Polsk Marialyrik

Det är inte ofta som det i Sverige numera skrivs litteraturvetenskapliga doktorsavhandlingar som tar upp religiösa teman. En sådan avhandling försvarades emellertid nyligen (i december 2011) vid Uppsala universitet. Den var skriven i ämnet polska av litteraturvetaren Marousia Ludwika Korolczyk och fokuserade fem exempel på den så kallade Marialyriken i polsk poesi. Marialyriken har en mycket rik tradition i det katolska Polen där Mariakulten är mycket stark. Denna lyrik omfattar dels de dikter som explicit har Jungfru Maria som tema, dels de dikter som tolkas som att de handlar om Jungfru Maria och tills sist även de i vilka Mariatemat framträder enbart fragmentariskt eller antyds. Korolczyk analyserar i sin avhandling fem Mariadikter skrivna av fem polska kända diktare (J. Przybos, J. Liebert, T. Czyzewski, M. Pawlikowska- Jasnorzewska och J. Czechowicz) valda att representera ett brett spektrum av olika poetiska skolor som framträtt i Polen under mellankrigstiden. Detta val motiveras med avhandlingens syfte vilket är att visa att mellankrigstidens högmodernistiska poesi i Polen, i synnerhet den tidens Marialyrik inspirerades av den medeltida religiösa lyrikens poetik. Enligt författaren ville de polska modernistiska poeterna bryta med de i Polen sedan renässansen dominerande poetiska konventionerna, och i sitt sökande efter nya estetiska mönster fann de en inspirationskälla i det medeltida poetiska formella språket, modellerat efter liturgisk poesi. I denna kunde de finna en annorlunda metrisk stuktur och rimorganisation samt stringens, precision, funktionalitet och maximal kondensation av budskap – något de eftersträvade.

I avhandlingen analyserar författaren hur detta realiserades i konkreta dikter. Korolczyk förankrar sina analysmetoder i traditionen av så kallade ”intertextuella” studier. Dessa kan förenklat sägas handla om att beskriva på vilket sätt det givna verket använder sig av andra texter för att formulera det egna innehållet. Utifrån denna teoretiska premiss utformar Korolczyk sin analytiska metod. I varje dikt försöker hon identifiera de medeltida poetiska former som poeten har använt och transformerat i sin egen moderna poetiska modell. De medeltida former hon huvudsakligen tar upp är hymn och litania. Hon refererar till religiösa hymner (med den polska hymnen ”Gudsföderskan” som främsta exempel), litanior (huvudsakligen den Lauretanska Litanian) samt ett antal medeltida liturgiska förböner som används i gudstjänster (Kyrie eleison). Dessa analyseras och presenteras strukturellt, metriskt, kompositionsmässigt och semantiskt och utgör det jämförande materialet för en intertextuell analys av var och en av de fem Mariadikterna.

I avhandlingens slutkapitel argumenterar författaren också för att alla fem diktarna direkt eller indirekt använde ikonens formspråk för att ge språkliga ramar åt dikternas Mariagestalt. Ikonens formspråk kan nämligen ses som ett materialiserat dogmatiskt formspråk – den visuella, materiella motsvarigheten till det medeltida liturgiska formspråket. Med hänvisning till forskaren Per-Arne Bodin skriver Korolczyk att medeltida hymner kan ses som ikoner i ord. Det gemensamma för båda är den icke-deskriptiva, icke-narrativa, stringenta, kondenserade formen och den icke-dekorativa, icke-emotionella, funktionella, objektiverade gestaltningen.

En viktig utgångspunkt för Korolczyks analys är en tes formulerad med stöd hos flera polska litteraturkritiker om att det sedan medeltiden finns två huvudsakliga polariserande tendenser i den polska Marialyriken: en dogmatisk och en apokryfisk. Den dogmatiska kategorin står för den rigoröst ordnade kompositionen, det kondenserade poetiska språket, ordets sparsamhet och frånvaro av narrativa, dekorativa, emotionella och subjektiva drag.

Den apokryfiska kategorin har däremot personlig och emotionell karaktär och flyr det monumentala till förmån för det vardagliga, detaljrika och narrativa. Korolczyk påpekar att båda modellerna har behållit sin vitalitet in i modern tid och de går att återfinna i modern polsk poesi. I avhandlingen fokuserar hon dock nästan helt och hållet den dogmatiska kategorin som hon ser som en förnyelsekälla för polsk modern poesi under mellankrigstiden. När Korolczyk analyserar de fem dikterna som står i avhandlingens centrum söker hon i varje enskilt fall efter manifestationer för det dogmatiska formspråket och undersöker hur det transformeras. Detta analyseras med en stor noggrannhet på olika nivåer av det poetiska uttrycket – i metrik, rytm, frasering, rim, syntax, stilistik och semantik.

Författaren strävar efter att identifiera de poetiska strategier som respektive poet använder för att anknyta till det dogmatiska formspråket och söker avtäcka deras medeltida, liturgiska motsvarigheter (hymn, litania etc). Korolczyk argumenterar för att de fem diktarna har sina egna innovativa sätt att relatera sig till den medeltida liturgiska poetiken, men det gemensamma för dem är att de alla på ett eller annat vis närmar sig det dogmatiska medeltida liturgiska formspråket och omformar det för att skapa nya estetiska normer.

Hennes analys stöder denna argumentation väl. Den som läser de fem analyserade dikterna kan dock ändå inte undgå att notera att Korolczyks analys förbigår en del viktiga drag i denna poesi. För det första, genom sitt absoluta fokus på det dogmatiska språket marginaliserar Korolczyk den flitiga användningen av den medeltida apokryfiska traditionen i denna poesi, trots att den framträder mycket klart i de dikter hon studerar. För det andra, i sin analys av hur de modernistiska poeterna använder den medeltida traditionen missar hon att peka på det viktiga faktum att de alla (delvis med undantag av Liebert) leker med denna tradition, utmanar den, ibland även ironiserar över den (t.ex. Czechowicz) och ofta lösriver den från den religiösa kontext som den ursprungligen var knuten till. I stället tenderar Korolczyk i sina uttolkningar att binda tillbaka det av moderna poeter använda medeltida formspråket till deras forna religiösa kontext och riskerar därmed att tolka in för mycket av religiöst innehåll i dikterna. Avhandlingens slutsatser om det dogmatiska språkets betydelse för skapandet av den nya estetiken är grundade i avhandlingen, men bilden av hur mellankrigstidens poesi förhöll sig till den medeltida traditionen lämnar en hel del övrigt att önska. Den skulle kunna göras fylligare med stöd i de dikter som analyseras i avhandlingen.

Trots dessa brister är Korolczyks avhandling intressant och värd att läsa. Den är välskriven, och innehåller en del sofistikerade, omsorgsfulla analyser och en rad intressanta slutsatser. Författaren imponerar med sin beläsenhet i Bibel och liturgiska texter samt för sitt mod att som ung forskare våga lämna de upptrampade stigarna och formulera djärva teser. Sist men inte minst förtjänar Korolczyk en eloge för allt översättningsarbete hon gjorde i samband med avhandlingen. Då boken är skriven på svenska innehåller den översättningar från polska till svenska av de fem analyserade dikterna samt översättningar av mängder av citat ur de polska litteraturvetarnas verk. Genom att göra dessa texter tillgängliga för de svenska läsarna blir Korolczyk en kulturtranslator mellan Sverige och Polen.

Barbara Törnquist-Plewa är professor i Öst- och Centraleuropakunskap vid slaviska institutionen vid Lunds universitet.