Den Heliga Stolen

Som redan meddelats i svensk press har Storbritannien och den Heliga Stolen upprättat fullständiga diplomatiska förbindelser, vilket kan ses som en lämplig förberedelse inför påvens besök i England i maj i år. Den apostoliske delegaten i London, ärkebiskop Bruno Heim – tidigare Egypten, Bonn, Wien, Skandinavien – har utsetts till pronuntie, en titel som är bruklig för Vatikanens representant i ett icke-katolskt land.

Den allmänna opinionen i England har noterat saken med tillfredsställelse även om en antikatolsk nationalistisk minoritet påmint om sin existens i detta sammanhang.

En viss begreppsförvirring i massmedia angående terminologin har även märkts. (Se även Signum 1/82 s 1.) Vi citerar den engelska tidskriften The Tablet 30 jan. 1982:

”Pronuntien representerar alltså den Heliga Stolen och inte Vatikanstaten som ibland felaktigt anges. Tyngdpunkten ligger på den andliga auktoriteten ehuru det också föreligger en legal verklighet som berättigar till att möta statsöverhuvuden på lika villkor.

President Roosevelt försökte en gång i världen att kringgå protestanternas åberopande på första budordet betr. påven, när han önskade etablera förbindelser med påvedömet. Vad kan det vara för fel i att ha förbindelser med Vatikanstaten liksom med vilken annan stat? Det kunde verka som en fyndig lösning men invändningarna kom inte från hans egna landsmän utan från den Heliga Stolen. Vatikanstatens enda raison d’être, fick han veta, var att tillhandahålla en extraterritoriell, oberoende bas för ledningen av den romersk katolska kyrkan. Det är den Heliga Stolen, inte Vatikanstaten som befattar sig med sådana internationella angelägenheter som t.ex. icke-spridningsavtal om kärnvapen.

Synpunkten har framförts att det vore både ärligare och värdigare för den internationella romersk katolska kyrkan att överge alla anspråk på att vara en världslig statsbildning och återgå till sin forna ställning som en rent andlig företeelse och stundom ifrågasätts också den påvliga diplomatiska kårens tillämplighet.

Påven, för närvarande en polack, som bor i Italien på självständigt, oberoende territorium, är fri att inte bara tala därifrån utan också att röra sig fritt i världen som han vill.

Patriarken i öst däremot lever under mycket annorlunda omständigheter i Istanbul. Han måste vara turkisk medborgare vilket begränsar hans inflytande i kyrkan och annorstädes högst väsentligt. Vi menar att i världen sådan den ter sig idag är den mellanstatliga karaktären hos påvedömet en stor fördel. Något som garanteras av internationellt erkännande. Har försvararna av påvedömet som en rent ”andlig företeelse” inte klart för sig att tusentals rent ”andliga företeelser” dör en långsam död i Gulagarkipelagen eller torteras under latinamerikanska diktaturer. Dessa har åtminstone en röst och en närvaro genom den Heliga Stolens status bland andra nationer.”

Diplomatiska förbindelser med den Heliga Stolen är aktuellt även i Sverige. Sverige, Danmark och Norge är för närvarande de enda länder i Västeuropa frånsett några ministater, vilka saknar dessa diplomatiska förbindelser, som sammanlagt 106 stater har idag. Frågan har tagits upp i en riksdagsmotion (Evert Svensson, Bertil Zachrisson) där man motiverar saken med att . . . ”Vatikanen spelar en allt större roll i världspolitiken och därvid ofta verkar för syften som ligger nära de svenska synsätten. Vidare anförs att den katolska kyrkan och Vatikanens representanter i vissa delar av världen, t.ex. Latinamerika, Östeuropa och en del stater i Afrika, har särskilda möjligheter att ingripa till försvar för mänskliga rättigheter och till skydd av enskilda människor som kommer i nöd till följd av den alltmer tilltagande våldsanvändningen internationellt som nationellt. Vatikanen spelar också en viktig men diskret roll när det gäller att lösa tvister på fredlig väg.”

Utrikesutskottet har behandlat motionen och rekommenderat att frågan tas upp i ett tankeutbyte mellan de nordiska regeringarna. Av Utrikesutskottets betänkande (1981/82:14) framgår: ”Utskottet konstaterade då också att Vatikanstaten spelar en viktig roll i världspolitiken. Det befanns därför angeläget att Sverige upprätthåller goda relationer till Vatikanstaten och att vi får god tillgång till den informationskälla som Vatikanstaten utgör. – Härtill bidrar dess verksamhet till värn för mänskliga rättigheter på olika håll i världen, dess aktiva medverkan i olika internationella konferenser samt dess medlingssträvanden i tvister och konflikter. Den nuvarande påvens aktivitet på senare tid understryker Vatikanens internationella orientering även på det politiska planet.”