Etikens högkonjunktur

De senaste åren har man i Sverige liksom i andra västliga demokratier lärt sig att ett pluralistiskt samhälle bör uppträda opartiskt i fråga om religion och livsåskådning. Det får däremot inte förhålla sig värdeneutralt. Tvärtom. Om samhället inte längre kan hållas samman av gemensamma andliga traditioner och ändå vill utveckla sig i sämja och samhörighet bör det åtminstone samlas kring gemensamma etiska värden. Utan medborgarnas ansvar för mänsklig samlevnad i fred och rättvisa kan det inte överleva.

Om samhället på grund av sin historiska utveck¬ling och sin sociala sammansättning saknar förutsättning att ge svar på den övergripande frågan om livets mening, skall det åtminstone ge vägledning i närliggande frågor som den enskildes människovärde och integritetsskydd. Man behöver bara tänka på utbildning, forskning och sjukvård för att inse nödvändigheten av etisk orientering. Hur det än förhåller sig med kyrkans eller andra religioners och enskilda människors gudsbild är uppgiften att finna en bindande människosyn oumbärlig.

Konflikter och avvägningar

Uppgiften är lika ofrånkomlig som den är svårbemästrad. Den har vuxit fram ur många människors existentiella nöd inför svåra beslut på laboratorier, i operationssalar eller rätt och slätt vid sjuksängkanten och i det egna hemmet inför en sjuk anhörig. Många läkare, både forskare och kliniskt verksamma, men även sjuksköterskor och inte minst de utbildningsansvariga inom landsting och kommun har efterlyst etiska handlingsprinciper och vettiga praktiska vårdregler.

Många politiskt verksamma, från landstingsråd till riksdagsledamöter och statsråd, delar vårdpersonalens vånda.

Vem vill inte instämma i ropet efter riktlinjer, när det nu har blivit tekniskt möjligt att rädda svårt skadade nyfödda barn till priset av ett livslångt handikapp, eller genom artificiell tillförsel av näringslösning förlänga en medvetslös eller senildement patients liv, eller genom konstgjord befruktning häva barnlöshet? Vilken behandling är den rätta, och vilket liv är gott och värt att leva? Dessa och liknande frågor som har oroat människor i deras dagliga värv har skärpt den etiska frågeställningen och lett till etikens upp¬rustning som utbildningsämne.

Det är sannolikt att det är de svåra värdeavvägningarna inom både biovetenskaplig teknologi och olika medicinska behandlingsalternativ som för många har framstått som de tydligaste signaler för behovet av etiska riktlinjer. Det är också där, inom livsvetenskaperna, som man har inrättat fler etiska kommitteer, nämnder och råd än inom någon annan samhällssektor (jfr Signum 1986 nr 3 s 73 f.)

Den medicinska etiken har alltmer kommit att framstå som etikens skötebarn. Det går knappast att spåra upp någon medicinsk fakultet eller vårdhögskola i landet som inte har föreläsningar och seminarier i etik i sitt utbildningsprogram. Både Landstingsförbundet och Svenska Läkaresällskapet anordnar upprepade och fulltecknade kurser i medicinsk etik främst för utbildningsansvariga inom högskolor och landsting. Vid Karolinska Institutet erbjuds denna vårtermin två skilda kurser i samma ämne för verksam vårdpersonal, samtidigt som Institutionen för praktisk filosofi vid Stockholms universitet sedan flera år erbjuder liknande kurser. De teologiska fakulteterna har drabbats av samma etiska feber. Litteraturen på svenska i ämnet håller på att bli oöverskådlig. Bortsett från de större monografierna har den etiska frågeställningen fått hemortsrätt i Läkartidningen. Nästan vartenda nummer rymmer bidrag med etisk infallsvinkel, ofta ledare och huvudartiklar. På 70-talet var det några få om året.

Fler grenar på etikträdet

Sedan man vid Sveriges samtliga medicinska fakulteter har inrättat forskningsetiska kommitteer överlämnade forskningsrådsnämnden för några månader sedan i sin utredning ”Etik i forskningsprocessen” ett förslag till regeringen att inrätta sex etikkommitteer för samhällsvetenskap och humaniora. Meningen är att svåra intressekonflikter, särskilt den mellan den enskildes integritet och samhällets behov av beslutsunderlag, kan lösas under tillförlitliga former av forskare och lekmän tillsammans.

Den medicinska etiken är alltså långtifrån den enda grenen på etikträdet. Det har under årtusenden vuxit fram lika gamla kvistar, t.ex. arbets-, freds- och samlevnadsetiken. Miljöetiken har tillkommit och är bland de snabbast växande grenarna. Djuretiken vill också hävda sig med en rad publikationer, en stark intresseorganisation och en egen tidskrift som backar upp den. Krav på en mer genomtänkt och ansvarsfylld press och massmediaetik har framförts. På privat väg har man fått höra att även polisbefäl och höga militärer tränas i etik. Av börs- och affärsetiken däremot har man förutom högljudda anspråk som förts till torgs hört och sett lite. Man får kanske se upp för att inte etiken själv blir en (lönsam) affär.

Utan att kunna eller hinna göra listan över alla förgreningar fullständig så kan man konstatera att det etiska trädet grönskar. Kanske har det inte burit mycket frukt än, men det är livskraftigt och skjuter ständigt nya skott. Eller man kan också säga att det råder högkonjunktur för etiken. Etik eller praktisk filosofi tycks vara det mest populära humanvetenskapliga ämnet bland naturvetare. Från att tidigare ha betraktats som irrationellt godtycke har det nu blivit ett eftertraktat redskap för att urskilja gott och ont, rätt och fel.

