Psalmer, sampsalmer och motpsalmer

Det pågående psalmboksarbetet i Svenska kyrkan har kanske kommit en aning i skuggan av nyöversättningen av Nya testamentet, men en betydande diskussion om det har ändå förts. Psalmfrågorna har betydelse inte bara för kyrkfolket i Svenska kyrkan utan också för andra samfund och allmänkulturellt.

Efter att tidigare ha utarbetat en samling nya sånger, som efter kyrkomötesbehandling blev Psalmer och visor 76, har 1969 års psalmkommitté nu i ett sammanhang redogjort för hur den tänker sig den nya svenska psalmboken (SOU 1981:49-52, Den svenska psalmboken). Den har stakat ut huvudlinjerna för revisionen, presenterat ett par hundra förslag till bearbetning av gamla psalmer och kommit med fler nya. Kommittén är djärv: den vill åstadkomma ”en psalmboksrevision som i sitt slag är lika genomgripande som den wallinska revisionen”. Lika starkt som J.O. Wallins psalmbok 1819 avvek från 1697 års, lika starkt skall den nya skilja sig från 1937 års (som bara är en måttfull revision av Wallins). Tiden anses mogen för det.

Gammalt i ny dräkt

Den känsligaste och svåraste delen av företaget är säkert bearbetningen av äldre psalmer. Kommittén har nog rätt i att det är svårt att ange verkligt vägledande principer för bearbetning av psalmer. Man kan t.ex.. framföra goda skäl både för åsikten att man bör bevara gamla psalmers teologiska särart (men skall en psalmbok vara ett teologihistoriskt museum?) och för inställningen att en hel del gamla psalmer innehåller ansatser som är så värdefulla att det är legitimt att innehållsligt göra dem up to date (men skall 1970/180-talets teologiska mallar nödvändigtvis läggas på allt?). Språkligt kan man framföra goda skäl både för att psalmer skall vara omedelbart tillgängliga (eftersom psalmerna är av karaktären brukskonst, liturgisk allsång) och för att psalmer får innehålla formuleringar som tål att grubbla över (eftersom psalmen också skall tjäna eftertanken och det inre livets växt). Sannolikt måste man till sist bedöma varje psalm för sig.

Det är mycket möjligt att det kommer att visa sig att kommittén har underskattat bruksvärdet hos en hel del psalmer som de nu står och att bearbetarna fått ta sig för stora friheter, liksom att bearbetningarna i många fall uttrycksmässigt blivit för ojämna, är för slarvigt gjorda. Även bearbetningar av ”bruksvaror” kräver stor noggrannhet och säkert handlag med stil, satsbyggnad och uttrycksmedel – just för att psalmen skall vara brukbar. Psalmbearbetning kräver nog allmänt sett i ovanligt hög grad att bearbetaren själv träder tillbaka, inte låter psalmen präglas för starkt av hans/hennes älsklingsuttryck och älsklingstankar. En del bearbetningar, som utger sig för att vara bearbetningar och inte nya texter (i det senare fallet skulle saken komma i ett annat läge) är påträngande starkt präglade av bearbetarens diktarvanor. I några fall – men det är undantag, regeln är snarare tvärtom – blir psalmerna för innehållsligt laddade för att kunna fungera som psalmer: en psalm måste ha ett lödigt innehåll men också moment av avspänning (”transportsträckor” som någon sade). Intressanta iakttagelser om psalmen som genre görs i detta och andra avseenden i Köpenhamnsprofessorn L.L. Albertsens bok Lyrik der synges (1978).

Psalmer måste vara sångbara och välklingande; på den punkten är förslagen ofta anmärkningsvärt bristfälliga med tanke på den musikaliska och hymnologiska expertis som stått till förfogande. Direkt plågsamt är det t.ex.. att sjunga ”Dig, helge Ande, VI-I NU-U ber” (135:1). Den stilistiska normalmall som texterna ofta tvingas in i går ut över både sångbarheten och den variationsrikedom som är en sådan tillgång just i psalmsång. I förslaget får t.ex. strävan att använda singularformer ibland till följd av att rimschemat fördärvas, och utrotningsjakten på vokativformer (”Jesu”) skapar de fulaste fräs-, spott och väsljud (”Jesus kär”, ”jag ser dig, Jesus, fara”).

I förslaget finns många säkert och skickligt gjorda bearbetningar. Det må vara tillåtet att särskilt nämna Britt G. Hallqvists namn. Hon är översättare, med bred översättarerfarenhet – och kanske just den egenskapen kommer särskilt väl till pass vid psalmbearbetning. Hennes respekt och lyhördhet för de psalmer hon nu ”översätter” till jämn, ledig, uttrycksfull och sångbar svenska är mönstergill:

Gläd dig, du Kristi brud,

och möt din Herre Gud.

