Informationer

Finland

Enligt Finlands officiella statistik (Statistisk Årsbok för Finland 1980) uppgick antalet katoliker 1980 till 3 100 personer. Någon fördelning enligt modersmål finns inte men inom den katolska minoriteten i Finland utgör de finlandssvenska katolikerna en egen minoritet. Varken statistikcentralen eller katolska kyrkan i Finland noterar katolikerna efter språk men en rimlig uppskattning är att de svenskspråkiga för närvarande uppgår till 30-40 procent av de två Helsingforsförsamlingarnas medlemmar eller 700-900 personer, vartill kommer något tiotal i församlingen i Åbo.

När stiftet firade 25-årsjubileum för ett par år sedan uppmärksammades de finlandssvenska katolikernas ställning då det blivit tydligt att finskan fått språklig dominans när katolicismen i Finland håller på att rota sig.

Under de senaste åren har denna minoritetssituation ytterligare accentuerats och svenska språket har kommit att användas allt mindre i katolska sammanhang. I många stycken har detta skett genom att de finlandssvenska katolikerna frivilligt avstått från svenskan eftersom de flesta i och för sig förstår och talar finska och kanske med en mer eller mindre uttalad önskan om att tjäna det allmänna bästa.

De svensktalandes svårighet är därför inte i första hand att förstå de finska texterna (ehuru givetvis också sådana svårigheter finns) utan ligger helt enkelt i det faktum att modersmålet är av primär betydelse för religionsutövningen för den enskilda människan. I synnerhet för äldre svensktalande kan det finska liturgiska språket vara för svårt att förstå till alla delar och de finska predikningarna är inte alltid lätta att uppfatta. Att bikta sig på finska innebär särskilda svårigheter osv.

Följande uppgifter är hämtade ur en artikel av Maria Tiger i Fides, katolskt stiftsblad nr 9/1981 (Helsingfors) och är ett försök att analysera de svensktalandes nuvarande situation och innehåller också några förslag till förbättringar.

Hon beskriver först den språkliga situationen för de finsktalande katolikerna.

”Till deras disposition står två inhemska präster, två inhemska diakonkandidater och 13, snart 14, utländska präster. Ett exempel på de möjligheter, som dessa personella resurser medger, är den över hela året utsträckta informationskurs på finska för icke-katoliker i samband med vilken åtminstone sex (!) präster jämte en rad lekmän framträder med föredrag för en och samma grupp människor. (Jämför de personella resurser som förväntas uppbära den finlandssvenska katolicismen.) Med nämnda antal präster till sitt förfogande, med Katolsk informationstjänsts talrika publikationer på finska, med 85 % av högmässorna på finska (ty om en större helg infaller på den enda söndag i månaden, som är avsedda för svensk högmässa, hålls ju gudstjänsten på finska), med den av fader Voutilainen till finska översatta tidegärden, med ett finskt missale på kommande, med finska föreningar, klubbar, kretsar och läger för barn, ungdomar och vuxna etc. bör de finska katolikernas religiösa identitet i språkligt avseende numera kunna anses helt tryggad.

Att också de svenska katolikerna känner tillfredsställelse över denna utveckling är överflödigt att påpeka. Det är ju just för den som så många svenskar drivna av sin lojalitet mot kyrkan har arbetat.”

Eftersom församlingslivet, gudstjänsterna, snart sagt allt som görs i katolsk regi i Finland präglas av samma språkliga ensidighet finns en oro för kyrkans finlandssvenska framtid:

”Hur sker den svenska katolska minoritetens tillväxt? Svaret är givet: precis på samma sätt som all katolsk tillväxt sker. Den svenska minoriteten tillväxer följaktligen a) genom att svenska katolska barn och ungdomar bereds möjlighet att växa sig in i den katolska tron och den svenska katolska gemenskapen, b) genom svenska konversioner och c) genom att svenska katoliker som alienerats från kyrkan återvänder.

I alla dessa avseenden är den finlandssvenska katolicismens tillväxt i dag svårt hämmad. Det finns inte några svenska lekmannakrafter som kunde ägna sig åt de svenska barn som avslutat sin katekesundervisning, ty, såsom redan påpekats, de svenska resurser som finns tas i anspråk av det pastorala arbete som gagnar i främsta rummet de finskspråkiga. Då det inte finns några klubbar och läger för de svenska barnen, kan det inte heller växa upp någon svensk katolsk ungdomskrets. För de unga katoliker, som inte finner det naturligt att gömma undan sin svenska identitet, finns det alltså inte någon plats i den katolska kyrkan i Finland. Man kunde ännu tillägga, att utan en fungerande konkret svensk församling är det för den svenska katekesundervisningen omöjligt att förverkliga sin egen målsättning: att leda in i katolskt liv.