Teologernas etiska intresse

Det gynnsamma etiska konjunkturläget har också lockat många teologer – bland dem även en rad kunniga sjukhuspräster – ut på det etiska dialogtorget. Man är frestad att fråga, om ”det etiska suget” har absorberat så många teologer att det har lett till en teologisk lågkonjunktur. Eller är det kanske tvärtom, att den allmänna teologiska depressionen har friställt personella resurser som slussats över till det etiska området? Har somliga teologer tagit chansen att haka på den etiska trenden? Man har länge förebrått kyrkan och teologin att ha låst in sig i sitt elfenbenstorn.

Idag är det knappast någon som upprepar samma förebråelse. Det har snarare blivit tvärtom. Från konfirmationsundervisning till teologutbildningens tematermin tycks arbets-, freds-, miljö- och vårdetikfrågor få ett allt bredare utrymme. Det vore visserligen en överdrift att påstå att livsfrågorna håller på att slå ut trosfrågorna. Men man kan lätt konstatera, att trosfrågornas värdesättning den senaste tiden har fallit medan samtidigt livsfrågornas kurs snabbt har stigit. Det som många idag noterar är en bristande teologisk medvetenhet. Har teologins intresse att följa med i tiden medfört en hemlöshet i de egna andliga traditionerna?

Den kyrkliga teologins roll

Den aktuella frågan gäller sambandet mellan teologisk besinning och etisk reflexion. Etiken väntas ge svar på frågan – och formulera regler för – vad människan får och vad hon inte får göra. Det gör etiken med hänsyn till de mål som är eftersträvansvärda, i synnerhet människans livsmiljö och hennes eget människovärde som dagligen trampas under fötterna. Detta värde, säger man, är förankrat i den judisk-kristna människosynen (etikens kunskapskälla och bevisföringsmetod samt dess förhållande till statlig lagstiftning finns det anledning att återkomma till).

Här tränger sig frågan på om teologin som sådan konstruktivt kan bidra till den etiska process som nu så intensivt pågår. Teologin uppfattas här inte som rent deskriptiv religionsvetenskap utan som kyrkans normativa trosreflexion. Teologins uppgift är att tolka verkligheten utifrån kyrkans eget trosmedvetande där Gud (genom Jesus Kristus i den Helige Ande) framstår som universums och historiens innersta drivkraft och yttersta mål. Ur den grundsynen kan teologin hämta sammanhang och mening. Dess uppgift är att visa, att etisk tankemöda och moralisk ansträngning inte är förspillt slit. Ansvarsfullt handlande knyter ihop ett mänskligt skyddsnät som ingår i en gudomlig plan och har ett gudomligt syfte.

Teologin väcker alltså frågan, om den strikt filosofiska etiken kan svara mot de förväntningar som den själv framkallar. Måste inte etiken som avvägnings- och bedömningsredskap för vilka värden som är eftersträvansvärda och vilka handlingar som är rätta i sin tur vara förankrad i en helhetssyn på tillvaron?- Denna första teologiska fråga ger kanske inte omedelbar etisk utdelning, den är kanske ointressant ur den kortsiktiga nyttomoralens synvinkel. Men den skall hållas vid liv för alla de människor som genom sina handlingar inte bara vill uppnå vissa inomvärdsliga delmål utan ställer frågan efter livets yttersta mål.

Teologins uppgift är också att förmana. I Paulus brev möter man inte så mycket etisk argumentation men desto mer moralisk förmaning, något som teologin kallar parenes: att omsätta i handling det man insett vara rätt, att handla utifrån det man är, att ta steget från indikativ till imperativ. Teologins parenetiska roll måste vid behov också yttra sig i en profetisk protest mot orättfärdiga förhållanden. En sådan teologi spårar också upp glömda etiska värden som man idag är benägen att förtränga. Hit hör äktenskapet, familjen och skolvärlden. Teologins parenetiska intresse bör just dras till moraliska krisområden. I egenskap av skapelseteologi skall den också väcka vördnad för allt levande och värna kommande släktens livsmöjligheter.

Etikens svaghet som teoretiskt ämne framträder i dess oförmåga att ta ställning. Etiken kan analysera ett sakförhållande och argumentera för en ståndpunkt, men det är bara en levande männi¬ska som i verkligheten också väljer ståndpunkt. Professorn i etik går kanske inte alltid före med gott exempel.

Teologin har dessutom till uppgift att göra vanligt folk medvetna om deras inneboende förmåga att fatta sina egna beslut. Man behöver inte vara etisk specialist för att vara moraliskt kompetent. De nya utexaminerade etiska proffsen ökar troligtvis den på andra områden inlärda hjälplösheten hos många människor. Teologin får den kanske latenta intuitionen hos troende sökare att vakna. Den larmar det halvvakna samvetet. Den är till för att hjälpa folk att bryta den utifrån styrda vanmakten, att lita på sig själva och sina egna inifrånstyrda insikter.

Etikens fortsatta betydelse

Vid konjunkturhorisonten avtecknar sig knappast någon avmattning av intresset för etik. Den kommer med all sannolikhet under överskådlig tid att behålla och bygga ut sin ställning som en ledande humanvetenskaplig disciplin. Teologin är mer än någonsin inbjuden att fördjupa det etiska tankearbetet och inspirera till konkreta ställningstaganden. På det viset kan teologin i en uppriktig dialog med filosofin bidra till att lösa etikens två grundfrågor, nämligen hur man skall värna människans människovärde och främja skapelsens framtid. Teologin skall dock inte bara söka bidra till lösningen av hur-frågorna, den måste framför allt hålla de ursprungliga och övergripande varför-frågorna vid liv.