En levande och lidande kyrka i Chile

Under det senaste halvåret har mer än 300 personer fått sätta livet till i kampen för de mänskliga rättigheterna i Chile. Många oskyldiga har också fängslats och torterats. De katolska biskoparna i landet har officiellt exkommunicerat var och en som befattat sig med tortyr.

42 700 fall av brott mot de mänskliga rättigheterna – bara under första halvåret 1986 – räknar ”Solidaritetsförsamlingen” i Santiago, en kyrklig institution som lyder direkt under ärkebiskopen och tar sig an juridiska, humanitära, sociala och publicistiska fall. På ett effektivt sätt har denna organisation lyckats ta reda på fångars öden och sköta deras försvar, ge hjälp till de drabbades familjer och sprida information i synnerhet genom sin tidskrift som utkommer varannan månad och distribueras av de katolska församlingarna.

Inför påvebesöket i början av april uppmanar episkopatet Pinochetregimen att öppna landets gränser för ca 3 500 chilenare som lever i exil.

Nedanstående artikel är författad av en präst i Santiago, Charles Muller, och har varit publicerad i den franska månadstidskriften Etude (januari 1987, sid. 85).

Johan Gärde, förbundsordförande i Sveriges unga katoliker, har under sina vistelser i Latinamerika samlat det material som vi avslutar artikeln med för att illustrera den mörka bakgrund som den levande kyrkan i Chile avtecknas mot och är alltså exempel på verksamhet som är riktad direkt mot församlingar, kommuniteter i ”poblaciones” (slumområden), mot enskilda kristna, lekfolk, präster och nunnor senaste veckorna i augusti och september 1986.

Två händelser som avsevärt försämrat de kristnas situation är ”upptäckten” av 50 ton vapen i augusti samt attentatet mot Pinochet i september. Redan innan kunde man dock se klara exempel på olika former av repression i ”poblaciones”, som direkt eller indirekt vände sig emot katolska kyrkan och dess ”subversiva verksamhet”.

I juli 1984 publicerades ett viktigt dokument: ”Etiskt och politiskt evangelium”. Det är en grundlig inventering av det politiska livet i kristen belysning. Det presenterades något blygsamt som arbetsmaterial att studeras och utvecklas av olika grupper. I själva verket är det en mycket utförlig sammanfattning av läran samt en maning till omvändelse. Omvändelse av enskilda och grupper, som frestas av politikens, egocentricitetens och den sociala egoismens avgudar. En omvändelse av de styrande till att tjäna nationen och människorna i respekt för etiska värden. En omvändelse av själva kyrkan till att bibehålla sitt engagemang i världen och samtidigt bevara sin transcendens, ta till sig mängden valmöjligheter och inte låta sig begränsas genom att enbart koncentrera sig på de fattiga.

I september 1984 skakas hela landet djupt av de fattigas och utslagnas apostel, Fader Jarlans, tragiska död. Den får något av påsk över sig: gränderna i hans församling är översållade med små tända ljus som ett tecken på hopp och ett imponerande tåg ledsagar i exemplarisk ordning hans kista i sju kilometer till katedralen, som är för liten för att rymma alla människorna. De sprider sig över torget och de omgivande gatorna. Alla Santiagos präster är där tillsammans med sin ärkebiskop.

Tema livet

Livet är det dominerande temat i episkopatets dokument. Det står i centrum för herdabrevet från oktober 1985. Där dras huvudlinjerna för kyrkans väg under åren 1986-1989 upp. Den Gud vi tror på är en levande Gud, i hans son Jesus Kristus vilar det fulländade religiösa livet, där manifesterar sig livets seger över alla slags död – inte endast den fysiska döden utan allt, som står emot sant mänskligt liv: synden, ty den innebär alltid en stympning av människan samtidigt som den är ett brott mot Gud, passiviteten, fatalismen inför svårigheter i individens, familjens och samhällets liv, individualismen som sluter sig inne i sig själv, fruktan, fegheten. Där skisseras ett program, som är lika konkret som fast strukturerat. Tre pastorala områden bildar bakgrunden: omsorgen om de fattiga, en försoning mellan olika samhällsskikt i sanning, frihet, rättvisa och kärlek, de fyra pelare varpå redan Johannes XXIII lät freden vila och slutligen undervisning. Inom ramen för var och en av dessa stora huvudlinjer fogas anvisningar om de viktigaste målgrupperna: ungdomen, familjen, basförsamlingarna, lekmännen.