Och vilka chanser ger vi de finlandssvenskar som i framtiden vill konvertera? Om den katolska kyrkan i Finland vill vara trogen den uppgift som den mottagit av sin grundare, är det också nödvändigt att göra det möjligt för finlandssvenskar att konvertera. Utom alla andra svårigheter, som kan vara förbundna med en konversion och som vi inte kan inverka på, har de svenskspråkiga i dag också ett språkligt hinder att forcera, som vi alla kan hjälpas åt att avlägsna.”

Sedan följer några reflexioner om de utländska prästernas speciella belägenhet i ett officiellt tvåspråkigt land.

”Med den centrala roll som prästerna spelar i allt församlingsliv – de fungerar ju oftast också som ordförande vid olika slag av möten – följer naturligtvis att det är deras språkkunskaper som avgör, i mycket högre grad än de t.ex. vid något möte närvarande lekmännens språkliga fördelning, om svenska kan användas som kommunikationsmedel. Genom att svenskarna blir tvungna att tala finska med prästerna, som i själva verket är varken finnar eller svenskar, kan inte heller de verkliga språkliga strukturerna i församlingarna framträda klart. Med andra ord, avsaknaden av ett tillräckligt antal svenskspråkiga präster resp. de orättvist många finskspråkiga utländska prästerna skapar ett vilseledande helhetsintryck av den språkliga fördelningen i församlingarna. Församlingarna framstår som alltigenom finska, fastän de inte alls är det.”

”Tvåspråkiga präster erbjuder inte heller någon bestående lösning till språkproblemet. Måste en utländsk präst, efter att med stort arbete ha lärt sig finska, som är ett erkänt svårt språk, ytterligare lära sig svenska, som lika litet som finska är ett läroämne i skolorna utomlands, går för mycket av hans tid till språkstudier. För att verkligen kunna fungera pastoralt (även som initierare i den katolska begreppsvärlden) för både finnar och svenskar borde han dessutom inleva och inarbeta sig i två helt olika kulturtraditioner. Kravet är orimligt, och det torde inte heller finnas någon inhemsk luthersk präst som uppfyller det. Hur mycket mindre då en utlänning. ”

Ett krav för svenskans överlevnad är sålunda svensktalande präster.

”Måste svenskarna nöja sig med präster, som talar finska som sitt inhemska huvudspråk och därutöver också litet svenska, betyder det i praktiken att den finlandssvenska katolicismens alla utvecklingsmöjligheter är definitivt avskurna. Slutsatsen måste därför bli: finskspråkiga präster för finnarna och svenskspråkiga präster för svenskarna. Vill prästerna till vardagsbehov lära sig också det andra inhemska språket kan det bidra till den allmänna trivseln, men, det inser vi alla, elementära kunskaper i svenska kan aldrig trygga den svenska katolicismens kontinuitet och – ännu mindre – dess utveckling.”

Och så småningom borde en svensk katolsk församling bildas.

”På lång sikt skulle en svensk katolsk församling ha en i många avseenden viktig uppgift att fylla inom den större ramen för det allmänna bästa, för stiftet i dess helhet. En svensk katolsk församling, med de naturliga förutsättningar som den har att upprätthålla nordiska förbindelser och motta nordiska besök, skulle utgöra ett brohuvud för den katolska kyrkan i det övriga Norden och därmed förhindra vår lokalkyrkas isolering (jfr Fides 81/6, den nordiska biskopskonferensens strävan att öka den katolska samhörigheten i Norden). Med en svensk katolsk församling i Helsingfors vore det meningsfullt t.o.m. för någon orden, som redan verkar i Norden, att grunda någonting på svenska i Finland, vilket vore ägnat att befordra allas vår samhörighet med den katolska kyrkan i Norden.”

”På de flesta områden inom det profana livet har man för länge sedan insett, hur väl lämpande finlandssvenskarna är att fungera som mellanhand vid det finländsk-skandinaviska utbytet. Varför skulle de finlandssvenska katolikerna inte

kunna spela samma roll inom den katolska kyrkan i Finland?”

”Om man medger, att Finland är även finlandssvenskarnas hemland, bör de svenskspråkiga katolikerna ges möjligheter att påverka den katolska kyrkans utveckling i Finland på ett sådant sätt att finlandssvenskarnas ställning som minoritet beaktas.”

