Den katolska kyrkan i Sydafrika

Den romersk katolska kyrkan i Sydafrika omfattar ungefär tio procent av befolkningen. Den etniska fördelningen mellan vita, färgade, svarta motsvarar landet i stort. Katolska kyrkan fick fotfäste i Sydafrika först på 1820-talet. 1953 vigdes den förste svarte biskopen.

Annica van Gylsuryk är svenska till börden. Hon kom till Sydafrika i början av 1950-talet och gifte sig med en sydafrikansk vit akademiker. Det personliga engagemang mot apartheid som hon skildrar i nedanstående artikel resulterade i att hon i fjol höst häktades av säkerhetspolisen och tvingades att välja mellan ett minst tioårigt fängelsestraff och utvisning.

Det har ofta hänt sedan jag kom tillbaka till Sverige i augusti i fjol efter trettio års vistelse i Sydafrika att man frågat mig vad som fick mig att engagera mig mot apartheid. Jag var ju inte speciellt medveten om vad systemet innebar eller vad som egentligen hände runt omkring mig de första tio åren. Var det något plötsligt och ”dramatiskt” som fick mig att ändra mig, som öppnade mina ögon? Då jag ännu var kvar i Sydafrika tänkte jag inte alls så, inte ens i fängelset. Länge har det väl varit klart för mig, kanske undermedvetet, att det var genom kyrkan och dess bud om social rättvisa som min man och jag kom att aktivt engagera oss mot apartheidsystemet.

Den katolska kyrkan kom till Sydafrika ganska sent som missionskyrka. Tillsammans med den anglikanska, metodistiska, presbyterianska och andra räknas den katolska kyrkan till de engelsktalande kyrkorna i motsats till den reformerta invandrarkyrkan, den holländska reformerta kyrkan (NGK). Den senare är helt segregerad med en vit moderkyrka och de ”färgade”, indiska och svarta ”dotterkyrkorna”, medan de så kallade engelsktalande kyrkorna är integrerade. Hans S A Engdahl skriver i sin bok, Början till slutet (1986), att den katolska kyrkan i likhet med den anglikanska ”har ett kyrkobegrepp som är omöjligt att förena med apartheid eller separat utveckling. En schism mellan en sådan kyrka och systemet i Sydafrika är att vänta” (s 145). Så talar man också om den romerska faran – die ”Roomse gevaar”. Men trots att kyrkan inte erkänner någon rasåtskillnad eller etniska skillnader, blir det i praktiken ofta så att den enskilda församlingen är enbart vit respektive svart på grund av den lag som bestämmer var människor från olika rasgrupper får bosätta sig. Man bor alltså inom separata områden och det blir då ofta bara katedralen eller domkyrkan i storstädernas centrum som blir samlingspunkt för katoliker av alla raser. C:a 80 % av Sydafrikas katoliker är svarta, men trots detta har det dröjt länge innan svarta präster fått någon högre position inom kyrkan. Nu är däremot många biskopar svarta och generalsekreteraren för den katolska biskopskonferensen (SACBC, Southern African Catholic Bishops Conference) är sedan 1980 Smangaliso Mkhatshwa. Jag skall senare återkomma till denne kontroversielle, välkände och högt älskade präst.

Vi riktar en uppriktig vädjan till alla vita sydafrikaner att noggrant överväga vad apartheid betyder. Dess ondska och okristliga natur, orättvisan som följer i dess spår, den avsky och bitterhet den väcker, mängden av olyckor den kommer att orsaka i det land vi älskar så mycket.

Statement on Apartheid, juli 1957.

Hans Engdahl skriver vidare i sin bok att ”en annan styrka har varit att biskopskonferensen och prästerskapet som i ingen annan kyrka gång på gång enhälligt har kunnat uttala sig mot apartheids olika yttringar” (s 147). Men så har det ingalunda alltid varit. En vän till vår familj, en dominikan i Sydafrika, skriver i ett brev till mig, att ”kyrkan måste vakna upp i fråga om social rättvisa om vilken den var helt omedveten i början. Den var först och främst engagerad för uppgiften att meddela sakramenten åt katolikerna, för att de inte skulle bli protestanter. Missionsarbetet började först senare, men det måste då inordna sig i ett redan etablerat socio-religiöst sammanhang, som inte precis var rättvist” (2 januari, 1987). Den kanske första – officiella – glimten kunde skönjas i ett herdabrev av biskop Francis Henneman, skrivet 24 mars 1939, där han hänvisar till de nu alltmer ofta återkommande ideerna om ”segregation”. Han säger: ”Jag känner att jag måste fördöma alla försök till segregation, grundad på färg eller ras.” Han understryker att alla människor är bröder och säger rent ut, att ”alla försök att införa lagstiftning, grundad endast på ras eller hudfärg, måste bekämpas och fördömas som orättfärdigt”. Han återkommer den 2 september 1948 med ett herdabrev där han hänvisar till apartheid som ett förgiftat, okristet och destruktivt system. Han påpekar att det värsta är att detta görs i den kristna civilisationens namn, som anses vara samma som en vit civilisation. Biskop Henneman resonerar, att ett begrepp som en ”vit civilisation” inte existerar, för om den är exklusivt ”vit” är den inte kristen och om den är kristen är den inte ”vit”.

