Ett förlorat Europa

”Ingenting är mig mer fjärran än att ställa mig själv i förgrunden, annat än möjligen som förevisare av en serie diabilder …” Detta tvivel kring nedtecknandet av sina memoarer återfinns i Stefan Zweigs förord till Världen av i går, publicerad 1942 och nu aktuell i reviderad svensk språkdräkt. Författaren infogar sedan ett tillägg till sin reservation: det är tiden som ger bilderna, han själv uttalar endast orden till dem, och hans syfte är likaså att återberätta en hel generations erfarenheter, inte att i första hand berätta om sitt eget liv. Boken skrevs i Brasilien mellan åren 1939 och 1941, i författarens landsflykt undan den Hitlerregim som några år dessförinnan hade förbjudit alla hans böcker. Så snart framställningen fullbordats begick Zweig självmord tillsammans med sin hustru. Detta tragiska faktum kastar en ofrånkomlig skugga över denna levnadsteckning.

Det är en omfångsrik volym på närmare 500 sidor. Så belyser Zweig också en händelserik tidsperiod, under vilken två världskrig kom att förmörka den trygga världsbild som hans generation vuxit upp med. Mörkret låg alltså som mest kompakt just under memoarernas tillkomst, i det skrivande nuet, under Nazitysklands största framryckningar, och författaren var inte den ende som hade svårt att se en ljusning. Boken omspänner dock alla hans levnadsår, och den har en väl avvägd balans mellan allmänt och personligt. Till förtjänsterna hör att läsaren inte behöver förtröttas av detaljerade biografiska fakta. Zweigs familj, som hörde hemma inom judisk övre medelklass, omnämns relativt sparsamt, och författarens tidiga uppväxt tillmäts inte heller detaljerad uppmärksamhet.

Desto mer utrymme ägnas den borgerliga konvenansen i sekelskiftets Wien, som här skildras med både värme och reservation. Doften av hemstadens kulturella atmosfär gör sig väl påmind i bokens inledande avsnitt. Ivrigt beskriver författaren också sin läshunger under gymnasietiden, en passion som gjorde det möjligt för honom att bättre utstå skolans ”fängelseatmosfär”. I likhet med sina kamrater drogs han nyfiket in i den nya poesin: ”Vi vädrade i själva verket vinden innan den nått över gränsen, eftersom vi ständigt levde med spända näsborrar.” Mot den bakgrunden förvånar det inte att Zweig tidigt kom att publicera sig. Han dröjer gärna vid det lyckorus som följde på utgivningen av hans första texter – den känslan förmedlas med särskild glöd. I uppsluppet tonfall omnämns sedan universitetsstudierna i filosofi, vilka han bedrev för att få andas frihet och samtidigt uppnå tid för sitt redan uppmärksammade men enligt egen mening naiva skrivande, möjligen också för att undkomma en borgerlig atmosfär. Läsaren kan nog redan här konstatera att författaren själv kan ställa sig just i förgrunden, om än oftare på gott än ont – texten förmedlar substansfulla personliga tillbakablickar.

Samtidigt ges den samtida litteraturen gott om plats. Zweig blev tidigt förtrogen med många författare, inte minst utländska, och han kom sedermera att intressera sig för Balzac, Dostojevskij och Lev Tolstoj, för att nämna ett fåtal. Han publicerade också omtyckta biografier över Maria Stuart och Marie Antoinette. Vid sidan om dessa arbeten tillkom en hel del lyrik, drama och skönlitterär prosa, och Zweig blev mycket läst under framför allt mellankrigstiden. Översättningar hann han också med. Redan tidigt gav han sig på poeter som Keats, Baudelaire och andra, tolkningar som han fann nog så spännande: ”Just därigenom att varje främmande språk i sina mest personliga vändningar alltid erbjuder motstånd mot efterbildningar, lockar det fram uttrycksmedel som annars inte skulle komma till användning, och denna kamp, som består i att segt avtvinga det främmande språket det mest karakteristiska och lika plastiskt tvinga in det i det egna språket, har alltid skänkt mig en särskild konstnärlig glädje.”

