Utmaningar för Sydafrikas kristna. Närmande, samve

Våren 1981 ihågkom man i Sydafrika med fester och parader 31 maj 1961, då den dåvarande premiärministern Verwoerd gjorde sitt land oberoende av Commonwealth och utropade republiken. Enligt Pretoriaregeringens plan skulle den dagen vara en högtidsdag för medborgare av alla färger. Men det fanns anledning för alla befolkningsgrupper att inte sluta upp kring denna glädjeukas. Så hade t.ex. Staden Frazerburg sagt nej till alla festligheter; de vita farmarna i omgivningarna hotade med att ta sina barn ur skolan, om dessa utsattes för skammen att vara tvungna att fira högtiden tillsammans med de färgade barnen – såsom regeringen önskade.

Helt andra skäl hade kyrkorna, fackföreningarna och andra sammanslutningar, då de uppmanade att bojkotta republikens dag. Tusentals sydafrikaner höll sig borta från högtiden, hette det i en kommentar i en Johannesburgtidning, ”emedan de helt enkelt har den känslan att arresteringar utan rättegång eller offentlighet, bannlysningar, åtgärder mot passförseelser, den nationella kristna fostran (enl. boernas begrepp, övers:s anm.), den i lagen föreskrivna rasåtskillnaden, olikheterna ifråga om framtiden . . . inte är det något att gärna celebrera, eftersom sådant inte är lämpliga tillgångar för en republik”.

Det ständiga rådet i Sydafrikanska biskopskonferensen står fast vid sin ståndpunkt med orden: ”Vi är övertygade om att flertalet av Sydafrikas befolkning inte ser någon anledning att fira den nationella högtidsdagen. Detta så mycket mer som de är förtryckta i sitt fosterland och praktiskt taget inte har något att säga till om i fråga om landets styrelse, lika litet som de har det i vad som i så hög grad gäller deras människovärde . . . Vi kräver på nytt en politik där diskrimineringen tas bort.” Dessutom framhöll ordföranden i Sydafrikanska biskopskonferensen, ärkebiskop Denis Hurley, i ett herdabrev, att ett deltagande i högtidligheterna kunde ge sken av ”att kyrkan vore ense med republiken i vad som händer på politikens och lagstiftningens områden,” vilket ”alls inte är fallet.” Att talrika vita katoliker under uppläsningen av detta herdabrev lämnade kyrkorna och att ett s.k. ”Katolskt försvarsförbund” brännmärkte Hurleys upprop som ”opatriotiskt” visar redan det under vilka spända förhållanden kyrkan i Sydafrika måste arbeta.

Reformer eller kosmetiska förändringar

Alltsedan det då oppositionella Nationalpartiet (NP), som klart stod som symbol för ”Native Policy” och apartheididéer, 1948 gick ut som segrare i valkampen, vilar politiken principiellt på rasåtskillnaden. Flertalet juridiska och politiska åtgärder för att främja ”separate development” blev provisoriskt stadfästa fram till 1953. Måste redan premiärminister Verwoerd under 60-talets första hälft dra konsekvenserna av den tilltagande internationella isoleringen och bannlysningen och uppta förbindelser med inte bara västvärlden utan också moderatare länder i Afrika, så har den sedan 1978 fungerande och i början av maj i år omvalde ministerpresidenten Pieter Botha haft att kämpa framför allt med växande inrikespolitiska problem.

Om några grundliga reformer redan i slutet av 70-talet avtalades inte med Botha, då han under mottot ”adapt or die” betecknade omkr. 800 av c:a 2000 raslagar som förlegade och överflödiga och bestämde som första reform: passlagens upphävande och därmed för första gången tillåtelse för svarta sydafrikaner att, om också åtskilda, slå sig ned i de vitas områden. Förutsatt visserligen, att de har arbete och en människovärdig bostad. I de s.k. ”internationella hotellen” är emellertid också svarta tillåtna – dock är dessa hotell utan undantag exklusiva byggnader och besök i dem är för den stora massan av de färgade knappast möjligt av ekonomiska skäl. Visserligen har skyltarna ”Whites only” i den sydafrikanska stadsbilden blivit mer sällsynta, heter det i en reseskildring, men på stränderna och i simbassängerna liksom i de flesta bussarna och tågen är åtskillnaden likadan som förut. Men efter årtionden av hårdnackat fasthållande vid apartheid är detta också bara de första stegen hän mot en evolutionär omstruktureringsprocess, vid vars slut en statlig och ekonomisk ordning bör bli till, som resluterar i att de mångskiktade olikheterna i intressen hos de talrika minoriteterna avbalanseras, så att en samlevnad blir möjlig utan ständiga faror för explosion. Att tala blott om ”kosmetiska förändringar” förefaller kanske förhastat men besannas snarare av de gångna månadernas regeringspolitik.