1952 utkom SACBC med ett herdabrev där biskoparna klart och tydligt definierar rättvisa för alla som möjligheten till ”fullt deltagande i det politiska, ekonomiska och kulturella livet i landet”. Dessa uttalanden följdes av många andra – mera kända är det då det utkom kontroversiella ”Call to Conscience” 1972 och 1977 års ”Declaration of Commitment”.

Kyrkans hierarki går alltså i spetsen, uttrycker sig obevekligt mot apartheid och alla dess manifestationer. Men hur är det med den ”vanliga”, praktiserande katoliken? Jag tänker nu främst på de vita katolikerna. Så sent som i oktober i fjol manade Pretorias ärkebiskop George Daniel, alla katolska lekmän att engagera sig i politiska, ekonomiska frågor, skol- och fackföreningsfrågor och att bekämpa rasismen. Han tvivlade på att de olika raserna skulle umgås fritt, även om rasistiska lagar undanskaffades. Många anser att det finns två kyrkor i Sydafrika; en vit, rik kyrka och en svart underpriviligierad kyrka. ”Detta att den katolska kyrkan betraktas som två kyrkor är liktydigt med en fördömelse över oss”, sade ärkebiskopen i ett tal till den sydafrikanska lekmannaorganisationen vid dess möte i Ga-Rankuwa, nära Pretoria, i oktober. Ärkebiskopens ord till de katolska lekmännen i det stift min familj tillhörde kan stå som ingress till mina egna erfarenheter som jag här vill redogöra för.

Det började väl med Kolbeföreningen, en organisation för katolska akademiker med en grupp unga medlemmar, som ansågs som mycket radikala och som ivrade för föredragshållare och program med politisk inriktning. Det blåste friska vindar i Kolbe när min man och jag blev medlemmar. Vi hade utmärkta föredragshållare och det var den nära kontakten med framstående apartheidmotståndare och deras vittnesmål som säkert bidrog till att vi själva engagerade oss. Nästa steg följde då helt logiskt, Pretorias ärkebiskopsämbetes kommission för fred och rättvisa, den första i Sydafrika. Dess grundare, inspiratör och primus motor var Finbar Synnott. Finbar blev ett levande exempel för oss. Han om någon levde som han predikade – en sann präst. Han drog ut konsekvenserna av sitt fattigdomsideal så långt att han, märk väl, i Sydafrika där man som vit anser sig helt beroende av bil, vägrade att använda något annat transportmedel än buss och tåg. Han utstrålade godhet och kärlek till alla förtryckta i samhället. Det var främst han som fick oss att bli aktiva inom kyrkan i kampen för social rättvisa, den kamp som vi kämpat ända till nu. Min man är ännu ordförande för vår kommission, som genom arresteringar, min landsförvisning och förflyttningar inom de religiösa ordnarna nu drastiskt reducerats personellt.

Speciellt efter 1977 års biskopskonferens (Södra Afrikas trettiotal biskopar samlas till konferens i början på varje år) som kan ses som en milstolpe och som det året ägnades helt åt frågor om fred och rättvisa och där de olika kommissionernas medlemmar uppträtt som rådgivare, var en av våra uppgifter att få framför allt de vita katoli¬kerna att förstå och acceptera de 21 teserna i ”Declaration of Commitment”.

Vi har emellertid alltid funnit det svårt att arbe¬ta inom de ”vita” församlingarna i Pretoria. Jag tror att man lyckats bättre på andra orter som t.ex. i Durban, där man finner flera små grupper av hängivna och engagerade katoliker som bildat en kommission. Kanske hade vi en för hård jordmån att arbeta i – Pretoria är ju regeringens och därmed apartheids huvudsäte – eller så gick vi inte tillväga på rätt sätt. Jag erkänner gärna att jag ofta varit otålig gentemot den konservativa inställning som hävdar att religion och politik inte går att förena – som om kristendomen bara hörde hemma i söndagsmässan och inte i vardagen. Många spännande kvällar följde med diskussioner där även ”kontroversiella” talare hade ett forum. När sydafrikanska staten äntligen släppte fram TV inträffade följande: det gick inte längre att intressera vår vanliga publik, det gick inte att få ut människor om kvällarna, att arrangera så kallade workshops eller reträtter över helgerna. Det är ett sorgligt faktum, att det är lätt att få en katolik att utöva välgörenhet, men den goda viljan att förstå vad som är fel i samhället låter sig inte finnas så enkelt. Om vintern, när nätterna och de tidiga morgnarna är bitande kalla, kan man lätt samla in hur många filtar som helst för de behövande som i det sydafrikanska samhället så gott som uteslutande är de svarta. Men om man frågar välgöraren hur det kommer sig att våra grannar i de svarta bo¬stadsområdena inte kan köpa sina egna filtar och varför de är beroende av vår välgörenhet, ja, då är man marxist. En konservativ rörelse, The Catholic Defence League, som har sitt huvudkvarter i Pretoria, tvekar inte att kalla landets biskopar kommunister. Vi har i vår kommission haft många duster med dem och tvingades till slut att utge en broschyr om dem för att varna för deras verksamhet, som bland annat går ut på att sprida pro-apartheidpropaganda inte bara inom Sydafrika utan också i England, Australien och andra länder.

