Paul Claudels Sidenskon. En presentation.

Paul Claudel (1868-1955) är en av 1900-talets mest betydande diktare i Frankrike. Trots sin långa diplomatiska bana – han var bl.a. sitt lands ambassadör i Japan, Danmark och Förenta staterna – efterlämnade han ett ytterst omfattande författarskap: lyrik, meditationer och essayer, dramer, Bibelkommentarer, dagböcker samt en enorm korrespondens.

Som hans största litterära prestation kan man tryggt utpeka det stora verket ”Sidenskon”, som består av fyra stora dramer. Färdigskrivet 1924 uppfördes verket först 1943, under andra världskriget, på den franska nationalscenen men då endast i en av diktaren tillsammans med regissören Jean-Louis Barrault utförd förkortning; ändå tog framförandet uppemot fem timmar.

Det är denna förkortning av ”Sidenskon” som här föreligger i svensk översättning, dock med åtskilliga inledningar och scenanvisningar strukna.

I sin originalversion är verket överväldigande rikt. Det spelar i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Figurerna är huvudsakligen spanjorer. Scener från Spanien växlar med scener från Afrika, Mellan och Sydamerika och – inte minst – från världshaven. Den förvirrande rika – i allt väsentligt ohistoriska – ”handlingen” har som grundmotiv eller bakgrund den spanska erövringen av Sydamerika, men också det spanska försöket att med ”den stora armadan” erövra England ingår i motivkretsen. Centralt viktiga är de scener som utspelas i den spanska fästningen Mogador i Afrika.

För läsaren blir handlingen i den förkortade versionen på sina punkter ganska svårfattlig, varför en kort kommentar behövs. Det skall tilläggas att flera av verkets ståtligaste partier har måst utgå i scenupplagan – ibland krävs vetskap om dem för att man rätt skall kunna fatta intrigens gång i scenupplagan.

Claudel har själv kallat ”Sidenskon” ett ”Spanskt spel”. Han tänker då inte bara på alla de dramatiska – ofta komiska – scener som för tanken till de spanska pikareskromanerna utan också på det spanska barockdramats erkända frihet och öppenhet; med en skenbart rent improvisatorisk frihet och djärvhet kastar Claudel i den annars patetiska handlingen in dråpliga scener, som t.ex. då han låter hela det spanska hovet halka, snubbla eller falla omkull på ett av kungens krigsskepp ute på den stormiga oceanen, eller då han låter en gemytlig flamländare träffas av en gevärskula mitt uppe i en kulinarisk orgie.

Claudel skriver själv: ”Diktaren har tagit sig friheten att skjuta in länder och epoker i varandra, på samma sätt som på ett visst avstånd helt skilda bergslinjer flyter samman till en enda horisont.” Han är inte rädd för de mest påtagliga anakronismer eller att bryta mot all historisk kronologi.

Det skådespel som här presenteras börjar med en scen, där en tillfångatagen jesuit befinner sig ombord på en båt i vilken han driver mot sin undergång. Vi vet inte varför han fängslats. Dunkla är också hans ord om sin broder Rodrigo, som befinner sig i nöd, också han. Jesuiten antyder att brodern är i flammande kärlek bunden vid en kvinna – vi får senare veta att hon är gift och heter Proeza som han – dels som katolik, dels därför att han är upptagen av stora uppdrag för sitt land – är dömd att aldrig kunna förenas med.

Jesuiten slutar sin monolog: ”Vad han kanske försöker säga här nere med fattiga ord – jag finns till hands och skall tolka det i himlen.”

Andra scenen gör oss bekanta med Don Pelayo, Proezas make, en äldre politiker och statsman som visar sig vara en nobel katolsk ädling. Han företräder en syn på den spanska politiken som är nutida läsare främmande: de spanska upptäckterna av nya kontinenter och deras erövring uppfattas här som en stor världshistorisk uppgift: att utvidga den katolska kyrkans inflytande, att lägga också de hittills okända världsdelarna under Kristus.

Don Pelayo uppdrar nu åt den gemytlige flamländaren Don Baltasar att ta hand om Doña Proeza, medan han själv utför viktiga uppdrag på annat håll.