Att isolera sig helt med litteraturen lockade dock inte. Zweig reste flitigt utomlands, även i unga år, som student, under en tid då Engelska kanalen nog kunde kännas bredare än vad Atlanten är i dag. Till USA tog han sig också, även om valet oftast föll på närliggande länder, framför allt Tyskland och Italien. Nyfiket iakttog han kontraster mellan Wien och Berlin – själv föredrog han det konstnärliga vimlet i Berlin framför hemstadens mer skyddade och homogena kulturliv, speciellt som han tydligt kunde urskilja den snabba utvecklingen av förkrigstidens Berlin. Lika begärligt utmålas inte London, där de poetiska sammanslutningarna kunde resa murar för den unge Zweig. Livfullt skildras sedan vistelserna i Paris, där han umgicks med poeter som gick upp i sin konst utan tankar på yttre framgång. Diktarkolleger och bildkonstnärer porträtteras med säker hand, och värdefullt nog avtecknas även personer som gjort stora insatser men sedan hastigt glömts bort av historien – i den meningen tillförs minnesboken ytterligare substans. Bilden av Rilke reser sig bland de övriga: Zweig lyfter fram diktarens dragning till stillhet, tystnaden och tålamodet, den enkla livsföringen, renheten. Vänskapen med Rilke värdesatte han mycket högt, och han minns i senare sammanhang hur denne brukade läsa, enkelt och ”i stilla tjänst hos ordet”. Dessa hågkomster bildar några av bokens vackraste avsnitt.

Alla skeenden betraktas dock inte med estetisk blick. Framställningen speglar även intryck av fattigdom och förnedring, som i nedteckningar från en vistelse i Indien. Ett socialt perspektiv framträder likaså i Zweigs belysning av prostitutionen i sekelskiftets Wien. Här ges en utförlig och vidsynt längre redogörelse; kapitlet ”Eros Matutinus” kan läsas som en lärorik, fristående essä.

Konsten och litteraturen hamnar i skugga även på andra håll i boken, särskilt i de längre avsnitt som ägnas första världskriget. Vissa skeden av kriget beskrivs ingående, men det är inte själva stridsförloppet som främst fokuseras. Författaren tar snarare fasta på stämningarna hos befolkningen, masshysterin, den patriotiska berusningen. Han beskriver krigshetsen och propagandan – och finner också att talrika diktare börjat arbeta i maktens och krigets tjänst, med mediokra rader som de tror allmänheten om att vilja läsa. Även läkare och präster hade nu okritiskt ställt sig i ledet. I detta klimat kände sig Zweig som en främling. Hans vänner i Wien drog sig undan. Somliga stämplade honom som fosterlandsförrädare. Under denna tid av inre exil samtalade författaren egentligen bara med Rilke. Tystnaden bjöd dock inte någon framkomlig väg. Som författare tyckte sig Zweig vara skyldig att uttrycka sin övertygelse om världskrigets fasor, och mitt under kriget – kanske tack vare de offer som framträtt för hans blick – öppnade sig genom prövningen en ny väg i författarskapet.

I denna veva tröttnade Zweig på umgänge i den brokiga kretsen av pacifister, anarkister, radikala. ”För första gången”, skriver han, ”lärde jag mig känna igen den professionelle revolutionärens eviga typ, som känner sig lyft över sin obetydlighet enbart genom det oppositionella i sin ställning och klamrar sig fast vid det dogmatiska, eftersom han själv saknar en fast inre hållpunkt.” Raderna speglar kanske inte författarens politiska hållning, vilken också förblir diffus genom hela framställningen; han tillstår i ett senare sammanhang att han är en ”helt opolitisk människa”. För partipolitiken intresserade sig Zweig hur som helst inte – möjligen kan han betraktas som pacifist. Efter besvikelsen med de radikala drog han sig alltså tillbaka än en gång, nu till det då idylliska Salzburg, för att i lugn och ro få uppleva ännu en kreativ skrivarperiod.

Liksom många av den tidens intellektuella lockades Zweig snart att skaffa egna intryck av samhällsexperimentet i det unga Sovjetunionen. Han reste dit 1928, lämpligt nog som gäst under hundraårsminnet av Tolstojs födelse. Han råkade flera entusiastiska personer som stolt berättade om landets utveckling. På tåget till Jasnaja Poljana mötte bland andra Anatolij Lunatjarskij, som uppriktigt tog till orda om det ryska folkets iver: ”Det är fel att kalla oss ryssar tålmodiga. Vi är tålmodiga med våra kroppar och även med våra själar. Men i vårt tänkande är vi otåligare än något annat folk, vi vill genast veta alla sanningar, själva Sanningen.” Den upplyste folkkommissarien formulerar här en intressant reflexion. Zweigs besök gjorde starkt intryck, och det medförde också en nära vänskap med Maxim Gorkij. Inför själva sovjetutopin ställde sig författaren däremot reserverad, och han skulle tids nog förstå innebörden av Stalins politik.

