Bygga kyrka. Katolska kyrkan inför en ny etapp.

Invigningen av S:t Eugeniakyrkan vid Kungsträdgården i Stockholm har uppmärksammats i svensk offentlighet. I samband med en rad ytterligare händelser – pågående och nyligen inträffade – markeras en ny etapp för den katolska kyrkan i Sverige.

Om- och utbyggnaden av den katolska domkyrkan på Söder i Stockholm är snart klar. I samma kvarter kommer katolska Biskopsämbetet att få sitt nya hemvist med möjlighet att dit kunna koncentrera stiftets olika organ och nämnder. På olika håll i hela landet har under senare år nya kyrkor kunnat byggas eller tas i bruk eller också har gamla restaurerats. Andra byggnadsplaner är i ett framskridet planeringsstadium. Allt detta har skett och sker inte minst tack vare en stor hjälpinsats från katolska systerkyrkor i utlandet.

Bakom denna stiftets yttre ”a-jour-föring” döljer sig en inte mindre viktig inre utveckling. Bara två händelser skall här nämnas, tvivelsutan värda att lägga märke till. Den 21 mars vigdes efter en flerårig teologisk och pastoral utbildning sex diakoner av biskop Hubertus Brandenburg i Vadstena – fem svenskfödda och en danskfödd – av vilka de flesta kommer att tjänstgöra i stiftet bredvid sin borgerliga yrkesutövning. Sålunda har det ständiga diakonatet enligt Vaticanum II:s riktlinjer introducerats i stiftet och därmed dess personella resurser utökats på ett betydelsefullt sätt. Nästan samtidigt har biskopen inrättat ett pastoralråd för Stockholms katolska stift som enligt de preliminära stadgarna har till uppgift ”att med stiftets biskop samråda om den katolska kyrkans pastorala verksamhet i Sverige för att därmed enligt andra Vatikankonciliets riktlinjer främja samarbetet mellan lekmän, ordenssystrar och präster”. Här skapas alltså ett organ vars verksamhet torde bli betydelsefull för att på bredare – kyrklig, inte politisk – demokratisk bas kunna planera och förhoppningsvis stimulera kyrkans framtida inre och yttre utveckling i landet.

Katolska kyrkan i Sverige brottas under sin relativt unga ”nya” historia fortfarande med inte ringa problem. Kanske är det just därför påkallat att glimtvis granska denna nya etapp och dess utmaning för framtiden.

Stabilisering och rotfäste

När jag i början av 60-talet kom till Sverige hade – om jag minns rätt – en kris drabbat det katolska stiftet. En märkbar depression gjorde sig gällande bland katolikerna. Ekumenik med den katolska kyrkan var dåförtiden ett okänt begrepp. Som en chock verkade, för den oförberedde, massmediernas totala oförståelse för allt katolskt. Mitt under 50- och 60-talets kulturradikalism kände sig kyrkan dubbelt hjälplös och övergiven. I en märklig kontrast mot kyrkans utsatthet står det katolska inflytandet på 50-talets svenska kulturella och intellektuella liv. Men det kom från utländska impulser när gränserna åter öppnats efter kriget. Och de intellektuella och konstnärer som bar fram dessa, var föga rotfästade i den grå katolska vardagen i församling och stift.

Därtill kom att stiftet helt oväntat rentav överrumplades av en växande invandringsvåg som var nära att framkalla ett nödläge.

Inte minst tre faktorer torde ha bidragit att vända den besvärliga situationen: Andra Vatikankonciliet (1962-1965) visade en bild av kyrkan som även i Sverige – visserligen försenat – stjälpte gamla vanföreställningar och klyschor om den katolska kyrkans totalitära maktstruktur. Kyrkornas världsråds fjärde generalförsamling 1968 i Uppsala visade intrycksfullt att den katolska kyrkan hade blivit en partner i världsekumeniken som i längden inte heller i Sverige kunde nonchaleras. Och slutligen upplevde kyrkan i Sverige – inte minst som en verkan av konciliet – en effektiv solidaritet och hjälp från kyrkor och stift i den universella kyrkan som så småningom – trots alla svårigheter – möjliggjorde att skapa elementära förutsättningar för stiftets yttre och inre vidareutveckling.

Vid en återblick konstaterar vi tacksamt hur kyrkan under svåra omständigheter inte bara kunnat stabilisera sig utan i grund och botten förvånande snabbt fått rotfäste i landet. Det andliga klimatet gentemot den katolska kyrkan har under dessa år på ett väsentligt sätt förbättrats. I samhället möter vi växande intresse och aktning, och i svensk kristenhet har vi som minoritetskyrka blivit accepterade som lojala samarbetspartner.