Under årens lopp har vi inte precis gjort oss populära genom de skrifter vi publicerat, som t.ex. den där vi riktade oss till polska immigranter. Det är ju så lätt då man flytt undan kommunismen och kommer till ett land med gott klimat och många privilegier som vit att anpassa sig till systemet, som ju dessutom utger sig för att bekämpa kommunismen (jfr Signum 1983 s 244). Man är inte beredd att känna igen fascismen i det land där man ju så gärna ville ha det bra. Inte fullt så kontroversiell var vår broschyr om Winterveld, det stora tättbebyggda slumområdet 30 km norr om Pretoria, som mot invånarnas vilja införlivats med det så kallade självständiga hemlandet Bophuthatswana. Där var vi engagerade för att utverka pension till områdets många gamla och vi har arbetat där sedan 1980. Kommissionen hade vid det laget sökt ett arbetsfält utanför de vita församlingarna. Att vårt arbete i de svarta bostadsområdena utanför Pretoria och i de hemländer (vi föredrar i Sydafrika att kalla dem Bantustans, eftersom de varken är hem eller länder) som finns inom Pretorias ärkestift varit så pass meningsfyllt, är nog mest tack vare den utmärkta fältarbetare vi kunnat anställa. Hans, diakon i Soshanguve, blev en av våra bästa vänner och han sitter nu sedan 12 juni 1986, då undantagstillståndet förklarades, i fängelse tillsammans med sin son och Smangaliso Mkhatshwa, församlingspräst i Soshanguve och generalsekreterare i SACBC, en av de viktigaste anställningarna inom Sydafrikas katolska kyrka. Smangaliso har varit fängslad, bannlyst sex år, återigen fängslad, frisläppt men åter fängslad och i augusti i fjol blev han svårt torterad under 30 timmar. Han är också så kallad patron för UDF – den Förenta demokratiska fronten – en av de mest betydelsefulla organisationerna i landet. UDF är en paraplyorganisation för ca 600 olika organisationer. Kommissionerna för fred och rättvisa är också anslutna till UDF. I samma anda som biskoparnas ”Declaration of Commitment” från 1977 angående social rättvisa och rasfrågor inom kyrkan tillsattes några år senare en nationell kommitte för fred och försoning (National Commission for Justice and Reconciliation). De flesta kommitteerna i landet kallar sig Commission for Justice and Reconciliation, medan den i Pretoria behållit det gamla namnet Commission for Justice and Peace. Detta gjorde det möjligt för kyrkan att inte bara uttala sig i frågor om rasförhållanden och apartheidlagstiftning utan också informera om och avslöja orättvisor i landet (och i Namibia) och påtala de verkliga konsekvenserna av apartheidpolitiken. 1982 utkom en rapport om Namibia efter att en delegation av biskopar besökt området, vidare en rapport om polisens uppträdande i svarta bostadsområden under tiden augusti-november 1984, liksom den i Sverige kända rapporten om tvångsförflyttningar, utgiven tillsammans med det sydafrikanska kyrkorådet (South African Council of Churches, SACC). I enlighet med ett uttalande från SACBC februari 1977 förbinder sig biskoparna att arbeta för fred genom rättvisa ”i broderligt samarbete med andra kyrkor, organisationer och personer med samma mål”. Katolska kyrkan samarbetar alltså med SACC.

Låt det inte vara något missförstånd om detta – vi är inte neutrala i den pågående konflikten i Sydafrika. Vi stöder tillfullo kraven på rättvisa som ställts av majoriteten av befolkningen – detta har lett oss att stödja att man använder sig av ekonomiska påtryckningar.

Pastoral letter of the SACBC on Christian hope in the current crisis, maj 1986.

