Kvinnan i kyrka och samhälle

I. Vår tids utmaning – en utmaning mot tron

I encyklikan Pacem in terris (1963) angav Johannes XXIII tre kännemärken för vår tid:

Vid sidan av arbetarfrågan och folkens utveckling nämner han det faktum att ”kvinnan blir mer och mer medveten om sitt mänskliga värde” och tar ökad del av det offentliga livet (n. 41). Kvinnans likavärde, deltagande och medansvar på alla livets områden är inte bara en sociologiskt intressant utveckling utan ett ”tecken” från Gud i vår historia och kräver som sådant ett svar i tro. Det är särskilt kyrkans uppgift att ge detta svar.

Mänsklighetens och kyrkans historia lär oss hur viktigt det är att kvinnan garanteras erkännandet av sitt likavärde och sitt egenvärde, att hon kan utveckla det och så bidra till gestaltandet av samhälle och kyrka. Skapelse- och återlösningsordningen förpliktar kyrkan och alla kristna att sätta in all sin kraft i denna uppgift. Därför har påven Johannes Paulus II under sitt Tysklandsbesök vädjat: ”Ge kvinnan i samhället och i kyrkan den betydelse och den aktning som låter henne uppfylla sitt höga uppdrag i ett sant mänskligt och kristet liv.”

Förvisso har det under tidigare århundraden funnits stora kvinnogestalter och kvinnogemenskaper (ordnar, begin-rörelsen, adelsstift) som haft avgörande betydelse för undervisning, diakoni, politik och kyrka. De senaste 200 åren har det uppstått en ”kvinnorörelse” som kämpar för kvinnans likaställande i det offentliga livet. Dessa kvinnogrupper kommer främst från arbetarklassen, från borgerligheten och de intellektuella. De inspireras alltefter ursprung av liberalt, humanistiskt eller marxistiskt tankegods.

I dag gäller kampen inte längre likaberättigandet utan snarare kritiken av manssamhället.

Kyrkan lever i världen och i tiden. Hon kan inte gå förbi denna rörelse. Konciliet, påvarna, biskoparna och synoderna har allt oftare tagit ställning till kvinnofrågorna. Deras ställningstaganden har fastslagit alla människors grundläggande likavärde och krävt ett slut på varje diskriminering av personens grundrättigheter i samhälle och kultur, eftersom en sådan hållning strider mot Guds plan (Gaudium et spes, n. 29). Katolska kvinnogrupper och -föreningar har inspirerats av detta och i ökad grad tagit pastoralt ansvar – vi konstaterar detta med erkänsla och tacksamhet.

I dag deltar kvinnor aktivt i förkunnelse, liturgi, social-karitativa uppgifter och i katekesen. Kvinnor arbetar inom alla områden av kyrklig tjänst. Slutligen gäller det ju att kyrkan i trohet mot sin stiftare alltmer blir ett enda Gudsfolk inom vilket män och kvinnor, individer och alla tillsammans var på sitt sätt tar del i Jesu Kristi ämbete som profet, överstepräst och konung.

Om vi har förstått tidens tecken som Guds tilltal i vår tid, då blir vårt svar också ett svar utifrån tron. Alla praktiska konsekvenser orienteras efter denna gemensamma tro och dess dynamik. Vi biskopar vill med detta herdabrev uppmuntra och uppmana kvinnorna att ta sitt ansvar inte bara i familjen utan också i det offentliga livet, staten, samhället och kyrkan.

II. Grundläggandeperspektiv

De kristnas världs- och människobild är bestämd av Guds historia med människorna så som den framträder i den heliga Skrift. I bibliska gestalter som Abraham och Sara, Debora och Rut, David och Salomo, Maria och Marta, kvinnorna vid graven, och framför andra Maria, Herrens moder, och i kyrkans många helgon ser vi Guds anletsdrag ständigt på nytt. Den ofattbara storhet som Gud tillmäter människan, som han skapat och format till sin bild, fyller oss med häpnad och tacksamhet. Skapelsen och återlösningen av människan kan kort beskrivas i bibliska termer så: människan är skapad av Gud – till hans bild – och till Gud, för att Gud skall få ära och pris och människan bli hans partner i gestaltandet av jorden, med hans kallelse och fullmakt. I en tid som söker endast sitt har människans enhet med Guds brustit. I Jesus Kristus och genom hans befrielsegärning har Gud slutgiltigt räddat människan undan hemfallenheten under död och synd och kallat henne till Guds barns frihet och medarvinge till himmelriket.