I sin nervositet över att den nationella högtidsdagen bojkottats tillkännagav regeringen straffåtgärder mot tredskande studenter och intellektuella, antalet bannlysningar ökade språngartat. Sammanlagt 112 personer arresterades utan rättegång i augusti 1982, enligt vad polisminister Louis le Grange sade i sin redogörelse i parlamentet. Enligt kap. 6 i Terroristlagen kan de hållas kvar i obegränsad tid, vilket blev fallet för 75 av dessa personer. Vidare sattes 25 ungdomar i fängelse enligt lagen om den inre säkerheten. Antalet bannlysta uppgick slutligen vid denna tidpunkt till 174, däribland 35 vita. Bannlysningen är ett straff riktat särskilt mot de intellektuella, vars vapen är skrift och tal; bland de 1400 sydafrikaner, som sedan 1951 förvisats, utgör dessa flertalet. Så också på senare tid då studentledarena Sammy Adelmann och Andrew Boraine liksom en rad journalister blev bannlysta.

Stora rubriker gjorde republiken Sydafrikas politik inte bara på grund av militärens förföljelse av enheter ur den sydvästafrikanska befrielseorganisationen SWAPO över namibiskt område ända från Angola. Uppseende väckte också meddelandena om att småbarn av polisen hölls i förvar i tre år för att deras rastillhörighet skulle fastställas, och att ung. 1500 svarta kvinnor och barn arresterades efter att de måst tvångsutrymma sina nödbostäder i Kapstadens närhet, hölls häktade under flera veckor och sedan omflyttades. Efter order av regeringen transporterades de med bussar till de 1000 km längre bort belägna homelands Ciskei och Transkei. De sydafrikanska raslagarna tillåter visserligen svarta att arbeta i de för vita reserverade områdena men förbjuder dem dock att varaktigt slå sig ned där eller ta med sig dit sina familjer. Såsom en representant för den sydafrikanska kommissionen ”Justitia et pax” redogjorde, dör i homelands årligen ungefär 50.000 barn av undernäring. Därför utvandrade hela familjer från de underutvecklade områdena till industricentra, där de finner arbete eller vill bo hos sina anhöriga.

Om och hur Botha kan återuppta sin försiktiga reformkurs, beror till sist inte på hur han kommer att hävda sig mot den konservativa riktningen inom sitt parti eller ute i landet mot det extrema högerpartiet RNP (Reformerade Nationalpartiet). Det enda oppositionsparti som kan tas på allvar, det Liberala Progressiva federala partiet (PFP), kunde visserligen vid parlamentsvalen i maj 1981 höja sin andel ledamöter från 18 till 27, men också det radikalt rasistiska RNP lyckades få tre gången så många röstandelar, 14 %. Betänker man vidare, att högerflygeln inom NP gick stärkt ut ur valet och att 30 % av de röstberättigade röstade på den – nästan uteslutande besvikna NP-väljare – så är det tydligt, att Bothas ställning är svag. Resultaten av valet, vid vilken blott de 18,7 % vita sydafrikanerna, dvs. två av de sammanlagt 22 milj. invånarna var röstberättigade, visar hur mycket boertänkande omöjliggör en raspolitik som har framtiden för sig och hur lite afrikandernas naturliga drift att överleva tillåter att sammanhållningen dem emellan upplöses.

Sidopositioner: De reformerta kyrkorna och den anglikanska kyrkan

Kyrkorna i Sydafrika är, antingen de vill det eller inte, starkt präglade av det rådande rassystemet. Därvidlag är de med de gamla boerna förbundna kyrkorna nu som då dominerande ideologiskt stöd för den rådande raslagstiftningen. Det gäller framför allt ”Nederduitse Gereformeerde Kerk” (NGK), som redan 1961 lämnade Kyrkornas världsråd och i början av 1978 bröt sig ur den holländska moderkyrkan, emedan denna i Kyrkornas världsråd röstat för att understödja ett antirasistiskt program. Till NGK räknas mer än 40 % av alla vita i landet; på grund av att religion och boertradition går i varandra som kuggar är den den starkaste politiska makten i Sydafrika. 1950 fastslog NGK själv på en kongress att åtskillnadspolitiken har sin uppkomst i boerkyrkorna.

