Hjärntvätt i Guatemala

Luis Pellecer började sitt arbete i Guatemala kort efter sin prästvigning 1978. Han arbetade i nära kontakt med Coordinadora de Pobladores, en organisation av sluminvånare som hjälper till att anordna studiegrupper för reflexion över livets realiteter i Guatemala och Centralamerika i ljuset av evangeliet. En del av hans arbete bestod i upprättandet av lokala gemenskaper, ett arbete som i Guatemala sker i kyrklig regi. Hans arbete bestod i evangelisation och de texter han utgick ifrån var Paulus VI:s apostoliska förmaning Evangelii nuntiandi och de latinamerikanska biskoparnas uttalanden vid biskopskonferenserna i Medellin och Puebla 1979.

Vidare var pater Pellecer huvudredaktör för den månatliga ekumeniska tidskriften Dialogo. Under det gångna året var han ansvarig utgivare, eftersom Julia Esquivel – publikationens utgivare och grundare – flytt för sitt liv ur Guatemala. Hans namn sattes dock inte ut i tidskriften.

Pga. sitt arbete och sin förmåga att lätt få vänner blev han allt mer sysselsatt med unga män och kvinnor från skilda sociala grupper. Det var människor som deltog i studiegrupper och hantverksarbete eller arbetade med projekt för att organisera Guatemalas fattiga, ofta med utpräglat kristna bevekelsegrunder och värderingar. Han arbetade också med flyktingar från Somozas Nicaragua och dagens El Salvador. Under månaderna april och maj 1981 dödade Guatemalas säkerhetsstyrkor alla salvadorianer som misstänktes ha något samröre med El Salvadors folkliga organisationer och beslutet om att gripa pater Pellecer kan ha kommit tillstånd pga. hans kontakter med flyktingarna.

Under hela sitt arbete höll pater Pellecer nära kontakt med sin provinsial och sina lokala överordnade. De ansåg, och anser fortfarande, att han arbetade med stor generositet och hängivenhet i enlighet med de av den latinamerikanska kyrkan och jesuitorden uppgjorda riktlinjerna. Kort innan han kidnappades förstod han att hans liv var i fara, men han bad att få stanna i Guatemala, eftersom så många präster och andra kyrkliga medarbetare hade varit tvungna att lämna landet eller sluta med sitt arbete bland de fattiga. Hans överordnade lät honom stanna.

Under veckorna efter hans bortförande den 9 juni förnekade den guatemalanska regeringen all kännedom om hans uppehållsort, och högt uppsatta tjänstemän lovade att alla eventuella nyheter om honom omedelbart skulle delges jesuiternas lokala ordensledning. Men varken jesuiterna, hans familj, de guatemalanska biskoparna eller den påvliga nuntiaturen fick någon information om honom, trots upprepade förfrågningar.

På eftermiddagen den 30 september kallade dock president Lucas oväntat till en presskonferens och till denna inbjöd han den diplomatiska kåren, rektorer vid privata universitet, regeringsmedlemmar samt inhemska och utländska journalister. Ingen information gavs om presskonferensens innehåll, men man satte press på de inbjudna guatemalanerna att komma.

Några få timmar innan presskonferensen kallades de guatemalanska biskoparna till ett möte med presidenten. De trodde att det var en reaktion på deras sedan lång tid tillbaka framförda begäran om samtal om det försämrade förhållandet mellan kyrkan och staten, men istället fick man se ett videoprogram där pater Pellecer läser upp sitt utantill inlärda tal, uppenbarligen detsamma som han senare inledde sin presskonferens med.

Efter att ha sett programmet krävde biskoparna att få tala med honom personligen, och de hade ett tjugo minuter långt sammanträffande med honom. Flera biskopar var chockerade över hans uttalanden och anklagade honom för att ljuga och för att vara en kyrkans och jesuitordens förrädare. Kardinal Mario Casariego, ärkebiskop av Guatemala City och som brukar anses vara lojal mot regeringen, grep honom i rockuppslaget och skrek: ”Judas, Judas!” åt honom. Kardinalen upprepade senare detta epitet för den guatemalanska pressen. Tydligen överrumplad sökte pater Pellecer efter något svar. Några gånger börjande han läsa upp sitt utantill inlärda tal: ”Jag är Luis Pellecer Faena, 35 år gammal och präst i jesuitorden . . .”

