”… förblindande en vidskeplig allmoge” – Linnés inställning till kristendomen

Vi firar i år trehundraårsminnet av Carl von Linnés födelse. Hans naturvetenskapliga insatser kommer under detta år att belysas på många sätt, men hans verkningar omfattar mer än så. En vanlig bild av Linné är den av botanikern som prisar Guds storhet i skapelsen. Linné skulle ha varit en homo religiosus. När denna synpunkt har anlagts, har mycket sällan hans inställning till den katolska kyrkan blivit undersökt. Det har måhända inte ansetts vara relevant i 1700-talets Sverige. Materialet är inte stort, men det finns. Och i denna artikel skall det användas som en infallsvinkel till det nämnda problemet.

Fyra punkter till belysning av det angivna ämnet skulle jag vilja ställa fram. Den första punkten är i verkligheten en tavla och en hänryckande vacker sådan: en sommaräng, kanske en svensk sådan, men det spelar ingen roll. Växterna har ju samma namn över hela världen, och de flesta har de fått just av Linné.

Ängen

Vi kan för enkelhetens skull anta att det är en gotländsk sommaräng. Där finns ett flertal orkidéer och vi känner några av de vackra svenska namn de har, doftande av poesi och medeltid: S:t Pers nycklar, Adam och Eva, Johannesnycklar och Jungfru Marie nycklar. Kanske där också finns den mera oansenliga men välluktande gulmåran och vi drar oss till minnes dess äldre svenska namn Jungfru Marie sänghalm.

Vilken rik namnskatt att ösa ur vid den vetenskapliga namngivningen! Namn som redan är anpassade till latinet och lätta att använda. Vi slår upp dessa växter i en flora och finner att växterna givetvis var väl kända av Linné – efter varje namn står ett betryggande L. Men i övrigt blir vi besvikna. Johannesnycklar heter Orchis militaris, S:t Pers nycklar Orchis mascula, Adam och Eva Orchis sambucina och Jungfru Marie nycklar Orchis maculata – vilket ju ur katolsk synpunkt lätt skulle kunna ändras till Orchis immaculata om inte bladen ovanpå vanligen är brunfläckiga. Gulmåra heter helt prosaiskt Galium verum.

Däremot drar sig inte Linné för att använda sig av grekisk-romersk mytologi vid sin namngivning. Många gestalter ur gudavärlden men också från Homeros och Vergilius har fått ge namn åt växter. Den åtminstone förr på Gotland rätt vanliga nålkörveln heter Scandix pecten-veneris och flera känner säkert till den ståtliga Kung Karls spira som mycket riktigt heter Pedicularis sceptrum-carolinum. Inte heller drog sig Linné för att använda sig själv i detta syfte – linnéan är välbekant men däremot skall han frikännas från att ha använt sitt sommarställe för den lilla orkidén Myggblomster, som nu heter Hammarbya paludosa men som Linné hänförde till ett helt annat släkte.

Tillbaka till de bibliska namnen. Visst kände Linné till dem och de flesta av dem anger han också i Flora Svecia, men han använde dem alltså inte för vetenskapliga syften. Man har tänkt sig att han undvek detta för att dessa namn inte så lätt gick in i den binära nomenklaturen, men detta kan inte stämma eftersom flera namn redan var treledade, till exempel de nyss citerade. Kvar står misstanken: kan han medvetet ha velat undvika namn som smakade av den katolska tiden?

Något entydigt svar går inte att få. I Philosophia botanica – en av Goethe mycket beundrad skrift – säger Linné helt kort att han velat undvika de bibliska namnen, men han ger ingen förklaring därtill.

Sockenkyrkan

Det andra uppehållet flyttar oss från sommarängen in till den kyrka som i våra bygder så ofta står i dess närhet. Nu är vi inte på Gotland utan i det landskap som Linné kanske ger den mest hänförande skildringen av, den skånska resan från 1749. Inte sällan kommenterar Linné också kyrkor och andra kulturbyggnader och en av de mest utförliga skildringarna gäller S:t Olofs kyrka på Österlen. Det är en gammal vallfartsskyrka, helgad åt S:t Olof och har i alla tider fått behålla sina altaren och den undergörande bilden av helgonkungen. Så var det också på Linnés tid, men det fyller honom inte med någon beundran, tvärtom. Jag citerar ur Skånska resan med normaliserad stavning:

