Människovärdet och freden

Freden är beroende av respekten för den mänskliga personens absoluta värdighet och påven ger flera exempel på vad följderna blir när denna värdighet inte respekteras eller när den ignoreras: förtryck, våld, miljöförstöring, könsmaktsordning (även om han inte använder den termen). Han diskuterar också kärnvapen, hamstring av energiråvaror och ekonomiska orättvisor. Människans värdighet ger henne rättigheter, men påven pekar på problemen med att försvara dessa när grunden för dem fördunklas av reduktionistiska ideologier eller ren likgiltighet för det transcendenta.

”Såsom skapad till Guds avbild har varje mänsklig individ en persons värdighet; han eller hon är inte endast något utan någon som är förmögen att känna sig själv, att äga sig själv och att frivilligt, genom självutgivande, träda i gemenskap med andra. Samtidigt är varje person kallad till ett förbund med Skaparen och att ge honom ett svar i tro och kärlek som ingen annan skapad varelse kan ge i hans ställe. Från detta överjordiska perspektiv kan man förstå uppgiften som anförtrotts människorna att mogna i förmågan till kärlek och att bidra till världens framåtskridande genom att förnya den genom rättvisa och fred. I en slående syntes lär den helige Augustinus att ’Gud skapade oss utan vår medverkan, men han valde inte att rädda oss utan vår medverkan’. Följaktligen har alla människor en plikt att odla en medvetenhet om denna tvåfaldiga aspekt av gåva och uppdrag.”

Tillvaron blir begriplig genom de tolkningsnycklar som skapelsen och försoningen ger människan. Påven citerar sin företrädare Johannes Paulus II från dennes tal inför FN:s generalförsamling den 5 oktober 1995: ”vi lever inte i en irrationell och meningslös värld … det finns en moralisk logik som är inbyggd i det mänskliga livet och som möjliggör en dialog mellan individer och folk.”

Rätten till liv och religionsfrihet

”Plikten att respektera värdigheten hos varje mänsklig individ, i vars natur Skaparens bild återspeglas, betyder följaktligen att den mänskliga personen inte kan hanteras godtyckligt. De som har större politisk, teknisk eller ekonomisk makt får inte använda denna makt för att kränka rättigheterna hos dem som är mindre lyckosamma. Freden bygger på respekt för allas rättigheter. Medveten om detta kämpar kyrkan för varje persons fundamentala rättigheter. I synnerhet stöder och försvarar hon respekten för allas rätt till liv och religionsfrihet. Respekt för rätten till liv i varje fas fastställer en princip av avgörande betydelse: livet är en gåva som inte helt och hållet står till subjektets förfogande. […]

Fred kräver upprättandet av en tydlig gräns mellan vad som står till människans förfogande och vad som inte gör det. […] Vad beträffar rätten till liv så måste vi fördöma det utbredda kränkandet av denna rätt i vårt samhälle; tillsammans med offer för väpnade konflikter, terrorism och olika former av våld har vi de bortglömda dödsfallen orsakade av hunger, abort, experiment på mänskliga embryon och dödshjälp. Hur kan vi undgå att i allt detta se ett angrepp mot freden? Abort och embryonala experiment utgör ett direkt förnekande av den inställning av accepterande av andra som är oundgänglig för att etablera bestående fredliga förhållanden.”

Påven skriver också att han med smärta ser hur många kristna inte bara förbjuds att utöva sin religion utan också utsätts för grymt våld. ”Det finns regimer som tvingar en enda religion på alla, medan sekulära regimer oftast inte leder till så mycket våldsam förföljelse som till systematisk kulturell förnedring av religiösa övertygelser. I båda fallen respekteras inte de mänskliga rättigheterna, med allvarliga följder för möjligheten till fredlig samexistens. Detta kan bara främja en mentalitet och en kultur som inte leder till fred.”

Människan – Guds gåva till människan

Hoten mot freden härleder påven till bristen på rättvisa, dels materiellt, dels strukturellt i ”efterhängsna ojämlikheter” mellan mäns och kvinnors möjligheter att utöva sina rättigheter. Han nämner särskilt Afrika, där den materiella orättvisan är skriande, men också objektiverandet av kvinnan och det förtryck som kvinnor utsätts för ”i vissa kulturer, där kvinnor är hårt underordnade mäns nyckfulla beslutsfattande, vilket får allvarliga konsekvenser för deras personliga värdighet och deras grundläggande rättigheter. Det går inte att inbilla sig att det skapas en säker fred innan dessa former av diskriminering också har övervunnits, eftersom de skadar den personliga värdighet som Skaparen har inpräglat i varje människa. […]

I sin encyklika Centesimus annus skrev påven Johannes Paulus II: ’Gud har inte bara givit jorden till människan, som måste bruka den med respekt för det ursprungliga goda syfte med vilket den blev henne given, utan även människan är Guds gåva till människan. Hon måste därför respektera den naturliga och moraliska struktur som hon har blivit utrustad med.’