Emellertid uppfattar vi denna stabilisering och motsvarande inkulturation inte som något statiskt. Tvärtom ämnar vi mitt i en övergångstid förbli en kyrka på vandring – utan någon som helst kyrkopolitisk ambition – men i förhoppningen att allt bättre och troget kunna uppfylla vår andliga uppgift för människorna i samhället.

Men även i ett annat hänseende synes vi stå inför en ny etapp.

Uppbrott ur ett ghetto

Strindbergs halvt medlidsamma vers från 1880-talet har under 100 år behållit åtminstone ett uns av sanning: ”Vid Norra Smedjegatan emellan dunkla hotell, där ligger så mörkt och ensamt katolikernas kapell.” Visst har läget väsentligt förändrats under detta århundrade. Men allt för många provisoriska kyrkorum, gömda och trånga huskapell som församlingskyrkor m.m. – för att inte tala om det som saknades på det andliga planet – har alltför tydligt vittnat om en ghettosituation. Bland alla andra händelser som påpekats markerar kyrkan vid Kungsträdgården ett länge väntat steg, ett uppbrott ur ghettot. Vi skriver detta utan några som helst bittra bitoner. Det som vi emellertid vill uttrycka är att katolska kyrkan inte minst ser sin uppgift i att på ett sätt motsvarande vår tid ge vittnesbörd om sin existens och sitt andliga budskap mitt bland människorna i dagens sekulariserade och pluralistiska samhälle.

Utan tvivel lider den katolska kyrkan än idag i Sverige – inte minst på grund av det mödosamma förflutna – under en viss inkrökthet. Att med mycket begränsade och otillräckliga personella och finansiella resurser samla ett vida spritt och mångnationellt kyrkfolk har tärt och tär fortfarande på våra krafter. Medvetandet att vår tro och vår livsåskådning har relevans för och kräver en insats utöver det rent religiösa i samhällets kulturella, sociala och politiska liv tycks i stort ännu vara alltför litet utvecklat bland våra katoliker. Å andra sidan skapar ett sekulariserat samhälle inte ringa svårigheter för kristna och i synnerhet katolska röster att överhuvudtaget nå ut till offentligheten. Därför gläder vi oss över varje yttre eller andlig bro som vi kan slå till samhället.

Vi är medvetna om att katolsk livsåskådning i ett pluralistiskt samhälle står inför uppgiften att föra en öppen dialog. Det enda vi önskar är att i denna dialog kunna ge ett bidrag med våra synpunkter och perspektiv som möjligtvis är ett alternativ och inte minst en andlig hjälp för sökande människor samtidigt som vi tror att vår världsvida kyrka fortfarande har något aktuellt att förmedla också i Sverige.

Detta ger oss ytterligare en association:

Vårt ekumeniska ja med en allvarlig fråga

För drygt tjugo år sedan var ekumenisk öppenhet i den katolska kyrkan i stort knappast tänkbar. I Sverige tycktes situationen beträffande den katolska kyrkan ännu mera låst – dåförtiden förståeligt nog. Vi var inte efterfrågade i de svenska ekumeniska organen och katolikerna stod för det mesta ännu i en apologetisk försvarsattityd.

Efter konciliet stod det klart att vi inte heller i Sverige kunde hålla oss s a s på vår kant av den svenska kristenheten och att ett allvarligt försök till ett ekumeniskt närmande borde göras i fullt medvetande om att vägen var lång och besvärlig. Så småningom förbättrades det ekumeniska klimatet på ett hoppingivande sätt. På olika områden lärde vi oss att förtroendefullt samarbeta med varandra. Vi upplevde också att inte så få enskilda och grupper på allvar sökte efter en grundläggande samsyn i tron.

I dag synes vi återigen stå vid ett ekumeniskt vägskäl. Öppet måste vi medge att vi strävar efter en kristen enhet inte på kyrkopolitisk utan på trons grundval, där dopet är grundläggande för all autentisk kristen ekumenik, där kyrkans andliga ämbete intet har att göra med rent politiska mönster och där kyrkans trovärdighet är helt beroende av trons kraft, inte av politiska eller socio-kulturella kryckor.

Står vi även här inför en ny etapp med en allvarstyngd utmaning för framtiden?