Den stora dag du skådat

som oss profeter bådat.

Hosianna, pris och ära!

Vår konung är nu nära.

En åsna honom bär

som fridens furste är.

Hans prakt är ganska ringa,

men döden kan han tvinga.

Hosianna, pris och ära!

Vår konung är nu nära.

Sampsalmer

Vid mitten av 70-talet väcktes förslaget om en gemensam psalmbok i någon form för svensk kristenhet. Arbetet i den ekumeniska gruppen Sampsalm utmynnar under 1982 i ett förslag, vars huvudriktning dock är känd redan genom psalmkommitténs förslag, där Sampsalms arbete återges. Sampsalm föreslår att man utarbetar en gemensam baspsalmbok, som sedan de samfund som så önskar kan komplettera med särskilda samfundstillägg. Den modellen har fått starkt stöd vid underhandsundersökningar i de olika samfunden, inklusive Svenska kyrkan.

Psalmkommittén förordar dock en annan modell; den ser helst att den nya svenska psalmboken får fungera som ekumenisk psalmbok. Åtminstone Svenska kyrkan ”och förhoppningsvis även andra samfund” slipper då ha ett samfundstillägg.

Ur katolsk synpunkt är det ingen tvekan om att Sampsalms modell är att föredra. Det är förståeligt om Svenska kyrkan med tanke på sin särställning i svensk kristenhet kar_ vara attraherad av tanken att dess psalmbok får status av ekumenisk psalmbok. Men det skulle vara en välkommen markering av Svenska kyrkans karaktär av trossamfundet vid sidan om andra trossamfund, om även Svenska kyrkan ville ta på sig de olägenheter som Sampsalms modell onekligen medför för alla berörda samfund.

Både för katolska kyrkan (där psalmboken enbart skall användas i gudstjänstsammanhang; för enskild andakt finns stiftets bönbok Oremus) och för flera andra samfund innehåller Svenska psalmboken alltför många psalmer som inte kan komma till användning. Det är angeläget att den kommande ekumeniska psalmboken i största möjliga utsträckning verkligen kan komma till användning i berörda samfunds gudstjänster.

Men av samma skäl bör man utforma den gemensamma delen (baspsalmboken) med stor återhållsamhet. Liksom man inte gärna kan låta många psalmer ingå som bara Svenska kyrkan kan använda, likaså kan man inte föra in en stor mängd sånger som bara kan användas vid frikyrklig gudstjänst. (Risken att katolikerna skulle få in ett stort antal psalmer som bara de kan använda finns över huvud taget inte.) Ett gediget urval sånger där alla kan använda praktiskt taget allt svarar bäst mot målet som satts upp: en gemensam sångbok för alla kristna i Sverige. Ur katolsk synpunkt vore ett omfång på 300-350 psalmer i denna gemensamma del önskvärt. Om vissa samfunds tillägg sedan måste bli ganska omfångsrika, utgör detta bara en korrekt återspegling av de olikheter mellan traditionerna som inte kan tänkas bort.

Motpsalmer

Som nämnts syftar Svenska kyrkans psalmkommitté till en mycket genomgripande omdaning av psalmboken. Är 80-talets början och mitt en tidpunkt då det är lämpligt? Frågan kan bara besvaras av Svenska kyrkan, och huruvida denna tid är en andligt och poetiskt så fruktbärande tid att det är lämpligt är kanske omöjligt att säga. Men det finns fenomen som manar till eftertanke.

Samma tendenser till innehållslig utslätning som den svenska psalmkommittén har kunnat kritiseras för (till en del orättvist) har i broderlandet Norge lett till att en grupp poetiskt begåvade präster och musiker har publicerat en ”motpsalmbok”, Forstegreden av Sangverk for den norske kirke, frembåret av W. Abildsnes, B. A. Knudsen, T. Kverno, J. V. Ugland (Solum forlag 1980). ”Motpsalmbok” är den i förhållande till det officiella norska psalmboksförslaget, Norsk salmebog (NOU 1981:40).

Titeln Sangverk … ger säkert avsedda associationer till Grundtvigs livsverk, Sangverk for den danske kirke. Men upphovsmännen är inte grundtvigianer; snarare representerar de ett slags norsk högkyrklighet. Det norska sangverket är verkligen en annorlunda bok. Redan nr 1 säger åtskilligt om helheten; på norsk folketone i melodin börjar en visa kvädas:

Jeg vil så kvede om himmerik,

hvor Jesus han bereder sig

at gjore et bryllup med sin brud,

som er den hellige kirke prud. [… ]

Sången har 26 strofer; det är inte rekord: Sangverk innehåller en del sånger med 50-60 strofer. Styrkan och intensiteten, mustigheten och färgrikedomen är omedelbart slående. Här sjungs och berättas i sång om hela den bibliska historien (uppfattad inte som främreorientalisk religionshistoria utan som Guds historia med sitt folk, sin brud), om inkarnationen och Jesu liv, om korsets blod, om uppståndelsen, den kommande saligheten och domen.

