Ett gränslöst konstnärskap

”En sak slår mig hos Elisabet Hermodsson. Det är den självklara vandringen mellan olika tekniker och uttryckssätt.” Så inleder Thomas Milroth sin bok om en av Sveriges mest mångsidiga konstnärer.

Med de orden anslår han också tonen för hela boken. De flesta monografier av det här slaget läggs upp kronologiskt och fokuserar konstnärens utveckling. Milroths bok lägger i stället tyngdpunkten på Hermodssons förhållande till olika trender och kulturyttringar, en berättarteknik som ändå tydliggör en speciell kronologisk aspekt nämligen den att Hermodsson ofta var en föregångare i den estetiska utvecklingen och en frontkämpe i den kulturella debatten. Milroths text är ganska abstrakt. Det är ofta en konsthistorisk analys snarare än det berättande som är vanligt i monografigenren. För den som inte är insatt i 1900-talets konsthistoria kan vissa avsnitt vara ganska svårtillgängliga. Och det är helt i linje med det konstnärskap han berättar om. Hermodsson har visserligen skapat de enkla, konkreta visorna om Disa Nilsson, men hon är för det mesta inte lättillgänglig varken som författare eller konstnär.

I bokens första kapitel, ”Ords-strömmen”, analyseras hur Hermodsson, i sin debutbok Diktting, syftar till att upphäva gränserna mellan text och bild. Milroths val av illustrationer är insiktsfullt och ger exempel både på hur ord och pennstreck myllrar tillsammans i Alla är vi bröder, hur elegant ett Ingenting kan formuleras och hur ordet Tig kan fås att explodera. I detta avsnitt är det framför allt konsthistorikern Milroth som för ordet. Referenserna till olika konstriktningar och grupper är många och lärda och knyts på olika sätt till Hermodssons ambitioner. Han betonar hennes pionjärroll i den genre man kallar konkret lyrik – hon börjar sitt arbete med bilddikter ungefär samtidigt som den mera kända Cobra-gruppen – men också hur hon går vidare och fördjupar förståelsen av den konkreta poesin i en riktning som hon så småningom kommer att reflektera över i tankar om konsten som rit.

Milroth ger på sin lite torra prosa en fascinerande inblick i förarbetet till och genomförandet av de två konferenser på temat ”Konst som rit”, som Hermodsson tog initiativet till i samband med ärkebiskopssätets 800-årsjubileum. Det kom att handla mycket om hur konsten, eller snarare skapandet i dess allra bredaste betydelse, skulle kunna fördjupa kyrkans gudstjänster och liturgi. Men Hermodssons tänkande handlar inte bara om konstens relation till trons uttryck utan om konsten som ett rituellt beteende även utanför kyrkan och den strikt religiösa verksamheten. Det handlar snarare om att konstskapandet i sig kan ske som ett uttryck för tron. Hennes bilddikter Diktting var genomsyrade av kristen tro men det var inte bara innehållet hon var ute efter utan att själva verksamheten kan vara en trosakt. Hermodsson använder ofta ordet ”besvärjelse” när hon talar om sin konstnärliga verksamhet – inte i någon magisk betydelse utan som att själva arbetet är med och skapar en verklighet. Milroth drar (förstås) paralleller till ikonmåleriet där skapandet är rituellt och frambringar en bild som samtidigt är en relation till Gud.

Den självklara vandring mellan olika uttrycksformer, som Milroth talar om, bottnar inte i ett mångsyssleri. Hermodsson har inte strävat efter att vara verksam inom olika områden utan efter att förena skenbart olika uttrycksformer till en helhet: bild och ord men också musik och tidigare även dans. Ord och toner kommer samtidigt, ur samma källa, när hon improviserar vid pianot. Hon har inte bara komponerat själv utan samarbetat med många olika kompositörer och musiker. Milroth ger en livfull beskrivning av hur hon tillsammans med Kurt Lindgren gav sig i kast med tv-mediet och skapade ett program som en recensent beskrev som ”en konstnärlig seger för hela ljudmediet”.