På 1800-talet uppkom i det av boerpionjärer nyerövrade området som en avläggare av NGK ”Nederduitse Hervormde Kerk” (NHK) som statskyrka i Transvaal. Den räknar idag ung. en kvarts miljon vita. Från den bröt sig ut omkr. mitten av förra århundradet ”Gereformeerde Kerk” (GK) med krav på en ännu strängare observans. Med sina omkr. 115 000 medlemmar är den etablerad framför allt i västra Transvaal. Hur obruten den konservativa traditionen håller sig uppe, visade sig för inte så länge sedan framför allt i Bothas reformplaner. Redan när de första utkasten blev kända, fordrade man kategoriskt ett konsekvent upprätthållande av ”separate development” med alla dess olika aspekter och opponerade särskilt hårdnackat mot det planerade upphävandet av den 1957 beslutade lagen som förbjuder sexuellt umgänge över rasgränserna och likaså lagen om förbud mot äktenskap mellan olika raser 1929. Inte utan framgång: planerna lades på hyllan för obestämd tid.

Under de tre första årtiondena av detta århundrade har den ofta som statskyrka betecknade NGK börjat upprätta egna kyrkor för de färgade. Den största av dotterkyrkorna är ”Nederduitse Gereformeerde Kerk in Afrika” (NGKA), som – uteslutande för svarta – förenar inom och utanför Sydafrikanska republiken knappt en miljon medlemmar och inom landet omfattar ung. 6 % av de svarta. ”NG Sending Kerk” är kyrkan för ”coloureds” dvs. dem som är av blandras. Till den hör ung. 30 % av denna folkgrupp, sammanlagt omkr. 700 000 troende. För indierna finns det slutligen ”Reformed Church in Africa” (RCA), som emellertid har kunnat vinna för sig bara 9 % asiater (60 000). Även NGK har upprättat en separat kyrka för de svarta, ”Bantu Hervormde Kerk”, som räknar 250 000 medlemmar.

Inte utan möda lyckas man teologiskt motivera apartheidpolitiken. En redogörelse med titeln ”Mänskliga relationer och skådeplatsen Sydafrika i ljuset av Den heliga skrift”, som offentliggjordes av NGK:s generalsynod 1976, vidhåller nödvändigheten att tänka över relationerna mellan ras och folk. Stor betydelse tillmätes däri berättelsen i Genesis om språkförbistringen. Även om bara den språkliga förvirringen nämns, syftar Genesis också på den andliga uppspaltningen av mänskligheten i olika grupper. Den tar i beräkningen också med människans psykiska struktur. Enheten i Kristus upphäver inte de kulturella och rasbetingade skillnaderna utan ”transcenderar” dem och därför behåller denna politik sitt värde även under dessa nya förutsättningar. (Information om apartheid. Pro-Mundi-Vita-Bulletin 72, 1978, s. 35.) Med hänvisning till de olika dotterkyrkorna understryker redogörelsen, att detta system med en mångfald kyrkliga grupper och underavdelningar överensstämmer med vad som beskrivs i Bibeln. Inom NGK självt är denna officiella uppfattning dock inte oomstridd, framför allt accepteras inte längre motståndslöst av de färgade dotterkyrkorna hopkopplingen: olikhet och särskiljande.

Visst är deras präster till övervägande antalet vita, men den ständiga kontakten med de fattiga i det sydafrikanska samhället gör dem främmande för de vita moderkyrkornas tankevärld. 1975, för första gången, avgav över 100 präster en deklaration mot apartheid, 1976 protesterade de mot ”att deras kyrkor teg alltför länge om läget i Sydafrika” och från mitten av 70-talet började präster från alla tre dotterkyrkorna inom NGK att organisera ”Broederkring” som motsvarighet till ”Broederbund”, den främsta organisationen för boerpolitiken. ”En brytning behöver inte nödvändigt snart bli följden. En brytning är dessutom möjlig att undvika. Men det spända förhållandet mellan de reformerta kyrkorna i Sydafrika kommer att öka till det odrägliga,” så formulerade den ledande färgade teologen Allan Boesak läget.