Biskoparna har inte nöjt sig med att endast påpeka värderingar och principer i förhållandet till verkligheten. De har inte tvekat att ge de ansvariga konkreta förslag för Chiles bästa: behärska förtrycket, reformera säkerhetspolisen (CNI) både vad det gäller anda och metoder och att underlätta för de landsflyktiga att återvända och bygga ut olika televisionskanler till hela landet för att kunna ge objektiv information och även förslag till direkta förändringar av konstitutionen. Men det mest dramatiska initiativet var då ärkebiskopen i Santiago, kardinal Fresno, i slutet av augusti 1985 samlade representanter för tjugo politiska organisationer alltifrån högern till socialistpartiet för att finna en bas för en dialog med regeringen. På så sätt utarbetades på några få dagar ett nationellt avtal för att främja övergången till full demokrati, vilken framställs som ”en verkligt representativ demokratisk överenskommelse för hela nationen”. Innehållet är balanserat, tonen klar. Det förordar en fredlig utveckling mot demokrati, en verklig nationell försoning, ett ekonomiskt system, som gör slut på den extrema fattigdomen och utslagningen men som fordrar att de privilegierade offrar. Den kräver snabba åtgärder för att normalisera det politiska livet.

Fastän det förkastades av statschefen på grund av vissa brister (där sägs ingenting definitivt om antagandet av konstitutionen och om kommunistpartiets ställning i morgondagens Chile) har detta nationella avtal vunnit sympatier på hög nivå. Det är i varje fall ett historiskt dokument, ett positivt steg mot nationell försoning.

Den dag en biskop vigs förbinder han sig inför sitt prästerskap och sin församling ”att av kärlek till sin Frälsare visa godhet och barmhärtighet mot de fattiga, de utslagna och alla som lider”. Och i sin förordning om biskoparnas förpliktelser uppmanar konciliet dem att ”predika inte endast trons mysterier utan också hur tron påverkar samhället både då det gäller respekten för varje enskild människa eller fördelningen av materiella gåvor och freden”. Det hedrar de chilenska biskoparna att de under de svåra år som gått har talat och verkat efter dessa linjer. Detsamma måste sägas om hela prästerskapet. Vissa namn kommer att leva länge i de fattigas och förtrycktas minnen och hjärtan.

Kyrkan är inte enbart biskoparna och prästerna utan hela Guds folk. Även om en mycket liten men icke föraktlig minoritet (som inte enbart kommer från de välbärgade) med inbitna fördomar eller på grund av den officiella propagandan fortsätter att bestrida prästernas rätt att inskrida i förhållanden som rör det offentliga livet och som ser en latent marxism i varje biskops uttalande eller predikan då han talar om mänskliga och i synnerhet de fattigas rättigheter, sluter flertalet chilenska katoliker upp bakom sina präster både då det gäller att följa de vägar de stakar ut och att deltaga i viktiga aktioner såsom bönemöten, tysta protestmarcher, vakor, fastor, mässor och så vidare.

Eftervärlden kommer särskilt att minnas den ”kärlekens fantasi”, som visats av församlingar, ungdomsgrupper och basföreningar för att ge konkret form, alla efter sin förmåga, åt biskoparnas syn på de fattiga och förtryckta. Bland åtgärder för att lindra effekterna av den ekonomiska krisen och arbetslösheten kan nämnas barnbespisningar och gemensamma soppkök för familjerna, verkstäder för hantverk och sömnad, inköpskooperativ, små arbetskassor: Man hade också på stiftsnivå i Santiago en originell kampanj: ”ge arbete åt en broder”, en insamling där alla kunde lämna sina blygsamma bidrag för att finansiera lokaler för social verksamhet. I allt detta låg inget av ren välgörenhet eller översitteri utan det var en de fattigas aktivering till självhjälp i en anda av solidaritet, ansvarskänsla och samhällsanda. Alla dessa aktiviteter har inte varit helt utan risk. En del, i synnerhet bland de unga, har fått lida för att de deltagit och genom angivelser blivit arresterade, misshandlade och fängslade.