”Efter katolska tiden hava våra hedervärda theologi lyckeligen avböjt helgonens åkallande och till den ändan avskaffat deras bilder, att de enfaldiga ej av dem måtte påminnas om en gammal och skadlig inbillning; men det fattiga folket, som här ligger liksom något mera in obscuro och längre skilt från medicis har trägnare hållit fast vid sin vidskepelse och förment sig, efter katolska dikterna, av S:t Olof kunna få någon hjälp i sin nöd och sjukdom, ty hava de tillförne kommit hit att få stryka sig med hans yxa och lämna honom något, varför man också såg honom överallt behängd med strumpeband av sjuklingar. Den förnämligaste festen är S:t Olofs dag, då folket stormar hit till stor myckenhet ifrån avlägsne orter att avhöra predikan och att offra … Här kunde man tydeligen se, vad möda theologi måtte haft att rena fäderneslandet ifrån katolikernas vidskepelser, som nu lyckeligen skett mest över hela riket.”

Lägg märke till uttrycket ”våra hedervärda theologi” – det är faktiskt enda gången i detta väldiga författarskap som det sägs något välvilligt om teologer och det är alltså i ett sammanhang då de försöker utrota rester av den katolska vidskepelsen.

Nu var ju 1700-talet inte precis känt för någon antikvarisk pietet. Det var den tid då man började kalka över kyrkmålningar och helst såg kyrkan som kliniskt ren, måhända med några rokokoornament. Men det motiverar inte i och för sig utfall av detta slag som vi nu lyssnade till. Linné var ju inte heller teolog eller kyrkoman, han borde med betydligt större jämnmod ha kunnat se på S:t Olofs kyrka.

Nu lämnar de flesta medeltida kyrkor honom också helt oberörd – möjligen noterar han någon runsten i närheten. Lunds domkyrka med de berömda, medeltida korstolarna nämner han över huvud inte, och om klosterkyrkan i Vadstena har han inget att säga förutom en notis om byggnadsmaterialet. Och förklaringen är enkel: dessa kyrkor var inte längre vallfartskyrkor, här var den katolska vidskepelsen definitivt övervunnen. Om S:t Olofs kyrka heter det: ”Den förnämligaste festen är S:t Olofs dag, då folket stormar hit till stor myckenhet ifrån avlägsna orter att avhöra predikan och att offra.” Den katolska sedvänjan pågick alltså fortfarande – som det för övrigt gjorde långt in på 1900-talet. Man kan riktigt höra professorns förtrytsamhet: tänk att något sådant alltjämt kan få försiggå!

Talet efter Skånska resan

Den tredje stationen är ett tal som Carl von Linné höll i Uppsala precis tio år efter den skånska resan. Universitetet hade höga gäster: kungaparet var där och inför Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika höll Linné ett av sina mest berömda tal. Han var ju utan all jämförelse universitetets mest kände professor. Ämnet för talet var naturvetenskapernas betydelse, utan vilka svenska folket skulle återfalla i sitt forna mörker. Utan dem skulle vi:

”förskriva präster från Rom,

läkare från Montpellier,

arkitekter från Venedig,

musikanter från Neapel …

ja, skogssnuvor skulle gömma sig i alla buskar,

gastar spöka i alla mörka vrår,

tomtegubbar, vättar, näckar och andra

Lucifers anhang leva med oss

som gråkattor

samt vidskepelse, häxeri, signeri svärma

omkring oss som mygg.”

En imponerande text! Lägg märke till ansatsen: vi skulle förskriva … Det betyder importera, och för den ekonomiska teori som Linné och frihetstiden stod bakom är all import av ondo. Det var syftet med Linnés landskapsresor; att inventera vad som fanns ute i provinserna och som därför inte behövde importeras.

Att importera präster från Rom är alltså inget som behövs. Men det verkar dessutom som om präster från Rom skulle vara något i sig ont. Lägg också märke till att resten av listan hör hemma i Italien och Frankrike. Allt detta ställs samman med Lucifers anhang, ett minst sagt starkt uttryck.

Det kan tänkas att Linné med att ställa prästerna från Rom först i denna lista vill ge en komplimang åt den egna teologiska fakulteten, men det är osannolikt. Den har han annars inte haft några vänliga ord att säga om. Och detta gör att vi ännu mer stärks i våra misstankar att Linné vänder sig direkt mot den katolska kyrkan.

