20 år efter Populorum progressio

Inte någon annan social rundskrivelse har uppmärksammats så mycket världen runt som Populorum progressio, Om folkens utveckling (Katolska Bokförlaget Uppsala) som utkom 1967 och som även Olof Palme vid tillfälle citerade i sina tal.

I sitt budskap på nyårsdagen (världsfredens dag) i år hänvisar påven Johannes Paulus II till detta betydelsefulla dokument, fortfarande lika aktuellt.

”Fredens nya namn är utveckling” var ett nyckelord i Paulus VI:s rundskrivelse (nr 76). Med stor klarhet insåg han redan då att den sociala frågan hade världsvid betydelse. Han var också en av de första som riktade uppmärksamheten på att det vid sidan av all ekonomisk utveckling nödvändigtvis behövdes en social utveckling. Framför allt betonade han att utvecklingen kräver en helhetssyn på människan, dvs en personlighetsutveckling som räknar med flera dimensioner, öppen också för det absoluta ”som ger den sanna meningen åt allt mänskligt liv”. En sådan humanism är det gemensamma mål som vi måste sträva efter. Och ”en fullödig utveckling av människan kan inte ske utan en ömsesidig utveckling av hela mänskligheten” i solidaritetens anda.

Gentemot en växande pessimism fastslår Johannes Paulus II i sitt nyårsbudskap att åtskilligt har skett och sker för att väcka en anda av solidaritet i mänsklighetens familj. Katastrof- och flyktinghjälpen har aktiverats. Förenta Nationerna har förklarat 1987 som internationellt år för de hemlösa och mycket annat. Men samtidigt ser han många hinder gentemot solidariteten: Invandrarfientlighet, stängda gränser för flyktingar, ideologier som upprättar barriärer av hat och misstänksamhet mellan olika block, en tilltagande terrorism m.m.

Påven medger att många problem som världen står inför i början av 1987 är mångfasetterade och nästan tycks olösbara. Han nämner utvecklingsländernas utlandsskulder. Inom vetenskap och teknik finns en oerhört stor skillnad mellan dem som förfogar över resurser och dem som saknar dem. Nedrustning och utveckling är två av de mest hotande problem som utmanar dagens värld. Ett ytterligare hot mot freden ser påven i familjens kris som försvagar hela mänskligheten. Familjen är ju samhällets urcell.

Påven framlägger några principer rörande utveckling och solidaritet idag:

Utveckling syftar på människan. Människan är subjekt och mål för all sann utveckling. Helhetssynen beträffande människans utveckling är därför mål och måttstock för alla utvecklingsprojekt och människorna skall själva handla aktivt, inte bara passivt ta emot.

Det gäller också att främja bestående värden till nytta för den enskilde och för samhället. Det räcker inte att bistå de nödlidande. Vi måste också bidra till att människorna själva upptäcker de värden som ger dem förmågan att bygga upp ett nytt liv, att höja sin levnadsnivå. Sociala åtgärder har konsekvenser, positiva eller negativa, för människans sanna väl.

Angående utvecklingshjälpen har man erbjudit vissa program som gör anspråk på att vara ”vårdeneutrala”. I själva verket förekommer regeringsprogram och hjälpåtgärder som indirekt tvingar samhällen och länder att anta antikonceptionella program och abortplaner för att i gengäld få ekonomisk fördel. Sådana ingripanden skadar mänsklighetens solidaritet genom att kränka människors frihet och värdighet.

Det som har sagts om den personliga utvecklingen gäller även för samhällen. Allt som hindrar sann frihet och begränsar en moralisk valfrihet hotar också samhällets sociala utveckling. Utsugning, hot, våld, förtryck, att hämma utveckling genom att spela ut enskilda grupper i samhället mot andra, är oacceptabelt och motsäger sann mänsklig solidaritet. Det väcker hat, splittring och grusar hoppet om fred.

Den solidaritet som främjar en fullödig utveckling finns i allt som skyddar och försvarar den enskilda personens fred och varje nations legitima säkerhet. Strävan efter ekonomisk, militär eller politisk överlägsenhet på bekostnad av andra nationers rättigheter sätter däremot allt sådant ur spel som vill skapa sann utveckling och fred.

Paulus VI fastslog redan för 20 år sedan: ”Fred kan inte bara betyda att det inte pågår krig, att den prekära maktbalansen ännu upprätthålls. Fred byggs dag för dag när vi bemödar oss om den ordning som Gud velat och som innebär en mer fullödig rättvisa bland folken” (nr 76). Utveckling och solidaritet som nycklar till fred var grundtanken i hans rundskrivelse. Johannes Paulus II har återigen påmint oss om innebörden i detta budskap idag och att det är brådskande.