Detta är enligt kristen övertygelse det grundläggande perspektivet på den mänskliga verkligheten. Vi ser hur det ständigt på nytt har utvecklats under människans historia. Det har på många sätt belysts av humanvetenskapernas rön. Å andra sidan kan man inte bortse ifrån att det finns irrvägar och steg tillbaka på denna väg, inte minst inom vår kulturkrets och i vår tid. Kyrkan har därför ständigt till uppgift att bygga en bro mellan Gudsuppenbarelsen och respektive tids nya insikter.

1. Man och kvinna som person med lika värde

Den bibliska skapelseberättelsen framställer man och kvinna som Guds avbild. Detta framgår tydligast i den första skapelseberättelsen: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos. 1:27). Skapelseberättelserna är inga naturvetenskapliga utsagor om hur Gud har skapat jord och människa, utan de säger vilken ställning människan har, vilket förhållande som råder mellan Gud och människa, till vad Gud avsett människan. Människan är, som en andeformad (geistbestimmtes) och kroppslig varelse, ”Guds avbild”. Hon är en skapad varelse som hör, förstår, svarar och handlar i förhållande till Gud som kallar, älskar och handlar såsom skapare. Allt detta – Guds avbild – är både kvinnan och mannen, skapad, älskad, kallad. Man och kvinna är av Gud och till Gud. De har lika värde som Guds skapelser, de är också lika i sitt elände om de sluter sig för Gud.

Gud har ständigt på nytt svarat med sin kärlek på människans ödesdigra slutenhet för Gud, som utmålas i bibeln genom berättelserna om syndafallet, brodermordet och tornbygget i Babel. Enligt berättelsen om syndafloden har Gud slutit ett förbund med människan och lovat henne att aldrig mer förinta allt liv på jorden. Genom att sända sin Son, Jesus Kristus, har han tagit bort all hennes synd och brutit dödens herravälde.

Guds son har blivit människa genom en kvinna, Maria, som var helt öppen för Gud och hans helige Ande. Genom sitt liv har Jesus bringat bud om befrielse för män och kvinnor i lika mån. Han kallade – tvärs emot den tidens sed – både män och kvinnor till sina efterföljare och lärjungar. Genom sin offerdöd på korset har han för män och kvinnor verkat samma befrielse från synd och död. – Kvinnor blev de första vittnena till uppståndelsen. – På pingsten utgöts Anden över kvinnor lika väl som män. – I de paulinska församlingarna kallas kvinnor tjänare (diakonos) i församlingen resp. medarbetare (synergos) ”i Kristus Jesus” (Rom. 16:1 och 3). Och i Galaterbrevet förkunnar Paulus detta glada befrielsebudskap för man och kvinna, judar och hedningar, makthavare och slavar: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Varje människa är därmed omedelbart till Gud. På denna omedelbarhet till Gud grundar sig hennes människovärde, varje människas värde som person. Det är en ursprunglig kyrklig dogm att kvinnan på samma jämbördiga sätt som mannen är person. Värdigheten som person innebär att kvinna och man bär sitt värde inom sig, att människans person inte är medel för ett mål. Detta höga värde tillkommer kvinnan i äktenskapet och moderskapet eller som ensamstående, som hemarbetande, som yrkesarbetande och som politiker, mitt i vardagens aktivitet eller i ordenslivets kontemplativa stillhet.

Varje människa är person, barn eller åldring, förståndshandikappad eller geni; hennes värde som person är detsamma. Utifrån denna grundläggande sanning om personens värde och individens egenvärde träder kyrkan upp till försvar för det ofödda barnet och för en mänskligt värdig behandling av allvarligt handikappade. Hon vänder sig mot euthanasi och varje form av diskriminering, ”den må gälla kön eller samhällsställning” (Pacem in terris, n. 43).

Eftersom Gud ser på varje enskild människa med kärlek vilar Guds glans över henne. I mänsklighetens historia och i teologins historia har denna sanning inte alltid erkänts helt och fullt, än mindre levts. Kvinnan har i olika tider och miljöer förtryckts eller diskriminerats under olika förevändningar. Men sanningen om mannens och kvinnans lika värde som person har aldrig helt fördunklats i kyrkan.

Mannens existens som person är inte identisk med hans funktion som t.ex. anställd, far, politiker, konstnär. Den överskrider alla hans uppgifter, hur mycket han än går upp i dem eller identifierar sig med dem. Kvinnans existens som person överskrider alla de verksamheter genom vilka hon förverkligar sitt liv som ogift, husmor eller mor, yrkesverksamhet, ordenssyster eller politiker. Av mannens och kvinnans likavärde som person följer att de båda har lika stor betydelse genom personligt ansvarstagande för gestaltandet och präglandet av kyrka och samhälle.

