Indiens utmaning för kyrkan

Jules Monchanin (1895–1957), Henri le Saux – också kallad Abhishiktananda – (1910–1973) och Bede Griffiths (1906–1993) hade det gemensamt att de som katolska präster från Frankrike respektive England begav sig till Indien för att där söka finna vägar för hur kristendomen kunde anknyta till de hinduiska andliga traditionerna. De var pionjärer och gränsöverskridare var och en på sitt sätt. Jules Monchanin, en intellektuell sekularpräst från Lyon, var först på plats i Indien 1939. Så småningom, när han fick sällskap av Henri le Saux, en benediktin från Bretagne, grundade han tillsammans med denne ett ashram i Tamil Nadu kallat Shantivanam, ”fridslunden”, en plats där kristen och hinduisk tradition skulle kunna mötas genom bön och kontemplation. Även Bede Griffiths var senare verksam vid detta ashram från 1960-talet och framåt.

Redan tidigare har några svenskar haft kontakt med dessa pionjärer och skrivit om dem. Dagny Arbman (död 1997) brevväxlade med Jules Monchanin på 1950-talet och publicerade ett par artiklar om honom i Signums föregångare Credo (se Signum nr 8/1995). Uppmanad av Bede Griffiths skrev Sten Rodhe senare en biografi på engelska över Monchanin som publicerades 1993 (se Signum nr 5/1994). Rodhe har även skrivit en bok på svenska om Griffiths (Bede Griffiths – En pionjär i nutida religionsdialog, 2002). Av de tre pionjärerna är Griffiths utan tvivel den mest kände internationellt. Han publicerade en rad böcker (varav en är översatt till svenska: Äktenskapet mellan öst och väst, 1986). På sina resor runtom i världen besökte han även Sverige 1984.

I bokförlaget Artos serie ”Banbrytare” har nu Johannes Sandgren, svensk Taizébroder, sedan många år tillbaka bosatt i Bangladesh, skrivit en samlad presentation inte bara av de tre nämnda personerna utan också tillagt en fjärde, som ingick i gruppen även om han höll sig lite i utkanten, nämligen François Mahieu, även kallad Francis Acharya (1912–2002). Mig veterligen har inget tidigare publicerats på svenska om denne trappist från klostret Scourmont i Belgien. Avsnittet om Mahieu kan därför betraktas som Sandgrens unika bidrag.

François Mahieu, som var född inom affärsvärlden, blev framgångsrik fabrikschef och till god ekonomisk, praktisk nytta i de kloster han kom att vistas i. Även han hade en dragning till Indien och lyckades med sin driftighet ordna så att han kom dit. I början samarbetade han med såväl le Saux som Griffiths. Mahieu fick emellertid en egen intresseinriktning, eller snarare ”passion” enligt Sandgren, nämligen den syriska riten som han fick kontakt med via en katolsk biskop av syro-malankarisk rit. I klostret Kurisumala ”korshöjden” i Kerala, som han grundade tillsammans med Griffiths, fick han möjlighet att utveckla sitt stora intresse för den syriska riten. Dessa liturgiska texter hade delvis förstörts tidigare i historien och Mahieu gjorde en riktig forskningsinsats för att återställa det syriska klosterlivets rika liturgiska arv.

I förordet sägs att bokens syfte är att lyfta fram den andliga och intellektuella utmaning som Indien utgör för kyrkan samt skildra hur de fyra stora kristna pionjärerna i vår egen tid har svarat på den. Boken har tre kapitel. I ett inledande kapitel fokuserar författaren några grunddrag i den hinduiska traditionen, till exempel advaita ”icke-tvåfaldighet”, ”Gud är en, allena och utan någon annan”, något som upptog le Saux andliga sökande under ett helt liv. Kapitlet innehåller även en kort sammanfattning av den kristna missionens möte med Indien och en presentation av några av dess centrala gestalter.

Kapitel två kallar författaren för en ”biografisk skiss” av de fyra pionjärerna, vars liv och kamp läsaren får följa. Jag skulle nog påstå att det är mer än en skiss, eftersom personernas originalitet, karaktärsdrag och olika inriktning i den indiska kontexten framträder så tydligt och dessutom ger en spännande läsupplevelse. Detta är huvudkapitlet, vilket också bokens titel anger, eftersom den bara består av de fyra personernas namn.

I det tredje kapitlet förs en sammanfattande diskussion om pionjärernas olika svar på den indiska utmaningen. Boken är dessutom försedd med ett vackert efterord som man skulle kunna kalla en meditativ sammanfattning. Till bokens förtjänster hör också ett appendix med en kort redogörelse över den syriska kyrkan i Indien samt två förklarande listor, den ena med indiska termer och namn och den andra med grekiska och latinska termer.

Som författaren påpekar i förordet är det omöjligt att ge en uttömmande redogörelse över ämnen som rör hinduism och kristen mystik. Det visar sig också i det inledande avsnittet om vissa ingredienser i den hinduiska traditionen, där framställningen på det begränsade utrymmet blir en sorts blandning av religionshistoria och författarens egna reflektioner. Även det tredje kapitlet med sammanfattande slutsatser blir lite ”pratigt” på grund av att Sandgrens egna tankar och värdering blandas in i redogörelsen över pionjärernas slutsatser.