Tredje scenen skapar klarhet. Den utspelas mellan Doña Proeza och en frände till hennes åldriga make, Don Camillo. Denne är en duglig krigare men föremål för misstänksamhet: han är mörkhyad som en afrikan och det viskas om att han föredrar Allah framför den kristne Guden. Han är passionerat förälskad i Proeza och erbjuder henne att följa honom till hans kommando i Mogadors fästning i Afrika. Han antyder, att den enda som kan föra honom tillbaka till den kristna tron är – Proeza. Hon avböjer hans fantastiska förslag.

Femte scenen visar oss den gemytlige och pladdrande Don Baltasar som Proezas väktare och beskyddare. Han får av henne veta, att hon skrivit ett brev till Don Rodrigo – som vi ännu inte mött – och stämt möte med honom på just det värdshus, dit Don Baltasar fört henne. Hon har ännu inte lärt känna Don Rodrigo – bara hört hans stämma. Men den har förhäxat henne. Hon bekänner – och står för sin vettlösa förälskelse. Men hon vet också sin plikt – mot Gud, mot sin gamle make och mot sitt land.

Inför en bild av Madonnan räcker hon plötsligt fram sin ena sidensko. Slutorden i hennes bön markerar det centrala motivet i skådespelet:

Jag kan inte säga, att jag förstår den man som du valt åt mig, men jag förstår dig, du som är hans mor likaväl som min. Därför, medan det ännu är tid, står jag här och håller mitt hjärta i ena handen och min sko i den andra.

Jag ger mig åt dig! Jungfru-moder, jag ger dig min sko! Jungfru-moder, bevara i din hand min olyckliga lilla fot!

Jag spår, att jag snart inte kommer att se dig mera, och att jag kommer att sätta allt i rörelse mot dig.

Men när jag kommer att sträcka mig efter det som är ont – må det ske med haltande fot; och när jag vill ta mig över den barriär du ställt upp – må det då ske med förlamad vinge! – Nu har jag gjort vad jag kunnat; nu får du bevara min stackars lilla sko, bevara den, tryck den mot ditt hjärta – stora förfärande moder!

Sjätte scenen skänker ytterligare klarhet. Den spanske kungen, som väl känner till den förbjudna kärlek som spirat upp mellan Don Rodrigo och Doña Proeza, söker en ledare för det spanska erövrings- och kulturarbetet i den nyupptäckta världsdelen. Han rådgör med sin kansler. Denne rekommenderar Don Rodrigo och talar om hans ”marsch genom Anderna, hans färd inte som Magellan på det hinderfria havet utan från Peru till Para genom oceaner av urskog och slutligen hans styrelse i det av pest och uppror skakade Granada”.

I sjunde scenen ser vi Don Rodrigo och hans spydige och kvicktänkte kinesiske tjänare Isidoro.

De ser beväpnade män nalkas och bereder sig på strid. I värdshuset har Doña Proeza sammanträffat med Doña Musica, en av Claudels mest förtjusande kvinnogestalter. Hon har smugglats dit, dold under vassen i en kärra som dragits av en besynnerlig napolitansk sergeant. Hon tycks vara drömmerska och fantast – men pjäsen visar till sist att hon alltid hamnar rätt och förmår realisera sina drömmar. Bl.a. inbillar hon sig, att hon skall möta och förenas med kungen av Neapel; pjäsen är full av sådana orealistiska infall och uppslag. Dona Proeza, som insett att hon aldrig kan vinna Don Rodrigo, förklarar efter en livfull dialog att vad hon vill – det är att ”vara ett svärd – tvärs genom hans (Rodrigos) hjärta”.

Innebörden av dessa gåtfulla ord framgår av scen tolv, där en av styckets märkvärdigaste gestalter uppträder – Skyddsängeln. Denna vet, att Doña Proeza är frestad att bryta med allt – sin tro, sina heligaste löften, sin make, sin fosterländska plikt – bara hon får förena sig med Don Rodrigo. När Proeza som sista replik desperat säger: ”Rodrigo, jag kommer till dig”, svarar Skyddsängeln lugnt: ”Och jag följer med…”

Värdshuset, där båda flickorna bor, stormas i en följande scen av Doña Musicas förföljare – det är denna strid som Don Rodrigo blandar sig i och som han lämnar svårt sårad. Efter en uppsluppen scen blir den muntre Don Baltasar – som skulle skydda Doña Proeza skjuten och faller med ansiktet begravt i fruktkorgen död ned över bordet.

