Det ouppnåeliga idealet <br><br>Om Thomas Mentons essä ”The Primitive Carmelite Ideal”

I dagboken ”Jonastecknet” kretsar Thomas Mertons tankar ofta kring en dröm om mera tystnad, mera ensamhet och mera fullkomlig avskildhet. Han smyger iväg till klostrets bibliotek och ger sig skuldmedvetet hän åt den oskyldiga njutningen att frossa i ett bildverk om kartusianerna, han slukar girigt allt han kan komma över om eremitlivet. När han en dag råkat läsa om ett f.d. kamaldulenskloster i Roquebrune, Frankrike, som omvandlats till en ”öken” för oskodda karmeliter (anteckning den 9 februari 1949), tillfogar han, med en nästan hörbar suck:”…jag önskar vi hade sådana”. Ju mera trängseln i hans eget kloster förvärras (från 70 till 270 munkar på ett decennium), desto starkare blir hans längtan efter att få leva som eremit. När man utnämnt honom till Magister Spiritualis, dvs. närmast ett slags studierektor för de yngre munkarna, ljusnar det ett slag för honom: han och hans studenter får hand om skötseln av klostrets skogsegendomar och bereds således tillfälle att be och arbeta i den avskildhet skogen bjuder. Samtidigt fördjupar sig Merton i

bl.a. ökenfädernas skrifter, dels för att ge de unga munkarna en breddad undervisning i kyrkans mystiska tradition och dels för att själv skaffa sig andlig näring av ett slag som den dåförtiden snäva och stelnade mentaliteten i ”Our Lady of Gethsemani” förmenade honom. Öknen framstår för honom alltmera som det förlovade landet.

Dråpslaget år 1955

När en övernitisk visitator från Frankrike klandrade abboten för att ha medgivit lättnader i klausurprincipen och t.ex. låtit Merton och hans studenter alltför mycket vistas ute i skogen, innebar det ingenting mindre än en katastrof för Merton. Kommunitetslivet skavde alltmera i hans skinn och han fick allt mindre tid över för kreativt skrivande – arbetet som Magister Spiritualis omfattade föreläsningar, kursplanering och personliga samtal och tog all hans tid i anspråk. Till råga på allt nådde hans relationer med abbot Fox, som redan förut var hårt ansträngda, ett nytt bottenläge och han såg till slut ingen annan utväg än att skriva till den romerska kongregation, vars uppgift det var att handlägga ansökningar om förflyttning och anhålla om att få gå över till kartusianorden. Det blev avslag, mycket beroende på att även abbot Fox skrivit dit och hävdat att Merton var en obalanserad vingelpelle som inte förstod sitt eget bästa, och framhållit vilken skandal det skulle bli för klostret om Merton tilläts lämna det. Abboten klagade även hos ordensledningen i Citeaux, där man vaknade med ett ryck och passade på tillfället att ge Merton ett tjuvnyp, dels genom att ålägga honom ett femårigt förbud att skriva något avsett för publicering och dels föreskriva att han under samma tid skulle åläggas att ”fullt ut leva i enlighet med ordens anda”.

Men när posten som novismästare i ”Our Lady of Gethsemani” strax efteråt blev ledig och det visade sig att Merton var den utan jämförelse starkaste kandidaten till den sysslan, kunde ab¬boten skriva till Citeaux och varmt rekommendera honom…

Fem fruktbara år – trots allt

Av publiceringsbannet märkte Mertons läsare föga, för tidigare godkända manus fortsatte att komma ut under åren 1955–1960. Det är betecknande att tre av böckerna från denna tid alla har titlar som anspelar på tystnad och avskildhet: ”Silence in Heaven”, ”The Silent Life” och ”Thoughts in Solitude”; den sistnämnda är f ö en djupgående studie i ensamhetens och eremitlivets betydelse. (Svensk översättning föreligger i manus, men är ej färdig för publicering.) Men Merton fortsatte att skriva i sin ensamhet under de få lediga stunder han lyckades pressa ur sitt packade schema. Det blev huvudsakligen kortare essäer om temata som låg honom nära om hjärtat. När sedan ”bannlysningen” i all tysthet hävdes 1960, kom en hel rad böcker ut. En av de mest intressanta är ”Disputed Questions”, som innehåller följande rubriker:

– Affären Pasternak

– Det heliga berget Athos

– Spiritualitet i Sinai (Om Johannes Klimakos)