Andra faror kom snart att visa sig. Före sitt Rysslandsbesök kunde Zweig på plats i Italien bevittna tydliga tecken på fascismens framväxt och även få en föraning om den tragedi som skulle drabba hans hemland och Tyskland. På nära håll hörde han vid denna tid talas om Hitler och de underjordiska manövrar som hölls i Bayern. Som bekant tillmättes den militanta rörelsen dock inte någon egentlig betydelse förrän långt senare; i tyska ögon, skriver författaren, ansågs det omöjligt att en obildad person kunde nå verkligt politiskt inflytande. Själv sökte Zweig hålla sig bortom skeendet i möjligaste mån. Han kände sig tidvis trygg fastän han från sin bostad kunnat se uthungrade flyktningar fly över Salzburgerbergen eller längs gränsfloden. Känslan av säkerhet höll i sig så sent som 1933 och 1934, som för så många andra.

Kort senare öppnades dock ögonen på allvar, ständigt påminda om att Hitler bodde på det berg som gick att se från författarens bostad. Zweig såg trafiken längs floden. Unga män tog sig nattetid över gränsen för att få militär utbildning i Tyskland. Hotfulla agitatorer dök upp litet varstans. Boken rymmer sedan en fyllig beskrivning av det förlopp som skulle leda till att Österrike förlorade sin självständighet. Så plötsligt tycks någonting ske med texten. Tonfallet förändras, och en oförsonlig vrede stiger upp. Läsaren anar att författaren nu har nått en gräns och att den hänger samman med vad han länge befarat: Hitlers inmarsch i Wien. Beskrivningen av denna framfart andas ett raseri som saknar motstycke i den övriga texten, som om en främmande röst tagit författarens plats. Formuleringarna spänns till det yttersta, som för att skydda ett beslut. Vreden tycks bära prosan. Läsaren grips själv av den styrka som strömmar ur dessa rader, av detta rop inifrån ett nu påtagligt utanförskap.

Det skrivande nuet – kriget, förföljelsen, förintelsen – rycker sålunda närmare under framställningens gång, först som en skugga, en ond aning, sedan alltmer påtagligt. I takt därmed formar sig minnesboken till ett försvar för mänskliga rättigheter och fred, och läsaren påminns om hur intensivt Zweig sökte verka för Europas kulturella enande. Rösten är särskilt tydlig när författaren slutligen skildrar hur han tvingades leva som statslös, huvudsakligen i England. Vistelsen i London präglades av rädslan för vad som snart skulle följa, även om författaren också hann återse sin vän Sigmund Freud, som själv levde i brittisk exil. Zweig tecknar ett varmt porträtt av den då 83-årige Freud, som han beundrade mycket. Hans eget förhållande till psykoanalysen omnämns däremot inte i samband med dessa möten.

Ungefär där avklingar denna välskrivna självbiografi, som bärs fram av detaljskarpa och fylliga minnesbilder. Många av hågkomsterna präglas av klarsyn och överblick. Trots ett omgivande mörker görs också rum för lustiga episoder, där författarens humoristiska ådra får utlopp. En varm självironi tar ibland plats i texten. Överlag pulserar språket fritt, med doftrika associationer och ärliga bekännelser. Det klingar vackert, även om lusten att förstärka och brodera ut ges företräde ibland. Vissa avsnitt har en kåserande ton som skär sig något mot framställningen i övrigt, säkert därför att nedteckningarna tillkom under en relativt lång period.

Uppenbart är också att författaren drogs till det rena och upphöjda. Bildning stod högt i kurs. Samtidigt kunde vördnaden inför betydande personer stegra sig dramatiskt, som när han genom en äldre kvinnlig granne – dotter till Goethes husläkare – tycker sig stå ”i den heliga skuggan av Goethes livsvärld”. Han talar om ”Goethes heliga blick”. Ännu en handfull berömdheter, som Zweig i en eller annan mening kom i beröring med, omnämns med nästan skräckfylld vördnad. Denna attityd kan nog inte bottna enbart i dåtidens dyrkan av Goethe. En närmast distanslös beundran av de stora mästarna kom också till uttryck genom att Zweig till sin betydande samling av autografer, skisser, handskrifter och annat kärleksfullt lade beslag på sådant som en lock av Beethovens hår eller kompositörens sista tvättnota. Denna samlariver kan vara svår att föreställa sig för dagens läsare. Kanske ska författarens dyrkan förstås i ett vidare perspektiv, utifrån hans uttalade syfte att med föremålets hjälp söka fånga och förmedla det avgörande kreativa ögonblicket hos en stor konstnär.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker verksam i Örebro.