Det finns mycket att tillägga om mordet på kristna studenter, vuxna och barn, journalister, jurister och politiker, som sökt anpassa sina liv till sin tro.

Inre vitalitet

Den chilenska kyrkans inre vitalitet är mindre känd än dess attityd till landets politiska och sociala situation. Den förtjänar emellertid att bli känd. Man kan konstatera tre samverkande faktorer under 70-talet.

För det första har en mängd biblar eller åtminstone evangelier spritts bland folket. Tack vare två franska präster har för första gången en latinamerikansk bibel publicerats. Den vänder sig till ”kristna församlingar och till alla som söka efter Gud”. Ordvalet är enkelt och stilen anpassad till folkets sätt att tala. Texten ledsagas av inledningar, noter och kommentarer av läromässig, andlig och uppbygglig karaktär. Den har haft framgång över alla förväntningar och har spritts i samtliga spansktalande länder. Tack vare denna djärva satsning har ett folk med en fromhetsstil präglad av processioner, novenor och medaljonger blivit ett folk med en tro som vilar på Jesus Kristus, hans evangelium och hans påskmysterium.

Samtidigt uppstod ”familjekatekismen”, som syftade att förbereda barnen för första kommunion men, som namnet antyder, där även ett stort antal vuxna deltog i sina barns undervisning. De deltar varje vecka i möten som oftast leds av en familj eller en nunna med speciell utbildning för denna undervisning och med hjälp av högklassigt undervisningsmaterial. För många föräldrar, som ofta förlorat kontakten med kyrkan efter sin första nattvard, innebär det en upptäckt av verklig kristendom och ett tillfälle att återvända till sakramenten (bikt och nattvard, äktenskap). Till denna familjeundervisning har kommit trosundervisning för att förbereda föräldrar för dop, barn och ungdomar för konfirmation (under två år) och förberedelse för äktenskap, vari lekmännen spelar en viktig roll och som varar en månad. Konfirmationen av mycket väl förberedda vuxna ökar starkt.

Slutligen försiggår mycket lovande försök med katekumenat bland den märkbara ökningen av antalet odöpta.

Att erbjuda de kristna en begriplig och effektiv undervisning om sakramenten och att fylla behovet av en systematisk utläggning av tron särskilt vänd till kyrkans kateketer – ett stort antal lekmän – är en angelägen uppgift. Ett verk i fem små volymer med titeln ”Vår tro” svarar mot detta behov. Språket och formen är enkel men inte förenklad, ty dess mål är inte endast att förklara tron utan också att förmedla den så att den kan omsättas i tjänst för kyrkan och mänskligheten.

Basgrupper

Basförsamlingarna som först uppstod i Brasilien har haft snabb framgång i Chile. Biskopskonferensen drog 1969 upp riktlinjerna för deras verksamhet och i den nyutkomna publikationen ”Kyrkliga direktiv för perioden 1986-1989” beröms deras växande engagemang i Jesu Kristi tjänst, deras förmåga till dialog och initativ, deras deltagande (som inbjudna delegater) i biskopskonferensens överläggningar och vid utformandet av allmänna direktiv, i missions- och solidaritetskampanjer, som gjort kyrkans närvaro märkbar både i storstäder och på landsbygden. Man kan säga, att i Chile har bas-församlingarna en övervägande religiös målsättning och bildar grundstrukturen i församlingslivet. Det viktigaste momentet i mötena är att ta del av evangeliet alltid relaterat till den rådande situationen. Därtill kommer en kanske blygsam strävan mot en ny livsstil och ett försök att kritiskt bedöma vad som händer och att förena tro och liv. Enskilda deltagare får utbyta erfarenheter från kyrka och samhälle. Man behandlar vissa stående problem: barn som inte döpts eller inte anmälts till konfirmationsundervisning, nyinflyttade, fattiga och arbetslösa, ensamma gamla. Stämningen på sådana möten gör det möjligt för deltagare med olika politisk inställning att komma till tals och många ämnen som var tabu för några år sedan tas nu upp med ömsesidig uppriktighet och respekt. Det bildas starka band mellan medlemmarna i församlingen och så utvecklas en anda av ömsesidigt materiellt, moraliskt och andligt stöd.

