -, med Hagia Sofia i Bysans som förebild. Av denna på sin tid mycket beundrade katedral finns numera ingenting kvar, men det tros att resterna av den finns under den nuvarande stora moskén.

En långvarig maktkamp utbröt mellan judiska och kristna trosbekännare när en sydarabisk vicekung omvänt sig till judendomen. Det gällde frigörelse från Aksum och en annan vicekung vände sig till kejsaren i Bysans med begäran om stöd. Men kejsaren sade nej till att hjälpa schismatiker som delade etiopiernas tro. Delegater utsändes då till Bysans arvfiende sassaniderna i Persien. Shahen Chosroes I svarade att han inte var intresserad av ett fattigt land ”där det bara fanns får och kameler” och avspisade delegaten med en praktdräkt och en stor summa guld. Knappt hade denne kommit utanför palatsporten förrän han strödde guldslantarna över slavar och tiggare på gatan. När shahen sporde detta återkallade han honom och frågade i vredesmod hur han kunde våga göra så med en furstlig gåva. Han svarade: ”Vad annat kan jag göra? I mitt land är bergen av guld och silver.” Det betet svalde shahen och en expedition sändes ut. Också Aksum skickade ut en här men i striden blev den etiopiske kungen dödad och perserna fick väldet över Sydarabien. Glädjen blev dock inte så långvarig, ty knappt hundra år senare började Muhammed sin mission där.

Islams början var blygsam och fylld av motigheter. Det dröjde innan Muhammed lyckades få övertaget över den mäktiga köpmansstammen kuraishiterna. En del muslimer begav sig till och med till det som alltid religiöst generösa Aksum, där de fick en fristad och kunde utöva sin religion utan att bli trakasserade. Kristna och muslimer levde fredligt sida vid sida och det kom aldrig vid den tiden till något jihad, heligt krig, mot de kristna i Etiopien. Men islam växte stillsamt och småningom fann sig det politiskt alltmer försvagade Aksum hårt trängt mellan å ena sidan de allt fler muslimerna och å den andra Nubien. Detta land som var melkitisk-ortodoxt hade ideliga sammanstötningar med det monofysitiska Aksum. Då och då slöt länderna fred för att gå samman när islam blev alltför mäktigt. Bidragande orsak till islams utbredning i Etiopien var att man genom att omvända sig till islam kunde slippa bli såld som slav av de arabiska slavhandlarna. Även om relationerna muslimer-kristna trots allt var någorlunda goda kom islams exceptionellt snabba expansion i Nordafrika att få också andra följder. De forna förbindelserna med medelhavsländerna klipptes av. Etiopien blev nästan helt isolerat för hundratals år framåt, vilket drog med sig en kulturell stagnation och utarmning som satt spår till våra dagar. Också ekonomiskt drabbades landet, den omfattande slavhandeln innebar en kraftavtappning och politiskt blev Etiopien ett isolat i den islamska världen med dess på flera sätt annorlunda kultur. Kyrkan påverkades givetvis. Förbindelserna med Egypten som nu blivit övervägande muslimskt var svaga och sporadiska. Det var svårt att få de giltiga biskopsvigningar som den apostoliska successionen krävde. Eftersom det vid varje mässa måste vara minst två präster och tre diakoner för att celebrera uppstod prästbrist. Man fann ingen annan råd än att viga mycket unga pojkar till diakoner, och präster omedelbart efter äktenskaps ingående; gifta män kunde ju inte komma i fråga. Vad Sydarabien beträffar försvann kristendomen småningom, medan däremot de judiska trosbekännarna lyckades hävda sig gentemot islam. Ända till våra dagar har judarna hållit sig kvar i Yemen där tills det nuvarande Israel hämtade hem dem med ”den stora örnen med de stora vingarna”.

Nu följde de ”mörka århundradena” i landets historia. Förbindelserna med Europa blev för lång tid avbrutna, men man vet att delegaterna från Etiopien deltog i försoningskonciliet i Florens 1440 – dock utan märkbara följder. Och när portugiserna började segla runt Afrika för att nå Indien besökte de också Etiopien. Detta ledde till en tids kontakter med katolska kyrkan som först hade framgång med sin mission. Men snart uppstod stark motvilja i landet mot både katolicismen och européer över huvud. Mycket bättre gick det inte för jesuiterna när de på 1600-talet gjorde ett försök att missionera; etiopierna jagade dem snart i vredesmod ur landet.