– Kärlekens kraft och betydelse

– Kristendom och totalitär makt

– En eremit under renässanstiden (Om Paolo Giustiniani)

– Avskildhetens filosofi

– Ljuset i mörkret (Om Johannes av Korset)

– Karmeliternas ursprungliga ideal

– Absurd sakralkonst

– Bernhard av Clairvaux, munk och apostel

Som synes ett sannskyldigt andligt smörgåsbord, om ock med vissa sammanhållande ingredienser. Mertons kärlek till Johannes av Korset och till karmeliterna kommer tydligt till uttryck. Inte minst när man läser hans långa essä om den ursprungliga karmelitregeln, inser man var han egentligen hade sitt hjärta!

Den profetiska andan

Det måste ha vattnats i munnen på den ensamhetstörstande trappisten då han läste om de första små grupperna av eremiter, som under korstågstiden slog sig ned på berget Karmels sluttningar, i hyddor och grottor. Redan från början är han mån om att visa hur unik denna typ av klosterliv var och att den saknade alla förebilder i västerlandet. Det är alltså inte fråga om någon modifiering av den typ av eremitliv som förekommit hos kamaldulenser, kartusianer, grandmontiner eller Vallombrosa-eremiter. Dess förebild står snarare att finna ännu längre tillbaka i tiden, hos de allra första eremiterna i Syriens, Palestinas och Egyptens öknar. Insnärjd, instängd och kringskuren som han var av sitt eget klosters alla detaljerade föreskrifter om allting, måste han ha suckat invärtes då han skrev: -Regelns formella föreskrifter var minimala. Den innehöll bara precis så mycket ”lagstiftning” att livsföringen och dess mål kunde bevaras i sin ursprungliga enkelhet. Vad var då målet? Med Regelns egna ord: ’Var och en må förbli ensam i sin cell eller i närheten av den, medan han begrundar Herrens lag både dag och natt och vakar i bön, om han inte är upptagen av andra rättmätiga ting’. Ingenting kunde vara enklare. Målet för denna livsföring var ensamhet och kontemplation, men inom en ram som tillät full frihet för vars och ens individuella utveckling under den Helige Andes ledning.

Men Merton nöjer sig inte med att ge en bakgrund bestående uteslutande av hänvisningar till ökenfäderna. Han behandlar mycket ingående karmeliternas ”adoption” av profeten Elia och ger en översikt över det profetiska ämbetet i Gamla Testamentet. Profeterna manar ständigt Israel att återvända till sin ”första kärlek”, till den intimitet med Gud som rådde under dess fyrtio år i öknen. Merton ser det bara följdriktigt att karmeliterna i samma anda tar upp profetdömets fallna mantel och får profetgestalten att återuppstå inom kyrkans ram. Ty karmeliterna hade redan från början ett slags ”apostolat”: – ”de utgjorde en ’profetskola’, en skola med uppgift att lära ut det fördolda livets väg. Här gäller framför allt: nemo dat quod non habet – ingen kan ge det han inte har.”

Omvandlingen till tiggarorden

Skildringen går över i moll när Merton beskriver hur den späda karmelitiska blomman rycktes upp med rötterna (de sista bröderna på Karmel massakrerades av de anstormande saracenerna efter Akkos fall år 1291) och omplanterades i kalljorden i västerlandet. Han betraktar det som ett under att orden överhuvudtaget överlevde under den första tiden i den nya miljön. Samtidigt försöker han vara objektiv i sin bedömning av motsättningen mellan ordens två olika ideal, kontemplation och apostolat. Kyrkans kanonister blev en smula besvärade av nykomlingarna från ”Outremer” och krävde att de skulle passa in i den Prokrustessäng som ängsligt snickrats ihop åt klosterväsendet i västerlandet. Karmeliterna såg ju i förstone mest ut som blott ytterligare en eremitorden i stil med kamaldulenser och kartusianer, och för någon sådan ansågs det inte finnas behov. Men kyrkan i 1200-talets jäsande Europa var i skriande behov av predikanter och apostlar, så det återstod bara för karmeliterna att fösas in i samma fålla som dominikaner och franciskaner, inrätta kloster i städerna och studiehus vid universiteten – och tona ned eremitidealet. Simon Stocks samarbete med två dominikaner resulterade i varje fall i en regel, som i allt väsentligt anknöt till då rådande ideal.

