Etnograf bland galaxer Om Ursula Le Guins författarskap

Den som vill skildra verkligheten i någon av dess aspekter kan välja olika sätt. Ett av dem är den realistiska berättelsen. Ett annat är den fria fantasin, där författaren kan renodla vissa sidor i den mänskliga karaktären eller den sociala strukturen utan att vara bunden av faktiska förhållanden i sin egen miljö eller någon annan historiskt given och begränsad del av tillvaron. Sådana framställningar är av gammalt särskilt omtyckta i den anglosaxiska världen, där de går under beteckningen fantasy. En underavdelning är science fiction, där ramen kring den fiktiva miljön bygger på naturvetenskapliga tänkbarheter; på svenska har man utan större framgång försökt lansera termen vetsaga.

En av de mest suggestiva och därtill framgångsrika författarna i denna genre är Ursula Le Guin, som under de senaste tjugo åren publicerat ungefär en bok om året. De allra flesta finns också i svensk översättning; här anges endast de svenska titlar som inte motsvarar originalet.

En speciell karaktär får hennes författarskap av hennes uppväxt: hon är dotter till en av USA:s mest betydande etnografer, Alfred Kroeber, kännare av indianska kulturer, särskilt deras religioner, och hans intellektuella hustru Theodora, som bl.a. skrev en monografi om Ishi, den siste indianen av sin stam. Motiv därifrån kommer i omvandlad form inte sällan fram i de situationer hon själv skapar. Vi möter shamanens färd i trance till dödsriket och som ett återkommande drag förkärleken för att låta huvudpersonen vara en utforskare, en förmedlare mellan helt skilda kulturer och livsformer, så att säga en etnograf bland vintergatorna. En annan sida möter i hennes förmåga att frammana nergångna, ekologiskt förstörda storstadsmiljöer i framtiden, en logisk fortsättning på vissa avigsidor i den amerikanska utvecklingen.

Hon föddes 1929 i Kalifornien och studerade litteraturhistoria, med tonvikten på renässansen. På stipendium till Paris mötte hon en historiker som hon gifte sig med och som nu är professor i staten Oregon, där paret bor. För Le Guin var det inte de tekniska perspektiven i science fiction som var det lockande utan framställningen av en inre verklighet och av sagans länder; irländaren Dunsany gjorde det avgörande intrycket i barndomens läsning.

Det visade sig bli svårt att intressera någon förläggare för hennes tidigare arbeten, och när det så småningom lyckades lanserades de som science fiction, medan hon själv ofta understryker likheten mellan sin typ av berättelser och vanlig skönlitteratur. Människans inneboende möjligheter och mellanmänskliga relationer är för henne det väsentliga, även om genren kräver specialskapade världar och märkliga tekniska uppfinningar; hos henne är det en ”ansible” med vilken man kan kommunicera ögonblickligen med varje punkt i universum, hur avlägsen den än är. Man kan lätt gruppera hennes böcker i olika typer, men likheten i ton och världsuppfattning är så stark att det känns mer naturligt att behandla dem som en helhet.

Huvudverken

Stilen är enklast och samtidigt mest uttrycksfull i den löst sammanhållna trilogin för barn som handlar om Earthsea, på svenska Övärlden – enligt min uppfattning hennes bästa verk – fantasin är mest levande och omväxlande i de tidigare novellerna. Hon har själv betecknat sin starkt moraliska inställning som en viss konstnärlig risk, men den kan läsaren ta med utbyte. Ofta nog är den situation hon frammanar det mest tankeväckande i berättelsen, medan personerna inte alltid är lika levande. Delvis hänger det kanske samman med att de ofta är utomförstående, utan naturligt hem i en större grupp. De kan ha starka känsloband till en given person, partner eller motsvarande, men det är den värld i vilken de befinner sig som främst uttrycker författarens livshållning. Sitt stora genombrott fick hon 1969 med The Left Hand of Darkness. Framgången berodde inte minst på det verkligen originella sättet att behandla könsrollerna: handlingen utspelar sig på en vintrig planet, där invånarna alla är androgyner. Närmare bestämt de är sexuellt aktiva under en avgränsad period varje månad och blir då antingen män eller kvinnor, utan någon möjlighet att förutse eller bestämma vilket kön de för tillfället kommer att ha. Detta koncentrerar hon i en av sina älsklingsmeningar: Kungen var havande.

