Sven Stolpe – en monografi

Sven Stolpe är ännu, vid 77 års ålder aktiv och aktuell. I detta nummer av Signum kan vi publicera hans inledning till Karin och Sven Stolpes översättning av Paul Claudels Le Soulier de Satin, ”Sidenskon”, som samtidigt utkommer på Katolska Bokförlaget. Så sluter sig cirkeln. Stolpe har själv vittnat om vilket intryck just Le Soulier de Satin gjorde på honom för drygt femtio år sedan, och detta Claudels största, och på grund av sitt omfång sällan spelade drama, har en nyckelroll i Stolpes kanske främsta insats, upptäckten av le renouveau catholique och dess presentation för en svensk litterär allmänhet.

Minst lika aktuell som i Sverige är Sven Stolpe utomlands. För drygt ett år sedan kom den första utförliga monografin, Joris Taels, Sven Stolpe een monografie, Hasselt 1980. Taels är professor i tysk litteraturhistoria vid den katolska högskolan i Antwerpen, behärskar väl den svenska litteraturen och pressen, har arbetat i nära kontakt med föremålet för studien och har alltså skrivit i Belgien på nederländska. Det är inte alldeles oväntat att intresset har varit större utomlands, och det understryker ett förhållande som sällan omnämns apropos svensk litteratur i utlandet; att Stolpe är en av våra mest översatta författare. Men förhållandet illustrerar givetvis också föremålets problematiska ställning i det svenska litterära etablissemanget. Taels bok har rönt föga uppmärksamhet i svensk press, trots försök. Däremot har den omskrivits i Norge.

Just detta pekar på en särskild svårighet vid behandlingen av Stolpe. Det förefaller omöjligt att skilja hans verk från hans verkan. Det beror på att Stolpe ständigt varit debattör och polemiker, och att heller inte hans rent skönlitterära arbeten, historiska eller introducerande någonsin varit helt oberoende av den aktuella fronten.

Taels har insett att Stolpes mer bestående verk inte blir helt begripligt utan relation till dagens polemiker och konspirationer. I stort har den belgiske forskaren hittat rätt i den svenska dagsdebatten. Det ligger i sakens natur, att boken i mycket kommer att likna en apologi för Stolpe; hans vedersakare kan av naturliga skäl inte räkna på samma inlevelse och förståelse från författaren. Men i stort finns ett rimligt kritiskt avstånd till föremålet, även om det enda tillfälle då man möjligen kan tala om kritik av Stolpe är i samband med hans mellanhavanden med utlandsfödda katolska präster i Sverige.

En viktig källa för Taels har varit Sigtunastiftelsens klipparkiv, vars nyttighet eftertryckligt demonstreras av arbetet, och som ägnas ett särskilt tack i förordet. Endast i detaljer har Taels några gånger tagit miste: det ekumeniska mötet var i Stockholm 1925, inte Uppsala 1924, Manne Ståhl kallas Mårten Ståhl, familjen Wallenberg Wallendorf. Med tanke på den mängd av svenska personer, tidskrifter etc. som omnämns är precisionen häpnadsväckande. Svenska citat är påfallande riktigt återgivna.

Monografins uppläggning är kronologisk med tämligen korta avsnitt som följer Stolpe nära i spåren. Dennes liv indelas i tre perioder: fram till 1936, året för andra bandet av den Kristna falangen och omvändelsen till Oxfordgruppen, därefter den period som markerats av detta engagemang, andra världskriget och av Stolpes filmarbete, därefter den katolska perioden från 1947.