Man skulle kunna vänta sig att Merton här skulle fräsa av indignation och identifiera sig med dem som beklagade utvecklingen, men det gör han märkligt nog inte, utan t.o.m. försvarar Simon Stock och hävdar att ordens ursprungliga ideal ändå blivit väl bevarat. Ty den teresianska reformen i 1500-talets Spanien griper i allt väsentligt tillbaka på regeln. Från år 1247 och förkastar den år 1435 antagna milda regeln för de ”skodda” karmeliterna. För den grupp av extremister som utgjordes av den motsägelsefulle Nicolaus Doria och bröderna i Pastrano har Merton inte mycket till övers, trots att dessa förfäktade en sträng och snäv observans och ett liv i större avskildhet. Mertons föredöme är och förblir Johannes av Korset, för hos honom råder en perfekt balans mellan de två idealen. Hans slutsats blir att karmeliterna är sina ideal mest trogna när de inte låter sin ena uppgift bli lidande på den andras bekostnad.

Den brinnande pilen

Efter att sålunda i god ordning ha försvarat Simon Stock och hans försök att skapa jämvikt mellan kontemplation och apostolat, kommer Merton i nästa avsnitt in på ett ämne där man tydligt märker ett personligt ställningstagande, ja, rentav ett lidelsefullt engagement. Simon Stocks efterträdare, Nikolaus Gallus, fann efter några år i ledningen att den nya livsformen i längden skulle komma att medföra en katastrof för karmeliterna. Ty att plötsligt tvinga ut bröder, som hade uppenbara kontemplativa kallelser och begåvningar, men saknade såväl utbildning som ordentlig förberedelse för det hektiska livet som predikanter och biktfäder i städerna, hade inte visat sig särskilt lyckosamt. De äldre bröderna resignerade och drog sig tillbaka till de äldre ordnarna, som hade kloster ute på landsbygden och de yngre sögs in hos dominikaner och franciskaner och flockades kring universiteten i en febril jakt på akademiska meriter. Innan Nikolaus Gallus i bitter besvikelse drog sig tillbaka från ordens ledning, för att sluta sina år som eremit, skrev han ett rundbrev till sina ordensbröder, ”Ignea Sagitta” (”Den brinnande pilen”), i vilket han med vreden och sorgen hos en sentida Jeremia fördömde vad han ansåg vara den nya livsformens excesser och pläderade för ett återvändande till den helige Alberts av Jerusalem regel, dvs. den regel som patriarken Albert av Jerusalem utarbetade på begäran av de allra första bröderna.

Mertons sympatier för den profetiske Nikolaus Gallus speglar hans egen situation och hans eget dilemma: han hade blivit trappist av många skäl, av vilka somliga var undermedvetna och andra hade spelat ut sin roll, men ett av dem var kvar, nämligen törsten efter kontemplation. Man hade efterhand, om än utan egentlig ond avsikt, gradvis berövat honom allt flera möjligheter att leva det kontemplativa liv han kände sig kallad till och det är ingen tvekan om att han identifie¬rade sig med de stackars plågade karmelitbröder, som plötsligt fann att de genom yttre aktivitet riskerade förlora själva grundvalen för sin existens. Hans brinnande försvarstal för Nikolaus Gallus och ”Ignea Sagitta” formar sig till en apologi för honom själv. Därför avfärdar han också alla försök att jämställa ”lgnea Sagitta” med de andra stridsskrifter som vid denna tid cirkulerade och som hårt angrep tiggarordnarna, t.ex. de som härrörde från Guillaume De Saint Amour och som själve Thomas av Aquino fann sig föranlåten att vederlägga.

Den teresianska reformen

Mertons beundran för den teresianska reformen är tydligt uttalad och han beskriver dess lyckosamma förening av kontemplation och aktivt liv i ordalag som låter en ana hur nära hans egna ideal den kom. I övergripande drag beskriver han med värme hur Teresa av Avila lyckades styra sin reform förbi alla de blindskär som fanns i det eftertridentinska Spanien, hur hon ”skyddade den obalanserade Fr. Hieronymus Gratian mot Doria och mot sig själv”. Den store boven i dramat är förstås den strame och oböjlige centraliseringsivraren Doria, som ”hetsade Johannes av Korset i en för tidig död,”…”gjorde processen kort med Gratian” och ”vägrade gå med på att sprida reformrörelsen utanför Spanien”. Men centralgestalten här är ändå för Merton Johannes av Korset, vars måttfullhet och klokhet resulterade i att karmeliterna i det långa loppet äntligen fick till stånd en balanserad avvägning mellan kontemplativt liv och apostolatets krav, sådana de kom att ställas i det spanska världsväldet med dess ofantliga missionsområden.