Den tyska förbundsrepublikens grundlag har fastslagit grundsatsen om mannens och kvinnans likavärde som person och därav följande likaberättigande. Denna grundsats garanterar mäns och kvinnors lika rätt till bildning och utbildning, lika frihet att välja levnadsbana och samma rätt att välja yrke, äktenskap, hemvist och religiös bekännelse. Trots detta finns det ännu många orättvisor i samhället. Lika lön för lika arbete är ännu ingen självklarhet. Yrkesarbete anses fortfarande mer värt än hemarbete. Kyrkan är kvinnans försvarsadvokat. I kyrkolivet har kvinnorna övertagit en mängd uppgifter och tjänster. Trots detta uppfattas deras verksamhet ofta som mindre värdefullt av många församlingsmedlemmar och ämbetsbärare.

2. Män och kvinnor är olika i förverkligandet av sin mänskliga existens

”Till man och kvinna skapade han henne.” ”Människan” finns inte, hon finns som man eller kvinna, och båda är Guds avbild. Existensen som person och människa är lika med avseende på värde och värdighet, och olika, med avseende på förverkligandet av manligt och kvinnligt. Om båda, man och kvinna, är skapade till Guds avbild, så kan man därav avleda en utsaga om Gud själv: ”Han är vår Fader, och mer än så, han är också vår Moder”, som påven Johannes Paulus I sade (tal 10 september 1978). På flera ställen beskriver bibeln Guds handlande som moderligt. Kvinnan är därför inte bara i sin mänskliga existens utan också i sin kvinnliga existens Guds avbild.

I alla tider har människorna förstått vilket värde det ligger i att man och kvinna är olika. Män och kvinnor står därför alltid inför uppgiften att förverkliga sig som man eller som kvinna. Förverkligandet av den manliga respektive den kvinnliga existensen har genomgått stora omvandlingar under kulturhistoriens gång. Ofta har man utan hänsyn till dessa historiska förvandlingar uppställt vissa förhållningssätt som kvinnliga respektive manliga dygder eller värden.

Som typiska karakteristiska för mannen ansågs t.ex. aktivitet, initiativrikedom, envishet, saklighet, kreativitet och förmåga till abstrakt tänkande. Kvinnorna borde, i motsats härtill, vårda, bevara, pyssla om, vara inkännande och visa starka känslor. Sådana ensidigheter är i dag problematiska. Många män och kvinnor uppfattar detta synsätt som inskränkande, en avkortning av det sant mänskliga.

Människan är inte bara en naturvarelse, utan också kulturellt formbar, flexibel och i behov av utveckling. Också existensen som man resp. kvinna behöver kultiveras. Den kan utvecklas under öppna, samhälleliga former, och också utpräglade mänskliga tillgångar utmärkande det motsatta könet kan integreras utan att man förråder eller förlorar den könsliga accenten. Genom en sådan utveckling kan kvinnor och män nå fram till en fullgångnare och mognare mänsklighet.

Det vore dock fel att se alla skillnader mellan kvinna och man som kulturbetingade och ingenting mer. Mannens och kvinnans egenart grundar sig också på naturgivna, kroppsliga skillnader. I en kristen antropologi kan de inte avfärdas som enbart biologiska och för personen ovidkommande. Ty enligt kristen syn är kropp och själ intimt förknippade med varandra. Kroppen är själens uttryck. Existensen som kvinna respektive man är därmed en allomfattande, kroppslig-själslig verklighet. Att förneka detta vore en ny form av den kropps- och könsfientlighet, som förekommer inom flera riktningar av emancipationsfilosofin. När människans könssärprägel kommer till lika starkt uttryck som hennes individualitet, då får de kroppsliga anlagen till moder- resp. faderskap sin motsvarighet på det andligt-själsliga området. Existensen som fader resp. moder är inte bara biologiska processer utan de tar hela människan i anspråk och präglar hennes verklighet och förhållningssätt.

I denna mening skall det förstås när vi säger följande: den på skapelseordningen grundade kallelsen till man och kvinna är en kallelse i livets tjänst. Kvinnan har en särskild inre beredskap och utrustning genom sin disposition som potentiell mor. Varje människa av kvinna född erfar den djupa samhörigheten mellan mor och barn, känner sitt beroende av modern som matar det, sköter det och leder det till självständighet. I bilden av Eva som ”moder till allt levande” har teologi, kristen konst och litteratur framställt moderskapets värdighet, skönhet och kraft.