”Ett ensidigt betonande av det finska språkligt och kulturelit medför risk för en beskuren katolicism och isolering.”

En annan representant för de svensktalande katolikerna P E Paul, Helsingfors, instämmer i de synpunkter som kommer till uttryck i artikeln i Fides och påpekar hur detta minoritetsproblem kan få vidare konsekvensers

”Tillbakaträngandet av svenska språket inom katolska kyrkan i Finland beklagar jag främst emedan det leder till att Finland blir mer och mer isolerat från de andra nordiska länderna och därmed också från Västeuropa. Detta har uppenbarligen åtminstone på längre sikt också politiska konsekvenser för vårt land och vårt folk.”

Ungern

Kyrkan i Polen har sedan en tid varit ett hett nyhetsstoff vilket möjligen medfört att kyrkans situation i andra östländer kommit något i skymundan. Bilden av kyrkan och det ”religiösa tillståndet” i t.ex. Ungern verkar också vara mer svårfångad och mångtydig. Några exempel: Tio procent av Ungerns grundskolelever deltar i katolsk religionsundervisning. Teologiska lekmannakurser utbildade i fjol framgångsrikt uppemot hundra kateketer och socialarbetare. De senare kommer delvis att avlönas av staten. Korrespondenskurser i troslära lockar många. Katekeser har under senaste tioårsperiod tryckts i en miljon exemplar i olika upplagor. 80 000 personer kan samlas till en Mariavallfärd, som t.ex. i Mariagyüd hösten 1981. Men nära nog hela efterkrigsgenerationen lider stor brist på kunskap om religionen till följd av det ateistiska uppfostringsideal som prioriterats av staten. Prästerskapets medelålder ligger oroväckande högt och tillväxten täcker inte på långt när behovet. Kravet på en präst till varje församling verkar allt mer omöjligt att uppfylla.

Härtill kommer den spänning som sedan årtionden rått mellan hierarkin och ”basen” i kyrkan. Dessa basgrupper – som man har kallat dem på senare år – har kommit i förgrunden genom den suspension som drabbat kaplanerna Kovacs och Gromon, båda med anknytning till sådana lekmannagrupper.

Sociologiska institutet i Wien för undersökning av kyrkan i Ungern har publicerat en studie om basgrupperna och hierarkin från vilken vi hämtat följande bakgrundsteckning. ”Efter Andra världskriget fanns framför allt två ”grupper” närmare bestämt två mycket olika ”grupper” som intensivt ägnade sig åt kyrkans framtid. Å ena sidan var det, framför allt sedan 1960, Ungerns biskopar som sökte en lösning på konflikten mellan kyrkan och staten och som dessutom var den enda behöriga förhandlingsparten med staten. Biskoparna verkade för att realisera livet i framtidens kyrka så att det som utspelade sig i kyrkorummet, inom församlingens ram, också skulle få statens officiella godkännande. Den andra ”gruppen” bestod av religiöst intresserade lekmän och präster, som utgick från kyrkans ”bas” och som såg framtiden i förverkligandet av evangeliets autentiska värden vilket i nödfall även kunde ske oavhängigt av den officiella ämbetskyrkan (som ju stod under kontroll ja, mer än så under inflytande och direktiv från staten) men utan att i och för sig vilja göra sig fri från kyrkan.

Både biskoparna och de efterhand alltmer utvecklade basgrupperna följde var sin vision av framtidens kyrkoliv i Ungern. Den föreställning som kyrkoledarna försökte realisera med understundom framgångsrika förhandlingar med myndigheterna om lättnader för kyrkolivet kan man kalla ”den förhandlande kyrkans pastorala linje”. Basgrupperna å sin sida sökte utan att fråga mycket efter statens medgivande att uppleva och praktisera kyrkan själva i överskådliga små gemenskaper. Så länge staten förföljde dessa grupper pga. att de betraktades som statsfientliga utgjorde de inget nämnvärt problem för den officiella förhandlande kyrkan. Men sedan staten deklarerat att det rörde sig om kyrkliga gemenskaper som hänfördes till den kyrkliga ledningens kompetensområde uppstod en inomkyrklig konflikt. Roten till denna konflikt finns – oaktat alla teologiska uttalanden av den officiella kyrkan och olika disciplinära åtgärder – i de båda linjernas olika konception av kyrkolivet.” Så långt den österrikiska analysen.