Regisserad förkrosselse?

Han började sin presskonferens med att utantill läsa upp ett ungefär en timme långt tal, precis som en förkrossad botgörare som försöker att i detalj beskriva sina synder mot kyrkan och folket. Han beskrev sin naivitet i att försöka leka med det marxistisk-aleninistiska teorisystemet utan att brännas av den revolutionära elden och han återgav förvirrat detaljer om sitt eget, andra jesuiters och katolska gruppers apostoliska arbete i Guatemala, El Salvador och Nicaragua. Han påstod att befrielseteologin efter andra Vatikankonciliet, biskopskonferenserna i Medellin och Puebla och efter jesuitordens 32:a generalkongregation har utvecklat en ensidig bild av Kristus som en rebell, som sporrar sina troende till våld. Han sade att han och alla unga jesuiter får fyra års intensiv indoktrinering i marxism-leninismens principer som en del av en omfattande plan att göra om olika kooperativa projekt och utvecklingsprogram bland de fattiga till en plattform för införandet av socialism och kommunism i Centralamerika. Han bekände att han var medlem i De fattigas gerillaarmé (E.G.P.-Ejercito Guerrillero de los Pobres), en av de politiskt-militära grupper som försöker störta Guatemalas regering. Hela tiden underströk han sin akademiska bakgrund och sin begåvning och pekade på farorna med rörelser som är i stånd att manipulera personer med t.o.m. hans egen begåvning, så att de stöder för samhället undergrävande våld.

Han sade att, han efter att ha samarbetat med E.G.P., ångrade sig och beslöt att lämna gruppen. Därför iscensatte han en simulerad kidnappning för att överlämna sig själv till säkerhetsstyrkorna, som nu hade givit honom ett säkert skydd under 122(sic) dagar, och som uppträtt som verkliga bröder mot honom.

Efter denna redogörelse utfrågades han, på ett undantag när, av enbart guatemalanska journalister. Frågorna berörde de punkter han tagit upp i sitt tal. Ingen frågade honom var han hade befunnit sig under de nästan fyra månader (113 dagar, inte 122), hur han hade tillbringat denna tid, varför han inte hade tagit kontakt med sin familj i Guatemala City eller varför han hade gjort sig besväret att anordna en kidnappning med ett sådant våldsamt motstånd.

Den enda fråga som inte ställdes av en guatemalansk journalist kom från den spanske konsuln, som frågade pater Pellecer vad han visste om den spanske jesuiten Carlos Peres Alonso, som tillfångatagits den 2 augusti. Pater Pellecer medgav att han först den morgonen (den 30 september) hade fått veta att pater Perez Alonso hade bortrövats. Ändock hade händelsen omtalats i dagstidningarna under flera veckors tid efter det att den inträffade, medan pater Pellecer skulle ha levt bara under skydd, fri att handla som han ville och förmodligen med tillgång till dagstidningar.

I ett uttalande av den 4 oktober gav Guatemalas biskopar uttryck för sitt beklagande att pater Pellecer hade anslutit sig till E.G.P. och försökte få till stånd förändringar i Guatemala med hjälp av våldsmetoder. De tog inte upp frågan huruvida hans påståenden var frivilliga eller ej. På samma sätt antydde jesuiterna i Guatemala i ett uttalande den 6 oktober endast försiktigt möjligheten av att hans uttalanden kanske inte gjorts frivilligt. Liksom biskoparna förnekade de sanningshalten i de flesta av hans påståenden.

