Teologisk kvinnoforskning

Kari Elisabeth Borresens idéhistoriska doktorsavhandling vid Oslo universitet, som utkom på franska 1968, publicerades nyligen i en reviderad engelsk upplaga och har på så sätt gjorts tillgänglig för en bredare läsekrets: Subordination and Equivalence. The Nature and Role of Women in Augustine and Thomas Aquinas, University Press of America, 1981. Borresens forskning förtjänar att uppmärksammas inte minst i Sverige där den på ett väsentligt sätt tycks kunna fördjupa en ofta ganska kortsynt könsrollsdebatt.

Inom dagens s.k. ”feministteologi” intar Kari Börresens arbeten utan tvekan en särställning som har fått internationellt erkännande. 1977-1979 innehade hon en teologisk gästprofessur vid det påvliga universitetet Gregoriana i Rom. 1981 erbjöds hon lärostolen i ekumenisk teologi vid universitetet i Genève. Under 1981-1982 deltar hon i ett teologiskt forskningsprogram för kvinnofrågor vid Divinity School vid Harvard-universitetet. Och sedan 1979 är hon medlem i Conseil de 1’Association internationale d’Etudes patristiques. Dess mera förunderligt ter det sig, att en eljest ambitiös genomgång av dagens feministiska teologi i Zeitschrift fur katholische Theologie 1981:289-308 och 400-424 av Herlinde Pissarek-Hudelist omnämner bara en enda artikel från 1976 ur hela hennes vetenskapliga produktion.

B:s grundläggande forskning behandlar kyrkans teologiska kvinnosyn under historiens lopp – ett område där hon idag onekligen hör till de främsta experterna. På bred bas undersöker hon den patristiska och medeltida kyrkliga uppfattningen om kvinnans underordning och likvärdighet som främst har påverkats av Augustinus och Thomas av Aquino och deras ”androcentriska” exegetiska tolkning av 1 Moseboken (2:7, 18-24) och de paulinska breven (i synnerhet Ef. S). Den är dessutom präglad av en senjudisk och platonsk (hos Thomas aristotelisk) filosofi och står socio-kulturellt i en patriarkalisk kontext.

Här är inte tillfälle att i detalj framställa B:s noggranna analyser av Augustinus och Thomas som givetvis främst intresserar specialisterna. Betydelsefull synes oss emellertid framställningen inte minst därigenom vara att den på ett inträngande sätt klarlägger de mångfaldiga inflytanden och motiv som har givit upphov till denna ”androcentriska” människo- och kvinnosyn. Därmed belyser B. ett viktigt kapitel i den västerländska teologihistorien som har implikationer för hela Gudsbilden, för uppfattningen om skapelsen och frälsningen, för kyrkosynen m.m.

Givetvis har mångt och mycket i denna patristiska och skolastiska kvinnosyn sedan länge övergivits i den traditionella teologin, exempelvis den augustinska allegoriska tolkningen av 1 Mos. 2-7, 18-24 och dess förbindelse med en dualistisk människosyn enligt vilken könsskillnaden inskränker sig till kroppen, där alltså kvinnan genom sin själ på likvärdigt sätt som mannen är Guds avbild, däremot med hänsyn till kroppen är underkastad mannen och därigenom inte på samma sätt som mannen är ”theomorf” m.m.

B. anser att denna västerländska teologi intill våra dagar fortfarande präglar en ”androcentrisk” människosyn i ordets vidare bemärkelse. Efter den moderna tidens revolution i hela kvinnosynen synes det därför nödvändigt att även teologin rättar till tidsbetingade uppfattningar och reviderar sin ensidiga androcentriska syn ex. vis i gudsbilden (B. ger ett intressant belägg i detta hänseende hos Juliana av Norwich; jfr Mitteilungen und Forschungsbeiträge der CusanusGesellschaft, Mainz 1978), men även i kristologin, i mariologin och i kyrkosynen. I en uppsats i Recherches de Science religieuse medger B. att den gamla underordningstanken har övergivits i den katolska kyrkan (”åtminstone i teorin”) men beklagar samtidigt att den urkristna typologin: Adam, Kristus, ordinerad präst – Eva, Maria, kyrka fortfarande är dominerande i kyrkan (La typologie homme femme dans la tradition et dans l’église d’aujourdhui, 1981, s. 393-406). Hon anser att denna typologi också stod i bakgrunden för troskongregationens deklaration Inter insigniores (1977).

Vi har intrycket att den gemensamma romersk-katolska/evangelisk-lutherska kommissionen i sitt senaste dokument om Det andliga ämbetet i kyrkan (jfr Signum 1981:10) mera nyanserat och varsamt har närmat sig ämnets aktuella aspekter. Å ena sidan bejakar rapporten i en större exkurs av Hervé Legrand och biskop John Vikström B:s tes att en människosyn enligt vilken kvinnan refererar sig till mannen och mannen gäller som mänsklighetens exemplariska kön inte kan härledas ur uppenbarelsen. Rapporten medger också att det krävs ”ett oerhört teologiskt arbete” för att övervinna den traditionella androcentrismen i kyrkan. Å andra sidan ser rapporten i hela detta problemkomplex en mycket mer omfattande hermeneutisk fråga som bl.a. berör förhållandet mellan skapelsen och eskatologin, kristologin och pneumatologin, den lokala och den universella kyrkan och inte minst problemet i vilken utsträckning kristendomen principiellt är rotfast i föregivna historiska mönster (OBS exempelvis att eukaristin skall firas med bröd och vin även där bröd och vin eljest inte är brukliga). B. går inte närmare in på dessa frågor som onekligen skulle behöva ytterligare och fördjupade undersökningar.