Ett störande drag är de jämförelser i lätt raljerande stil som görs mellan den hinduiska rika traditionen och dagens andliga sökande i Västerlandet. Gång på gång får man läsa korta utsagor om ”Västerlandets ofta urvattnade spiritualitet”, ”den slappa relativism som i dag frodas i Västerlandet” etc. I ett och samma andetag avfärdas så olika traditioner som sufism, zen och new age, det vill säga om dessa utövas i Västerlandet. Varför dra in dessa haltande jämförelser i en bok som handlar om fyra katolska prästers möte med Indien under förra seklet?

En ytterligare kritisk anmärkning gäller en detalj – kanske ett korrekturfel. Religionernas världsparlament i Chicago hölls inte 1899, som det står på sidan 38, utan 1893. (100-årsjubileet firades 1993 med ett stort möte i Chicago.)

Diskussionerna i det avslutande kapitlet är värdefulla därför att de tar upp skillnaderna mellan kristendom och hinduism såsom pionjärerna erfor dem. En av dessa skillnader är givetvis inkarnationen och att de framträdande historiska aspekterna i den kristna tron lätt försvinner i synkretistiska sammanhang med rötter i hinduismen. Jesus Kristus föddes här i tiden av jungfru Maria.

Jules Monchanin och Henri le Saux tillägnade sitt ashram Satcitananda, den heliga Treenigheten; Fadern – sat, vara; Sonen – cit, kunskap; Anden – ananda, salighet. Namnvalet var antagligen påverkat särskilt av Monchanins djupa meditationer över Treenigheten. ”[Treenigheten] är kristendomens och Västerlandets advaita bortom Österlandets”, sammanfattar Sandgren (s. 164). Och vidare ur efterordet: ”För att ta upp denna österländska utmaning och förvandla den från hot om upplösning till ett löfte om befrielse finns det bara en väg för kyrkan, tydligt angiven av de pionjärer vi har studerat här. Den består i att återupptäcka och fördjupa Treenighetens, inkarnationens och personens mysterium. Detta är ett glädjebud om ljus, liv och gemenskap för hela mänskligheten. Kyrkan är detta – den behöver inte stöttas upp av tunga institutioner och invecklade förklaringar om sin egen betydelse” (s. 174).

I avslutningen resonerar författaren om att ett fördjupat möte mellan kristendomen och advaita i pionjärernas fotspår skulle få betydelse på många sätt. Han nämner tre områden där det skulle få inflytande. Ett första är kyrkans samlevnad med ett samhälle som inspireras från andra källor än den kristna tron och ibland är öppet religionsfientligt. Den ekumeniska dialogen mellan kristna samfund är ett annat område och slutligen tror författaren att mötet mellan kristendom och advaita också skulle få inflytande på dialogen med islam. Dessa antydningar är intressanta och kunde kanske utvecklas mer i en annan bok.

Pionjärer får sällan skörda frukten av sina ansträngningar. Detta gällde också delvis de fyra huvudpersonerna i boken. Men vad de påbörjade har fortsatt. Efter le Saux’ död bildades Abhishiktananda Society varigenom hans tankegångar och budskap fick spridning runtom i världen. Shantivanam existerar fortfarande. Genom Griffiths försorg blev ashramet benediktinskt, inordnat i Camaldolensorden 1982. Därigenom fick det också kanonisk status. Även Kurisumala, som leddes av Mahieu, integrerades i ett större sammanhang. Det upptogs 1998 som ett fristående kloster i Cisterciensorden. Pionjärernas insatser fick också en fortsättning genom Monastic Interreligious Dialogue, som grundades av benediktiner 1978 och vars inriktning är den religiösa erfarenhetens dialog.

De fyra pionjärerna är nu alla döda, men deras djärva initiativ ligger förhållandevis nära i tiden. Fortfarande finns människor i livet som kan berätta om hur de inspirerats av Monchanin, le Saux, Griffiths och Mahieu, i sina personliga möten med dem eller genom deras skrifter. Tack vare Sandgrens bok kan nu också svenska läsare få veta lite mer om dessa gränsöverskridare.

De var alla starka personligheter, mycket olika varandra och på ett sätt ensamvargar, fastän de åtminstone periodvis i olika kombinationer strävade tillsammans med kommunitetsliv. I efterordet ges målande beskrivningar av vars och ens karaktär:

”Le Saux tog upp Indiens utmaning med samma djärvhet och kraft som hans förfäder hade visat i kampen med havet utanför Bretagnes kust. Monchanin, en stor musikälskare, avvaktade och betraktade; han lyssnade efter Indiens toner. Hans lott blev en stor ensamhet, som så ofta för visionärer. Griffiths drog människor till sig och sökte i samma riktning som det kristna tänkandet tog, alltid två steg i förväg, orubbligt engelsk och europeisk och bara desto mer universell för sin fasta förankrings skull. […] Mahieu var på flera vis annorlunda. Hans livsverk består inte främst i tankar eller insikter, utan i handling. […] Han skrev inte ned några filosofiska och andliga reflektioner utan översatte och korrigerade liturgin. Mahieu representerar på ett sätt etappen efter vägröjandet – han grundade ett stabilt brödraskap som fortsätter, kanske i århundraden, att sjunga Treenighetens lov och att söka gudsrikets fullkomlighet” (s. 171 f.).

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap och tidigare verksam vid Sveriges Kristna Råd.