En enkel skiss av utvecklingen efter Andra världskriget visar hur det ungerska samhället genomgått en omvandlingsprocess med den kommunistiska regimen som en drivande kraft. Kyrkan utsattes under en period för förtryck och förföljelse. Situationen förändrades sedan steg för steg. Från att ha varit i ”institutionaliserad opposition” fick kyrkan en plats i samhället för att fungera som en medverkande kraft då det gällde att bygga upp socialismen. ”De små stegens politik” har för den ungerska kyrkans del inneburit ett ständigt förhandlande med staten.

I ett sådant läge uttalar sig statssekreterare Miklós, ansvarig för det statliga ämbetsverk som handhar religionsfrågor, i den schweiziska tidskriften Orientierung. ”Vi har inga problem med basgruppsrörelsen. Kyrkan skall arbeta i frid och de troende skall inte behöva leva i spänning. Basgrupperna är inget nytt eller extraordinärt. Vi betraktar det som något inomkyrkligt som i sig inte rör politiken. Vi är inte intresserade av hur den enskilde lever i sin tro, vilken typ av böner, ceremonier eller liturgi som förekommer. Dessutom är det felaktigt att beteckna basgemenskaperna som motståndare till socialismen. Vi kan inte bygga vårt samhälle utan de troendes medverkan. Vi delar gärna med oss vår erfarenhet av religionspolitik till andra.”

Likväl var Ungerns kyrkliga basgrupper utsatta för förföljelse av polisen fram till våren 1976. De betraktades som illegala organisationer och sammansvärjningar i avsikt att förbereda omstörtande verksamhet och var föremål för processer. Dessa processer medförde dock en avsevärd prestigeförlust för staten. 1976 antogs en FN-konvention om medborgerliga rättigheter vilket betydde ”att gemensam bön i privata kretsar inte längre var förbjudet”.

Ungefär samtidigt utnämndes ärkebiskopen László Lékai, primas och ansvarig ledare för kyrkan i Ungern. Från denna tidpunkt förväntade staten att den ungerska kyrkans primas tillsammans med biskopskonferensen ”övertar jurisdiktionen över kyrkliga personer som åsidosätter den ungerska folkrepublikens lagar och regeringens uppbyggnadsarbete”. Staten har alltså överlämnat ansvaret för basgemenskaperna till kyrkan i och med att man erkänner deras kyrkliga karaktär.

I detta sammanhang kan nämnas ett föredrag som benediktinabboten i Pannonhalma dr. András Szenny höll i Assisi i fjol och som senare publicerats i den ungerska tidskriften Visilia. Hans huvudtes är att basgrupperna är en surdeg som kan ge kyrkan i Ungern nytt liv. ”Kyrkan håller på att utvecklas allt mer till en abstrakt institution styrd med administrativa medel. Vi kan inte vänta oss att någon skall känna sig hemma där. Ingen gemenskap kan uppstå och ingen modern, effektiv kateketisk verksamhet kan bedrivas när protester betraktas som extraordinärt och man slätar över problemen med standardfraser.” ”Många enskilda kristna bildar i sig ingen gemenskap”, säger abboten och hänvisar till de första kristna som i en hednisk miljö gjorde evangeliet så verkligt att det kunde upptäckas av människorna. ”Så borde det också vara i dagens pluralistiska värld.” Men dessa gemenskaper måste anpassa sig till hela kyrkan. Den traditionella katolska teologin har under det gångna århundradet betonat kyrkans universalitet medan den protestantiska teologin ställt lokalförsamlingen i medelpunkten.” Här ser Szenny en syntes nödvändig, ”ty kyrkan förverkligas både i hela kyrkan och i den mindre gemenskapen”. Den motsättning som kommer till uttryck mellan episkopatet och vissa basgrupper ser Szenny inte som alltigenom tragisk. ”En viss hälsosam spänning sporrar båda parter till starkare insatser.”