Han spiller på floyte – stå opp til

dans

for Guds åsyn!

Din sorgesång er til ende, Sankt

Hans!

Visdommen leker på jorden.

Han eter og drikker med oss på jord

for Guds åsyn,

med bred og med vin dekker

visdommen bord.

Visdommen leker på jorden.

De kaller ham fråtser og fyllesvin

for Guds åsyn,

de kloke som ikke vil smaka vin.

Visdommen leker på jorden.

(Willy Abildsnes)

I en artikel i Hymnologiske Meddelelser (10, 1981, 169ff) har en av upphovsmännen, musikern Trond Kverno, återgivit avsikterna med sangverket: Dels är det ett försök att gestalta den tradition som man menar att den norska kyrkan måste göra allvar av att stå i, en tradition som också inkluderar ortodox och katolsk tradition. ”Allt psalmboksarbete efter 1860-talet i Norge kan betraktas under synvinkeln rationalisering – reduktion. I revisionsarbetet [. . .] har detta drag på många sätt varit så framträdande att vi anser att man måste avväga kyrkans sång på ett sätt som gör att den kommer i bättre balans.” Det liturgiska dramat, där Kristus möter sin brud, kräver denna kompletterande psalm. Dels vill han använda sången som ett sätt att göra bibeln levande – och då inte bibeln reducerad till ett urval motiv eller huvudtankar utan hela bibeln, läst så som kyrkan i sin stora tradition uppfattat den: som ett ord fulladdat med mening som avslöjar sig i kyrkans och liturgins sammanhang, sedan profetian nått sin fullbordan i Kristus. Dels, och det framhävs särskilt, vill Sangverk besjunga det ”manligtkvinnliga” mysterium som enligt Paulus

ligger i Kristi förhållande till kyrkan. Rader av sånger är omdiktningar av Höga visan, i andra lever Uppenbarelsebokens bildspråk. Musikaliskt har man medvetet anknutit till norsk folkton, men utan att avstå från andra stilarter.

Over Herren falt ved aftensbordet Åndens klare rus,

og han oynet ikke lenger Simons stue,

han så himmelen og jorden, han så verdens store hus,

over gulvet skred imot ham husets frue;

med den kostelige nardus skred all verdens dronning frem,

skjaer som morgonraden, yndig som Jerusalem,

skjonn som månen, ren som solen, hård som döden.

Som en skare under banner, med trompeters skarpe lyd

triner bruden frem, forferdelig å skue,

foran henne baeres ris og tornar, nagler, kors og spyd,

og han hvisker: Du har fanget mag, min duo,

du har kastet dine oyne på mag, luende som ild,

nu er timen kommet – amen! kvinne, som du vil!

Og hun bryter krukken over Herrens hode.

Og den Salvede fikk navnet av den salve hun utgjut,

hun har viet ham til konge over verden,

da hun loftet smurningshornet og den dyre nardus flot,

og hun gjorde ham istand til jordeferden.

Og til hennes ihukommelse skal det som hun har gjort

ropes ut til verdens hjorner ifra Sions port,

og den kostelige duft skal fylle huset.

(W.A.)

Sangverk är envist utformad utifrån en bestämd teologiskt-poetisk grundsyn: en övertygelse om att psalmen skall besjunga frälsningsmysteriet så som en ”andlig” bibeltolkning (i kyrkofädernas mening) framställer det, och att det skall ske i en poetisk form som inte drar sig för starka färger och nämnande av saker vid deras ”rätta” namn.

Forferdelig er svaret

du gir oss på vår bonn,

ti intet vil du spare,

du slakter selv din Sonn.

Nu smaker vi og kjenner

at du er mild og god,

vi får av dine hender

hans legem og hans blod.

(W.A.)

Att Sangverk är en av seklets stora hymnologiska händelser är det ingen tvekan om – vare sig den nu kommer att påverka den kommande norska psalmboken eller inte.

Med exemplet Sangverk har jag velat ge extra stoff till reflexion över frågan om den nuvarande situationen, så som ofta påstås, utgör en av psalmsångens stora tider eller inte. Den frågan påverkar det svar man vill ge på frågan huruvida tiden är mogen för genomgripande psalmboksrevisioner. Frågan är kanske omöjlig att besvara utan historisk distans till nuet, men den tål att ställas. Det kan mycket väl tänkas att ett sådant företag som Sangverk ter sig hopplöst ”ur tiden” – men vad drabbas av det omdömet, Sångverk eller tiden?