Ett land med särskild gestalt

Ryssland kan ej förstås med förnuftet, ej mätas med vanligt mått, Ryssland har sin särskilda gestalt, Ryssland kan man bara tro på.” Så skrev den ryske ämbetsmannen och 1800-talspoeten Fjodor Tjuttjev i en av sina mest kända dikter. Tanken är att Ryssland i grunden skiljer sig från det övriga Europa. Det är ett gåtfullt imperium, fyllt av motsägelser; det enda man kan göra är att tro på det fullt ut.

Många västerlänningar, som i dag besöker Ryssland, påminner sig säkert dikten – oavsett vilken del av landet man väljer. Även en så närbelägen stad som S:t Petersburg – drygt en timmes flygresa från Stockholm – rymmer en annorlunda värld som förundrar, skrämmer och griper tag. Det som mest frapperar är kanske kontrasterna mellan gammalt och nytt, mellan det sköna och det solkiga. ”Ryssarna är maximalister” lyder en lika känd som sann kliché.

Tjuttjevs diagnos verkar vara lika aktuell i dag som under tsartiden, och S:t Petersburg väcker samma lockelse nu som då. Alexander Pusjkin nedtecknade sin kärleksförklaring: ”Jag älskar dig, Peters skapelse, jag älskar din stränga harmoni, Nevas majestätiska lopp, graniten vid dess stränder, mönstret i dina gjutjärnsgaller, den genomskinliga skymningen, det månlösa skimret i dina vemodiga nätter …”

Raderna återfinns i poemet Bronsryttaren, där Pusjkin frambär sin magnifika hyllning till den nordliga huvudstaden. I passionerade strofer fångar skalden här symmetrin, floden Neva, och – speciellt – de vita nätterna. Den som vandrar under bar himmel i sommarnattens S:t Petersburg kan också känna energin från detta ljus, som tycks allra skarpast på de platser där staden andas ut dofterna av sitt förflutna. Dessa områden är rätt vidsträckta. Mycket av den gamla arkitekturen står kvar hos metropolen, som den 27 maj nästa år firar stort jubileum. Det är då 300 år sedan Peter den store grundade vad som kom att bli Rysslands huvudstad, kring ett Nevadelta som just dessförinnan tillhört svenskarna. Avspärrade zoner visar nu på omfattande förberedelser i centrala områden.

Att S:t Petersburg länge varit ett kulturellt centrum märks på flera håll i staden. Som besökare hinner man bara få en aning om de historiska skatter som ryms i kyrkor, katedraler och andra byggnadsverk. Sevärdheterna tar lång tid att beta av – Vinterpalatset, Isakskatedralen, det vidsträckta slottet i Tsarskoje selo, Sjökrigshistoriska museet med sina brokiga vapenslag och kartor över militära triumfer och mycket mera.

Kyrkornas S:t Petersburg

Mest påtagligt närvarande är kanske Kazankatedralen, som ligger i stadens hjärta längs Nevskij Prospekt. Mitt på den klassiska paradgatan fungerar den som en oas, en tillflykt för ortodoxt troende. Byggnaden uppfördes 1801–11, med Peterskyrkan i Rom som modell. Flertalet kyrkor var stängda under sovjettiden, men Kazankatedralen var inte stängd utan fungerade som ateistiskt museum. Nu har den blomstrat upp igen. Att den fyller ett behov är uppenbart. Hit strömmar människor i alla åldrar. Var och en tänder sina ljus, kysser ikonen och gör korstecknet, drar sig sedan längre in i katedralen, gör korstecknet flera gånger på nytt, försänker sig i tillbedjan, står länge och deltar i ritualen. Unga kvinnor kommer med barn i ena handen, shoppingkasse i den andra, men stressen har fallit bort från deras ansikten. De andas nu tillit, stärkta av den andliga närvaron och den rofyllda monotonin i prästens stämma. Även ensamma män träder in i katedralen, officerarna går plötsligt med långsamma steg. Allra längst fram syns gummor i sjalar. Det är svårt att gissa hur många utlänningar som tar sig hit, troligen inte så många. Några bänkar finns inte, de ortodoxa står. Ibland, som under påsken, drar gudstjänsten ut på tiden, uppemot fyra timmar. Det är inte bara liturgin som är främmande för västerlänningar.

