Apropå en avhandling

En av de aktuella teologiska avhandlingarna som sysslar med ett näraliggande kyrkligt skede och skeende, är Claes-Bertil Ytterbergs ”Olov Hartman och det kosmiska dramat”. Det finns all anledning att närmare diskutera framställningen och analysen i denna hedervärda avhandling. Detta kunde givetvis också ha skett vid själva disputationen, men där var Gustav Wingren opponent, varför såväl respondent som avhandlingsobjekt kom något i bakgrunden.

Föreställningen ägde rum inför ett stort auditorium med flera biskopar med ärkebiskopen i spetsen, och publiken uppskattade med all rätt en lärd och kvick framställningskonst. Någon del av Wingrens framställning handlade om avhandlingen. Den enda väsentliga invändningen var att i uppläggning och rubriksättning inte starkt nog betonades vilken avgörande omsvängning i Olov Hartmans teologiska tänkande som ägde rum 1946/47. Först från denna tid kunde man egentligen tala om en dramatisk uppfattning av frälsningshistorien. Den egentligen enda fråga som opponenten hade att ställa till respondenten var källan till denna teologiska omvändning hos avhandlingsföremålet. När respondenten tvekade om det rätta svaret, som väl många i auditoriet anade, måste Gustaf Wingren själv ge det: Gustaf Wingren.

Genom opponentens handskriftsstudier hade nämligen kunnat klarläggas att i november 1946 Wingren (handskriften var hans egen dagbok) hade hållit ett föredrag om Irenaeus i Nässjö, och dåvarande komministern i staden Olov Hartman hade varit närvarande.

Wingrens föreläsning handlade eljest om välbekanta materier. Vi fick en elegant repetition av polemiken mot de lundensiska lärofäderna. Inte endast Anders Nygren nedlades ånyo, också Aulen fick sin beskärda del av sarkasmerna. Här fanns en anknytning till avhandlingen eftersom Ytterberg på ett kanske ytligt sätt använt kategorier från Aulen för sin genomförda studie av det dramatiska i Hartmans åskådning. Helt uppbyggligt var det inte att höra Wingren under publikens hövliga fnissande beskriva Aulen som ”den evige teologie studeranden”, som alltid ändrade uppfattning med tiden.

Ingen behövde ta miste om vilka som var teologihistoriens tre vise män, Irenaeus, Grundtvig och Gustaf Wingren. När det gäller Irenaeus kan väl sägas att Ytterberg lämnat en blotta genom att kort diskutera ”rekapitulationstanken” utan att nämna vare sig Irenaeus eller Wingrens bok om denne. Recapitulatio, grek. anakefalaiosis, är ju i Wingrens utmärkta bok ett nyckelbegrepp hos Irenaeus.

Opponenten måste rimligen på grund av före¬ställningens anledning på något sätt förknippa Hartman med Grundtvig. Den som läser Hartmans författarskap från 50-talet slås knappast av några överensstämmelser med Gruntvigs breda förtröstan på identiteten mellan det folkligt-kulturella och det egentligt kristna. Men var inte Hartman ganska mycket i Danmark och hade ändå inte hans danske översättare prosten Rald läst sin Grundtvig? En annan sak är att Hartmans mer socialt och ekologiskt inriktade författarskap från senare delen av 60-talet och framåt erbjuder likheter med en skapelseteologi av den typ Wingren företräder och tar sin utgångspunkt i första trosartikeln. Men det visar att Ytterberg haft en benägenhet att underskatta förändring¬arna i teologisk tyngdpunkt hos Hartman, något som också framhålls av litteraturprofessorn och medlemmen av betygsnämnden Thure Stenström i en understreckare i Svenska Dagbladet den 3 februari, några dagar efter disputationen.

I stället kom kontinuiteten att ytterligare understrykas i Wingrens opposition. Och anledningen var givetvis att först så blir helt avgörande för Olov Hartman det ljus som gick upp i Nässjö 1946. Så blev nästan allt diskutabelt i Ytterbergs avhandling och Hartmans författarskap och teologiska utveckling odisputerat. I stället fick vi en briljant framställning av Gustaf Wingrens syn på sin egen roll i teologihistorien, där i förbifarten Olov Hartman inmönstrades i följet. Ytterbergs avhandling och Hartmans författarskap är väl värda en kritisk diskussion. Men det sker bäst utan direkt anslutning till Wingrens con brio fram förda variation på temat Irenaeus, Grundtvig och jag.