Det råder inte något tvivel om att den katolska kyrkan i Sydafrika under de senaste åren tydligt visat var den står. Ämnen som tagits upp till debatt är militariseringen och den för kyrkan så viktiga frågan om armekaplaner skall bära uniform (och vapen vilket i Sydafrikas arme är obligatoriskt) och om vapenvägran. Pretorias ärke¬biskop, George Daniel, är kyrkans ”Military Ordinary”, alltså kyrkans representant i samtalen med Sydafrikas arme. Tillsammans med de andra så kallade engelsktalande kyrkorna har man gjort framställningar till regeringen i dessa frågor, man har begärt lagstiftning om vapenvägran, inte bara på religiösa grunder utan också av politiska och allmänpacifistiska skäl. Speciellt sedan armen använts för att slå ner revolter inom svarta bostadsområden (vilket hände första gången i september 1984) och numera ligger stationerad vid flera sådana områden, tvekar allt fler unga män inför en värnplikt som innebär att de tvingas delta i ett inbördeskrig. Genom en ny lagstiftning har en nämnd inrättats för att ta ställning till ärenden om vapenvägran. Den katolska kyrkan har avsagt sig samröre med denna nämnd, eftersom kyrkans krav inte beaktats.

Kyrkan har under de senaste åren också blivit alltmer medveten om sitt ansvar för de åsidosatta i samhället: gästarbetare, de som tvångsförflyttats och tynar bort i läger och arbetare och fackföreningsrörelser har rönt uppmärksamhet. Organisationen Unga katolska arbetare (som är internationell) har vuxit avsevärt de senaste åren trots att många av dess ledare fängslats och förföljts. Fackföreningsledare inbjöds som rådgivare vid det speciella möte i maj förra året, då SACBC fattade beslut om kyrkans ställning till sanktionerna från utlandet. Resultatet av denna för deltagarna ytterst svåra debatt blev att biskopskonferensen (senare stödd av prästerskapet) förklarade sig formellt understödja sanktionerna.

Krisen inom det svarta skolväsendet har också varit föremål för uttalanden. I ett sådant i november 1985 om de fortsatta bojkotterna av de svarta skolorna uttryckte kyrkans ledare sina dubier inför den slogan som säger ”Frihet före undervisning”. Skolgång, sade de, är nödvändig för sann frihet och genuin rättvisa, även om den är undermålig. SACBC uppfordrade regeringen att utan dröjsmål upprätta ett jämlikt undervisningssystem. De katolska privatskolorna har också sedan några år tillbaka varit integrerade.

Vi i kyrkan, som är engagerade för fred och rättvisa, har ibland diskuterat varför vi anser det så nödvändigt att den katolska kyrkan i Sydafrika hörs och syns och kämpar för de förtryckta i samhället. Några menar att det är viktigt för kyrkans trovärdighet och därmed dess fortsatta existens och rättmätiga plats i landet ”efter revolutionen”. Många av oss anser detta vara ett för ytligt och kortsiktigt skäl – att kyrkan kämpar för social rättvisa och mänskliga rättigheter är ett absolut krav som gäller i alla tider och skall inte tjäna som en slags jordisk återförsäkring. Kristi budskap består alltid och budet att älska sin nästa är evigt.

I november i fjol sammanträffade en delegation från katolska kyrkan bestående av sex biskopar ledda av biskopskonferensens ordförande, ärkebiskop Dennis Hurley med statspresidenten P W Botha. Biskop Hurley är sedan länge välkänd och oerhört respekterad och älskad i Sydafrika för sitt vittnesbörd i kampen mot apartheid. Delegationen framlade ett memorandum som skrivits i augusti samma år där de uttrycker sig i skarpare ordalag än hittills. Redan innan det nu rådande undantagstillståndet hade biskoparna beskrivit tillståndet i landet: ”Kristus åter på krucifixet” och att i stället för att bygga upp Kristi kropp ”slits denna kropp i bitar”. I motsats till detta memorandum till regeringen står det budskap som formulerades i ett herdabrev daterat maj 1986 om det kristna hoppet: ”kristna företräder framför allt hoppet”. Dominikanen och teologen Albert Nolan har påpekat att detta herdabrev uttrycker en dramatisk förändring – från det negativa till det positiva, från fördömande till förkunnande, från kritik till hopp. Framför allt riktar man sig inte bara till förtryckarna utan också till de förtryckta. Jag tror att detta ”Hoppets herdabrev” påminner oss om kyrkans budskap. Som Albert Nolan säger: i ett sargat land ”proklamerar det det hopp vi alla bör hysa tillsammans inför framtiden i Sydafrika.

Vi, medlemmar av SACBC finner oss tvingade att uttrycka vår syn på den nuvarande situationen i Sydafrika. Det är ett tillstånd av konflikt, våld och blodspillan.

Vi vet att man inte kan kväsa frigörelsens anda, den kan inte förtryckas i all evighet – ju längre tid den nuvarande kampen pågår, desto värre blir det slutliga resultatet.

An urgent message to the State President from the SACBC, augusti 1986.