Som en kyrka för alla rasgrupper gäller alltifrån början den omkr. 170 000 medlemmar starka anglikanska kyrkan. ”Den förkroppsligar den längsta och varaktigaste protesten mot raslagstiftningen” (Pro-Mundi-Vita-Bulletin s. 36). Oupphörligt blev den därför anklagad för att vara antiafrikaans; många av dess inflytelserika medlemmar blev utvisade, så t.ex. 1972 biskop Colin O’Brian Winter och ännu 1977 fem andra präster, som arbetade i Kristna institutet, liksom David Russel, präst i en svart församling vid Kap. Redan 1950 utfärdade den anglikanska synoden en lång förklaring, som gav uttryck åt den övertygelsen att diskriminering på grund av hudfärg är oförenlig med den kristna religionens grundsatser. 1953 följde en lång förklaring, där det bl.a. heter: ”Vi tror, att det ur moralisk synpunkt är felaktigt, att driva en politik som syftar till att permanent hålla dem som hör till en bestämd ras i en underordnad ställning, och vi tror att rasdiskrimineringen som den bedrivs i detta land, strikt har denna målsättning” (Pro-Mundi-VitaBulletin s. 36 f.).

Sedan flera år tillbaka är det framför allt den anglikanske biskopen i Lesotho och sekreteraren i Sydafrikanska kyrkorådet Desmond Tutu som inte sparar någon möda att inom landet och i utlandet brännmärka regeringens politik. I samband med en resa genom Europas länder i april 1981 togs hans pass ifrån honom, ett besked som väckte bestörtning inte bara i utlandet utan också i Sydafrika. Trots detta är biskop Tutu inte på något sätt en oomstridd person bland de försiktiga politikerna i Sydafrika. Framför allt är det under hans sista resa och redan tidigare av honom ideligen höjda kravet på en internationell ekonomisk bojkott mot Sydafrika – för att tvinga ”den rasistiska regimen i Pretoria” på knä- som offentligen avvisas av så ansedda ledare som zuluernas överhuvud Gatsha Buthelezi och den svarte fackföreningsledaren Lucy Mvubelo. För dem synes den oundvikliga följden av varje ekonomisk bojkott endast bli en fortsatt utarmning av den svarta befolkningen.

Den lutherska kyrkan och Kyrkornas världsråds position

De idag knappt en miljon troende i lutherska kyrkan försökte länge hålla en medellinje mellan de reformerta kyrkorna och den anglikanska kyrkan, dvs. om de svåra rasfrågorna teg de och därmed fick regeringspolitiken vatten på sin kvarn. Först på 70-talet kom fram något av ett ökat medvetande om problemet, man erkände, att en indifferent inställning snarare ökade söndringen och betonade, hur tvingande nödvändigt det var, att man enades såväl inom den lutherska kyrkofamiljen som bland de kristna kyrkorna i allmänhet. ”Ett väsentligt hinder för fullständig enhet inom den lutherska kyrkan är benägenheten hos den del vita – 4,42 % av alla medlemmar – att godkänna regeringspolitiken och samtidigt hålla fast vid läran om de två rikena” (Pro-Mundi-Vita-Bulletin s. 38). Under de allafrikanska lutherska överläggningarna i Gaberone i Botswana (1977) kom besvikelse över de vita lutherska kyrkorna till uttryck, särskilt över deras bristande kontakt med landets svarta lutherska kyrkor. De församlade bad offentligt kyrkorna, att också engagera sig i kampen för social rättvisa. Å andra sidan hade med Afrikas avkolonisering nya kyrkor uppkommit, som – parallellt med staterna i Förenta nationerna – på det kyrkliga planet inom Kyrkornas världsråd drivit på diskussionen om rasismen och utformat ett handlingsprogram. Kyrkornas världsråds fjärde generalförsamling i Uppsala 1968 gav en expertkommitté i uppdrag att utarbeta ett program för bekämpande av rasismen. 1970 beslöt man att inrätta en specialfond för programmets genomförande och som en början skänktes 200 000 dollar till 19 antirasistiska organisationer, bland dem den sydafrikanska African National Congress (ANC) och den namibiska South West African People’s Organization (SWAPO).