Å sin sida hävdar ryssarna ofta att protestanter och katoliker har gjort religionen lätt för sig. Många menar att kristendomen i väst inskränkts till enkla moralregler, kombinerade med vad som uppfattas som en känslosam etik. Kanske går den kritiken att förstå. Mer problematisk är inställningen att besökare från väst inte förstår sig på den ryska bildkonsten. Attityden går igen hos en biljettkontrollant vid Kyrkan på Blodet, uppförd på platsen där tsar Alexander II mördades av ryska terrorister. Kvinnan ogillar entrébiljetten – som bara gäller för ryska besökare – och säger att utlänningar ändå inte kan tillgodogöra sig kyrkans konst. Sådana bemötanden kan förvåna utländska besökare som söker dialog och öppningar mot den ryska fromheten. Kanske går det ändå att förstå kvinnan. Dag efter dag måste hon ha sett kamerarustade turister jaga fram i jakt på bilder, kanske också förströelse. Det är ju heller inte länge sedan det var förbjudet för ryssar att umgås med utländska medborgare.

Författarnas S:t Petersburg

En mer öppen entré ligger som regel framför författarmuseerna. De är många. S:t Petersburg var en litterär magnet, där diktare och konstnärer flockades. Flera platser är så omskrivna att de bildar litteraturhistoriska referensknutar. Till de största Petersburgsförfattarna hör Dostojevskij, vars museum – fyllt av ikoner, familjefotografier, kartor, handskrifter, skuldebrev, en miniatyrroulett och mycket annat – ligger intill den bostad där han levde under sina sista två år. Att bostaden är rymlig beror kanske på att författaren under sina sista levnadsår, men bara då, hade dräglig ekonomi.

Man fylls av särskild respekt när man står på tröskeln till arbetsrummet och ser den divan där han avled. Över det breda skrivbordet ligger manuset till Bröderna Karamazov. Trots sina tusen sidor är romanen oavslutad, Dostojevskij skrev på den samma dag som han gick bort.

Denna bostad är väl värd ett besök. Besöket kan kompletteras med en bussguidetur till de tjugotalet adresser där författaren bodde, men man hittar även en del av adresserna om man går till fots. Samtidigt rymmer stråk efter stråk fortfarande en puls som leder in i hans romaner, många av karaktärerna hade ärenden i dessa kvarter. De stora hyreskasernerna (någon har sagt att vissa av dem kunde hysa 4 000 personer), de spruckna gatustenarna, broarna över Fontanka, valven in mot de skuggiga bakgårdarna – allt detta sätter fantasin i rörelse.

Litet luftigare känns Nabokovmuseet, som håller på att växa fram i den stora våningen på Bolsjaja Morskaja där författaren växte upp efter sekelskiftet – för att sedan emigrera omedelbart efter revolutionen. Något håller på att födas i dessa stora rum, som försetts med bekanta romaner och olika sorters bildkonst. Särskilt tilltalar den textilkonst som anknyter till Nabokovs produktion; man påminns här om hans intresse för fjärilar. Bostaden och kvarteren omkring återkommer i flera av hans romaner, där miljön gärna framkallar nostalgiska hågkomster, ankare i en livslång exil.

Mer välbesökt är Pusjkinmuseet, beläget på samma gård som våningen där diktaren bodde under många år. Åtskillig bildkonst, däribland uppmärksammade självporträtt, återfinns i museets båda våningsplan. Här finns ingen information på engelska, säkert ett uttryck för att Pusjkin var en mycket rysk poet. Entusiastiska guider lotsar grupperna runt, alltmedan skarpögda museitjänstemän följer turisternas steg så att inget av museets original skall försvinna.

