Nytt om gudsbevis

”Redaktörerna till The Blackwell Companion to Natural Theology, William Lane Craig och J.P. Moreland, gjorde en lista på de starkaste argumenten för Guds existens, tog kontakt med deras ledande företrädare och gav dem 50–100 sidor var att lägga fram sin argumentation på.” Så karaktäriseras denna nästan 700-sidiga tegelsten av en ateistisk bloggare. Det rör sig om en antologi som bjuder läsaren på en utförlig rundtur i det samtida religionsfilosofiska forskningslandskapet. Men det är inte någon avkopplande sightseeing det handlar om. ”Den sofistikerade och tekniska nivå som krävs för att arbeta sig genom samtida versioner av det kosmologiska eller teleologiska argumentet är skrämmande”, kommenterar en av artikelförfattarna delar av boken.

Antologin hör hemma inom den analytiska traditionen som under den andra halvan av 1900-talet tog en vändning från ren språkfilosofi till metafysik och därigenom öppnade dörren för något så oväntat som kristen religionsfilosofi, skriver Craig och Moreland i introduktionen. Som ett resultat av detta har den amerikanska filosofiska scenen förvandlats. Teismen är på frammarsch medan ateismen avtar. Ateisten Quentin Smith beklagar sig över att så mycket som en tredjedel av dagens filosofiprofessorer kan vara teister, av vilka de flesta är traditionella kristna.

I många av bokens texter försöker man dock inte bevisa Guds existens som sådan, utan man argumenterar för att teismen är en bättre förklaring för vissa specifika fenomen än naturalismen, som mycket grovt kan beskrivas som uppfattningen att endast naturvetenskapliga förklaringar är giltiga. Anledningen är att denna mer modesta slutsats är mindre känslig för kritik, samtidigt som naturalismen för de flesta verkar vara det enda alternativet till teismen i dag. En del argument är varianter på klassiska gudsbevis som de kosmologiska, ontologiska eller designargumenten. Men det finns i boken också relativt nya och intressanta gudsbevis som utgår från till exempel medvetandet, religiös erfarenhet eller Jesu uppståndelse. Här nedan presenteras några av dessa kanske mindre kända argument.

Argument utifrån religiös erfarenhet

Religiös erfarenhet som källa till kunskap om Guds existens började under 1900-talet diskuteras på allvar i och med att den brittiske religionsfilosofen Richard Swinburne använde det som ett led i sitt eget kumulativa argument för Guds existens (The Existence of God, 1979). Han stödde sig på den så kallade tillförlitlighetsprincipen (principle of credulity) som grovt sett säger att våra erfarenheter (inklusive religiösa erfarenheter) skall betraktas som tillförlitliga tills det finns goda skäl att betvivla dem. Många andra filosofer har följt Swinburnes grundläggande resonemang. En milstolpe i denna utveckling var William Alstons bok Perceiving God (1990).

När Swinburne först publicerade sin bok om Guds existens var den allmänna uppfattningen bland filosofer att ett argument utifrån religiös erfarenhet inte hade några som helst utsikter. Utgångsläget var därför i princip hopplöst. Den rätt roande diskussion som följde är värd att återge här. Mary Hesse, som var sympatiskt inställd till teismen, avfärdade Swinburnes argument med några få ord: ”hänvisningar till religiös erfarenhet … är varken vanliga, intellektuellt övertygande eller ens begripliga i det samtida sekulära klimatet”. Swinburnes svar: ”Att de inte skulle vara vanliga verkar helt enkelt vara falskt … Argumentet i min artikel var att hänvisningar till religiös erfarenhet borde vara intellektuellt övertygande … När det gäller påståendet att hänvisningar till religiös erfarenhet inte är begripliga kan jag bara föreslå att den som är av denna uppfattning bekantar sig med religiösa texter så att han förstår vad de betyder.”

Argumentet utifrån religiös erfarenhet hör numera till standarduppsättningen bland de gudsbevis som i dag diskuteras i religionsfilosofiska sammanhang. I The Blackwell Companion to Natural Theology är det Kai-Man Kwan, professor i filosofi vid Hong Kong Baptist University, som bygger vidare på Swinburnes argument utifrån en modifierad tillförlitlighetsprincip.

Argument utifrån Jesu uppståndelse

Gudsbevis som grundar sig på Jesu uppståndelse har också haft dåligt rykte under stora delar av 1900-talet. Exempel på personer som gett betydande bidrag till denna typ av argument är Wolfhart Pannenberg, William Lane Craig, Richard Swinburne och Gary Habermas. Artikeln i The Blackwell Companion to Natural Theology är författad av Timothy och Lydia McGrew. Anmärkningsvärt är att de båda antar att Nya testamentets texter är tillförlitliga historiska källor och tar avstånd från form- och redaktionskritik, som är viktiga delar av den historiskt kritiska metoden inom biblisk exegetik.

Om Nya testamentets texter inte är tillförlitliga historiska källor, är utsikterna för ett argument baserat på de händelser som skildras där naturligtvis obefintliga. Men Timothy och Lydia McGrew menar att motiveringen till ett sådant ställningstagande ofta är en mer eller mindre explicit naturalism. Problemet är att en sådan invändning är cirkulär. Frågan är ju just om teismen i motsats till naturalismen är sann. Om man redan från början accepterar naturalismen, följer det att man avvisar både Guds existens och tanken på en uppståndelse från de döda.