I slutet av förra året intervjuade den katolska österrikiska nyhetsbyrån Kathpress sekreteraren i den ungerska biskopskonferensen, biskop József Cserháti. Man ställer frågan om ungdomens engagemang. Biskopen bejakar att kyrkan lockar ungdomen. ”Det gäller naturligtvis en minoritet av landets ungdom men det är inte de sämsta. Det är ungdomar som är kritiska med kritiska frågor.” Problemet med basgrupperna är att behålla dem inom kyrkan. ”Utan en broderlig gemenskap mellan kristna: biskopar, präster, ordensfolk och lekmän kan det inte finnas någon kyrka. Många spontant uppkomna grupper av unga kristna bekänner sig till denna gemenskap, andra, även om de uppfattar sig som katolska grupper, ställer sig kritiska och åberopar sig då ofta på bibliskt ursprung mot den institutionella eller hierarkiska kyrkan. Jag menar att man måste satsa allt på att motverka ett sådan brytning” – ”Vi ämbetsbärare i kyrkan måste kunna ge adekvata svar på de frågor som ungdomarna ställer även om de inte alltid är införstådda med vår syn. Vi måste också från vår sida få rikta kritiska frågor om deras attityder. Inte exkommunikation utan kommunikation är vägen till enhet i kyrkan.”

På frågan om man inte i alla fall sökt lösa dialogen med administrativa åtgärder i fallet med den suspenderade Kovacs, hänvisar Cserháti till att ”i detta speciella fall var hela episkopatet enigt att man måste säga ’hit men inte längre’. För det ungerska episkopatet framstod vissa yttranden och aktiviteter av denne ungdomspräst och hans vänner som en allvarlig belastning för den kyrkliga gemenskapen.” Biskopen kallar suspenderingen för en ”tankepaus” för alla berörda till hjälp att lösa problemen.

I intervjun ställs frågan: ”Vid suspensionen av Kovacs lär hans insats för rätten att vägra bära vapen ha spelat en roll. En rättighet som Andra vatikankonciliet uttryckligen bekräftar . . .” På detta svarar Cserháti: ”De ungerska biskoparna företräder givetvis ingen annan åsikt än konciliet helt bortsett från att också de medverkade till besluten.” Men han förnekar bestämt att Kovacs skulle suspenderats av detta skäl . . . ”utan för att hans biskop anklagat honom för teologiska avvikelser och disciplinära fel”. Men biskopen medger att problemet inte är en inomkyrklig fråga utan berör staten i första hand. ”. . . i Ungern förekommer inte möjligheten till vapenfri tjänst.”

Frågan om vapenfri tjänst diskuteras emellertid ivrigt i Ungern liksom även i andra östländer som t.ex. DDR (Signum 9/81). Som ett regelrätt inlägg i den diskussionen framstår den suspenderade kaplanen Gromons predikan som hölls i hans församlingskyrka 11 oktober i fjol, där han öppet kritiserade kardinal Lékai: ”Och det tycks som om herr kardinalen också glömt kyrkans officiella lära, som ju inte är identisk med den ene eller den andre biskopens privata uppfattning utan är sammanfattad i konciliedekreten. Andra vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes säger: ’Vad beträffar militärtjänst tillåts den uttryckligen för alla kristna. Men likaså tillåts vägran att göra militärtjänst. ’Det torde vara rättvist att anta lagar, som på ett mänskligt sätt ordnar deras situation som av samvetsskäl är vapenvägrare … förutsatt att dessa inte vägrar att på annat sätt tjäna den mänskliga gemenskapen.’ Detta är kyrkans officiella lära . . . ” – ”Det är fullt begripligt att det inte tilltalar den ateistiska staten att det förekommer ett levande kristet liv i basgrupperna och jag kan förstå att den reagerar mot detta, ty att utbreda religionen motsvarar inte dess intressen. Men vi måste protestera mot att biskopar och enskilda präster blir exekutorer för sådana åtgärder, ty så förhåller det sig, tyvärr . . . ”

Svårigheten att inomkyrkligt hantera den speciella frågan om vapenfri tjänst belyser generellt det ungerska episkopatets utsatta position och det spända läge som råder.

Ekumenik

Under de ekumeniska samtal som försiggick vid påvens besök i Västtyskland hösten 1980 framställde den lutherske biskopen Lohse på uppdrag av den evangeliska kyrkan i Tyskland EKD en bön till påven om att katolska kyrkan skulle gå med på en gemensam själavårdspraxis för blandäktenskapen. (Se Signum 9-10/1980 s 272.) Påven svarade

genom att hänvisa frågan till den ekumeniska kommission för blandäktenskap som tillsatts 1971 av EKD och tyska biskopskonferensen. Omkring ett år senare, 10 december 1981 utkom kommissionens ”gemensamma rekommendationer för själavården för konfessionsskilda äktenskap och familjer”.