På den rekommendation som Kyrkornas världsråds kommission i Utrecht 1972 gav svarade EKD med ett särskilt yttrande som hade som målsättning reformer till förmån för afrikanska arbetare i Sydafrika, tog upp samtal med tyska investerare i Sydafrika och undersökte kritiskt under den följande tiden EG:s kodex för företagens förbindelser med Sydafrika. (EPD-Dokumentation nr 18/77; 42/77; 16/77; 23-24/81.)

Sydafrikas lutherska kyrka anslöt sig till denna tanke, då den juli 1979 inbjöd till en sydafrikansk konferens för kristna ledare (SACLA), till vilken infann sig mer än 5 000 deltagare och gäster även från en rad västmakter, däribland en tysk delegation under ledning av den vikarierande ordföranden i de tyska evangeliska kyrkornas råd, kyrkopresident Helmut Hild. För att konferensen skulle kunna pågå utan hinder hade raslagarna upphävts, vilket föranledde representanterna för NGK att undvika mötet så mycket som möjligt. Men ”de egentliga kontrahenterna kom inte”, heter det i en avslutande EPD-kommentar: boerna, emedan de oroades av att något kunde hastigt ändras, de unga svarta, emedan många av dem förlorat förtroendet för de vita i sina samtal med dem. Så beskrev också Helmut Hild sina intryck från konferensen: ”Den var utomordentligt motsägelsefull” (EPD, 2.8.79); åtgärden var en politisk demonstration, som inte givit något konkret resultat till förändring i Sydafrika.

Säkert talar något för tesen att konkreta förbättringar av levnadsvillkoren och successivt slopande av rasdiskrimineringen snarare uppnås genom direkta kontakter med investerarna än genom att avbryta de ekonomiska kontakterna. Dock beror utsikterna till framgång på investerarnas tillmötesgående, detta i sin tur på de möjligheter den sydafrikanska regeringspolitiken kan erbjuda.

Katolska kyrkans växande motstånd

80 % av Sydafrikas katoliker, dvs. omkr. 1,5 miljon människor är svarta. Redan av den anledningen kan de svarta sydafrikanernas kamp för likställdhet inte vara likgiltig för den katolska kyrkan. Liksom lutheranerna utgör också katolikerna en minoritet, de utgör ung. 7 av hela befolkningen. Dock är andelen i tillväxten betydande, enbart under tiden 1960-70 utgjorde den bland de vita katolikerna 58 %, bland de svarta t.o.m. 76 % (Reinhard Rode, Die Südafrikapolitik der Bundesrepublik Deutschland 1968-72, München 1972, s. 99). F.n. är 1 166 präster verksamma i landets fyra ärkestift och 18 stift, därtill 4 313 ordenssystrar men bara 404 ordensbröder, som f.a. har hand om förvaltning och skötsel av 2 098 missionsstationer. Av dessa är 180 också församlingar. Anmärkningsvärd är tillväxten av antalet ordenssystrar: under de gångna fem åren steg deras antal med 117, medan ordensbrödernas antal under samma tidrymd sjönk med 24.

