Hur mycket teologi behöver Sverige?

Det teologiska landskapet i Sverige genomgår för närvarande stora förändringar. Aldrig tidigare har man kunnat läsa teologi och religionsvetenskap vid så många svenska universitet och högskolor som idag. Själva detta faktum är i sig dock inget säkert tecken på att intresset för ämnet faktiskt har ökat under senare tid. Inte heller visar det att ämnet har en oomtvistad ställning inom den akademiska världen.

I somliga akademiska ceremoniella sammanhang, som exempelvis vid promotioner, åtnjuter teologin visserligen fortfarande en viss hedersställning. Men i den offentliga debatten hörs samtidigt röster som rent ut kräver att de teologiska institutionerna ska avskaffas, eftersom den undervisning och forskning som är av vetenskapligt värde där lika gärna kunde bedrivas av andra universitetsinstitutioner. Sådana krav går inte sällan hand i hand med tvivel på den teologiska forskningens vetenskapliga karaktär helt generellt.

Inte minst vid universiteten i Lund och Uppsala har man på sistone återigen börjat diskutera vad man ska kalla de institutioner där detta slags verksamhet bedrivs. Rör det sig om teologiska eller religionsvetenskapliga institutioner? Och vari består skillnaden dem emellan? Enligt en vanlig – om än förenklad – beskrivning betraktar teologin den religiösa tron i ett inifrån-perspektiv, medan religionsvetenskapen närmar sig den från ett utifrån-perspektiv. Även om gränsen mellan dem varken är knivskarp eller oöverbryggbar rör det sig ändå om två olika förhållningssätt.

Teologi i en mer ursprunglig bemärkelse är en av tron präglad förnuftig reflexion över den gudomliga uppenbarelsen. En sådan verksamhet bedrivs i huvudsak med tanke på trossamfunden som avnämargrupp. Kort sagt, teologer utbildar blivande präster och andra kyrkliga medarbetare. Religionsvetenskapen däremot närmar sig de bibliska texterna och andra religiösa uttryck inte som spår av en transcendent gudomlig verklighet utan som kulturyttringar av rent mänskligt ursprung. Religionsvetenskapliga institutioner lägger därför vikt vid att stå fria från konfessionella bindningar, även om somliga av de personer som är verksamma vid dessa institutioner själva är konfessionellt engagerade. Det finns goda skäl att betrakta dessa bägge olika förhållningssätt till religion och teologisk forskning som värdefulla komplement till varandra.

Till de faktorer som allra mest har bidragit till att förändra det svenska teologiska landskapet hör uppkomsten av ett antal privata teologiska högskolor med anknytning till olika trossamfund. Hit hör exempelvis Teologiska Högskolan Stockholm med Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet som huvudmän, liksom Örebro Teologiska Högskola med Evangeliska Frikyrkan som huvudman. Man skulle i sammanhanget även kunna nämna Paideia, det europeiska institutet för judiska studier i Stockholm.

Mot bakgrund av denna utveckling faller det sig naturligt att också börja fundera på om det är möjligt att grunda en katolsk högskola för teologi i Sverige. Newmaninstitutet i Uppsala arbetar sedan en tid tillbaka med att sondera förutsättningarna för att få statlig examensrätt och därmed bli erkänd som högskola. Om det visar sig möjligt att gå vidare med detta projekt skulle ett bland katolikerna här i landet sedan länge eftertraktat mål kunna bli verklighet. Förutom teologi skulle den nya högskolan också kunna tänkas bedriva utbildning inom ämnesområdena filosofi och kultur, i linje med den inriktning som Newmaninstitutets verksamhet har redan nu.