Nemesis divina

Nu kommer vi till den fjärde stationen. Här måste jag bli något utförligare. Vi har i behåll ett säreget dokument från Linné, som han inte publicerade utan sparade i hemlighet för sin son, Nemesis divina. Det försvann efter hans död, för att någon gång efter mitten av 1800-talet dyka upp i Kalmar. Det gavs så småningom ut och har blivit föremål för mycket spekulationer och ibland setts som nyckeln till Linnés världsåskådning och religion. Det är nog att övertolka det. Med rätta skriver Knut Hagberg, författare till den enligt mig bästa boken om Linné, att växtbestämningarna i Species plantarum är viktigare för att förstå Linné än hela Nemesis divina. Det är säkert riktigt, men det hindrar inte att det kan finnas åtskilligt av intresse i Nemesis divina, som har till syfte att visa hur vedergällningens lag fungerar i människornas värld: som man sår, så får man skörda. Så kan man något förenklat uttrycka innebörden i dessa notiser, av vilka de flesta är hämtade från frihetstidens svenska historia med många insprängda citat från bibeln, mest några böcker i Gamla testamentet.

Men nu skall vi se på en enda anteckning i Nemesis divina, den längsta av alla. Den heter kort och gott ”Catholicismus”. Den avviker från mönstret i de övriga anteckningarna så till vida som att det här inte tecknas ett samband mellan orsak och verkan. Eller rättare sagt: det skall underförstås ett samband mellan kyrkans makt och det som skedde. Man har intryck av att texten inte är helt avslutad, man hade väntat sig en notis om reformationen som satte stopp för allt detta. Eller är det så att Linné har velat ge en bild av en historisk utveckling som har gått fel? Mångordigheten kan tyda på detta. Det är också tydligt att Linné har bedrivit vissa studier i ämnet, eftersom ord och uttryck förekommer som knappast kan anses vara gängse för en svensk naturvetenskapsman på 1700-talet, till exempel pallia och prokurationer. Här citeras den första fjärdedelen av notisen för att ge ett intryck av dess innehåll:

”Andeliga godsen, grundval till Romerska stolen. Avskilde kyrkans rättigheter från riket, andeliga domstolen från världsliga. Kungens ed alltid att beskydda kyrkans rättigheter. Ceremonier, prakt, procession, sång, musik, ljus, vigvatten, förblindande en vidskeplig allmoge. Gudstjänst i sång morgon och afton, mässa middagen, inde ottesång, aftonsång, högmässa. Vigas och helgas kyrkor, kyrkogårdar, klockor, mässhake. Allting signas och korsas, inde signeri, ett nytt slags trolldom. Helgon introduceras av dem som voro nog vidskepliga att tro påven. Avlevor bevarades i kyrkor av heliga korset, jungfru Mariae hår, Johannis huvud, Erics ben. Helgonen tillades orimliga underverk. Syndernas förlåtelse köptes med avlatsbrev, att de sålde (följde?) Herrens lekamen till någon sjuk, att de gingo flitigt i kyrkan att höra en absurd mässa, att besöka undergörande kors, Mariae bild. Världen uppfylldes med dikter, drömmar, munksagor.”

Men det intressantaste med ”Catholicismus” är vad som inte står i denna text. Här saknas helt en hänvisning till det som traditionellt har uppfattas som den stora skillnaden mellan katolsk och evangelisk-luthersk kristendomsuppfattning: läran om Skriften allena och läran om rättfärdiggörelsen genom tron allena. Linné fokuserar helt det yttre: gudstjänstbruk som den katolska kyrkan själv anser ha framkommit under historiens gång och som på inget sätt är en nödvändig del av tron. Avlaten nämns visserligen, men uppfattas på ett så förgrovat sätt att inte heller Luther skulle ha accepterat det som en korrekt beskrivning. Ingenting om skillnaden i människosyn mellan Rom och Wittenberg, inget om sakramentsläran, till exempel synen på eukaristin som ett offer.

Här märks det att texten inte är skriven av en teolog. Men jag skulle vilja gå ännu ett steg och säga: här har vi ett av de första utslagen i Sverige av en sekulariserad polemik mot den katolska kyrkan. Kyrkan anklagas inte för att vara villolärande utan för att anordna för många och onyttiga gudstjänster. ”Ceremonier, prakt, procession, sång, musik, ljus, vigvatten, förblindande en vidskeplig allmoge.” Ingen evangelisk teolog skulle säga att det var en uttömmande beskrivning av den katolska kyrkans villolära.