I andra akten möter vi Doña Proeza och hennes man Don Pelayo. Han kan meddela henne det otroliga – Claudel väjer inte för några orimligheter, han skriver ett flammande spanskt skådespel – att Doña Proeza utsetts till militär kommendant på fästningen Mogador, detta trots att både hennes man och kungen vet att hon där under sig får den vilde, mörke Don Camillo, som älskar henne. Don Pelayo tvekar inte ett ögonblick om att kungens ide är den riktiga. När hans unga maka säger, att hon inte kan åtaga sig uppgiften svarar han: ”jag vet att du redan har åtagit dig den.” – ”Ge mig tid att fundera . . .” – ”Hästarna är redo. Upp! Gå och klä om dig!”

Men inte nog med detta. I fjärde scenen förklarar kungen för Don Pelayo, att Rodrigo skall eskortera sin älskade till Mogador, där hans rival Don Camillo redan väntar …

Don Pelayo Ers Majestät sänker ned honom i helvetet: är ni inte rädd att han stannar där? Kungen Dess värre i så fall! Han har då själv velat det; jag kan inte se någon utväg att bespara honom detta.

Jag vill med en gång fylla honom med så mycket bränsle i hjärtat, att han får nog för hela livet. För att härska över denna värld, som tillföll våra fäder som byte, en värld som jäser och befinner sig i kaos, behöver jag en själ, som är helt fri från korruption, en eld så stark, att den i ett enda ögonblick förtär alla frestelser – som halm,

som är ren, definitivt ren, från all åtrå, all begärelse.

Jag glädjer mig åt detta hjärta som brinner, denna lystna ande, denna ohejdbara grämelse, som aldrig lämnar själen någon ro. I sanning – om han inte hyste denna kärlek, så skulle jag ha måst ersätta den med något slags outplånlig orättvisa.

Don Pelayo En annan än jag skulle kunna fråga er: Och om han besegras?

Kungen Då skulle han förvisso inte vara den man jag behövde, och jag skulle behöva leta fram en annan.

Don Pelayo För så oändlig möda, för ett så stort lidande har ni väl någon lön i beredskap åt honom? Kungen Den enda, min son, som han väntar sig och som är honom – värdig – otacksamheten.

Händelserna utvecklas nu i stor dramatik, ofta med en psykologisk belysning som kan förefalla orimlig. Man bör minnas att Claudel inte ett ögonblick vill skriva ”realistiskt”. Hans skådespel är ett fantasiens verk, och han tvekar aldrig att gestalta det överdrivna, tillspetsade. Redan att låta kungen utse en dam till kommendant i Mogador är väl ur saklig synpunkt orimlig. Likaså den utveckling som äger rum på Mogadors fästning. Don Rodrigo gör ett besök med en eskader – han blir beskjuten från borgen och avvisas av sin älskade. Denna skriver dock ett brev till honom som i åratal vandrar omkring i världen utan att nå adressaten. När han äntligen får det i sin hand, låter han genast lyfta ankaret och seglar direkt till Mogador, som ligger under hård belägring. Han får råka Don Camillo och vet att denne nu har blivit – Don Proezas vigde make! Varför tar hon detta steg? Därför att i annat fall skulle Don Camillo gå under, förråda Spanien och kapitulera i Mogador. Ja, i sista hand skulle han definitivt förlora möjligheten att åter bli kristen. Han säger ju att den enda vägen till kristen tro går över Proeza. Ändå är det aldrig hennes mening att ge honom sin själ. Den är Rodrigos. Och hennes dotter, kallad Doña Sjusvärd, har visserligen Don Camillo som köttslige fader, men sin själ har hon fått från moderns kärlek till Don Rodrigo.

Om Don Rodrigo ber henne följa med honom, kommer hon att lyda. Men han ber henne aldrig.

I det oförkortade verket vädjar kungen i Spanien senare till Don Rodrigo att bli huvudmannen för den tilltänkta erövringen av England. Detta – samt en del andra intriger – är slopat i vår text. Vi får bara veta att Don Rodrigo efter alla sina segrar som krigare och politiker förlorar sin älskade.