I andra församlingar har ”böne- och förnyelsegrupper” – ett numer vanligare uttryck än karismatiska grupper – fått ökad betydelse. Genom att en del medlemmar tillhör en basförsamling är det möjligt för dem att hålla god realistisk kontakt mellan folket och kyrkan.

Alla dessa grupper utgör inte ensamma kyrkan, det måste ibland påpekas, då det finns en viss risk för elitism. Det kommer en mängd kyrkobesökare på söndagarna, bland dem finns enkla människor med en föga upplyst tro och människor, som står på trons tröskel, om de inte är skeptiska eller rent av saknar tro. De ovannämnda riktlinjerna för arbetet i hela landet och i stiften innehåller en avdelning ”själavård för massorna”, som särskilt ägnar sig åt vallfärdsorter, pilgrimsfärder, tidskrifter, audiovisuella medier etc. På församlingsnivå kan ett stort antal människor som inte deltar i det religiösa livet nås genom församlingarnas undervisning i anslutning till sakramenten, begravningar och det mycket utbredda bruket med likvakor.

Utbildning

Bland de viktigaste och bäst organiserade centra bör nämnas: Chiles katolska universitet, med rätta berömt för den höga standarden på sin undervisning och en televisionskanal, jesuiternas Bellarmin Centrum i Santiago med sin orädda månadstidskrift Mensaje, socialinstitutet Ilades, knutet till universitetet i Louvain som utbildar ledare från alla samhällsklasser i kyrkans sociallära, en grupp högskolor som är berömda för sin högklassiga undervisning och sina strävanden efter andlig förnyelse, den viktiga kyrkliga tidskriften Servicio, en mängd reträtthus, det nationella centret för trosundervisning och kateketinstitutet i Santiago, ett verkligt folkligt universitet, biskopskommissionen ”Rättvisa och fred” och den som ägnar sig åt den folkliga kulturen och de icke-troende i samhället. Man kan beklaga att ”Action catolique” praktiskt taget försvunnit utom bland unga och vuxna arbetare – utan tvivel därför att den inte lyckats befria sig från sin europeiska och i synnerhet franska stämpel. Men dess övergripande tankar består: att organisera lekmän till eget ansvarstagande, sambandet mellan tro och liv, apostolatet, en förändrad livsföring och en kristen livssyn.

Denna nya livskraft i den fyrahundraåriga chilenska kyrkans träd kräver mycket för att frambringa blommor och frukt av god kvalitet.

Prästerna

Prästerskapet består till ungefär hälften av inhemska präster och omfattar lika många sekulärpräster som ordenspräster. Även om hjälpen utifrån minskat betydligt, finns det ett brett spektrum av olika nationaliteter. Det sträcker sig över Australien, Nya Zeeland, Malta och Filippinerna. Denna mångfald är också berikande och accepteras av församlingar och präster i Chile.

Tvärt emot utvecklingen i Europa blomstrar seminarierna där framtidens församlingspräster utbildas. Ett av de tydligaste tecknen på denna vårflod av kallelser är att fyra eller fem landsortsseminarier återuppstått. Ett av dem, i landets norra del, har vid senaste prästvigningarna tillfört landet åtskilliga tiotal nya präster och dessa seminarier fylls snabbt med nya kandidater. Det påvliga seminariet i Santiago, som just firat sitt fyrahundraårsjubileum har cirka 120 elever. Det finns de som anser att dagens politiska vacuum skulle förklara ett sådant tillflöde av unga människor som söker ett ideal, men fenomenet gäller nästan hela Latinamerika vilka regimer som än råder. Det finns fler som anser att denna blomstring framför allt beror på en förnyelse i församlingarna, själavården bland de unga och bland studenterna. De unga inser vilken plats kyrkan och i synnerhet prästen intar i nationens liv: man behöver inte ge dem långa förklaringar på hans funktion. Slutligen är upplysningen om prästämbetet mycket väl organiserad.

I Chile finns ungefär tvåhundra diakoner på heltid. En del av dem ägnar sig främst åt kulturella och klerikala uppgifter, men flertalet spelar en viktig roll när det gäller att inspirera och vidmakthålla det andliga livet i basförsamlingarna med social och humanitär verksamhet.