Men Linné var empiriker och har helt fastnat för det utvärtes. Att en till det yttre rik gudstjänst skulle kunna vara uttryck för en andlig verklighet, det tycks inte falla honom in. Eller för att ta en jämförelse: fjärilens praktfulla vingar kan vara en uppenbarelse av Guds storhet som skapare, men den skönt utgestaltade mässan kan inte vara en lovsång till Gud. Man har svårt att inse skillnaden.

Här återspeglas väl i och för sig en typiskt svensk eller protestantisk inställning. Det var under 1700-talet som de medeltida väggmålningarna i kyrkorna kalkades över. Men det fanns också en annan sida, och där är Linné inte samstämd med utvecklingen. I upplysningens Sverige kunde den kulturella eliten – och dit hörde onekligen Linné – ge starka uttryck för beundran för den katolska kyrkan, inte minst dess gudstjänst. Gustav III:s regering skapade också toleranslagarna och berömda porträtt från monarkens Italienresa visar kungen i Peterskyrkans julnattsmässa och vid Pius VI: s sida vandrande i Vatikanmuseet. Det var en tid då en tidning i Göteborg kunde publicera flera artiklar av samme påve utan att det ansågs märkligt och då böcker av en tysk, katolsk teolog kunde översättas till svenska. Svärmeriet för medeltiden hör romantiken till, men en ökad tolerans, ja, en vidgad förståelse för katolicismen, främst men inte endast av estetiskt slag, är utmärkande för tiden. Men denna strömning har lämnat Carl von Linné helt oberörd.

Givetvis fanns det en icke-teologisk antikatolicism även före Linné. Men den var i regel politiskt motiverad och hängde samman med rädslan för främmande makter, främst Polen, som skulle kunna bli ett hot mot Sverige. Religionen var ju vid denna tid intimt förknippad med det politiska systemet. Denna aspekt tycks däremot ha varit helt främmande för Linné, även om man kan misstänka att han noterade att den främsta oppositionen mot hans naturvetenskapliga gärning kom från ett katolskt land, nämligen Frankrike. Linnés huvudmotståndare var Buffon och i det ovan citerade rektorstalet nämner han även medicinarna i Montpellier, en annan fransk stad, som särskilt efterblivna.

Men denna fråga kan inte lösas utan att vi sätter in den i ett större sammanhang, Carl von Linnés inställning till kristendomen i allmänhet. De fyra stationerna vi har dröjt inför har nu lett oss fram till ett större komplex. Går Linnés fientliga inställning till den katolska kyrkan att på något sätt förbinda med hans allmänna syn på kyrkan och uppenbarelsen?

Om detta har skrivits ofantligt mycket. Den äldre svenska inställningen var att se Linné som en okomplicerad företrädare för en självklar tro på Gud som skaparen. Det var Tegnérs berömda ord om honom i Akademisången 1836:

”Linné stod segersäll bland sina blomsterfanor,

oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.”

Det var innan man kände till Nemesis divina och nu ser vi det hela mycket mer komplicerat. Början till en riktig förståelse av Linnés religion gjordes av Elis Malmeström med avhandlingen Carl von Linnés religiösa åskådning (1926). Genombrottet för en korrekt helhetssyn gjordes emellertid av Knut Hagberg i hans stora biografi Carl Linnaeus (1939), till vilken Sten Lindroth ansluter sig i sin svenska lärdomshistoria, tredje delen.

Även här ses Linné som djupt religiös, men alls inte kristen – det finns inget nödvändigt samband däremellan. Men han var naturligtvis inte anhängare av en annan religion. Snarare ligger lösningen i hans grundläggande vetenskapliga metodik, som var den vid denna tid vanliga även om den hade börjat luckras upp: Aristoteles. Hans nästan besatta sysslande med att dela upp hela skapelsen i olika delar, att definiera och avgränsa arter från varandra, detta kom från den store antike tänkaren. Det verkar ju lovande, även skolastiken och särskilt Thomas av Aquino var starkt påverkad av den grekiske tänkaren. Men där kompletteras filosofin med den kristna uppenbarelsen, hos Linné sker inte detta.