Timothy och Lydia McGrew använder sig av det så kallade bayesianska sannolikhetsteoremet, en vetenskapsteoretisk metod för att uppskatta sannolikheten att en viss hypotes är sann, för att utvärdera huruvida teismen inte är den enda rimliga förklaringen till tre omständigheter rörande uppståndelsen, nämligen kvinnornas, apostlarnas och Paulus vittnesbörd. Slutsatsen är att det utifrån ett naturalistiskt perspektiv är utomordentligt svårt att förklara dessa fakta. Man måste ta till orimliga hjälphypoteser som innefattar upprepade kollektiva hallucinationer samt att någon gömde Jesu kropp så att graven hittades tom.

Argument utifrån medvetandet

Flera av artikelförfattarna i The Blackwell Companion to Natural Theology är någon form av substansdualister; de anser alltså att det finns en mänsklig själ som är förenad med kroppen, en mycket impopulär uppfattning också bland många icke-troende filosofer. Som bakgrund kan det vara värt att veta att medvetandefilosofin (Philosophy of Mind), den del av filosofin som behandlar problemet om psykofysisk växelverkan, är det filosofiska område där det publicerats mest artiklar de senaste årtiondena. En viktig anledning till detta är att det mänskliga medvetandet helt enkelt inte tycks passa in i den vetenskapliga världsbilden.

J.P. Moreland är den främste företrädaren för argumentet utifrån medvetandet. Han ställer sig frågan ”Varifrån kommer medvetandet?” och menar att det bästa svaret är Guds skapande handling. (Detta stämmer för övrigt väl överens med den traditionella katolska läran att Gud skapar varje människosjäl enskilt då en ny människa blir till.) Det finns naturligtvis en uppsjö av alternativa förklaringar – det är ju trots allt detta som medvetandefilosofi handlar om. John Searle menar till exempel att det räcker med att fastställa korrelationer mellan det fysiska och det mentala, och att detta inte skulle vara något konstigt eller något att förvåna sig över. En annan lösning är att anta att mentala egenskaper emergerar, det vill säga spontant uppkommer, från fysiska strukturer när dessa når en viss komplexitetsgrad. En tredje möjlighet är att anta någon form av panpsykism, enligt vilken materien redan från början är behäftad med mentala egenskaper. Förenklat kan man säga att Morelands svar på dessa lösningsförsök är att relationen mellan det materiella och det mentala i samtliga fall förblir kontingent. Både korrelationshypotesen, emergens och panpsykism är teorier om hur relationen mellan mentalt och materiellt är funtad, inte om varför det finns en relation över huvud taget. Det verkar som om endast teismen kan ge ett svar på den frågan.

Naturlig teologi – ett meningslöst projekt?

Det finns flera invändningar mot naturlig teologi som sådan. Att försöka komma fram till kunskap om Guds existens och väsen frånsett uppenbarelsen, endast utgående från hur världen är beskaffad, anses av många vara omöjligt. Sådana förebråelser kommer också från kristet håll. När man har satt sig in i några argument för och emot Guds existens kan man känna att man är ute på ganska djupa farvatten – graden av spekulation är hög, resonemangen är bitvis mycket tekniska och i slutändan känner man kanske att man snarare ägnar tid åt intellektuella hårklyverier än åt att fördjupa sin och andras tro. Många anser också att den Gud som man kommer fram till på denna väg har en alltför oklar koppling till den kristna trons Gud.

Charles Taliaferro, professor i filosofi vid St. Olaf College, Minnesota, behandlar dessa och liknande invändningar mot naturlig teologi i bokens inledande uppsats. De som bedriver naturlig teologi kan utan vidare acceptera att projektet har sina begränsningar och att det kanske bara når en bit på vägen till den religiösa trons Gud. Andra personer däremot är kanske inte beredda att nöja sig med det och är ointresserade av en naturlig teologi som saknar starka kopplingar till den egna religiösa traditionen.

Slutligen måste också sägas att gränsen mellan naturlig teologi och så kallad uppenbarelseteologi inte är helt exakt. Även om man inom naturlig teologi inte kan åberopa auktoriteter som Koranen eller Bibeln, så är det fullt möjligt att utgå från religiösa erfarenheter, förmenta mirakler eller konstruera argument utifrån uppståndelsen. Om till exempel argumentet utifrån Jesu uppståndelse är sunt, kommer man faktiskt fram till kristendomens Gud.

Uppsatserna i The Blackwell Companion to Natural Theology skiftar naturligtvis i stil och form beroende på författare, men antologin har karaktären av ett standardverk. Den ger en bild av läget i dag på den analytiska gudsbevisfronten. Att andra filosofiska och teologiska traditioner inte behandlas hör till de explicita begränsningarna. Även om de flesta av uppsatserna har en klart apologetisk ton, så får man ändå intrycket av att det råder en mycket produktiv dialog mellan teistiska, ateistiska och andra religionsfilosofer. Nu väntar vi med spänning på ett svar från det ateistiska lägret med en förhoppningsvis kommande Blackwell Companion to Atheism.

Mikael Schink är jesuitskolastiker, verksam i Uppsala.