Kallelse till moderskapet framställs redan i Gamla testamentet. Särskild betydelse tillmäts stammödrarna för det utvalda folket (Sara, Rebecka, Lea och Rakel). Gamla testamentet berättar emellertid också om utpräglat krigiska kvinnogestalter som genom sina insatser i viss mening blivit ”mödrar” och beskyddarinnor för Israels folk. – Ordspråksboken (31:10-31) tecknar bilden av en stark och energisk kvinna. – Alla bibliska kvinnogestalter överglänses dock av Maria, som är Kristi moder och människornas, i synnerhet de troendes, moder (Lumen gentium, n. 54), ty ”genom sin lydnad har hon blivit upphov till sin och hela mänsklighetens räddning” (Ireneus). Därför kallas hon redan i urkyrkan ”moder till de levande”. Kvinnans kallelse i livets tjänst kan förverkligas i äktenskap såväl som i celibat, som möjliggör en beredskap för andra former av tjänandet av livet. Om båda former gäller: ansvaret för livet (och för mänskliga livsbetingelser) är en väsentlig kallelse för kvinnan. Också mannen är i sin kallelse till far förpliktad att ställa sig i livets tjänst. En vägran att ställa sig i livets tjänst, dvs. kvinnans emancipation på barnens bekostnad eller mannens emancipation från familjelivet, vore en förlust av det sant mänskliga.

Skillnaden mellan man och kvinna kan ta sig olika kulturella uttryck. Detta kan inte ske efter en gång för alla givna former. Individen kan inte bara kultivera sin existens som man eller kvinna och integrera den, man måste också transcendera den. Ty varje människa är av Gud kallad vid namn på ett eget och unikt sätt, det namn som ensamt till fullo kan uttrycka och täcka vad jag är.

3. Kvinnor och män är hänvisade till varandra

Gud har slutit ett förbund med människan, och Jesus Kristus kallar de av honom befriade att medverka i hans befrielseverk. I Treenighetens mysterium uppenbarar sig Gud som den i tre personer – utifrån en väsensenhet – gemensamt verkande som Fader, Son och Ande. Detta gudomliga ”samvara” återspeglas också i människornas liv. Det hör till människans situation att vara hänvisad till de andra och att finnas till för varandra. Vi talar i dag gärna om partnerskap, när vi vill uttrycka denna ömsesidighetens gemenskap. Livets hela rikedom kan ingen finna i ensamhet utan bara i mötet med de andra och ansvarstagandet för andra. Människan, man och kvinna, kan erfara livets fullhet endast i gemenskapen. Mannens såväl som kvinnans fulla mognad som person kan uppnås först genom ömsesidigt ansvarstagande.

Denna gemenskap förverkligas på unikt sätt i äktenskapet. För kristna är äktenskapet ett av Gud stiftat förbund mellan man och kvinna, som blir ”ett kött” i en oupplöslig gemenskap. Erfarenheten av Guds trohet som skyddar, bär och aldrig sviker människan, ger näring och styrka åt makarnas trohet när de sagt ja till varandra för hela livet. Under historiens lopp har makarnas förhållande till varandra tagit sig olika uttryck. I det kristna äktenskapet har grundvärdena dock alltid varit ömsesidigt ansvarstagande och hängivelse i respekt, kärlek och trohet.

Kvinnans i vår tid betonade utveckling av sina personliga förutsättningar kan aldrig lyckas i isolering. De rätta vägarna hittar man aldrig i konfrontation med varandra utan bara tillsammans. Den extrema feminismen är en falsk väg som inverterar manssamhällets fel och brister. Utvecklingen hän mot ett riktigt partnerskap mellan män och kvinnor kan inte ske från ena dagen till den andra. Männen, men också kvinnorna, måste ge upp vissa privilegier, ta nytt ansvar, göra av kall på sin status. Nya och flexiblare ansvarsfördelningar måste övas in i familjen, yrkeslivet, samhället och kyrkan. Då behövs mycket tålamod, förståelse, uthållighet och mod.