I städerna är katolska kyrkan en kyrka för engelsktalande vita, på landsbygden en kyrka för svarta och i Kapprovinsens barackstäder är den ”coloured”. Bland befolkningen med nederländsk härstamning är den nästan inte alls företrädd. Om mån ser till institutioner och strukturer är den i mycket en europeisk kyrka; av biskoparna är 10 svarta, en är indier, 21 vita liksom också 80 % av prästerna. Den höga andelen utlänningar bland prästerskapet förde med sig otrygghet för kyrkan och hade till följd ett särskilt anpassningstryck på prästerskapet som vid konflikter med de rasistiska normerna hotades med utvisning. Så var även församlingar med både svarta och vita ända till helt nyligen separerade, gudstjänsterna hölls i efter raser skilda kyrkor, kommunikationen mellan raserna var undantag. Till följd därav var kyrkan i Sydafrika ”trots försäkran om motsatsen ofta nog inte den enda kyrkan utan – på grund av det politiska läget – i verkligheten lika uppsplittrad i personkyrkor som alla de andra” (Johannes Henschel, Situation der katholischen Kirche in Sydafrika, Referat auf der 4. Werktagung fur Theologen 1974 in Aachen, s. 3). Flertalet inom prästerskapet reducerade sin kristendom till det andliga planet och ryggade tillbaka för varje tänkbar konfrontation med statsmakten. De katolska biskoparna tog redan 1952 ställning i ett herdabrev om rasfrågor och har alltsedan dess uttalat sig allt tydligare. Fortfarande mycket återhållsamt påpekade de 1952, att ett illa upplagt men energiskt försök att europeisera icke-européer i deras seder och bruk vore en katastrof. Man förordade en stegvis utveckling och ett långsamt närmande, besinningsfullt med kärlek och rättvisa som riktmärke. 1957 fastslog biskoparna, att efter deras förklaring 1952 har ingenting ändrats. De fördömde från första början uttryckligen ”separate development,” emedan det som den vita överheten företar sig på livets alla områden skall man ta avstånd ifrån. ”Vi är hycklare, om vi fördömer apartheid i det sydafrikanska samhället men samtidigt tolererar den i våra egna institutioner.” 1960 underströk biskoparna med skärpa, att alla fredliga medel måste sättas in för att göra en förändring möjlig och fördömde varje användning av våld. 1962 heter det: ”Vi måste använda alla fredliga medel, som vårt kristna samvete inspirerar oss till, för att bekämpa och övervinna orättvisor, som trycker de oprivilegierade grupperna i synnerhet som dessa människor har förvägrats den elementära rätten att organisera sig till försvar för sina legitima intressen.” 1966 informerade biskoparna de troende om Andra vatikankonciliets konstitution ”Gaudium et spes” och kritiserade skarpt inskränkningen i väsentliga rättigheter liksom migrantarbetarsystemet. Uppseende väckte i synnerhet fasteherdabrevet 1972 under mottot: ”Upprop till samvetet”. Bredvid den redan förut uttalade målsättningen i kampen mot apartheidsystemet vänder sig uppropet huvudsakligen till de vita katolikerna. Vårt vittnesbörd om social rättvisa måste börja hos oss själva, om det skall bli trovärdigt. Vi måste visa, att kyrkan inte är inställd på att existera under privilegierat skydd, utan att den liksom Kristus har ett speciellt medansvar för de fattiga, utstötta, förtryckta och olyckliga (Misereor Aktuell, april 1972, s. 19). ”Dock att förverkliga detta inom eget område stöter på passivt motstånd från delar av den kyrkliga ledningen och några vita församlingar” (Reinhard Rode, s. 101).

Tillspetsning sedan 1976

Ännu tydligare blev biskoparnas språk i de offentliga uttalanden som gjordes i anslutning till biskopskonferensens sammanträde februari 1977. Skarpt kritiserades polisens uppträdande vid elev- och studentoroligheterna 1976, som krävde åtminstone 575 dödsoffer. ”Vi påminner om, att oroligheterna i Soweto började med ungdomars demonstration mot ett uppfostringssystem, som skolelever och studenter ansåg mer inskränkande och begränsande än till nytta för deras uppfostran och utbildning . . . I den kamp som sedan juni 1976 fått en ny intensitet blir vi särskilt bestörta över den brutalitet polisen visat, enligt till synes tillförlitliga redogörelser. Vi talar här om systematisk misshandel och ett skjutande som inte kan rättfärdigas och om kallblodig tortyr av arresterade personer” (EPD, 11.2.77). Dessutom tillkännagav biskoparna, att de ville fortsätta sina i mars 1976 öppnade katolska skolor för icke-vita raser. Utbildningsminister Piet Koornhof hade flera gånger hotat att stänga dessa skolor, och först efter en längre dragkamp kom det till en kompromiss i denna fråga. I dag är ung. 20 % av de katolska skolorna öppna för alla raser, men de erhåller inget statligt understöd och fast ingen skolavgift krävs är bara 10 % av eleverna färgade.

Vidare offentliggjorde biskoparna i februari 1977 ett program med 21 punkter, vari de åtog sig att genomföra förändringar inom katolska kyrkan. De meddelade däri, att de ville få bort alla former av diskriminering med hänsyn till ras och kultur, såväl beträffande strukturerna inom kyrkan som också med hänsyn till kyrkans tjänster inom uppfostrans, hälsovårdens och den sociala omvårdnadens område. Framför allt är man besluten, att ge de svarta mer ansvarsfulla poster i kyrkan. För kontroll av att detta förverkligades inrättades ett pastoralt organ för alla stiften.