Mer i skymundan ligger slutligen Anna Achmatovas museum, silverålderns kanske största poet. Byggnaden återfinns vid en vildvuxen park, en av stadens mest natursköna oaser. Samlingarna ger en intressant bild av liv och dikt hos denna betydande skaldinna. Man lockas också av parken, som enligt ett anslag är till för skulptur och rekreation. Den präglas av en romantisk stämning. Yngre förälskade par kuttrar på träbänkar som kringgärdas av installationer, djärva skulpturer och annan modern konst. Särskilt tänkvärd är ”Rymdbrev”, hängande som ett upphissat anslag med fragment och repliker i datoriseringens tid. Bakom trädkronorna blandas barnsorl med renoveringsbuller. Men det är egentligen bara myggorna som stör. Det finns gott om mygg i S:t Petersburg, kläckta vid stadens många floder och kanaler.

Nevskij Prospekt

Nevskij Prospekt är en vital åder för kommers. Gatan kantas av butiker, banker och service. Den är lång, uppemot en halvmil. Priserna ligger högre än på andra håll i staden, och betydligt högre än i landsorten – men sedlarna räcker ändå långt för konsumenter med främmande valuta. Kanske krymper glappet efter hand, staden är i expansion. Renoveringsprojekten utlovar snar ansiktslyftning. Det är mycket som sticker ut framför fasaderna, så att trottoarerna kryper ut i trafikfilerna. Glass- och korvstånd förlänger raden av butiker. En bit in på tvärgatorna håller porträttmålarna till. De flesta är duktiga, och flitigt anlitade. Snabba är de också, man kan nästan se hur ansiktena fördubblas över konstnärens duk. De marknadsför sig aktivt – ”Dig vill jag teckna”.

Nevskij Prospekt har en magnetisk dragningskraft. Hit lockas alla typer av människor, inte minst unga. Det är faktiskt bara de unga som klär sig på ett sätt som inte avviker från de utländska turisterna. Det talas ibland om att detta är en sekulariserad generation. Även de mest välklädda dricker öl öppet på trottoarer eller i tunnelbana, oavsett veckodag. Många av dem röker. Sovjetepoken har de nog glömt.

Andra längtar desto mer tillbaka, när de nu förlorat ett skydd, verkligt eller fiktivt. Rader av tiggare hoppas på turisternas medkänsla. Gatumusikanter flockas i gångtunnlar och nära metron. Somliga blir riktigt omtyckta och kan snart räkna in en del rubel. Andra förblir ohörda. Man tycker litet synd om den glada gumduo som sjunger gamla slaviska sånger timme efter timme. Samtidigt figurerar ohörda poeter. En eftermiddag presenterar sig en man med en diktsamling i sin hand. Fotografiet i volymen visar att det är han; skriften utgavs för några år sedan, i 1 000 exemplar. Mannen överräcker sin samling, ler vänligt, litet skyggt. Man förstår att han är fattig. Han har just stampat till en ölburk över asfalten, burken måste vara slät för att gälla som pant.

Folkmassorna trängs på trottoaren, även i den här fickan bakom ett stånd med Petersburgsglass. En åldrad man går i famn på en mötande kvinna, söker hennes läppar, viskar något, hon daskar honom över ansiktet med en inslagen blombukett, rusar vidare, mannen sträcker sig mot ännu en kvinna. I samma ögonblick försöker en hund rusa i kapp en bil, skällande, ett par decimeter från hjulen. Det finns gott om herrelösa hundar i S:t Petersburg. Deras blickar är nedslagna, i bästa fall vädjande. En del av dem ligger utslagna, nära larmet, andra rusar runt på jakt efter föda. Man undrar hur de kan hålla sig vid liv. Det går att se ett visst överlevnadsbeteende. De klokaste förstår att hålla sig undan trafiken genom att söka skydd hos massan. Vid övergångsställena väntar de med fotgängarna, går sedan efter, rytmiskt, med strömmens rörelse redan inuti sig själva, steg för steg, utan att se upp. Här saknar hundarna praktiskt taget värde annat än som föda. Det händer att hundar försvinner, skjutna av en svältande granne.

Många flygblad delas ut längs Nevskij Prospekt. Somliga rör politik, exempelvis upprop för Tjetjeniens självständighet. Invid dessa aktivister flaggar Petersburgs anarkister för en ny revolution. Andra blad gäller kommers. Många eftermiddagar syns en man dela ut stenciler om en nyöppnad skivbutik, Woodstock. Personalen kan engelska, upplyser bladet. Själv erbjuder han sig att visa vägen, fastän butiken bara ligger ett stenkast bort. Man anar suget efter västerländsk valuta. Samtidigt tycks han brinna för musik.