I sista scenen möter vi honom som en ömklig halt invalid i en båt, manövrerad av råa soldater som hånar honom. Båten anropas av en gammal klostersyster, som samlar lump för sitt missionsarbete. Hon finner en del skrot ombord, som hon accepterar, men får också syn på den fordom så stolte riddaren Don Rodrigo, nu en eländig människospillra. Hon tar honom med sig – alltid kan han väl trots sin invaliditet och sitt elände göra någon nytta.

I pjäsens sista replik antyds en stor händelse. Doña Proezas dotter Doña Sjusvärd, har nått fram till Don Juan av Österrikes flotta, som vid Lepanto krossar den turkiska flottan och därmed räddar Kyrkan och Europa.

Detta dramatiska verk – som saknar alla verkliga förebilder och både tekniskt och innehållsligt är någonting nytt i den moderna dramatiken – har som ett av sina två genomgående motiv den mänskliga kärleken och dess förhållande till Guds kärlek, ett stort tema som varken Ibsen eller Strindberg snuddat vid.

Man har jämfört paret Rodrigo-Proeza med Dante-Beatrice, Tristan-lsolde och Hyperion-Diotima. Proeza – som är medveten om sin svaghet och känner sig hjälplös inför den passion som hotar att gripa och föröda henne – väljer en annan väg som innebär korsfästelse, martyrium. Hon accepterar sin undergång, hon längtar till ”intigheten” men inte för att som Francesca hos Dante där förbrinna utan för att i det helvetiska Mogador, omringad av fiender och bunden till den fruktansvärde Don Camillo, släcka ut sista glöden av sin lidelse, förbränna sig och bli en ren och klar eldsflamma; skådespelet talar om att hon förvandlas till en stjärna som alltjämt vägleder Rodrigo.

”Sidenskon” är det första skådespel, där den vilda jordiska passionen uppfattas som ett religiöst problem, säger en uttolkare. När Proeza säger, att hon till slut endast har en önskan, nämligen att bli ett svärd genom Rodrigos hjärta, så ligger i dessa ord ingen desperation. Om hon förenat sig med Rodrigo, hade båda gått under i det inbördes avguderi som passionen innebär, båda hade svikit sina heligaste plikter. Men just förlusten, den evigt pinande frånvaron, av Proeza förvandlar Rodrigo. Claudel har aldrig skildrat ett lyckligt äktenskap. Äktenskapet är endast en järnring, smidd kring det omöjligas sakrament. I ett tidigare drama av Claudel säger en kvinna: ”Jag är det löfte som aldrig kommer att kunna infrias.” Proeza själv säger: ”Om jag inte kan skänka honom himmelen, så kan jag åtminstone frigöra honom från jorden. Jag är den enda som kan skaffa honom den tomhet som motsvarar hans längtan.” Det betyder: genom att korsfästa Rodrigo kan hon – och ingen annan – inom honom framkalla den törst som driver honom till Gud. Ängeln säger, att hon är Guds lockbete. Om Rodrigo ger upp allt kan han vinna allt.

Proeza går den svåra vägen till slut. Rodrigo förmår det inte. Hans skilsmässa från Proeza skänker honom i gengäld en ursinnig kraft – han erövrar det nya Spanien och administrerar det med järnhand, enstaka försök från hans underbefälhavare att gå sina egna vägar slår hans brutalt ned, han drömmer om att skapa vad som sedan kom att kallas Panamakanalen och fortsätta Kyrkans och Spaniens erövring av nya länder, särskilt det mystiska, lockande Japan (där han dock misslyckas).

Men trots allt kan han i sitt innersta aldrig glömma eller släppa Proeza. Han fortsätter att sakna henne och dras in i plågsamma förvecklingar och tvingas därför till den yttersta utblottning: han mister sin rang, sin ära, sin ställning, han blir en stackars invalid som målar enkla helgonbilder och som till sist slumpas bort till en lumpsamlande klostersyster.

Först i denna totala utblottning vinner han frid – äntligen är hans obändiga, själviska jag krossat, och han kan fyllas av en ny ödmjukhet som tillåter Guds kärlek att fylla hans hjärta och honom själv att acceptera sitt öde.