Under de mörka århundradena försvagades Aksum alltmer och till slut uppträdde den gåtfulla drottning Gudit. Uppgifterna om henne är svävande, krönikorna motstridiga och propagandistiska, hon och hennes mindre omtalade make anses ha varit ytterst stridbara mosaiska konvertiter, vilket skulle vara anledningen till att hon förde ett formligt skräckregemente i många år och föranstaltat förföljelser av kyrkan. En viss ljusning inträffade efter hennes död när Zagwedynastin tog makten för några hundra år och så bröt den salomoniska ättens kontinuitet. Den stora samlande gestalten under denna tid var Lalibela.

Lalibelas födelse är som många kungars legendomspunnen. Han var son till guvernören i Lastaprovinsen i norra Etiopien. Modern var tjänstekvinna i guvernörens hus och när det befanns att hon var havande fick hon fly för sin vredgade matmor. Hon födde sin son i byn Roha, lämnade barnet och återvände till palatset. Guvernören sände då ut sina tjänare för att söka efter gossen som de påträffade frisk och kry och omgiven av en svärm bin. Detta togs som ett gott omen, då bin på många håll har setts som en kunglig symbol; man kan ju tänka på Simson! Gossen fick därför namnet Lalibela som betyder att bina erkänt hans suveränitet. När han vuxit upp kom det till konflikter med den legitime halvbrodern och Lalibela tog för många år sin tillflykt till Jerusalem. Vid hemkomsten överlämnade brodern – om frivilligt eller ej är ovisst – makten till Lalibela som sedan härskade i över tjugo eller kanske fyrtio år fram till början av 1200-talet.

Lalibela bedrev en kraftfull utrikespolitik och återupprättade förbindelserna med Egypten och patriarkatet i Alexandria. Han var prästkonung och dessutom högste domare och i denna egenskap företog han varje år en eriksgata genom sitt rike för att hålla räfst och döma. Han gjorde stora donationer till kyrkor och kloster och det sades om honom att han ”brukade prästerskapets inflytande för att stärka sin dynasti”. Men själv levde han privat ytterst enkelt och försörjde sig på eget hantverk; det var bara som neguse han framträdde med makt och myndighet. Hans omutlighet, rättskänsla och djupa fromhet blev skäl nog för en helgonförklaring.

Men det är främst som kyrkobyggare som hans namn gått till eftervärlden. I Roha-Lalibela – uppkallat efter honom – tillkom under hans tid de tio berömda klippkyrkorna. Byggnaderna är arkitektoniska mästerverk, monoliter uthuggna direkt i det mörkröda berget med häpnadsväckande teknik och sinne för harmoni och symmetri. De är utförda så att själva kyrkan huggen i ett enda block är omgiven av en öppen gård, medan taket som oftast är prytt av kors i relief befinner sig i jämnhöjd med markytan. Höjden växlar mellan 11 och 17 meter, den minsta kyrkan är 3 gånger 3 meter, den största är 23,5 gånger 33,5 meter och har upp till två meter tjocka väggar. Denna kyrka omges av 32 frihuggna fyrkantiga pelare som kolonnad, har tre långskepp och fem tvärskepp. Pelarna i alla kyrkor är smyckade av kapitäl, alla olika, fönstren, tidigare försedda med färgat glas, är i klippväggen uthuggna ljusöppningar med masverk i kors, rundlar och svastikor. I valven och på väggarna finns spår av fresker föreställande helgonlegender med inskrifter eller djur som tjurar och påfåglar, men tyvärr ofta i dåligt skick. I Golgatakyrkan som rymmer Lalibelas grav, en med brokad höljd sarkofag, finns reliefer föreställande helgon, en bildteknik som annars inte förekommer i östkyrkorna.

Arkitekturen är inspirerad från Aksum vilket framgår av omväxlande låg- och högrelief i den rent ornamentala utsmyckningen. I inredningen är kyrkorna rätt påvra, bara några enkla, rätt sjabbiga mattor på golvet, ett par mediokra ikoner, en enkel träställning för den med julgransglitter prydda plastinsvepta heliga skrift. Somligt har säkert stulits bort under tidernas lopp, annat har förts till museet i Addis Abeba och ersatts av kopior. Här gjorde italienarna som experter på sådan teknik en stor insats. Restauration pågår alltjämt med stöd av Unesco.

I Tigreprovinsen längre norr ut finns ytterligare ett par hundra klippkyrkor, oftast äldre och så otillgängliga att man måste klättra på rep över avgrunder för att komma till dessa munkhålor. Men det är kyrkorna i Lalibela som är de mest kända och berömda.