I många religiösa ordnar har det skett en märkbar utveckling i solidaritet med de fattiga till ett liv mitt ibland de fattiga. Dessutom tar nunnorna på sig ett stort ansvar inom alla områden i kyrkan och i familjevården. Den mäktiga sammanslutningen av religiösa ordnar i landet är en av de viktigaste komponenterna i kyrkans liv. Man märker emellertid med några få undantag en minskning av i synnerhet kvinnliga kallelser.

I familjen, bland ungdomen och i basförsamlingarna är lekmännen en av de chilenska biskoparnas viktigaste angelägenhet och detta av två orsaker. För det första har en hel del av dem som för några år sedan hade en ambivalent och slumrande tro, fått viktiga pastorala förtroendeuppdrag – därav behovet av en solid teologisk och andlig bildning. För det andra har på grund av den politiska letargi som drabbat landet de sista åren de flesta av dem som vill göra något för kyrkan inriktat sig på kyrkliga uppgifter och organisationer och har glömt att konciliet och senare påvarna och biskopssynoderna har betonat att lekmännens viktigaste uppgifter är i den profana världen, ty den är ramen och centrum för deras tillvaro. Kyrkans uppgift är inte endast att tjäna sina egna utan att leva mitt i världen bland människorna.

Det stora flertalet chilenare ser med spänning och hopp fram mot påvens förestående besök i början av april. Man talar om att den redan mycket populära unga karmelitnunnan, Teresa de los Andes, kommer att saligförklaras och likaså Fader Alberto Hurtado, en jesuit som avled i förtid för ett trettiotal år sedan. Han var en pionjär i det sociala och humanitära arbetet bland de fattiga och han inspirerade många i en kristet social och politisk riktning vid en tid då de revoltens och hoppets vindar började blåsa, som skulle komma att skaka Chile och föra in dess historia på nya vägar. I dessa sina två barn känner Chiles kyrka igen de två aspekter såsom vi har beskrivit det, samtidigt vänd både mot Gud och mot människorna. Många är de utländska präster, som här ser en experimentverkstad som morgondagens kyrka kommer att dra lärdom av i hela världen.

Övers. Ulrika Teape-Fugard

Från diktaturens vardag

PUDAHUEL, i församlingen Nuestra Senora de la Preciosa Sangree: Kl. 0.30, torsdagen 21.8 tog sig en vit Toyota jeep in på församlingsområdet genom att köra över och ”preja” järndörren som är låst på natten. Tjugo civila män med korta kulsprutor frågade efter kyrkoherden, slog in dörrar och fönster, genomsökte under två timmar kyrkan, församlings- och ungdomslokalerna. Till vaktmästaren – som bor i området – meddelades det att om det fanns några materiella skador kunde räkningen skickas till CNI (så¬kerhetstjänsten) på gatan Republica 550.

La REINA (Santiago): I detta medelklasskvarter i huvudstaden begärde militären husundersökning hos den katolska församlingen La Salle, Av. Ossa 477. En husundersökningsorder från en militäråklagare daterad 18.8 visades upp. Bibliotek, sovrum och församlingslokaler genomsöktes. Kyrkoherden P. Fernando Carcia kontaktade ärkestiftet som genom ärkebiskopen och den apostoliska nuntien klagade hos regeringen.

(Källa: APSI 25 augusti-7 september 1986 d 4–5)

PUDAHUEL, samma församling som ovan: En mässa hölls med temat ”slut med förtrycket mot Chiles folk”. Ett tjugotal fotografer tog noggrant bilder på alla församlingsdeltagare. När mässan börjat och fotograferna lämnat kyrkan tog sig flera militärpoliser in i kyrkan, förstörde bande¬rollen. Enligt flera vittnen hotade militärpolisen att ”hugga huvudet av folket” i kyrkan. Hela församlingsområdet var omringat.

(Källa: CLARIN 6 september s 20 + vittnesmål församlingsmedlemmar)

BRÄNNMÄRKNING AV KRISTNA: Enligt LE MONDE DIPLOMATIQUE har det i Chile ut¬vecklats nya metoder av specialkommandon. Aktiva kristna ungdomar brännmärks med ett kors på bara skinnet. Förut behandlades de kristna som vilka subversiva element som helst, nu brännmärks de just för att vara kristna.