I Milroths bok får vi möta Hermodsson som skapare av text, bild, musik och konferenser. Vi får veta en hel del om hennes tänkande kring skapandet och hur den kulturscen ser ut där hennes arbete ägt rum. Men till skillnad från många andra böcker i genren bjuds det inte på några inblickar i hennes personliga liv, bortsett från hur hon påverkats av moderns hemstad, Wilhelmsdorf, där även hon själv tillbringat en hel del tid. Hermodsson som kulturskapare är i hög grad sin produktion. Hon har aldrig spelat ut sig själv eller sitt privatliv i marknadsföringssyfte. Hon har arrangerat seminarier och spelat en huvudroll i kulturdebatten med ett starkt engagemang, men alltid låtit innehåll och form stå i fokus. Det är alltså helt följdriktigt att det inte finns mycket av biografiskt material i monografin. Genom bildmaterialet, som genomgående är välvalt och av hög klass, får vi ändå ett möte med människan Hermodsson. Milroth konstaterar att ”hon skapar ett bildspråk, som fångar rörelsen i riten där det diffusa, obestämda spelar en viktig roll. Det ger också bilderna den obestämdhet som förvandlingar, växlande roller och ett sökande där inga tecken ligger lagda i givna betydelser” (s. 69). Mångtydigheten är på ett sätt paradoxal i relation till Hermodssons mycket tydliga ställningstaganden i moraliska, miljömässiga och politiska frågor. ”Guds krav som ett lod i människan” är ett ständigt återkommande tema i hennes diktning. Å andra sidan är mångtydigheten helt i linje med hennes vägran att godta rigida ståndpunkter och med hennes kritik av övermaga åsiktsmakares motstånd mot att ifrågasätta sina egna ställningstaganden.

Milroths perspektiv är konsthistoriskt och hans intresse är framför allt Hermodssons relation till olika strömningar och tekniker. Det innebär samtidigt en väsentlig inskränkning av hennes betydelse i det samtida kulturlivet. Hon har arbetet med uttrycksformernas enhet, men innehållet har alltid varit centralt i produktionen. I samband med boksläppet påpekade hon att hon på grund av sin polemik med Ingemar Hedenius fick ta emot en del smällar. Hermodsson är ju inte bara konstnär utan en skarp tänkare med ett djupt kristet engagemang. Kunskapsteori är ett återkommande tema och/eller underton i hennes diktning liksom i de essäsamlingar hon publicerat. Här får den en mycket blygsam plats i ett kapitel om Swedenborg, vars drömmar utgjort tema för några av hennes verk. Hon fascineras först av hans utveckling från exakt vetenskapsman till mystiker, men stöts bort av hans teknokratiskt pedantiska sortering av andevärlden, samma sorts kunskapsbyråkrati som hon kritiserar i den moderna naturvetenskapen.

Den andliga sidan av Hermodssons tänkande och verksamhet ges inte heller så stort utrymme. Personligen tycker jag det är tråkigt, dels därför att den genomsyrar hela hennes produktion men framför allt därför att den är så intressant. Milroth nämner lite antydningsvis hur hon reflekterat över den sammansatta människan och hävdat att även de negativa sidorna bör få plats i såväl rit som kyrkorum. Men Hermodsson har framför allt, som få andra, formulerat den andliga problematiken kring de omöjliga valen, där alla alternativ är fel. Redan i början av sextiotalet försökte hon aktualisera sådana frågor, så väsentliga för en levande teologi, men eftersom Hedenius tilläts sätta agendan såväl i filosofi som i teologi med sin absurda kristendomstolkning sorterades de väsentliga och seriösa frågorna ut från debatten och Hermodssons insatser blev bara gnistor i det sekulariserande mörkret.

Nåväl, varje verk måste betraktas utifrån sitt syfte och Milroths perspektiv är väl genomfört. Som läsare och betraktare får man via text och bild insikt i ett skapande där stringens inte betyder knappologiskt sorterande och där gränser är till för att klivas fram och tillbaka över. Där pennstrecken flyter så som livet flyter, ting och verkligheter förändras, dubbelexponeras och glider undan så som de verkligt svåra frågorna förblir ogripbara.

Jan-Olof Hellsten är fil.dr i pedagogik vid Uppsala universitet.