Man har undrat vad som kom Lalibela att koncentrera dessa praktbyggen till en enda plats. Som alltid har traditionen svaret: han blev uppryckt till himlen och fick där skåda det himmelska Jerusalem som ingav honom tanken att bygga ett jordiskt sådant. En mera prosaisk uppgift säger att han under sina år i Jerusalem fick inspirationen till sin storstilade plan. Hans undersåtar kunde på så vis slippa göra den långa och farliga pilgrimsfärden till Jerusalem som hägrade för varje kristen. Kanske låg en annan tanke bakom: han skulle nu kunna överglänsa Jerusalem i Judéen och i sitt eget rike få en vallfartsort som drog till sig stora skaror och stärkte rikets makt. Det yttersta målet för en sådan pilgrimsfärd var ju att trygga ett evigt liv i det himmelska Jerusalem. Och vad Lalibela avsåg var att dessa kyrkor skulle symbolisera både den himmelska och den jordiska staden. Det tog tjugotre år att hugga ut kyrkorna som påbörjades i Lalibelas tionde regeringsår. De byggdes av mestadels koptiska hantverkare från Egypten på dagarna, medan änglar gjorde dubbelt så stort dagsverke nattetid! Man kan nog utgå ifrån att neguse som vistats så länge i den heliga staden gav anvisningar för planeringen. Kyrkorna är helgade till Förbundsarken (den största), Jungfru Maria, Heliga Korset samt änglar, helgon och martyrer. Anläggningen är tänkt som en vandring från jorden till himlen. Så t.ex. symboliserar Gabriels kyrka vägen som bär till himlen, medan Merkuriuskyrkan visar vägen till helvete och skärseld – en uthuggen gång leder nedåt och en leder uppåt – Immanuelskyrkan är paradiset, medan Golgatakyrkan är Heliga graven. Vid Mariakyrkan finns en damm där ofruktsamma kvinnor får doppa sig tre gånger mot avgift till prästen och löfte att om ett år frambära en son – om det blir någon – till Herren. Man tänke på Hanna och Samuel!

Samtliga kyrkor är förbundna med varandra och med ruinerna av Lalibela palats genom underjordiska gångar. Även andra platser syftar på Jerusalem: en tidvis uttorkad flodbädd där tre vattendrag en gång förenades är Jordan och platsen för Jesu dop. Vidare finns Adams grav med ett mycket gammalt träd, enligt uppgift planterat av Lalibela själv, och Oljeberget, en gång bevuxet av sju uråldriga olivträd – nu finns där endast stadens enda lilla hotell ”Seven Olives”. Vackrast av alla är S:t Georgs kyrka som ligger avsides – kanske för att helgonet inte fanns med i Jerusalem – byggd i form av ett grekiskt kors. Den är ståtlig och ren och stram i proportioner och utsmyckning – så mycket enklare är ”kyrkoherdebostället” i klippväggen intill: en grotta med en huggen fönsterglugg, på golvet några högar med trasor, en trälåda . . .

Vid sidan av påsken och korsfesten i september är Timkat – Epifania – etiopiska kyrkans största högtid. Den börjar firas på trettondagen till högtidlighållande av Jesu dop och pågår i nästan fjorton dagar för att avslutas med S:t Mikaels dag. Särskilt högtidlig är Timkat i Lalibela då människor från hela provinsen strömmar till. Av stadens forna storhet finns bara kyrkorna kvar. I övrigt är denna fattiga stad i Lasta, Etiopiens fattigaste provins, bara en samling hyddor utspridda över kullarna, hus av lera och kodynga, av störar och korrugerad plåt, ofta med den primitiva eldstaden av några stenar vid dörrhålet. Höns och får och getter spankulerar på gatorna bland människor i trasor. Det var bl.a. i denna trakt som den hemska svältkatastrofen gick fram 1973-74 då minst 100 000 människor svalt ihjäl. Vid infarten till staden ser man ett ofullbordat förfallet husbygge av betong i samma färg som kyrkornas sten – det var början till ett av världens otaliga Hiltonhotell. Före revolutionen fanns planer på att göra Lalibela till en turistort dit utlänningar kunde komma för att i all bekvämlighet beskåda och plåta de märkliga religiösa ceremonierna. Med revolutionen 1974 blev det tvärt slut på sådana planer och hotellbygget står där i all sin anskrämlighet. Men vad ska man säga om en regim som kunde hålla på att bygga lyxhotell med svälten härjande i trakten runt omkring på det mest ohyggliga sätt?