Enligt vissa av de guatemalanska biskoparna måste åtskilliga aspekter tagas i beaktande när man bedömer deras uttalanden. Dokumentet kom till i all hast och publicerades utan att man rådfrågat människor, som känner pater Pellecer väl. Biskoparna ville i denna situation först och främst begränsa den skada som hans påståenden skulle ha kunnat förorsaka kyrkans medlemmar och institutioner. Därför koncentrerade man sig på att försvara det apostoliska arbete, som han angripit. Dessutom säger de i sitt uttalande följande: ”Vi har full tillit till den Helige Andes stöd åt kyrkan och till vårt folks klokhet, goda omdöme och kritiska sinne, som också under de nuvarande omständigheterna kommer att kunna urskilja vad som är sant och vad som är falskt i dessa mycket allmänt hållna uttalanden”, som pater Pellecer gjort. I offentliga uttalanden som gjordes i samband med publicerandet av biskoparnas deklaration lämnade några biskopar möjligheten öppen för att pater Pellecers uttalanden inte var frivilliga, vilket omedelbart resulterade i att dessa biskopar blev uppringda av regeringstjänstemän.

För att förstå de försiktiga reaktionerna från de guatemalanska biskoparna och jesuiterna är det viktigt att hålla i minnet att det råder ett klimat av utbredd skräck i Guatemala. Rapporter från landet talar om den totala isolering och den terror som biskopar och präster får erfara, utan någon vetskap om att någon i andra delar av världen vet eller bryr sig om vad som händer med dem. Dessa omständigheter kan måhända förklara oenigheten bland biskoparna och bland jesuiterna huruvida det är bäst att låta reaktionerna på det som hänt pater Pellecer hållas tillbaka eller om de skall försöka att skydda sig själva och andra genom mer offentlig uppmärksamhet på dessa missförhållanden.

Efter att den första chockverkan av hans uttalanden lagt sig har åtskilliga biskopar och de flesta jesuiterna privat gjort den bedömningen att Luis Pellecer inte självmant överlämnade sig till säkerhetsstyrkorna, att han inte har frihet att lämna dessa om han så begär och att hans uttalanden görs under tvång, antingen på så sätt att pater Pellecer under tortyr och hot beslöt sig för att göra det säkerhetsstyrkorna begärde av honom eller genom att han blivit hjärntvättad.

Personlighetsförändring

Det finns tecken som tyder på att pater Pellecers uttalanden är framtvingade. Hela andan i hans uttalanden återspeglar – ofta med samma ordvändningar – de offentliga anklagelser, som andra riktat mot jesuitorden och kyrkliga institutioner både i Guatemala och i El Salvador. Människor som känner pater Pellecer väl framhåller att hela hans sätt att uppträda, hans sätt att tala, hans sätt att resonera, hans kroppshållning och gester och de viktiga felaktiga faktauppgifter han lämnar passar inte in på den man som de sedan många år tillbaka känner och har arbetat tillsammans med. Tvärtom, jesuiter som träffade honom så kort tid som en halvtimma innan den föregivet arrangerade kidnappningen ägde rum märkte inte alls något, som tydde på att han hade några tvivel om sina åsikter eller om sitt arbete eller som tydde på att han våndades inför det grundläggande byte av ståndpunkt som hans s.k. totala omvändelse skulle ha orsakat. (Ett av de faktiska felen han framfört är hans påstående att han tagit fyra universitetsexamina, trots att han inte tagit någon sådan alls, och att han skulle kunna arbeta som civilingenjör, trots att han aldrig studerat teknik.)

Uttalanden gjorda av ärkebiskop Marcos McGrath av Panama, biskop Arturo Damas av El Salvador och andra biskopar och av jesuiterna i Centralamerika, Mexiko och Venezuela ifrågasätter eller tillbakavisar alla helt och hållet pater Pellecers insisterande på att han verkligen tror på vad han säger. De beklagar alla de guatemalanska och salvadoranska säkerhetsstyrkornas sätt att använda honom och hans uttalanden.