Av skilda anledningar lever allt fler människor ogifta. De kan uppleva ensamheten som ett smärtsamt umbärande av kärlek och omvårdnad men också som en chans att stå till förfogande i yrkeslivet, i diakonala eller politiska uppgifter. Ogifta yrkeskvinnor möter ofta inte tillräcklig aktning i samhälle och kyrka. Också de behöver partnerskap, dvs. lika chanser till utveckling av sina förutsättningar. Det är kyrkans plikt att ägna dem lika stor uppmärksamhet som gifta par när det gäller livs- och trosfrågorna. Ensamstående kvinnor uppskattas tyvärr alltför ofta i församlingarna endast i förhållande till sin ”användbarhet”. Att känna sig accepterad i församlingen, också i fest och högtid, kan hjälpa många ensamstående ut ur sin isolering. På samma sätt är celibatet för himmelrikets skull en allt viktigare form av kristet liv i vår värld. Man lever ett rikt liv som fullvärdig kvinna såväl genom tillbedjan och förbön för de många som i den omedelbara nästankärleken för Herrens skull.

III Kyrkans uppgifter

1. Inom kyrkan

Kyrkan skall vara förebild för mäns och kvinnors likvärdiga och ömsesidigt ansvarstagande samlevnad och samverkan. På initiativ av den (västtyska) gemensamma synoden har vi biskopar i en skrivelse till den romerska kyrkorättskongregationen uttryckt vår bestämda mening att kvinnor i framtiden bör ha likvärdigt tillträde till alla tjänster inom det allmänna prästadömet av alla döpta.

Vi kommer att verka för att kvinnor bereds tillfälle att utöva tjänster inom alla de områden där så är teologiskt möjligt, pastoralt meningsfullt, lämpligt eller nödvändigt, både inom världskyrkan och i våra egna stift. Uppgifterna inom kvinnlig själavård, frågor som har att göra med det ovan beskrivna nya kvinnliga självmedvetandet i kyrka och samhälle, samt kvinnors erfarenheter av tron måste i fortsättningen beaktas vid utbildningen och vidareutbildningen av präster och diakoner och andra kyrkliga tjänster.

Varje förändring i kvinnornas självmedvetande berör också männens självmedvetande. Det vore ett misstag att tro att detta endast är ett problem för kvinnor, dvs. fråga om deras större eller mindre medansvar och medverkan. Här gäller det mäns och kvinnors medansvar och samverkan i kyrkan. Kvinnors insatser på det social-karitativa området har i alla tider varit utomordentligt betydelsefulla. Under senare år har antalet kvinnor i dessa tjänster ökat avsevärt. Dessutom har många kvinnor fått ansvariga poster inom förkunnelse, religionsundervisning, katekes, liturgi och själavård, ungdoms- och vuxenutbildning och forskning inom universitetsväsendet samt utvecklingshjälpen. Kvinnor möter ofta olika former av misstroende – inte minst från kvinnor. De erkänns ofta inte, enbart därför att de är kvinnor. Ofta får de inga ansvariga ställningar utan arbetar under männens ansvar. Ofta råder osäkerhet om kompetensområdena. Av detta kan man lära hur nödvändigt det är att inse att vi alla är hänvisade till varandra och varandras partners.

De kyrkliga kvinnoförbunden, som i det förgångna varit en sådan drivande och bärande kraft i det kyrkliga livet, måste på allt sätt erkännas och uppmuntras. De kan medverka till att kyrkan till fullo utnyttjar de nya chanserna som kvinnans nya ställning i samhället medför.

Många kvinnor ansluter sig också i våra dagar till ordnar och ordensliknande gemenskaper. Deras totala avgörelse för tron tar sitt uttryck i ett liv enligt de evangeliska råden. Fattigdomslöftet förpliktar till avstående från personlig egendom, kyskhetslöftet från äktenskap och familj, lydnadslöftet från maktutövning. Detta avstående skall inte minska utan öka det sant mänskliga genom en större frihet för Gud (1 Kor. 7:32) och människor. Ordenskvinnor som lever i Guds närhet och människans tjänst är ofta stora personligheter. De är levande bevis för att kvinnans värde som person inte hänger av förhållandet till en man eller ställningen som mor och att man kan leva som sann människa i självständighet. Genom sin existens har kvinnoordnarna alltid understrukit denna kyrkans uppfattning. Vi biskopar uppmanar kvinnoordnarna att reflektera över kvinnans ändrade ställning i samhällslivet och att i samverkan med kvinnoförbunden bli celler för kristen förnyelse.