Efter att ha färdats 30 mil i landrover på knöliga, krokiga vägar längs hisnande avgrunder på många hundra meter kom jag fram till Lalibela just när mörkret föll på efter den korta tropiska skymningen. Jag skyndade ner till kyrkorna från ”Seven Olives”. En ung gosse tog mig vid handen, förde mig vänligt och artigt genom underjordiska gångar förbi horder av tiggare och krymplingar som räckte fram handen och ropade: ”Krestos! Krestos!” Vi kom in på gården kring Mariakyrkan och klättrade sen uppför en trappa till krönet. I mörkret skymtade jag hundratals människor nere på gården och uppe på höjden, de satt och låg höljda i vita skynken, shammas. På gården sjöng en skara präster och höjde och sänkte sina bönestavar. Alla beredde sig att vaka natten igenom med mässan vid midnatt och fram till den högtidliga avslutningen nästa morgon. Det skulle snart bli omöjligt att komma därifrån om jag ångrade mig och jag hade jag inte kurage nog att vaka i folkträngseln i tolv timmar. Jag kom igen vid sjutiden nästa dag. Samme unge gosse mötte mig, tog mig vid handen och förde mig in genom porten och in i gångarna och ut på gården. Nu kunde jag riktigt se de hopade skarorna av sjuka, blinda, halta och förtvinade. Det var kväljande plågsamt att se dem exponera sina sår och missbildningar och amputerade lemmar. ”Krestos! Krestos!” Men man kan inte ge åt alla. Det tar aldrig slut. Ett hav av nöd att ösa i.

Men det var fest, det var Timkat. Jag möttes av en fantastisk syn, det som jag bara svagt skymtat i kvällsmörkret. Runt kyrkorna, längs klippkanten, i gångarna, på gårdarna och långt bortöver kullarna satt och stod tusentals människor i shammas av växlande färg – från de fattigastes vanliga gråbruna trasor till bländvita, nytvättade, spritt nya festplagg, enligt flertusenårig sed perfekt draperade över axlar och bröst, ofta med halva ansiktet dolt, liksom för att skydda sig mot ökenvinden. Gården kring Mariakyrkan var packad av folk, mest präster med bönestavar och välsignelsekors, nynnande till ackompanjemang inifrån kyrkan, den entoniga knarrande, för oss föga melodiska sången, men som etiopierna älskar och utan att tröttna kan lyssna till i timmar. Kring dammen trängdes sjuka och elända som en gång vid Betesdadammen. De ropade sitt Krestos! Krestos! men var aldrig påträngande i sin misär. Hela klippkrönet var kantat av präster och kör. Mitt för koret var uppställd en ikon föreställande Epifania, präster under färgrika parasoller stod å ömse sidor. Nere på gården dansade fantastiska figurer i ogarvade djurhudar, sjöng och predikade. Det var munkar, ökenfädernas arvtagare.

Så började raden av präster och kör däruppe på krönet röra sig i långsam takt. Först gick de höga prelaterna i siden och sammet med krona på huvudet, ledsagade av parasollbärare. Sedan följde en lång rad präster – jag räknade till minst tjugo stycken – i vita mantlar och svarta kåpor, så ytterligare ett trettiotal ur kören i vita mantlar med breda klarröda skärp. Alla bar vita turbaner och i vänster hand börs och en brokig sjal, i höger hand sistrum; sjungande gungade de av och an medan de rörde sig framåt i långsam takt. De svängde böneskramlorna till vänster, nedåt, till höger, om och om igen. Det är detta som är den heliga dansen – shibsheba – medan de ackompanjeras av dunket från äggformade pukor klädda med getskinn. Långsamt, långsamt böljade de som en svallande vit våg längs klippkanten, sjungande på samma melodi Davids psalmer med den ständigt upprepade antifonen ”Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop”. Allt på det heliga språket ge’ez, naturligtvis, som endast prästerna förstår. Folket klappade i händerna och hov då och då upp ”bönesuckar” som inledning till en bön, det ljöd liksom ett gällt la-la-la, med tungan dallrande mot gommen. Det lät som en kör av jublande fågelkvitter och böljade fram över de tusentals samlade människorna som när vinden drar fram över sädesfält.

Det var uråldrigt och mycket främmande. En sådan kyrka – kan den undergå ett aggiornamento? Och är det möjligt att förändra denna kyrka och ändå bevara dess karaktär, så att alla dessa illitterata millioner kan känna igen sig? Hur långt är för övrigt ett aggiornamento önskvärt?

Det var en mäktig upplevelse, som att bevittna något som ägde rum för mycket länge sedan, på patriarkernas tid. Återigen kändes en särskilt närhet till Gamla Testamentets Israel.