Inledningsvis konstateras att konfessionstillhörighet knappast spelar någon väsentlig roll längre vid valet av partner. Men att olika traditioner och trosuppfattningar ofta leder till oenighet om hur man skall utforma det gemensamma livet och till att man ”flyttar ut” i en konfessionslös kristendom fjärran från den trosgemenskap som ofta uppfattas som en ren ekumenisk idyll. Men smärtsamt bryter konfessionsskillnaden åter fram när det kommer till barnens dop och religiösa uppfostran och även när det gäller familjens gemensamma bön och gudstjänstbesök.

”Trohet mot den egna kyrkan och inlevelse i partnerns trosuppfattning”, är principen för det ekumeniska umgänget, sägs det i förordet. Anvisningarna vänder sig i första hand till själasörjare och församlingsarbetare och dessa rekommenderas att skapa ett klimat av ekumeniskt förtroende t.ex.. genom att anordna gemensamma gudstjänster och samtal. Makarna bör uppmuntras att vårda sig om det religiösa livet i familjen genom bön, bibelläsning och samtal om trosfrågor – råd som inte är speciellt riktade till konfessionsskilda familjer.

Författarna betonar den enhet som råder om att äktenskapet är ett exklusivt och oupplösligt livsförbund och en avbild av Guds frälsningsförbund med kyrkan. Man visar också att man är överens om lära och praxis beträffande dopet. ”Enligt vår gemensamma uppfattning grundas den kristna existensen på dopet.” Ur anvisningar från 1974 upprepar man: ”Det som enar konfessionsskilda kristna i tron är starkare än det som skiljer dem åt.” På detta grundar kommissionen också sin återhållsamhet när det gäller att bedöma övergång från en konfession till en annan. ”Ett sådant steg bör inte uppmuntras om någon som helst yttre påtryckning kan förmodas.” I denna fråga måste ju den enskildes samvete fälla utslag.

När man kommer till det gemensamma praktiserandet av tron visar sig emellertid skillnaderna i uppfattning. Man erkänner visserligen den anstöt som ligger i att den gemensamma levnadsvägen går åt olika håll framför kyrkporten och makarna uppmanas att ömsesidigt besöka varandras gudstjänster för att så lära känna den andre makens församling. Men man påminner om att en katolik endast av tungt vägande skäl kan avstå från att fullgöra söndagsplikten dvs. genom att besöka mässan. Ett skäl till att ekumeniska gudstjänster inte bör förläggas till söndagar eller kyrkliga helger.

Beträffande gemensamt eukaristi- och nattvardsfirande framställs skillnaderna i trosuppfattning och trossatser. Katolska kyrkan hänvisar till de specialregler som gäller i en situation av pastoralt nödläge, när protestantiska kristna tilllåts att ta del av kommunionen om under lång tid ingen ämbetsbärare från hans kyrka kan nås och om vederbörande uppfattar detta sakrament enligt katolskt sätt. De egna kyrkomedlemmarna rekommenderas att delta i form av andlig kommunion i annan konfessions nattvardsfirande. För ekumenisk vigsel är endast ordets gudstjänst förutsedd. Evangeliska kyrkan håller nattvarden öppen oberoende av konfession, då man menar att samhörigheten till den egna kyrkan inte därigenom uppges.

Rekommendationerna avböjer också ett ekumeniskt dop av teologiska, pastorala och ekumeniska skäl, heter det. Föräldrarna måste välja vilken konfession barnet skall tillhöra. På annat ställe betonas den katolska kyrkans ståndpunkt som kräver av makarna att anstränga sig för en katolsk uppfostran.

Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver om riktlinjerna: Förgäves söker makar som lever i blandäktenskap något nytt och instruktivt för sin gemensamma trospraxis. De ekumeniska erfarenheterna går många gånger längre än rekommendationerna i fråga. Skall man kunna hejda tendenserna till en utomkyrklig religiositet? Skillnaderna i traditioner som finns mellan katoliker och protestanter berörs inte. Lika lite märker man av uttalanden av teologer från båda konfessionerna enligt vilka vissa skillnader i trosfrågor i stor utsträckning är lösta.

Herder Korrespondenz sammanfattar sitt intryck av instruktionen i två punkter. Å ena sidan ser man här ett tydligt belägg för hur de senaste decenniernas ekumeniska arbete burit riklig frukt i den kyrkliga attityden till konfessionsskilda äktenskap. Å andra sidan framgår också tydligt hur än olösta kyrkorättsliga och teologiska problem kvarligger, hur svårt det är för kyrkan med avseende på blandäktenskap att prioritera rätt och sedan också dra motsvarande konsekvenser härav.