(Källa: Le Monde Diplomatique, ano nr 4–13, september 1986, en artikel skriven av gen.sekreterare Comite catholique contra la faim et pour le developpement, CCFD, Bernhard Holzer)

UTVISNING AV UTLÄNDSKA KATOLSKA PRÄSTER: Efter attentatet mot Pinochet har tre franska (Pierre Dubois, Jaime Lancolet, Daniell Carnette) och två amerikanska präster (Thomas Heneba Derry och Therence Cambias Gaffney) blivit utvisade ur Chile. Prästerna hade ”bedrivit verksamhet mot regeringen”. P. Dubois har verkat över 20 år i olika arbetarkvarter i Santiagos utkanter. De tre franska prästerna arrestera¬des den 8 september och fördes den 11.9 till Santiagos internationella flygplats av säkerhetspolisen. Tusentals människor från La Victoria och andra poblaciones slöt upp för att ta avsked vid flygplatsen.

(Källa: LA RAZON, 12 september s 3, CLARIN, 17 september)

BISKOPEN FRANCISCO JOSE COX – som är huvudansvarig inför påvens besök i Chile i april – menar att relationen mellan kyrkan och regeringen uppvisar ”spända och obehagliga drag”. Cox hävdar att utvisningen av de fem utländska prästerna, mordhoten på Vicarias advokat Toro (juridiskt ombud för de två levande brända ungdomarna Carmen Gloria och Rodrigo) gör det ”omöjligt att blunda inför faktumet att sprickan mellan kyrkan och regeringen vidgats”.

(Källa: CLARIN, 17 september, s 34)

MÄSSA FÖR FOSTERLANDET INSTÄLLD: I flera stift ställdes de officiella religiösa ceremonierna för fosterlandet in den 18 september. Istället för att göra en speciell ceremoni för regeringsrepresentanter valde bl.a. Iquique och Coricepcion stift att göra ”öppna mässor” för hela folket.

(Källa: CLARIN, 17 september, s 34)

AMNESTY INTERNATIONAL: Amnesty publicerade den 2 september i London ett dokument som tar upp det ökade förtrycket i Chile. Chilenska säkerhetsstyrkor – menar dokumentet – har infört nya terrorstrategier genom underjordiska kommandon som bortför, torterar och mördar folk. Offren för dessa styrkor är speciellt medarbetare i katolska kyrkan, politiska partier, aktivister för de mänskliga rättigheterna, fackombudsmän, föreningsledare m.fl. (Källa: CLARIN, 3 september)

VIGARIA DE LA SOLIDARIDAD: Vicarian menar i sitt septembernummer att attackerna mot präster, lekfolk och kyrkan som institution ökat kraftigt de senaste tre månaderna. Man nämner som exempel attentatet mot biskopen i Osorno Miguel Caviedas av antikommunistgrupper eller anhängare till militärjuntan. Polisundersökningen var resultatlös. Vicarias verkställande sekreterare Enrique Palet har blivit mordhotad 9 gånger sedan maj. Palet fick för övrigt sig hemskickat ett paket innehållande ett grishuvud genomborrat av flera pistolskott.

I Arica besköt 8 maskerade män församlingen, man slängde molotovcoctail och skrek slagord mot församlingen. Männen hade kulsprutor. En grupp som kallar sig ”Armageddon” tog på sig dådet.

I Copiapo blev den belgiske prästen Luis Cuygers bil gång på gång prejad av okända gärningsmän.

En brand förstörde ett center i biskopsämbetet i samma stad.

(Källa: CLARIN, 3 september + september nr VIGARIA DE LA SOLIDARI¬DADS tidskrift Solidaridad)

”SUBVERSIVA NUNNOR”: 24 juli blev 500 ordenspräster, bröder och nunnor stoppade av militärpolisen efter att ha läst ur Psaltaren och sjungit psalmer under temat ”En tjänande kyrka FÖR livet. Inga fler dödade.” Akten gjordes i solidaritet med de två levande brända ungdomarna Carmen Cloria och Rodrigo. Människor runt omkring applåderade och gav sitt stöd till ordensfolket.

(Källa: Boletin Zona Oeste, nr 158 augusti)