För övrigt handlar berättelsen om en kultur där spelet kring ”att tappa ansiktet” är avgörande; romanens arktiska strapatser utspelas inom en konflikt mellan svek och fullständigt förtroende. Här möter tydligt hennes önskan att tänka ut och klart redovisa möjligheterna för en livsform där mänskliga tendenser renodlas och förskjuts så att betraktaren kan se dem i nytt ljus.

Samma intellektuella redbarhet möter i en sena¬re roman, The Dispossessed, 1974, på svenska som Shevek. Här har hon arbetat fram ett i bästa mening anarkistiskt samhälle, som bygger på individens val och ansvar. Hon gör sin version av Utopia detaljrik och genomtänkt men låter den samtidigt leda fram till en stagnering som tvingar huvudpersonen till uppbrott, innan han kan lägga fram sin omvälvande teori, som är både hans livsverk och avgörande för framtida kontakter och sammanhållningen mellan skilda världar. Man skulle kunna kalla detta en i egentlig bemärkelse politisk roman, ett respektingivande försök att tänka igenom möjligheterna till ett fritt, icke-kapitalistiskt samhälle. En viss torka och långdragenhet är dock påtaglig.

En helt annan spänst och suggestiv förmåga har de noveller som finns samlade i The Wind’s Twelve Quarters, 1975, på svenska Röster i vinden. Här fungerar verkligen berättelsen som en metafor för människans inre verklighet. Särskilt ofta omtryckt är berättelsen Nio liv. Där ställs den enda överlevande från en klon av tio helt samstämda personer inför problemet att finna sig själv och därigenom också människorna omkring sig. Always Coming Home, 1985, är hennes senaste och mest ambitiöst upplagda roman, delvis framställd som etnografiska skildringar kring själva handlingen, som utspelar sig i ett framtida Kali-, fornien av utpräglat indianskt kynne.

Böckerna

Den första roman som trycktes var Rocannon’s World, 1966. Den visar upp traditionellt vackra respektive otäcka inslag och är behaglig men inte särskilt originell. Redan här är hjälten en etnograf, en som försöker förstå främmande livsstilar. Detta motiv står i centrum för nästa berättelse, Planet of Exile, också den 1966, som har en helt annan litterär säkerhet och som har lämnat det rent dekorativa bakom sig. Här tvingas ett primitivt nomadsamhälle och en liten grupp högteknologiska kolonister till samverkan för att kunna överleva, och konflikterna skildras med etnografisk inlevelse. City of Illusions, 1967, ut¬spelas i ett framtida USA, som är helt övervuxet av skog och behärskat av svekfulla rymdvarelser. Temat blir svårigheten att finna sanningen bland allt bländverk. 1968 kom Wizard of Earthsea. Hon hade blivit ombedd att skriva en barnbok, vilket blev ett lyckokast. Handlingen koncentreras, personteckningen blir levande, ämnet är ett för henne grundväsentligt, att bli vuxen. Förtrogen¬heten med primitiva religioner förenas med en fantasifull skildring av magi som den ledande tekniken i ”Övärlden”. Den handlar om den unge Ged, som utbildas till magiker – den högsta typen av trollkarl – men som manar fram ett väsen av mörker, vilket han efter farliga jakter måste erkänna som en del av sig själv.

1969 fick Le Guin så sitt genombrott inom science fiction med The Left Hand of Darkness. De närmaste åren arbetade hon i denna genre samtidigt som hon fortsatte historierna om Ged. Tombs of Atuan, 1971, berättar vidare om Övärlden. Huvudpersonen är en ung flicka, invigd prästinna åt dunkla underjordiska makter. Hennes kast mellan grymhet och ömhet, mellan självhävdelse och beundran, de beslut hon tvingas ta i en helt oförutsedd situation – nämligen mötet med Ged, som hon överraskar och fångar – är en sällsynt skildring av kvinnligt mognande. 1971 kom också The Lathe of Heaven, på svenska På andra sidan drömmen. Där kan huvudpersonen genom sina drömmar förvandla förhållandena i nutiden, t.ex. överbefolkningen – och därigenom också förändra det förflutna – en makt som utnyttjas och som han själv värjer sig mot. Miljön är ett framtida nergånget västerländskt industrisamhälle.