Frågan om kvinnans tillträde till det kyrkliga ämbetet:

Hittills har vi talat om kvinnornas delaktighet i alla döptas allmänna prästadöme och där krävt kvinnornas likaberättigade medansvar. Frågan om kvinnans deltagande i det särskilda prästämbetet har diskuterats allt mer under de senaste decennierna, också i den katolska kyrkan. I dokumentet Inter insigniores den 15 oktober 1976 bekräftar den romerska kongregationen för trosläran traditionen i detta avseende. Dokumentet fastslår: ”Kyrkan anser sig på grund av trohet mot sin Herres förebild inte berättigad att ge kvinnor tillträde till prästvigning.”

Annorlunda förhåller det sig i fråga om kvinnors tillträde till det sakramentala diakonatet. De västtyska stiftens gemensamma synod har ingående behandlat kvinnans tillträde till diakonatet. Den rekommenderar ett anknytande till fornkyrkans praxis att viga diakonissor. Man har till påven riktat denna bön: ”Frågorna i samband med kvinnans diakonat bör prövas utifrån dagens teologiska insikter och kvinnan bör om möjligt med tanke på dagens pastorala situation ges tillträde till diakonatsvigningen.”

Denna fråga kräver dock ytterligare ingående diskussion och i synnerhet en större konsensus inom världskyrkan.

2. I samhället

De kristnas uppdrag att tjäna världen åvilar särskilt lekmännen. Ämbetsbärarna står vid deras sida för att utifrån kyrkans diakonala uppdrag iaktta väsentliga förändringar, tyda dem och bedöma dem. De uppmuntrar och understöder tendenser som leder till nya chanser för mänskligt liv i samhället, de varnar för felutvecklingar och missförhållanden.

Här gäller våra ord främst kvinnans uppgift. Skiljandet av familjeliv och yrkesliv har medfört en uppgiftsfördelning mellan män och kvinnor som i det långa loppet förhindrar en riktig utveckling av det sant manliga och kvinnliga. Detta går också ut över barnen. Familjens betydelse för människans grundtrygghet, framtidshopp, förmåga till samlevnad, konstruktivitet och kreativitet har ryckt i förgrunden för uppmärksamheten först sedan beklagliga förfallstendenser gjort sig märkbara. Detsamma måste sägas om familjens oersättliga uppgift som fostrare.

Kvinnor som helt ägnar sig åt familjen måste få större erkännande och stöd av sina män. Också i samhället måste en konkret uppvärdering av familjens uppgifter äga rum, t.ex. genom husmorslön. Män som avstår från egen karriär för att på bästa sätt bidra till familjemedlemmarnas personliga utveckling förtjänar ett erkännande. För att skapa en vital gemenskap krävs ofta ett avkall på rätten till utveckling av egna anlag, yrkeskarriär och ökat välstånd. Detta ger utdelning i form av mänskliga vinster. Kvinnor med sin verksamhet förlagd till familjen skall få fullt erkännande av samhället med social och ekonomisk trygghet, naturligtvis också män i motsvarande situation.

Kvinnorna är fortfarande i minoritet inom politiken. Vi uppmanar alla kristna kvinnor i politiken att modigt sätt in sin kraft på att upprätthålla eller utveckla de kristna och humana värdena i offentligheten: insatser för socialvård, barnens bästa, de handikappade, invandrare, flyktingar och gamla. Just katolska kvinnoförbund skall lägga sig vinn om medlemmarnas politiska medvetenhet. Därmed kan de också skapa större möjligheter för kristna kvinnor att ta ansvar i det politiska livet. Bara om män och kvinnor samverkar solidariskt som partners kan sådana lösningar skapas som verkligen länder till allas bästa.

Slutord

Den för vår tid utmärkande omvandlingen av kvinnans ställning i samhälle och kyrka – med alla dess möjligheter och risker – är i högsta grad en utmaning till kyrkan och de kristna kvinnorna. Vi biskopar är medvetna om hur beroende av kvinnornas trosstyrka och engagemang gestaltandet av det kristna livet i privatliv och offentlighet är. Vi uttrycker vår erkänsla för detta och uppmanar dem att vara uppmärksamma på nya möjligheter till medansvar och medarbetarskap i kyrka och samhälle. Denna uppmaning är buren av hoppet och önskan ”att de kristna kvinnorna blir fullt medvetna om sin höga kallelse. Deras uppgift idag är av största betydelse såväl för samhällets förnyelse och humanisering som omsorgen om att de troende på nytt skall upptäcka kyrkans sanna ansikte” (Inter insigniores). Kyrkans ansikte framträder i Marias kallelse och hållning, Maria som är kyrkans urbild och förebilden för vårt deltagande i Kristi befrielseverk.

Översättning i sammandrag Anders Piltz