Till sist nämner Merton att en spansk karmelit, Fr. Prosper av den Helige Ande, år 1631 kunde slå sig ned på berget Karmel. Orden hade, efter 430 år i exil, äntligen återvänt till sin födelseort. Detta uppmuntrande faktum ger Merton anledning att beskriva vad han själv så hett åstundade: den karmelitiska ”öknen”.

Den karmelitiska ”öknen”

När Fr. Thomas av Jesus först föreslog för Doria att man skulle inrätta särskilda kloster, där bröder under längre eller kortare tid kunde dra sig tillbaka och leva eremitliv i enlighet med ordens ursprungliga ideal, möttes han av kalla handen. Thomas av Jesus böjde sig för beslutet, men fortsatte, vid sidan om sin verksamhet som lära¬re och vice rektor vid karmeliternas studiehus i Alcala, att utarbeta planer för hur man skulle kunna upprätta vad han kallade ”öknar”. En dag år 1591 råkade hans närmaste överordnade få syn på hans utkast och greps av entusiasm för projektet. Han lyckades underligt nog få den lynnige Dorias tillstånd och redan året därpå inrättades den första ”öknen” i en stenig dalgång i Bolarque, i Kastilien.

Man kan inte läsa detta parti utan att dra en smula på mun, för Merton har redan i tankarna satt in sin abbot Fox i Dorias roll som den store nejsägaren och paragrafryttaren och sig själv i Thomas av Jesus roll. Han måste själv ha upplevt denna scen, om och om igen, under alla de år han gnatade på abbot Fox om att få dra sig undan som eremit, och frestat dennes tålamod till bristningsgränsen.

I den karmelitiska ”öknen” ser Merton ett embryo till framtidens klosterväsen och han är full av beundran för karmeliternas avspända och pragmatiska sätt att handskas med denna institution:

”Det finns tecken som tyder på att ere¬mitlivet i olika former håller på att återuppväckas i kyrkan av idag. En av dess former utgöres av den karmelitiska öknen och det finns inget krångel som står hindrande i vägen för den som vill inrätta en sådan. Karmeliterna själva har ett smidigt och rättframt sätt att omsätta ideer hämtade ur deras egen ursprungliga tradition i praktiken, så att de passar ihop med vår tids krav.”

Men alla vi andra då? Kan vi utöver detta lära oss något mera av karmeliternas ursprungliga ideal? Det verkar sannerligen som om den ursprungliga form av kontemplativt liv, som han förgäves försökte bevara i all dess enkelhet på 1200-talet, just är något vi behöver och borde inrätta i vår tid.

Det vore inte likt Merton att låta sig nöjas med en redan färdig institution, hur fullkomlig den än må vara. Han är full av ideer om hur hans tänkta ”idealöken” skulle fungera. Kontakterna med omvärlden måste vara få och selektiva och ”eremiterna” skulle inte syssla med något formaliserat apostolat. De skulle beredas möjlighet att ha en kontemplativ och andlig dialog med såväl lekmän som medlemmar av andra ordnar och han tänker sig en fruktbar dialog med t.ex. icke-katolska intellektuella, mystiker och tänkare från utomkristna religioner, konstnärer och filosofer, vetenskapsmän och politiker (sic!). Merton menade att detta skulle vara ett sätt för en eremitkommunitet att i vår tid förverkliga det profetiska idealet, att bli ”en röst som ropar i öknen att bereda vägen för Herren”.

Eremiten Merton

År 1961 lät man ute i skogen vid ”Our Lady of Gethsemani” uppföra en primitiv cementbyggnad för att kunna hysa bl.a. de ekumeniska samtalsgrupper som då och då träffades i klostrets regi. Efter mycket tjat lät abboten Merton använda huset som tillfälligt eremitage när det inte användes för sitt vanliga ändamål. Är 1965 fick han tillstånd att flytta in i det för gott. Under de tre år som återstod för honom att leva förverkligades i viss utsträckning just det ideal han en gång skisserat, för även om han långa tider verkligen levde helt ensam, fann många vägen till hans eremitage, många av dem just icke-katolska intellektuella, mystiker från utomkristna traditioner, konstnärer och filosofer.