Under trycket från Vietnam-kriget tillkom The Word for World is Forest, 1972, långnovell eller kortroman (på engelska novello i motsats till romanen som är novel). Den brutalt exploaterande tekniken hos kolonisatörer på en skogsbevuxen planet ställs mot urinvånarnas drömmar. Känslan för träden och skogen är överhuvudtaget stark hos Le Guin och kommer ofta fram. Den sista berättelsen om Övärlden kom 1973, The Farthest Shore. Den handlar om dödsångesten. All glans och skapande kraft sugs ut ur världen, när en enda magiker lyckas besegra döden och efter varje gång han dör kan återkomma till livet. Det är en suggestiv skildring av faran i att rubba den känsliga balansen i världsordningen.

1974 kom så The Dispossessed, 1975 novellsamlingen The Wind’s Twelve Quarters (titeln är ett citat från den engelske poeten A. E. Housman). 1976 övergick hon till samtida amerikansk miljö med en skildring av två begåvade ungdomar och deras ömtåliga förhållande till varandra, Very Far from Anywhere Else, medan den i engelska utgåvor fick heta A Very Long Way from Anywhere Else och på svenska Att spela människa. I en sexfixerad tid kan man bli tacksam för en ungdomsskildring där sängen inte är den naturliga vistelseorten.

Le Guin har skapat främmande planeter och solsystem, hon har tänkt sig vår jord under fjärran framtida förhållanden, men hon anknyter också till den traditionella historiska berättelsen. Orsinian Tales, 1977, består av noveller som tilldrar sig vid olika tidpunkter i ett tänkt land med starka drag av Centraleuropa, kanske främst Tjeckoslovakien. Till samma genre, den historiska berättelsen i ett fritt skapat land, hör romanen Malafrena, 1979. Den utspelas uppenbarligen under det österrikiska förtrycket på Balkan på 1820-talet men koncentrerar sig på konfliktens allmänmänskliga drag – idealitet gentemot desillusion – inte på historisk miljöskildring. Det är en mer traditionell roman, också den med huvudintresset för politiska frågor i en fritt framställd miljö.

Nu hade Le Guin börjat bli så uppburen att det började komma ambitiösa studier av hennes verk. En ytterst detaljerad bibliografi följer samlingen av hennes korta essäer i The Language of the Night, 1979. Hon har kloka ting att säga om vikten att erkänna fantasins gestalter liksom om behovet att också i science fiction skapa levande människor; hon gör viktiga iakttagelser om Tolkien och science fiction-mästaren Philip K. Dick och skriver överhuvudtaget om sitt eget – och andras – skrivande på ett för läsaren fullt njutbart sätt.

En ungdomsskildring av säregen uppbyggnad är The Beginning Place, 1980, i England – förvirrande nog – utgiven som Threshold. På svenska fick den heta Skymningslandet. Hela uppläggningen visar tydligt det intresse för Jung och arketyperna som skymtar på flera håll i hennes verk. Motivet är ungdomlig frigörelse. Samtidsrealistiska inslag kombineras med mytens motiv om ett fördolt land och drakkampen, vilket ger vackra episoder men en besvärande splittring.

Le Guin är produktiv, och många av hennes noveller och andra kortare arbeten har kommit i särskilda utgåvor ellerofta tillsammans med verk av andra författare. King dog o screenplay är stycken utgivna med kortare arbeten av ingen mindre än Dostojevskij. The Eye of the Heron är en långnovell som gavs ut 1980 med en rad andra berättelser av kvinnliga science fictionförfattare. Här ställs pacifism mot en framväxande brutalitet hos en liten grupp makthavare, och huvudpersonen är en ung kvinna som tar ställning och överger sin egen privilegierade men instängda position.

I USA kom antologin under titeln Millennial Women. The Compass Rose, 1982, innehåller ytterligare noveller. Världsbilden har blivit mörkare än förr och allt mer hotad. Konstnärligt mest givande är kanske fantasierna om språken hos djuren, där främst deras rörelser är meningsfulla uttryck för känslor och upplevelser, detta förmedlat med en skickligt återgiven lingvistisk jargong.

