Ett försvar för livet

Det icke förhandlingsbara: en debattbok mot dödshjälp är ett inlägg i diskussionen om dödshjälp/eutanasi – en diskussion som fått flera riksdagsledamöter och etiker att ta ställning mot eutanasi. Boken består av ett antal essäer och intervjuer med politiker, läkare, filosofer, etiker, imamer, författare och personer verksamma inom handikapprörelsen som alla ivrigt argumenterar mot eutanasi/dödshjälp.

De olika författarna får tillfälle att gå på djupet med vad de anser om ämnet, och läsaren får möjlighet att ta till sig hela den kunskapsmassa som artiklarna utgår från. Texterna varierar mellan intervjuer, korta inlägg och mer djupgående akademiska analyser av ämnet.

Bokens titel får sin förklaring i Bengt Lindquists essä med rubriken ”Det icke förhandlingsbara”, en analys av hur fenomenet dödshjälp/eutanasi förhåller sig till de mänskliga rättigheterna. FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna utformades 1948 efter de ofattbara grymheter som drabbade miljontals civila under andra världskriget: förintelsen, medicinska experiment, atombomberna över Japan, förföljelser av oliktänkande i Sovjetunionen etc. Lindquist framhäver att mänskliga rättigheter innebär att ”alla skall ha rätt till liv, alla har lika värde, och ingen har rätt till att ta en annans liv”, särskilt ingen läkare, då läkarna skall skydda mänskligt liv, som det fastslogs i den moderna Hippokratiska eden (ur Genèvedeklarationen 1948). De mänskliga rättigheterna fastslår att landets styre skall söka förverkliga ett gott liv för alla, och att FN skall övervaka att de olika länderna förverkligar de mänskliga rättigheterna. Detta kan inte kompromissas bort.

I en annan essä i boken tar Sture Gustafson fram olika definitioner på dödshjälp/eutanasi och beskriver hur ord och definitioner kan manipuleras. Man använder till exempel termer som ”självvalt livsslut”, om man önskar att befolkningen ska inta en positiv inställning till dödshjälp.

En genomgående problematik i boken, anser jag, är att det finns en diskrepans författarna emellan om hur eutanasi egentligen skall definieras. Ett ingående arbete gjordes 2003 i EAPC, European Association of Palliative Care, när läkare, etiker och sociologer tillsammans arbetade fram en definition på eutanasi: ”A doctor intentionally killing a person by administration of drugs, at that person’s volontary and competent request.” Läkarassisterat självmord definieras som: ”A doctor intentionally helping a person to commit suicide by providing drugs for self-administration, at that person’s voluntary and competent request.” Man tog helt avstånd från att använda ord som passiv dödshjälp/eutanasi som ses som ”withholding futile treatment”. Detta innebär i praktiken att termen dödshjälp inte handlar om att undanhålla behandling som inte förväntas kunna vara till någon nytta. Även att avsluta en behandling, som inte kan återställa patienten, anses av EAPC:s etikgrupp som något som inte har att göra med eutanasi/dödshjälp, exempelvis att avsluta respiratorbehandling eller dialys på en döende patient. Sture Gustafsons artikel innehåller också en beskrivning av ”terminal sedering”, där det understryks, att avsikten, behandlingsmetoden och resultatet skiljer terminal sedering från eutanasi. Med terminal sedering förstås en behandlingsmetod, där man ger lugnande medel, så att en patient nätt och jämt hålls vaken under kortare tid i samband med viss medicinsk intervention.1 EAPC:s dokument har översatts till 15 språk och offentliggjorts i tidskriften Palliative Medicine 2003. Det är viktigt att skapa stringens och tydlighet, så att inte en rad olika definitioner används för att göra det än svårare att tala om dessa problem.

Ett annat kapitel i boken, även det skrivet av Sture Gustafson, framhäver ingående, att ordet ”barmhärtighet” när man talar om barmhärtighetsmord är ett oklart begrepp som kan vara vilseledande och därför bör undvikas. Termen ”hopplös”, som har använts, är också en dålig term, när det handlar om en sjukdom som inte kan botas. Inom palliativ vård talar man, enligt WHO:s definition av palliativ vård, i stället om ”obotlig” sjukdom med kort återstående förväntad överlevnad, och detta för att det skall stå klart att denna särskilda vård inte behöver användas för andra än för dem som har en sådan kort tid kvar att leva.

Hur den palliativa vården kan utformas för att just bli ett alternativ till eutanasi/dödshjälp beskriver Mikaela Luthman mycket inkännande i sitt bidrag och hon belyser frågan med flera bra exempel.

Wilhelm Ekensteens reflektioner över assistanslagen, som nu ger funktionshindrade möjlighet att ta del av det vanliga livet, är mycket värdefulla, då han understryker vilken oro det väcker, när politiker värderar livet i kronor och ören och glömmer bort att de är ansvariga för att alla skall få ett så bra liv som möjligt.

Erwin Bischofberger ger i sitt utförliga inlägg om autonomi etiska redskap för arbetet i livets slutskede, ett mycket viktigt bidrag för läkare och vårdpersonal.

Glenn Haegerstams kapitel nagelfar det sluttande planet på ett ingående sätt och belyser den fara som uppstår då samhället ändrar sin syn på människans värdighet. Han granskar erfarenheter från Holland, där läkare från början endast kunde förkorta livet på svårt sjuka patienter, som endast hade kort tid kvar att leva, men där det har blivit just en sådan glidning, så att samhället inte drar läkare inför rätta om de förkortar livet på deprimerade gamla, som är trötta på tillvaron och inte vill ligga sina anhöriga till last.

Detta är en värdefull bok, som skulle kunna läsas i studiecirklar, på vårdutbildningar, av politiker och i undervisning i medicinsk etik för juridik-, filosofi-, etik- och läkarstuderande. Läkare bör av boken kunna få hjälp att reflektera över sin roll som skyddare av läkar–patient-relationen så att de kan lindra lidande i svåra situationer. Läkare får inte låta sig manipuleras eller indoktrineras utan måste förstå sin roll som den empatiske läkaren och inte förledas att bli instrument för samhället och spara pengar, som fallet blev under det tredje riket.2 Alla professioner behöver insyn i detta svåra område, för att kunna handla till patientens bästa.

Viktigast för att undvika att dödshjälp/eutanasi legaliseras i Sverige är, att den palliativa medicinen får status som medicinsk specialitet med forskning och utvecklingsmöjligheter, vidare att alla läkare undervisas i palliativ medicin och att specialiserade palliativa team och hospice skapas i hela landet. Detta har när allt kommer omkring visat sig vara både billigare och bättre.3

Noter

1 Materstvedt, Clark, Ellershaw, Förde, Müller-Busch, Porta Sales, Boeck Gravgaard: ”Euthanasia and Physician-assisted Suicide: a view from an Ethics Task Force” i Palliative Medicine, april 2003.

2 Ebbinghaus, A., Dörner, K.: Vernichten und Heilen. Der Nürnberger Ärzteprozess und seine Folgen. Aufbau Taschenbuch Verlag, Berlin. 2002.

3 WHO Palliative Care Project i Barcelona, Cataluna. 15 years evaluation.