Dr. Frederick Allodi, kanadensisk psykiatriker och specialist på sjukdomar framkallade av psykisk stress, har sett inspelningar med pater Pellecers tv-framträdanden, och han har talat med personer som känner honom. Dr. Allodi säger: ”Man måste dra slutsatsen att en process av ett psykologiskt framtvingat personlighetsbyte, dvs. hjärntvätt, har ägt rum.” Omständigheterna kring hans tillfångataganden och fängslandet av honom samt hans sätt att bete sig efter det att han åter trätt fram är, säger han, ”tydliga indikationer på en psykologiskt-fysiologiskt framtvingad omvändelse”. Så länge han befinner sig kvar i guatemalansk fångenskap är enligt dr. Allodi pater Pellecers liv i fara. När effekterna av hjärntvätten successivt avtar kommer han att bli mindre logiskt konsistent i sina uttalanden och också allt mer besvärande för dem som håller honom fången. Slutligen, säger dr. Allodi, upplever sig personer som utsatts för hjärntvätt som förvirrade och deprimerade när dess verkan avtar och de blir benägna att begå självmord. Han menar att pater Pellecer behöver åka till ett neutralt land och genomgå en psykiatrisk undersökning, och troligen behöver han också få psykiatrisk behandling. Ett uttalande av Amnesty International den 28 oktober hänvisar till liknande slutsatser som dragits av psykiatriker som undersökt fallet. Bevis för att pater Pellecer verkligen har blivit hjärntvättad skulle man endast kunna få genom en klinisk psykologisk undersökning av honom utförd av expertis, grundad på en direkt undersökning av honom under oberoende förhållanden. Guatemalas regering har dock tillbakavisat jesuiternas begäran om sådana undersökningar.

Pater Pellecers uttalanden om att kyrkan befrämjar våld när hon bygger upp kristna gemenskaper bland de fattiga och när hon kräver sociala reformer återspeglar klart de åsikter som de som fångat honom företräder. Vad kan det då finnas för grund för hans bekännelse att han själv varit involverad i E.G.P.?

Provinsialen för jesuiterna i Centralamerika har, i samförstånd med de riktlinjer som fastställts av ordensgeneralen i Rom, varit mycket bestämd när det gäller gränserna för jesuiternas sätt att agera i konfliktsituationen i Centralamerika. Jesuiter kan samarbeta med grupper som försvarar de mänskliga rättigheterna. De kan också arbeta med sociala och politiska rörelser inspirerade av kristna värden, för att hjälpa till att förstå tidens tecken i ljuset av evangeliet. Men jesuiterna är förbjudna att gå med i politiska organisationer eller partier som aktiva medlemmar och jesuiter får överhuvudtaget inte ha någonting med vapen att göra; man får varken använda, transportera, gömma eller köpa dem.

Ledande män inom jesuitorden erkänner att deras medlemmar, som t.ex. pater Pellecer, kan komma i svåra valsituationer där man inte kan dra några entydiga gränser när det gäller vissa aktiviteter. Grupper som E.G.P. i Guatemala har många medlemmar som börjat sin kamp pga. sitt kristna engagemang att följa efter Jesus Kristus i försöket att bygga upp en värld i fred, harmoni och rättvisa. Motvilligt tar de till vapen, när de ser alla andra utvägar till en förändring stängda. Men de förblir hängivna kristna, liksom de europeiska motståndsrörelserna under andra världskriget räknade uttalade kristna i sina led. Riktlinjerna, som är svåra att dra i det praktiska livet, innebär att jesuiterna får hjälpa till med den kontinuerliga reflexionen över den kristna inspirationen i sådana rörelser men inte själva bli medlemmar i dem. I likhet med de präster som samarbetade med de europeiska motståndsrörelserna under andra världskriget eller dem som nu samarbetar med det folkliga motståndet mot kommunistiska regimer i Östeuropa måste jesuiterna söka bevara en andlig och prästerlig hållning i allt de gör och undvika varje handling som står i strid med en sådan hållning. Pater Pellecers överordnade har ingenting som tyder på att han var något annat än trogen dessa riktlinjer.

Vad för slags kontakt skulle han ha kunnat ha med E.G.P.? I sina tv-sända uttalanden säger han att han samarbetade med organisationen, särskilt med dess propaganda- och informationsgren. Han säger att han aldrig hade någonting att göra med vapen eller väpnade operationer och att han inte visste någonting om den väpnade grenen av E.G.P.. Hans uttalanden låter faktiskt som en parafras av de normer som fastställts för jesuiterna i detta avseende.