Här är det viktigt att göra en skillnad mellan när filosofer och vetenskapsmän överhuvud talar om Gud, och när teologer gör det. I det förra fallet borde gud egentligen skrivas med litet g. Det är fråga om alltings upphov, prima causa, men inte den heliga Treenigheten, inte Jesu Kristi Gud och fader. Det är lätt för oss att övertolka när en filosof talar om gud, men detta var mycket vanligt i äldre tid och behöver inte betyda så mycket. Det är med rätta som Pascal insåg detta: inte filosofernas gud, utan Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Och filosofernas gud var även Linnés.

Visst kan Linné med hänförelse, nästan i lyrisk inspiration tala om hur han sett gud i den skapelse han så noga inventerade. Men det är i verkligheten fråga om den kontemplation inför skapelsen som Aristoteles själv upplevde och gav uttryck för i sina naturvetenskapliga verk. Det finns ingen värme, ingen tro och förtröstan i denna iskalla, estetiska kontemplation.

Det är också att märka att Linné blir som mest upptänd av hänförelse inför Skaparens verk då han betraktar två drag i denna skapelse: förruttnelsen och den kamp som ständigt rasar i skapelsen, ett allas krig mot alla. Det är knappast kristna motiv. ”Hans åskådning är konsekvent naturalistisk. Denna naturalism är färgad av hans religiositet. Men hans fromhet är inte kristen” (Hagberg).

Det är av vikt att fastslå detta, eftersom det – enligt min mening – ger den egentliga motiveringen för hans avståndstagande från katolicismen. Det är i grunden inte bara en bestämd konfession han tar avstånd från utan kristendomen som sådan. Men Svenska kyrkan kunde han inte, ja, fick han inte ta avstånd ifrån. Men han kunde göra det i kristendomens katolska version. Den var lovligt villebråd i Sverige på 1700-talet.

Jag är inte säker på att Linné själv var medveten om detta. Hans utsagor om katolicismen tar så helt fasta på den yttre sidan – en massa onödiga gudstjänster – att han aldrig tycks komma till själva saken. Men eftersom det i sanning var svårt att se hur Sverige i mitten av 1700-talet hotades av en katolsk invasion, så ligger det nära till hands att se den egentliga fienden någon annanstans.

Den katolska gudstjänsten förblindade enligt honom en vidskeplig allmoge. Det är i sanning märkligt att den som skrivit dessa ord själv – så empirisk naturvetare han var – kunde falla i farstun för allsköns vidskepelse och magik. Med rätta skriver Lindroth: ”Skrock och vidskepelse erhöll ofta av honom en högtidlig vetenskaplig välsignelse.” Här möter vi samma egendomliga motsats som i namngivningen av växterna: de kristna helgonen duger inte, men de grekisk-romerska gudarna tas till heders. Carl von Linné var en complexio oppositorum, en förening av motsägelser.

Kristen i någon begriplig mening av ordet var inte Linné. Han var däremot mycket religiös, men det var tillvarons urgrund, ur vilken naturens mångfald i de evigt oföränderliga arterna framgick som hans tillbedjan gäller. ”Det är underkastelse, en fromhet, som är fylld av både teoretisk och estetisk extas, men som också innebär en evig moralisk stiltje” (Hagberg). Läsaren påminns inte bara om Aristoteles utan även om Spinoza.

Linné och katolicismen. Det är svårt att besvara denna fråga utan att behandla Linné och kristendomen, och det är vad jag har försökt att göra. Linné var, skulle jag vilja påstå, på inget sätt fientlig mot traditionell kristendom. Han var ett barn av en svensk prästfamilj. Men detta arv spelade ingen positiv roll för honom, det var på sin höjd en ram för en inomvärldslig lovsång. Carl von Linné är en ovanligt tidig exponent för den sekulariserade vetenskapsmannen, inte fientlig men totalt likgiltig för kristendomen. Världen går så bra att beskriva och förstå utan Gud. Det enda eviga är arternas ständiga succession, och därför har människan ingen annan odödlighet än binnikemasken, kunde han skriva. Den som kan uttrycka det så har kommit långt från inte bara katolicismen utan från allt vad kristendom heter. Men han kan likväl vara en stor iakttagare, en stor vetenskapsman. Och det var Carl von Linné.