Postkristet

Det hör väl till sekel- och millennieslutet att så många tycker sig ha nått till vägs ände. Vi bidar i väntan på det nya seklet, om vars utsikter och möjligheter vi ännu vet alltför litet. Framtidshoppet kan grönska för storföretagen och informationstekniken men är inte lika påtagligt hos oss andra. Under seklets sista år blickar många tillbaka mot vårt förflutna, utvärderar det kritiskt och försöker ta till vara vad som finns av användbara inventarier ur dess kvarlåtenskap. Den populära förleden post- är på något vis typisk för denna känsla av att man förvaltar ett politiskt, religiöst och kulturellt dödsbo, osäker om vad man egentligen skall bruka det till. Den en gång så framåtblickande modernismen har följts av en tillbakablickande och selektiv postmodernism och en ännu senare post-postmodernism. Det är sent på jorden, och många är trötta. Det råder en brist på vitalitet som sätter sina spår också i kristenheten, inte minst i Sverige.

I nr 20/21 av Svenska kyrkans tidning finner vi en ledare som är tacksam att nämna i just detta sammanhang. Den kommenterar Kristi himmelsfärds dag, och författaren tror säkert att detta är ett nutids- och framtidsinriktat inlägg i den religiösa debatten. I verkligheten vittnar den om ett improduktivt tillbakablickande och en osäkerhet om tillvarons mening av ett slag som i så hög grad präglar tankevärlden hos många svenska skribenter inom religionens område.

Ledaren utgår från den anglikanske biskopen John A.T. Robinsons nu trettiofem år gamla bok Honest to God (sv. övers. Gud är annorlunda). Den åtnjöt en tids popularitet men var inget betydande teologiskt verk, och den är sedan länge inaktuell. Dess huvudtes framställs nu i förgrovad form. Tron på Kristi himmelsfärd är enligt ledaren oförenlig med modern världsbild, och det är bara intellektuell slapphet som gör att dagens kristna inte har insett detta.

Argumenteringen är oerhört primitiv och erinrar om kosmonauten Gagarins förtjusta utrop att han inte hade sett en skymt av Gud eller änglarna under sin rymdfärd. Att Gud inte är innesluten i vårt tidsligt-rumsliga kontinuum, som om han var en superinvånare på en främmande galax, utan att han tvärtom är höjd över rum och tid och därför (i viss mån oegentligt) kan sägas vara allestädes närvarande, allt detta visste man redan i gammaltestamentlig tid. Det räcker med att läsa Psaltaren för att inse det. Vad ledarskribenten påstår om förhållandet mellan tro och vetande, med referenser till den snart halvsekelgamla Hedeniusdebatten, vittnar enbart om den kristna kunskapens förfall.

Sådant får man vara beredd på, men det allvarliga möter i ledarens slutkläm, typografiskt framhävd med fetstil: ”Gud upphöjdes, blev en avlägsen och frånvarande Gud, och hördes inte mera av. Denna Guds frånvaro länkar i andra viktiga frågor. Och oavsett om Gud tar ansvar måste människan avgöra detta. Den myndiga människan.”

Författaren gör naturligtvis inte anspråk på några apokalyptiska insikter om hur himmelsfärden egentligen gick till. Det är nuet det handlar om. Meningen i detta sista stycke är helt glasklar: tron på en Gud har inte någon relevans för nutidsmänniskan. Vi är utlämnade åt oss själva, och något gudomligt bistånd kan vi inte längre räkna med. Sådana förhoppningar tillhör en förvetenskaplig världsbild. Ledaren uttrycker här mycket uppriktigt vad somliga teologer brukar meddela i mera kryptiska formuleringar. Men själva betraktelsesättet är karakteristiskt för ett postkristet tänkande. Kristendomens föreställningar och uttryckssätt kan brukas som byggbitar i en konstruktion med helt annat syfte, på samma sätt som en postmodern författare eller arkitekt tar tillvara äldre texter eller stilelement och låter dem ingå i nya konfigurationer efter tycke och smak.

Inför en sådan inställning faller alla traditionella argument till marken. Inte försvann väl Gud genom himmelsfärden? Sade inte Jesus: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut”? Sände han inte sin Ande över apostlarna på pingstdagen? Följde inte sedan nästan tvåtusen års historia om människor som trodde på honom och såg sig ledda av honom? I ett postkristet perspektiv är alla sådana invändningar oväsentliga och visar bara att läsaren inte har förstått. En sådan trons helhetssyn har här ingen hemortsrätt. Tron utgör inte längre någon sammanhängande byggnad utan är en ruin, obeboelig enligt nutida krav men användbar som stenbrott för påhittiga byggherrar.

En åskådning som den här skisserade omtalas i nutiden ibland som liberal. Men den har föga gemensamt med den riktning som en gång kallades liberalteologi och spelade en så stor roll i seklets början. Liksom dåtidens ortodoxi och vetenskapstro räknade man med att det fanns en sanning som människor kunde söka. Liberalteologerna var också starkt medvetna om det transcendentas existens. Teologer som Manfred Björkquist och Torsten Bohlin, psalmförfattare som Natanael Beskow och Emil Liedgren framstår i postkristet perspektiv som anstötligt ortodoxa. De menade ju att det fanns en verklighet bortom symbolerna, en Gud som inte bara är frånvarande utan är oss närmare än vårt eget hjärta.

Ledaren har rätt i en sak: att den intellektuella hederligheten alltmer har kommit att sättas på undantag i den religiösa debatten. De interna stridigheterna inom Svenska kyrkan har gjort grovpolemiken till ett mera användbart verktyg än en teologisk reflektion eller ömsesidiga försök till förståelse. Med det postkristna tänkande som nu breder ut sig försvinner också förutsättningarna för en verklig dialog. Hur kan man samtala om allvarliga ting, om man vet att ens partner menar annat än han säger? Om Gud och Kristus och kyrka och sakrament alltsammans är symboler som till sist inte betyder något annat än det gapande tomrum som trons försvinnande har lämnat efter sig?

Problemet med ett sådant språkspel är att det fortfarande finns människor som allvarligt söker efter en mening i livet och i sin enfald tror på att det finns en sanning att söka mitt ibland alla motsägelser. De finner ingen glädje i en postkristen dekonstruktion men skulle må väl om de fick ta del av ett fördjupat och konstruktivt kristet tänkande.