Även om en slutgiltig lösning av frågan om pater Pellecers medverkan i E.G.P. måste vänta tills möjlighet ges att samtala med honom i en helt tvångsfri miljö är det värt att notera att t.o.m. det slags medlemskap han säger sig ha haft är mycket osannolikt. Han säger att han var en del av den grupp som arbetade med propaganda. Men han var en uppmärksammad person när han tog itu med sitt arbete. Han hade tvingats flytta sitt kontor två gånger pga. regeringens kontroll av honom, och han uppmanades av sina vänner och medarbetare att flytta runt mer än han gjorde och att söka efter säkrare platser där han kunde tillbringa nätterna. Men han sov de flesta nätterna i jesuiternas kommunitet och kom och gick öppet och gjorde endast små försök att dölja sina förflyttningar. De mässor han firade med ungdomar och invånare i slummen hölls helt öppet. E.G.P. – pga. trycket mot organisationen i Guatemala tvingad till underjordisk existens – skulle ha handlat mycket oklokt om man valt en sådan offentlig person som pater Pellecer till någon offentlig verksamhet.

E.G.P. själva förklarar i en kommunike från den 6 oktober att pater Pellecer ”var medarbetare i vår organisation från juni 1980 till dess han bortrövades. Han hade aldrig någon ledande eller stridande befattning.” Pga. de arbetsuppgifter han fått sig tilldelade skulle det ha varit nästan omöjligt att pater Pellecer inte skulle ha känt till några medlemmar i E.G.P., oavsett om han känt till deras rekryteringsbas eller ej. E.G.P. räknar förmodligen i sina led några ungdomar som han hade arbetat med. Men hans beskrivningar av sitt samarbete med E.G.P. och det som hans närmaste vänner vet om hans arbetsmetoder tycks stämma bättre överens med tillfälligt samarbete än med medlemskap eller kontinuerligt samarbete: hjälp att formulera ett dokument, hjälp att hitta en relativt säker plats för duplicering eller försök att undsätta en eller annan vän som håller sig gömd pga. förtrycket i Guatemala. Alla dessa aktiviteter är långt från det som man kunde vänta sig av den ”gerillapräst” som guatemalanska tidningsrubriker talar om.

Antijesuitisk kampanj

Den 22 oktober presenterade El Salvadors beväpnade styrkor pater Pellecer i en direktsänd tv-presskonferens från militärakademin i hjärtat av huvudstaden San Salvador. Tidigare hade de salvadoranska beväpnade styrkorna två gånger bekostat sändandet av hans guatemalanska program i salvadoriansk radio och tv. Den 19 oktober kom den första annonsen i en serie hätska angrepp mot jesuitorden i en annons i den salvadoranska pressen. Dessa angrepp, som grundar sig på ultranationalistiska argument, kräver utvisning av alla jesuiter ur El Salvador. Tidigare har sådana angrepp förebådat bomb- och maskingevärsattacker mot jesuiternas bostäder och institutioner.

När pater Pellecer var i El Salvador mötte han de salvadoranska biskoparna och den påvlige nuntien i landet, ärkebiskop Lajos Kada. Jesuiternas provinsial, som bor i San Salvador, inbjöds efter det att intervjun hade påbörjats och anlände innan den var slut. Pater Pellecer undvek att svara på frågorna från de som ville ha mera precisa besked om anklagelserna och bevisen mot jesuiterna. Trots närvaron av salvadoransk militär visade han sig motvillig att tillhandahålla sådant material. Han tog emot provinsialen med tillgivenhet. Provinsialen å sin sida inskränkte sig till att förklara för honom att han fortfarande är jesuit, trots sin offentligt tillkännagivna avsikt att lämna orden. Han försäkrade honom att jesuiterna fortfarande är välvilligt inställda mot honom och att, om han verkligen önskar lämna orden, ärendet i så fall skulle prövas noggrannt, och att man skulle förfara i enlighet med jesuitordens och katolska kyrkans bestämmelser.

Vid detta möte talade pater Pellecer om kyrkan, andra Vatikankonciliet, Medellin- och Pueblamötena och om jesuiterna i mera nyanserade ordalag än i de föregående utantill upplästa uttalanden han gjort och i hans svar på olika frågor man sänt i tv. Detta kan i enlighet med vad dr. Allodi sagt vara ett tecken på att han börjar bli osäker på sin nya personlighet. Om så är fallet ökar riskerna mot hans person, både fysiskt och mot det som han har kvar av psykisk integritet.