Genom att anta denna utmaning, som Skaparen anförtrott dem, kan kvinnor och män förenas i att skapa en fredlig värld. Parallellt med naturens ekologi finns det något som kan kallas för en mänsklig ekologi, vilket i sin tur kräver en ’social’ ekologi. Allt detta medför att mänskligheten, om den verkligen längtar efter fred, alltmer måste bli medveten om förbindelsen mellan naturens ekologi (eller respekten för naturen) och den mänskliga ekologin. Erfarenheten visar att nonchalerande av miljön alltid skadar mänsklig samexistens och vice versa. Det blir mer och mer uppenbart att det finns en oskiljaktig länk mellan fred med skapelsen och fred mellan människor. Båda förutsätter fred med Gud.”

Miljöförstöringen är enligt påven orsakad av ett egoistiskt utnyttjande av skapelsen och leder till konflikter och krig därför att de är frukten av en omänsklig syn på utvecklingen. Enbart teknisk-ekonomiska aspekter på utveckling skymmer de moraliska och religiösa aspekterna, och utan de senare släpps människans destruktiva förmågor lösa.

Det är därför det är så viktigt att motverka alla former av reduktionistiska bilder av människan, men inte bara det, även likgiltigheten för vad som är människans sanna natur hotar freden. Påven framhåller också hur viktigt det är att de organisationer som försvarar mänskliga rättigheter inte ignorerar det som utgör grunden för dessa rättigheter och därmed grunden för deras egen existens och verksamhet: ”Många av våra samtida förnekar faktiskt vad som i grunden utgör en människa. Även här är klarhet nödvändig: ett ’svagt’ personbegrepp, som lämnar fältet fritt för vilken uppfattning som helst, även den mest bisarra, gynnar endast skenbart freden. I realiteten hindrar det en verklig dialog och öppnar dörren för auktoritärt tvång, vilket till sist gör personen försvarslös och till ett lätt offer för förtryck och våld.

En sann och varaktig fred förutsätter respekt för mänskliga rättigheter. Men om dessa rättigheter grundar sig på en svag uppfattning om personen, hur kan de då undgå att själva bli försvagade? Här ser vi hur djupt otillräckligt ett relativistiskt personbegrepp är när det gäller att rättfärdiga och försvara personens rättigheter. Svårigheten i detta fall är tydlig: rättigheterna framställs som absoluta, ändå är den grundval de förmodas vila på till största delen relativ. Är det då att undra på att någon, som ställs inför ’obekväma’ krav utifrån den ena eller den andra rättigheten, ifrågasätter dem eller bestämmer sig för att bortse från dem? Endast om rättigheterna grundar sig i de objektiva krav som den natur som givits åt människan av Skaparen kan de rättigheter som tillskrivits henne bekräftas utan fruktan eller motsägelse. Det säger sig dessutom självt att mänskliga rättigheter medför motsvarande skyldigheter. I detta sammanhang sade Mahatma Gandhi klokt: ’Rättigheternas Ganges flyter från plikternas Himalaya.’ Klarhet beträffande dessa grundläggande förutsättningar är nödvändig om de mänskliga rättigheterna, som idag ständigt angrips, ska kunna försvaras på riktigt sätt.”

Påven konstaterar att de ”humanitära lagar” som flera stater förbundit sig att följa inte efterlevs och exemplifierar med det senaste kriget i södra Libanon ”där plikten att ’skydda och hjälpa oskyldiga offer’ och att undvika att dra in civilbefolkningen till stora delar ignorerades”. Han efterlyser också ”en djupgående reflektion över de etiska gränserna för användandet av moderna metoder för att garantera internationell säkerhet”.

Somliga staters önskan att skaffa sig kärnvapen har ”ytterligare underblåst den utbredda känslan av osäkerhet och fruktan för en atombombskatastrof. Vi har åter flyttats bakåt i tiden till det kalla krigets avgrundsdjupa oro. När detta slutade fanns det förhoppningar om att atombombshotet definitivt hade övervunnits och mänskligheten äntligen skulle kunna dra en suck av lättnad. Hur passande är inte i detta avseende Andra Vatikankonciliets varning att ’varje krigshandling som syftar till att utan åtskillnad utplåna hela städer eller stora områden med deras invånare är ett brott emot Gud och mänskligheten, vilket förtjänar ett hårt och otvetydigt fördömande’.”

Slutligen riktar påven en enträgen uppmaning till Guds folk: ”må varje kristen förbinda sig till ett oförtröttligt fredsarbete och nitiskt försvar av den mänskliga personens värdighet och dess oförytterliga rättigheter. I tacksamhet mot Herren för att han har kallat henne att höra till hans kyrka, vilken är ’tecknet och försvaret för den transcendenta dimensionen av den mänskliga personen’ i världen, ska den kristna människan oförtröttligt be Gud om fredens grundläggande goda, vilket betyder så mycket för varje person. Dessutom ska hon vara stolt över att få tjäna fredens sak och genom rik gudsfruktan hjälpa sina bröder och systrar, särskilt dem som förutom att lida under fattigdom och nöd även har berövats detta dyrbara goda. Jesus har uppenbarat för oss att ’Gud är kärleken’ (1 Joh 4:8) och att varje persons högsta kallelse är kärlek. I Kristus kan vi finna den yttersta anledningen för att bli pålitliga försvarare av mänsklig värdighet och modiga fredsbyggare.”

Översättning och bearbetning: Per Lindqvist