Ett par dagar senare blev jag mottagen av biskopen i Wollo. Jag fördes in i ett rätt stort, kalt rum med mörkgröna väggar och tak och fyra stora ganska slitna orientaliska mattor på golvet. Nedanför en ikon av Jungfru Maria satt biskopen i en enkel karmstol med välsignelsekorset i handen. Längs väggarna några låga soffor och udda stolar. Ingen prelatlyx precis.

Biskopen var i femtioårsåldern med gråsprängt skägg och kloka forskande ögon. Han var klädd i fotsid svart kåpa och bar svart turban och var utomordentligt älskvärd och behaglig, förbindlig på det lite gäcksamt undanglidande sätt som en lite naivt rättfram västerlänning ofta möter hos orientaliska prelater. Jag fick nu ställa frågor genom tolk och han var generös med tiden – över en timme. Tyvärr var tolken inte så hemmastadd i den teologiska vokabulären, men jag tror mig ändå ha fått fatt i det väsentliga.

Först – har den etiopiska kyrkan kommit att se annorlunda på ekumeniken efter Andra Vatikankonciliet?

Gud och Kristus är densamme för alla, därför att alla kristna är en familj. Det som skiljer oss är att vi tillber Gud på olika sätt. Men vår uppfattning om dogmerna är avgörande och står kvar: Kristi person och natur, samt filioque.

Mässan – rit och liturgi varifrån kommer den?

Mässan är från Alexandria. Enligt vad historien lär kom riten med ”de nio helgonen”, de flesta från Syrien. Därför har – som redan nämnts – rit, musik och arkitektur sitt ursprung där. Det kan man för övrigt se på de gamla kyrkor som finns kvar.

Jag nämnde då Jakob Baradai och plötsligt kom en vänligt intresserad glimt i biskopens ögon. Det var nästan som att få godkänt.

Var det riktigt att kommunion utom till präster, munkar och nunnor, endast ges till mycket gamla? Mässan celebreras ju i avskildhet i det allra heligaste, i doldom för församlingens blickar. Och när och hur sker då konfirmationen?

Det är riktigt att kommunionen är för dessa fyra kategorier, men även för små barn. Barnen bärs till dopet och i samband därmed till konfirmation – pojkar när de 40 dagar gamla och flickor efter 80 dagar.’ Kommunion ges även åt svårt sjuka och döende.

I mitt stilla sinne undrade jag hur detta går ihop med det universella prästerskapet och Guds folk, men jag vågade mig inte på att fråga, eftersom jag inte är teolog och det dessutom låg utanför tolkens kompetens.

Biskopen ställde en motfråga: I vems namn går ni till kommunion? Det kändes lite svårt att som lekman finna de rätta orden så jag sa: Det kan väl endast ske i Kristi namn. Jag talade om konsekration, instiftelseorden, realpresensen, gemenskapen med alla i kyrkorummet, i kyrkan, i tid och rum. Han tycktes finna det nöjaktigt.

Sedan talade han länge om dr Martin [Luther] och protestantismens beklagliga avvisande av Jungfru Maria och helgonen.

Jag frågade också hur kyrkans ställning är efter ”the Change”, dvs. den socialistiska revolutionen 1974. Och han svarade att förhållandet till staten är gott. I kyrkan har och får de vad de behöver. Prästerna ute på landsbygden gör dels ett vanligt arbete, oftast har de en jordlapp som numera blivit mindre – kyrkan var ju tidigare otillbörligt rik – dels fullgör de sina plikter som präster. Sköter de inte sina uppgifter tilldelas de först flera varningar och kan till slut sättas i jordbrukssettlement, som inte är arbetsläger. Det var ungefär så mycket jag kunde uppfatta.

Avslutningsvis nämnde han ett faktum som avgjort skiljer etiopiska kyrkan från övriga kristna, nämligen de kanoniska böckerna. Så t.ex. betraktar man här Henoks bok som kanonisk och detta är viktigt. Jag kunde då svara att jag kände till denna senjudiska apokalyps, att jag delvis läst den.

Och då såg jag hur det för andra gången glimtade till i hans ögon och att jag faktiskt nästan fick överbetyg.

Han log och räckte fram korset åt mig att kyssa, gav sin välsignelse och så var audiensen slut.

¹Paul Eudokimov skriver om detta sakrament i L’Orthodoxie, 1965, s. 277: ”Konfirmationen följer omedelbart på dopet … Kyrkofäderna uttrycker sig mycket klart rörande sambandet mellan dessa båda sakrament: dopet inpräglar på nytt den utplånade avbilden av Gud, konfirmationen återställer likheten med Gud.”