De statliga motåtgärderna ökade märkbart under 1977. 19 oktober blev Smangaliso Mkhatswa, då sekreterare i den sydafrikanska biskopskonferensen och medlem av den nationella Justitia-et-pax-kommissionen liksom i den ekumeniska kommissionen arresterad och bannlyst för fem år. Dåvarande ordförande i biskopskonferensen ärkebiskop Joseph P. Fitzgerald av Johannesburg protesterade i detta sammanhang offentligt mot alla olagliga bannlysningar och sekreteraren i biskopskonferensen, Dominic Scholten, blev i ett anonymt telefonsamtal hotad med döden och polismän trängde olagligen in i biskopskonferensens lokaler. Att Mkhatswa trots att hans bannlysning fortfarande gällde, som förste svarte präst, 1 maj 1981 utsågs till sekreterare i Sydafrikanska biskopskonferensen är mer än en demonstrativ gest från biskoparnas sida.

Alltid i främsta linjen när det gäller att verka för den färgade befolkningens intressen står sedan 30 år tillbaka ärkebiskop Denis Hurley. Så blev t.ex. hans redogörelse inför Internationella gemenskapen för utveckling och solidaritet (CIDSE) febr. 1981 starkt uppmärksammad. I den konstaterade han framför allt, att den stora apartheidmodellen med alla dess väsentliga kännetecken fortfarande består trots alla reformförsök. Inom den katolska kyrkan i Sydafrika har alltid förelegat en viss kluvenhet. ”I teorin är kyrkans hållning till rasismen tydlig nog. I praktiken har det inte gjorts mycket för att genom utbildning av präster och lekmän hjälpa dem att bli verksamma vittnen för de kristna värdena. Länge har det existerat olika normer i samma land utan

mycken dialog eller reflexion” (Weltkirche 1/1981. s. 1 ff). Slutligen lät Hurley tala om sig, då han i juni 1981 tillsammans med biskopen av Mariannhill, Paul Mugoma, och fyra andra representanter för den sydafrikanska kyrkan skickade en protestskrivelse till minister Koornhof med anledning av att det fortfarande förekom tvångsförflyttning av svarta medborgare.

Ord för vem?

Misstanken att flertalet vita kristna i Sydafrika åtminstone teoretiskt inser det riktiga i deklarationerna men i praktiken inte känner sig bundna av dem eller menar, att det överstiger deras förmåga att företräda en politik som står i motsättning till regeringspolitiken, ligger nära till hands. Så såg t.ex. den apostoliske delegaten för södra Afrika, ärkebiskop Edward Cassidy, sig nödsakad att i sitt tal i samband med de sydafrikanska biskoparnas årliga sammankomst 28 januari 1981 påminna om 21-punktsprogrammet 1977 och vädja till dem att tillsammans med pastoralkommissionen förverkliga punkterna: en betydande del av de troende, däribland också medlemmar av prästerskapet, hade antingen inte rätt förstått eller inte velat ta kännedom om de slutsatser som kan dras av denna deklaration. Många som ännu för ett år sedan hoppats, att året 1980 skulle bli en tid av radikal förändring och verkligt framsteg blev bittert besvikna.

Ingenting tyder på att inom den siffermässigt sett stora överrepresentationen av vita medarbetare något skall ändra sig inom överskådlig tid. Gemensamma uttalanden av svarta och vita innebär ringa fara, då pressfriheten är relativt stor i Sydafrika; försiktighet är anbefalld bara när någon agerar privat. Mycket talar för att katolska episkopatets motstånd kom för sent och inte når de egentliga adressaterna. Det synes knappast vara möjligt att bryta den onda cirkeln. Den ständigt växande förbittringen och förhärdelsen hos de svarta på grund av att apartheidpolitiken fortsätter yttra sig allt oftare i uppmaning till våld. Därmed förstärks hos de vita fruktan för ”den svarta faran”, samtidigt som beredvilligheten att luckra upp föreskrifterna om rasåtskillnad avtar. Utgången av valet i maj 1981 och SWAPO-problemet ger offentligt bevis.

Övers. Martin Hedberg