I Taels översikt avtecknar sig tydligt Stolpes skiftande karriär och rykte i Sverige. I efterhand ter sig 60-talet och särskilt dess senare del som den period, då han var mer eller mindre utanför den aktuella debatten. Inte minst den utförliga förteckningen över inte endast allt Stolpe har skrivit, utan också av vad som skrivits om honom, ger klara belägg. Delvis kan det väl förklaras med att detta var åren då Stolpe tjänstgjorde som lektor i Mjölby, men det förefaller också ha att göra med en viss omvärdering av trons och kyrkans problem från Stolpes sida. Ännu under början av 60-talet välkomnar han ”progressiva” krafter i kyrkan som Friedrich Heers ”öppna katolicism” och kritiserar den svenska katolicismen för konservatism och integrism, men när Stolpe åter framträder i offentligheten kring 1970 är han djupt misstrogen mot pietetslösa omstörtare inom kyrkan. Här tycker man kanske att Taels följer Stolpe så nära, att omsvängningar av detta slag inte blir kritiskt belysta.

En kritiker med större direktkontakt med svensk litteratur och kritik skulle kanske också problematisera t.ex. Stolpes tveksamma hållning till det svenska 40-talet, inklusive vad många anser vara 1900-talets mest betydande försök att skönlitterärt gestalta teologiska frågor, Lars Ahlins författarskap. Visserligen ger Taels en tämligen fyllig skildring av debatten kring Olov Hartman, Sigtunastiftelsen, humanismen etc.. 1952/53, men Ahlin nämns knappast alls.

Taels har några i stort insiktsfulla sidor om 50-talets märkliga svenska renouveau catholique Naar ’een katolieke renaissance’? Också här spelar kanske Stolpes egna ideosynkrasier alltför stor roll i Taels framställning. Nog borde i uppräkningen av katolska författare också Waldemar Hammenhög och Eva Berg ha förtjänat en plats? Taels konkluderar kapitlet: ”Av allt detta skulle vi kunna dra slutsatsen att klimatet i Sverige runt 1950 inte var ogynnsamt för en katolsk pånyttfödelse. I verkligheten blev det en mycket mödosam uppgift att leva i Sverige som konsekvent katolik och ta aktiv del i det samhälleliga och kulturella livet. Här kvarstod, som vi inom kort skall antyda, ännu mycket svårt motstånd att övervinna.”

I fortsättningen ger Taels en skildring av reaktionerna från det kulturradikala etablissemanget på 50-talets katolska närvaro på den svenska litteratur- och teaterscenen. Det finns mycket bisarrt att berätta om detta, men Taels framställning målar väl mycket i vitt och svart. Till bilden hörde också Herbert Tingstens engagerade artiklar om de stora katolska romanförfattarna i Dagens Nyheter. Stolpes vedermödor med förläggare och tidningsredaktörer är dock endast en del av detta märkliga 50-tal.

Men självfallet går det inte helt att undvika att i en monografi, där föremålet måste vara i focus för framställningen också hans roll i tidsskeendet framträder som mer central än den uppfattades av de medlevande.

Någon gång beklagar man att Taels ambition att ge en fyllig krönika av Stolpes liv, dikt och debatter alltför snabbt måste lämna en intressant diskussion. Det gäller t.ex. sidorna om ”den kristna realismen” hos de stora katolska romanförfattarna som avslutar den utmärkta analysen av Stolpes ”stora” romaner Lätt, snabb och öm och Sakrament (s 216-219).

Engagerad och träffande, om än inte korrekt i alla detaljer, är Taels dramatiska skildring av norm- och trolöshetens, jag skulle hellre säga, emancipationsideologins, genombrott i Sverige fram mot mitten av 60talet. När Stolpe då tog till de starkaste ord dömdes han rutinmässigt som auktoritär och reaktionär. Men vilka försvarar idag den puerila eller allmänt tarvliga pornografi, som plötsligt blev ett väsentligt inslag i kulturliv och kulturdebatt?

Även om Taels bok delvis har karaktären av ett försvarstal för Sven Stolpe är den ett värdefullt bidrag till inte blott dennes liv och dikt utan även till belysning av den svenska litterära debatten under ett drygt halvsekel. Det vore olyckligt om den svenska litterära allmänhet som den i mycket handlar om, helt skulle berövas att ta del av arbetet. Vi hoppas allvarligt att boken, om än i förkortat skick, kan finna en svensk förläggare.