Sedan några år tillbaka finns ett väl fungerande samarbete mellan Newmaninstitutet och Teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Inom ramen för detta samarbete har de bägge institutionerna erbjudit gemensamma kurser i flera olika ämnen. Bägge sidor verkar vara angelägna om fortsatt samarbete också i framtiden. Skulle Newmaninstitutet få examensrättigheter och bli en statligt erkänd högskola med ett komplett teologiskt utbildningsprogram skulle detta ytterligare bidra till att göra Uppsala till en levande teologisk studiemiljö, attraktiv för såväl inhemska som utländska studenter.

En katolsk högskola för teologi skulle kunna berika det teologiska landskapet påtagligt och göra det katolska tankegodset mera känt och lättillgängligt i Sverige. Det skulle vara värdefullt, både för kyrkan och för samhället i stort. Inte minst vore det värdefullt ur allmänkulturell synvinkel; den katolska tanketraditionens betydelse för utformandet av den västerländska kulturen går knappast att överskatta. Men den katolska kyrkan förvaltar inte bara ett långt historiskt arv. Intressant katolsk teologi bedrivs idag på alla kontinenter och har mycket att tillföra, exempelvis för den interreligiösa dialogen liksom för en intellektuellt redlig reflexion över den kristna troserfarenheten och viktiga allmänmänskliga existentiella frågor. I en tid när många studenter ofta inte längre behärskar något annat främmande språk än engelska har det blivit ännu mera angeläget med en akademisk miljö där man bedriver svenskspråkig katolsk teologi. Förhoppningsvis kunde den nya högskolan bli en kreativ miljö för teologisk reflexion som även kunde lämna ett vitaliserande bidrag till den offentliga teologiska debatten i landet. Och inte minst kunde Newmaninstitutets goda kontakter med katolska teologiska institutioner i en rad olika länder bidra till en ökad internationalisering av det svenska teologiska klimatet.

Till detta kommer dessutom att prästseminariet för Stockholms katolska stift från hösten 2008 avser att flytta in i lokaler i anslutning till Newmaninstitutet. Seminariets placering i Uppsala är intressant, inte minst ur ekumenisk synvinkel. Därigenom skapas exempelvis goda förutsättningar för kontakter mellan de blivande katolska prästerna och stadens övriga teologistudenter. Prästseminariets placering i centrala Uppsala kommer på ett synligt sätt att illustrera vår tids intensifierade kontakter mellan katolska kyrkan, den akademiska teologin och det svenska samhället. Beslutet att placera stiftets prästseminarium i Uppsala kan bli en inte oviktig pusselbit i arbetet med att integrera katolska kyrkan bättre i det svenska samhället.

Vi lever i en globaliserad värld där no man is an island. Det mångkulturella samhället är också religiöst pluralistiskt, och de religiösa samfunden bör i ömsesidig respekt för varandra spela en berikande roll för samhällslivet i stort. Det är naturligt att detta också återspeglas i uppkomsten av akademiska institutioner som är specialiserade på olika teologiska traditioner. Detta är önskvärt inte bara inom den kristna sfären: på sikt borde Sverige också få en inhemsk imamutbildning. Den skulle förmodligen kunna ge ett verksamt bidrag till muslimernas integration i det svenska samhället.

Alltsedan Andra Vatikankonciliet uppmuntrar katolska kyrkan sina troende att upptäcka och erkänna allt det goda man kan finna även inom andra religioner än den egna. Toleransen och respekten för medmänniskornas sökande efter livets grundläggande värden och sanningar gäller även dem som tillhör en annan religion. Ett fruktbart samtal mellan religionerna förutsätter viljan att fördjupa sina kunskaper om det som hittills varit okänt för en själv. Men samtalet fungerar heller inte utan en djup förståelse av den egna religiösa traditionen och en stabilt förankrad egen identitet. Den respektfulla mångfaldens kultur är vägen framåt för vårt samhälle. I en pluralistisk och mångreligiös miljö där religionen kommit i fokus på ett sätt som knappast någon kunde förutse för några decennier sedan är behovet av teologi, den förnuftiga reflexionen över människans yttersta frågor, mer trängande än på mycket länge.