Han får också med egna ögon se, hur Guds hand fortsätter att bakom till synes grymma och orimliga lidanden och katastrofer väva världsväven. Proezas dotter, Doña Sjusvärd, är den ogrumlat kristna människan som utan kamp med ett upproriskt jag i gränslös lydnad och lycka gör Guds vilja. Hon är sin moders dotter, men hon är också arvtagare till det ädlaste i Rodrigos stolta själ. Hon ställer sig vid sidan av Don Juan av Österrike just i det ögonblick, då han krossar den turkiska flottan och räddar Europa.

Skådespelet har som motto ett portugisiskt ordstäv: ”Deus escreve direito por linhas tortas”. Gud skriver riktigt också på krokiga linjer. Dvs.: Guds vilja sker, även om människorna på snart sagt alla punkter gör motstånd. Det andra mottot är Augustinus’ bekanta ord ”Etiam peccata”. Dvs.: inte bara de goda gärningarna, även synderna gagnar i sista hand Guds verk.

Vi har sett, att detta gäller de två parterna i verkets väldiga kärleksdrama. Men ”Sidenskon” är inte bara ett drama om mänsklig lidelse och om Guds kärlek, det är också ett skådespel om Guds handlande med världen. Claudel har byggt Rodrigos öde på egna blodiga erfarenheter, men han har också som diplomat och katolik lärt sig att se, hur Guds hand skriver en världshistoria som ingenting har att göra med den diplomatiens och krigens historia som vi är vana att läsa. Olidligt ter sig för oss spanjorernas grymma framfart i Mellan- och Sydamerika. Men trots de usla människor som här missbrukade sin makt till utrotning av hela folk och hela kulturer ser Claudel den här i ett omfattande och svårtolkat världsperspektiv sist och slutligen som Guds verktyg. Så blir slutresultatet – enligt Claudel – ändå, att den kristna sanningen spreds och erkändes också bland de triumferande erövrarnas offer.

Rodrigo skulle aldrig, om han i jordisk passion fått förena sig med Proeza, ha upptäckt sin världshistoriska uppgift: att kristna också den tidigare okända delen av världen.

Men är inte denna världsbild grym och hopplös? Ingalunda. Man skall inte tro att ”Sidenskon” är ett spanskt dystert och glädjelöst verk. Där finns också – särskilt i den fjärde delen – helt andra valörer och upplevelser. I den egendomliga gestalten Doña Musica möter man Claudels stora beundran för och kärlek till den oförfärade, osjälviska kvinnan, den av synden okränkta, av Gud ledda, fräscha människosjälen, vars hela väsen är musik – den musik som Claudel i noggranna scenanvisningar förser sitt stycke med och som han uppfattar som själva det gudomligas eget språk.

Men där finns också ett myller av vilda, glada, löjliga, uppblåsta, narraktiga figurer som diktaren med virtuositet ger gestalt och på intet sätt föraktar. Ty han känner livet – både dess tortyr och tragedier och dess komik, dess bisarra, till synes meningslösa nyskapelser – dem alla hälsar han, den stränga moralisten, med ett skallande skratt!

Hela den fjärde delen av verket spelar icke i slutna rum utan på – havet. Havsbruset dånar igenom dramat. Nämn ett annat skådespel som i en väldig syntes – utan hänsyn till den faktiska världshistorien – sammanfattar ett helt skedes andliga och politiska utveckling, från seger till nederlag, och som oförfärat förlägger scenerna till fyra världsdelar och till de stora oceanerna! Proezas öde är förknippat med kampen för Afrikas kristnande. Rodrigos kamp på den andra sidan oceanen känner vi redan. I hans samtal med den kinesiske tjänaren möter vi också hoppet om den väldiga kinesiska kulturens kristnande. Och i de storslagna scenerna från Prag får vi möta Kyrkans kamp mot den nya protestantismen – i en oförglömlig svit uppträder inne i katedralen de europeiska gränsländernas skyddshelgon.

Och allt detta indraget i ett vimmel av groteska, muntra eller galna upptåg och intriger.

Att ur detta dåraktiga människomyller tvinga fram kristna hjältar och hjältinnor, villiga till varje offer av egenlyckan, är Guds uppgift. Och Han lyckas inte alltid – synden har ett hårt grepp om också de bästa människorna. Men här och var kan redan människoögat urskilja vad som händer – på den privata människosjälens och på den världshistoriska scenen – när enstaka människor lyssnar och efter mycket motstånd kapitulerar.

Det är inte genom sina segrar som helgonen besegrar världen utan genom sina lidanden.