Framtiden som etnografi

Det ligger något för många – både läsare och författare – djupt lockande i att skapa en så fullständig värld som möjligt. Uppdiktade språk är mycket omtyckta, en genomförd geografi och gärna också äldre historia är andra berättartekniska grepp. I sin senaste roman, Always Coming Home, 1985, har Le Guin gått ännu längre. När man läser texten, får man intrycket av en etnografisk forskningsrapport. Alla sidor av den studerade kulturen är av intresse, här beskrivs arkitektur, musikinstrument, släktskapsförhållanden i nästan tekniska termer, här återges sånger och myter och teaterstycken med just den brist på ett sammanhang i västerländsk mening som är utmärkande för muntliga berättande traditioner. Författaren själv kommer för övrigt in i några korta avsnitt och då under namnet Pandora, med en tydlig hänsyftning på den grekiska urkvinnan ur vars ask all världens sorger och sjukdomar flög ut och bara hoppet lämnades kvar. Själva berättelsen är utformad som en självbiografi av den typ som etnografer försöker förmå sina bästa informanter att ge, även om texten här är lång och mycket utförlig. Den framställer en konflikt mellan ett fredligt, lågteknologiskt jordbrukarsamhälle och de krigiska grupper som figurerar i dess utkant. Flickan som berättar har växt upp bland jordbrukarna i ett matrilinjärt hushåll, men hennes far är en av krigarna, en grupp som författaren uppfinningsrikt skildrar på ett allt mer nergörande sätt. Hon rymmer som ung till faderns folk men kan inte anpassa sig till den nya miljön, där kvinnorna är synnerligen undertryckta. Hennes flykt sammanfaller nästan med, krigarkulturens sönderfall, och hon återvänder till sitt egentliga hem. Inom framställningens ram kan författaren också säga åtskilliga beska sanningar om vår egen tids värderingar och teknologi, en möjlighet som utnyttjas sparsamt men med god effekt. Romanens uppläggning innebär tvivelsutan ett intressant försök att förnya hela genren.

Den är inte utan sina faror. Den läsare som inte är förtrogen med etnografiska framställningar, främst av nordamerikanska indianer från pueblo-området, kan lätt känna sin främmande för hela miljön. Genom att allting presenteras som lika viktigt riskerar väsentligt att verka trivialt. De inlagda konstberättelserna och dikterna, som är talrika, kan verka monotont konstlösa. Det är säkert inte författarens egen uppfattning, eftersom romanen kompletteras av en kassett där dikterna är tonsatta och insjungna. Iden att låta en skriven text verka vidare i ett annat medium är spännande, men frågan är hur många läsare som verkligen också anskaffar en musikkassett.

I denna sin senaste roman skapar Le Guin mer än någonsin förr en värld som är insatt i ett kosmiskt sammanhang. Hennes folk tror varken på en gud eller på gudar, men deras sätt att uppfatta världen och att utföra sina ceremoniella danser är djupt religiöst. Alla varelser är inbegripna, också de döda och de ofödda liksom de rent uppdiktade. I denna värld är den tekniska människan aldrig sig själv nog. Det är betecknande att denna kultur håller sig på en låg nivå när det gäller framställning av livsmedel och andra förnödenheter, det är en primitiv kultur i betydelsen tekniskt icke avancerad. Dock förekommer en synnerligen raffinerad dator-kultur sida vid sida med jordbrukarnas liv, men den används endast sällan av dem och då enbart för att skaffa viss bestämd information. Datorerna själva vill veta, inte förändra och ingripa.

Att ställa frågor

Moderna kritiker visar gärna misstro mot böcker som är i publikens smak och vill antyda att man måste vara dunkel för att vara djup. Detta stämmer naturligtvis inte. Den som inte kan uttrycka sig begripligt, kan inte ofta förmedla något av betydelse. Le Guin förenar sagoberättarens uppfinningsrikedom och sinne för både skönhet och överraskande spänning med ett genomgående intresse för människonaturens möjligheter som skulle kunna sammanfattas: Hur skulle det vara om..? Hur skulle människor leva i ett tekniskt utvecklat samhälle utan kapital och utan förtryck, i en sann frihet, en verklig an-arki?