Regeringarna i Guatemala och El Salvador, bekymrade som man är över anklagelserna om flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna, hoppas uppenbarligen att pater Pellecers uttalanden skall hjälpa dem att sätta igång en motrörelse inför världsopinionen. I detta avseende har han större betydelse för Guatemala än för El Salvador, som åtnjuter Reagan-administrationens öppna stöd. Men ännu har inte dessa guatemalanska ansträngningar lett till önskat resultat. Tidigt i oktober gav Guatemalas regering tillåtelse åt ett team från det kanadensiska tv-bolaget CBC att intervjua pater Pellecer i Guatemala. Av oförklarliga skäl blev dock intervjun inställd.

Det extremt konservativa Rådet för panamerikansk säkerhet (Council for Inter-American Security, C.I.S.) i Washington D.C. sände en inbjudan till pater Pellecer att komma till USA. Denna inbjudan förmedlades i Guatemala av den Guatemalanska fredsföreningen, en sammanslutning av affärsmän på den politiska högerkanten vars P.R.-firma i Washington, MacKenzie, McCheyne brukade representera Anastasio Somoza. Men C.I.S. kom på andra tankar när det gällde sin inbjudan, och man beskrev saken som ”känslig” och ”svårhanterlig” pga. påståendena om hjärntvätt. En talesman för C.I.S., som påpekade att organisationen aldrig skulle acceptera användandet av tortyr, förklarade att hur än pater Pellecers uttalanden kommit tillstånd ansåg C.I.S. dem som i allt väsentligt sanna. C.I.S. var en tongivande medlem i den ”Centralamerikanska arbetsgrupp”, som hämtade biskop Pedro Aparicio och Msgr. Fredy Delgado från El Salvador för att deltaga i korridorpolitiken under den nationella katolska biskopskonferensens möte i november i hopp om att kunna övertala den att avstå från att uttala sig om Centralamerika. Eftersom C.I.S:s talesmän vägrar att kommentera saken, verkar det troligt att de hoppades att pater Pellecer skulle kunna tala om situationen i Guatemala, men att de fruktade att han inte skulle förbli ett pålitligt vittne, om han inte längre skulle stå under ”beskydd” av Guatemalas regering.

Medlemmar i USA:s regering har, när de kontaktats privat, varit motvilliga att bringa någon klarhet i fallet Pellecer. Somliga tycks övertygade om att den guatemalanska regeringens uppgifter är korrekta, medan andra är mera skeptiska. Det finns tecken som tyder på att den amerikanska regeringen i tysthet har uppgivit för regeringen i Guatemala, att det enligt deras mening vore bäst att låta pater Pellecer genomgå undersökningar i något annat land för att klara ut tvivelsmålen. En källa i det amerikanska utrikesdepartementet konstaterade att det tycks vara den officiella amerikanska hållningen att Reagan-administrationen, fastän den söker nya vägar att förnya den militära hjälpen till Guatemala, inte har gjort något för att fånga upp massmedias intresse för fallet Pellecer, och att man tycks frukta att hans uttalanden snarare skulle döma än fria.

Förföljelsen mot den kristna kyrkan i Guatemala har fött fram martyrer, tortyr, fångenskap, krossade gemenskaper, profanerade kyrkor, förstörelse av biblar och kyrklig konst och förtalskampanjer mot kyrkans arbete. Nu tycks den ha antagit en än mera diabolisk form, när den försöker att undergräva och förstöra själva det inre liv som uppehåller den troende. Liksom andra former av förtryck förnedrar ett sådant bemästrande av en människas förstånd mera förövaren än hans offer. På samma sätt som när kardinal Mindszenty anklagade sig själv i en domstol i Budapest, så är pater Pellecer, vad han än må säga i sitt sjuka tillstånd, mera en vanära för dem som tagit honom tillfånga än för sig själv eller sin kyrka.

Inledning och övers: Ulf Jonsson