Bakgator

Butiken ligger i ett fuktigt källarplan, på en tvärgata, men den är rymligare än väntat. Här finns både cd och vinyl. Väggarna är klädda med affischer, omslag, biljetter, konsertscheman. Ur högtalarna hörs elektronisk musik, kanske mitten av en svit. Det albumet är inte till salu. Personalen ger ingen förklaring till det, men tipsar strax om annat i liknande stil, av ryskt märke. Smakproven körs genom högtalarna, sedan i lurar, det kommer nya kunder hela tiden. Här kan man bläddra i beståndet – annars brukar butikerna stänga in sina cd-skivor och videor bakom lås, så att bara ryggarna syns.

Smakproven ger mersmak, bunten växer. Normalpris ligger på 90 rubel per cd, en sjättedel av svenskt fullpris. Frånsett några tråkiga västimitationer satsar affären på bra inhemsk musik, varav en del underground. Det finns alltid en marknad för underground. Allt är inte tillåtet i Ryssland ännu, så begreppet behåller sin laddade innebörd, personalen rentav suger på den – och berättar samtidigt om politiska tabun och kommersiella restriktioner regionvis. Sedan kommer samtalet in på Vladimir Vysotskij, en hjälte i många kretsar. Vad är då bäst? Den ene mannen sträcker ut armarna, menar att allt är lika bra. Ett par album läggs till högen. Det blir dags att betala. Åskskuren har upphört, men regnet rinner längs sprickorna under butiksdörren.

Inte långt härifrån syns en kaféskylt, upplyst av det svaga solljuset. Pilen pekar in mot en mörk bakgård. Soporna virvlar längs de spruckna husfasaderna, dammet tränger in i ögonen. En tärd man står böjd bakom en av sophögarna, som i krattande ställning, buteljen i ena handen. Hans blick ser misstänksam ut, gatubruset blir plötsligt lugnande. Lösa tegelstenar bildar mönster i lervällingen som flyter samman med den ojämna stenbeläggningen. Gården sluttar något, man måste ta större kliv för att undvika de gropiga sänkorna. En stund senare skymtar en glugg i fasaden, och i gluggen en brant källartrappa; trappan leder ner mot en smal korridor, sedan ännu en. Fukten känns ingrodd. Allra längst in ligger kaféet.

Ögonen vänjer sig snabbt vid mörkret så att man inte snubblar över golvet. Tystnaden är befriande, gästerna gör inget väsen av sig. De äter i stillhet, eller läser. Två yngre män häller upp vodka i sina kaffekoppar. Man förstår att detta är ett studentkafé. Lokalen erinrar om äldre tiders mjölkbarer, även om den är något större. Menyn är brokig, hamburgare och hot dog kompletterar ryska smårätter. Priserna är låga, hit söker sig inga turister. Att desserten dröjer en halvtimme tillhör sakens gång, kanske var det sockret som fattades. Även i detta källarhål påminns man om den ryska personaltätheten; utöver innehaverskan skymtar ett par äldre kvinnor.

Förorterna

Närmare förorterna råder andra stämningar. Här kan man, speciellt i fabrikskvarteren, känna doften av det gamla Leningrad. Bilarna är äldre, och här saknas reklamskyltar. Kvarteren är solkiga, snålt belysta, oftast tysta. De präglas av sträng symmetri. Rader av gallerförsedda fönster bildar spikraka linjer längs den håliga asfalten. Under fönstren vänder källargluggarna sina skuggor ut mot natten. Skuggorna väcker en stark längtan, så att man länge vill dröja kvar i väntan på ett tecken, ett rop ur en historia som mörkret nu tycks gömma i skydd av höga skorstenar, sotiga murar, långa taggtrådsstängsel, numrerade fabriksinfarter, rostiga karosser, söndervittrande skjul och gropiga nollfält likt kraterliknande inmutningar.