Hur skulle könsroller förändras och reduceras om man inte alltid hade samma kön? (Eller, för vår biologi, om vi inte tillmätte könstillhörigheten någon avgörande betydelse?) Hur skulle en hotad natur och en tekniskt primitiv livsform kunna samsas med högteknologi?

Vilket pris i andras lidande är man beredd att betala för ett lyckligt liv – frågan i novellen om dem som lämnar Omelas? Hur uppnår man medmänsklighet, om man alltid har tillhört en gemenskap som tillfredsställde alla behov inbördes? Hur vetenskapligt tänkande skulle kunna överleva eller återuppstå i ett teknikfientligt samhälle framställs i ett par av de mer suggestiva novellerna (The Masters, The Stars Below). Inte bara mänskliga känslor är föremål för hennes intresse. Också trädens upplevelser framställs övertygande. Både den utsatta människan och de kännande växterna som täcker hela planeten (novellen Vaster than Empires and More Slow, vars titel för övrigt kommer från poeten Andrew Marvell) reagerar på fientliga känslor, och vi får ett oväntat perspektiv på en trafikolycka, ur trädets synpunkt (Direction of the Road).

För att kunna framställa sådana frågor i levande gestalter kan man knappast gripa till vår egen tid och dess värderingar och faktiska beteenden. Den fria fantasin måste få konstruera miljöer där både frågorna och svaren kan växa fram i form av personer och skeenden.

Den inre rymden, människosjälens djup, platsen bortom tid och rum där Jung fann arketyperna, kräver en annan framställning än den realistiska romanen. För att skildra djupare verklighet måste författaren gå långt utanför en form som beskriver vardagen. Där har genren fantasy med framgång förenat romanteknikens stora möjligheter med myten och sagan. Ursula Le Guin framstår som en av de intressanta representanterna för detta sätt att framställa världen. Hon har sin styrka i ärligheten och i öppenheten för främmande tankesätt. Berättelserna är tankeexperiment som är väl värda att göra också för läsaren.

Persongestaltningen är inte alltid lika övertygande, och där ligger hennes begränsning. Bäst är hon i skildringen av ungdomar som genom svårigheter växer till mognad; handlingen blir en invigningsrit. Hennes människor är ofta isolerade, ibland sändebud eller ensamma forskare. De lyckas nästan alltid med sina uppdrag, förr eller senare. Shevek skapar sin omvälvande kosmologiska teori, trots att han tillbringar större delen av sitt liv med olika grovarbeten, avstängd från mänsklig och intellektuell stimulans. Den klumpiga pojken (The Beginning Place) frigör sig från modern och finner strax både en flicka och en våning. Främlingen som kallas Falk (City of Illusions) återfår sina minnen och återvänder till sin egen värld med det budskap som hans fiender vill hindra. Kolonisterna från jorden (Planet of Exile) blir efter många generationer i stånd att få livsdugliga barn med de ursprungliga invånarna. Det är sällan någon som förlorar, även om huvudpersonen i Malafrena efter åratal i fängelse inte har mycket kvar av sitt frihetspatos.

Sexualiteten utgör inget problem, berättelsernas världar är fria från könssjukdomar, ickeönskade graviditeter och brustna hjärtan. (Denna läsare undrar hur de bär sig åt.) Många motiv är tagna från religionshistoriens värld, främst i Övärlden och i framtidens Kalifornien. Berättelsen om Atuan skildrar fullt utvecklade tempelkulter. När Le Guin framställer människors möte med den gudomliga sanningen, i berättelsen The Field of Vision, är det däremot en kuslig upplevelse, förödande för möjligheten till en normal verklighetsuppfattning. Problemen är av moralisk art, människorna är insatta i ett större sammanhang, men gudstron är frånvarande. Hon har beskrivit sig själv som inkonsekvent taoist och konsekvent icke-kristen. Ändå kan kanske just den som tar religionen på allvar särskilt njuta av hennes sätt att skildra delar av världens hemliga kraftfält.