Men tecknen tiger. På avstånd i stället konturer av en mörkklädd fotgängare. En militärgrön skåpmodell svänger upp på gatan, motorbullret spräcker hål i tystnaden. Två hundar skäller mot varandra i den påföljande stiltjen. Så plötsligt en butik, över fönstret en ljusblå skylt: Produkti po nizkim zenam. Denna butik är inte dyr. Över glasdisken en katt. Katten möter blicken genom dörren, en sekund, kanske två, börjar sedan tvätta sig.

Platsen andas ett förflutet, skrämmande och lockande. Det är svårt att datera dess historia, som nästan verkar äldre än revolutionen. Det handlar om något orört, kanske motspänstigt, fragment av en förlorad välmening.

Den själen verkar avlägsen i de väldiga sovstäderna, vars byggnader formar sig i bedövande symmetri. Det flacka landskapet förstärker ödsligheten längs dessa huskomplex, vars kala trappuppgångar erinrar om förrådsbyggnader. Dessa anonyma förrum ger ett nedslående intryck med sina skarpa lukter och trasiga hissar. Samtidigt reser sig nya byggnader. Lyftkranarna vittnar om stort bostadsbehov, i vissa fall renovering. Ibland pågår arbete dygnet runt. Maskinbullret blandas med nattliga hundskall.

Trafiken

Inne i cityvimlet slås man igen av trafikbullret. S:t Petersburg har blivit en biltät stad, gångtrafikanterna måste ha tålamod. Staden har få övergångsställen, och förarna hinner inte ta den hänsyn som vi vant oss vid. Trafikplaneringen sackar efter, en olycka proppar igen stråk efter stråk, inte bara i rusning. Transporter och kommunikation är ju inte ryssarnas starka sida. Ineffektiviteten från sovjettiden sitter kvar. Frånsett tunnelbanan, som fungerar smärtfritt med sina snabba turer, går de kollektiva transporterna gärna på en höft – till försvar kan sägas att de är billiga. Inte heller taxin är effektiv, den saknar gräddfiler och fastnar lätt, exponerad för avgaser som tränger in – man hör ofta hur chaufförerna hostar.

Desto mer lockar tåglinjerna ut mot stadens förstäder. De robusta träbänkarna ger en känsla av trygghet, det är som att flyttas ett halvsekel tillbaka, ombonat, litet spartanskt. Tyst blir det förstås aldrig, här är ständig rörelse. Vagnen får riktigt liv när försäljarna rusar in genom gången med sina varuknippen, man vet aldrig vad de kan bjuda. Gemytliga är också de små perrongerna med sin trängsel framför färgstarka varustånd.

Även kring centralstationen finns mycket till salu – även om Lenins öga fortfarande vakar bland tjocka sladdar och renoveringsskrot inuti själva byggnaden, kanske även kring de nakna glödlamporna i källarschaktet där den manuella bagageinlämningen ligger. Längs perrongerna finns vad som behövs inför resan, souvenirer likaså. Kunderna trängs mellan vagnar och arbetare. Två äldre män samsas med att tömma papperskorgarna längs varustånden. En av dem gräver med händerna upp skräpet, skikt efter skikt, plåtkorgen är tung och djup, lägger det sedan i en pappkartong som den andre balanserar över sin träkärra. Vinden griper tag i servetter och glassomslag, några singlar ut över perrongen. Så letar sig mannens bara fingrar ner i korgen på nytt, närmare botten nu, föser in matrester och skräp i ännu en pappkartong som den andre försöker hålla i. Det går åt flera kartonger för att tömma en papperskorg. En stund senare drar de kärran vidare längs perrongen till nästa skräpkorg, vinden rycker i deras staplade kartonger.

Samtidigt börjar det regna. Köerna kortas, trängseln tilltar, snart blir det ännu trängre eftersom regnvattnet snabbt svämmar ut över asfaltens breda gropar och hindrar framfart, underhållet släpar efter. I den rusningen är det lätt att glömma gatubrunnarna. Här bör man se upp – locket ger inte något automatiskt skydd. Underströmmarna ligger närmare än vad man tror.

Artikelförfattaren är litteraturkritiker.