Hopplöst ekumeniskt läge i Ryssland?

Spänningarna mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan i Ryssland under de senaste månaderna måste ses och förstås i ett större sammanhang. Efter århundraden av beroende av staten och efter årtionden av svåra förföljelser söker den ryska kyrkan nya förbindelser med staten och en position i det ryska samhället, men stat och samhälle i detta land är långt ifrån stabila och starka. Den katolska kyrkan ser nya möjligheter att verka i de östeuropeiska, tidigare kommunistiska länderna. För första gången på länge finns åter möjlighet att bedriva själavård i Ryssland bland de troende som uppfattar sig som katoliker.

Samtidigt erbjuder kyrkan sitt budskap åt sådana människor som vuxit upp utan religiös uppfostran och som nu söker ett andligt innehåll i sina liv. Enligt den ryska ortodoxa kyrkan är detta ett otillåtet sätt att locka över ”potentiella ortodoxa”. Inom den ortodoxa kyrkans ”kanoniska territorium” är hon den enda aktören som får förkunna evangelium för etniska ryssar. Varje föreställning om något ”kanoniskt territorium” avvisas däremot av den katolska kyrkan.

Men det finns ytterligare problem. Nästan alla katolska präster och ordenssystrar är utlänningar, mestadels från Polen. I den ryska ortodoxa kyrkan väcker detta reminiscenser, eftersom polacker under gångna århundraden försökt erövra Moskva och skaffa sig herravälde över Ryssland, vilket alltid sammanfallit med att de försökt införa katolicismen där. Det faktum att Polens östgräns och därmed det ryska rikets västgräns förflyttats åtskilliga gånger har också bidragit till att det rått oenighet om vissa landområden. Till sammanhanget hör också tillståndet för de ortodoxa och katolska relationerna på världsnivå, som ju sedan några år befinner sig i kris. I Sovjetunionen fanns det bara två områden med övervägande katolsk befolkning. Det var Litauen där det nästan uteslutande fanns katoliker och västliga Ukraina som hade en majoritet av grekiska katoliker. Dessutom fanns det katoliker av romersk rit också i Lettland, i unionens västligaste områden såsom Vitryssland och Ukraina och i de delar där det tidigare bodde etniskt tyska grupper eller dit dessa och andra katoliker deporterats med våld. I Litauen liksom i Lettland fanns under kommunisttiden katolska biskopar, men de kunde knappast agera fritt utan att utsättas för förföljelse. Den grekisk-katolska kyrkan i Ukraina förbjöds och förtrycktes och kunde bara existera underjordiskt. I övriga Sovjetunionen fanns ingen reguljär katolsk verksamhet.

Detta förändrades i samband med perestrojkan. Den grekisk-katolska kyrkan kunde åter verka legalt och den romersk-katolska kyrkan fick möjlighet att bilda nya församlingar. När Sovjetunionen föll samman i slutet av 1991 ordnade Vatikanen upp förhållandena i de nya staterna genom att inrätta först två och 1999 slutligen fyra apostoliska administraturer i den ryska federationen: i Moskva, Novosibirsk, Irkutsk och Saratov. Katolskt församlingsliv och strukturer för karitativ verksamhet byggdes upp med ekonomisk hjälp från utlandet.

Inga förändrade relationer

Denna katolska omorganisation mötte kritik från den ortodoxa kyrkan. Man ifrågasatte att så stora strukturella förändringar behövdes och antog att avsikten var att etniska ryssar skulle konvertera. Ett faktum som senare kommit i bakgrunden var att konflikterna mellan de båda kyrkorna i huvudsak handlade om det som hänt i västra Ukraina. Anklagelserna om proselytism rörde framför allt massövergången från den formellt ortodoxa kyrkan till den nu åter legaliserade grekisk-katolska kyrkan. Den katolska aktiviteten i Ryssland ogillades också av den ortodoxa kyrkan men var inte huvudorsak till motsättningarna. Under de senaste åren har det i de officiella förbindelserna mellan de båda kyrkorna också ideligen förekommit att den ortodoxa kyrkan på ett anmärkningsvärt sätt reserverat sig i ekumeniska frågor.

I februari i år planerades ett möte på hög nivå. Kardinal Walter Kasper, som då var nytillträdd som ordförande i det påvliga rådet för kristen enhet, skulle för första gången i detta ämbete besöka Moskva och bli mottagen av patriarkatets utrikesavdelning. Mindre än tio dagar innan besöket skulle äga rum tillkännagavs i Rom att den apostoliska administraturen skulle upphöjas till stift – vilket fick Moskva i sin tur att tala om att den blivit ett ärkestift och att en kyrkoprovins skulle upprättas. Viktigt i sammanhanget är att det nya stiftet inte fick en geografisk benämning utan uppkallades efter sin katedrals skyddshelgon. Från katolskt håll ville man därmed göra klart att det inte rörde sig om någon hierarkisk struktur parallell med den ortodoxa kyrkans.

Den ortodoxa kyrkan fick genom nuntien i Moskva veta Roms beslut, vilket skedde kort före själva tillkännagivandet. Därtill kom att nuntien förmedlade nyheten vid en tidpunkt då varken patriarken av Moskva, Alexej, eller den högste ansvarige för utrikesärenden, metropoliten Kyrill, befann sig hemma i Moskva. Den ryska ortodoxa kyrkan reagerade med en skarpt formulerad not och ställde in kardinal Kaspers besök. I mars publicerade Kasper en artikel i tidskriften Civiltà Cattolica.

Moskvapatriarkatet i sin tur reagerade med en ”information” med titeln ”Katolsk proselytism bland den ortodoxa befolkningen i Ryssland”, som publicerades i slutet av juni tillsammans med ett uttalande av metropolit Kyrill. Med denna information ville man tillmötesgå önskemålet från katolsk sida att ge konkreta bevis för anklagelserna för proselytism.

Därpå följde ytterligare utbyten av noter och uttalanden. Kardinal Kasper och den katolske ärkebiskopen av Moskva, Tadeusz Kondrusiewicz, gjorde ett ställningstagande (i detta fall med ett ”klargörande” där de tog upp de konkreta anklagelserna som uttryckts i ”informationen”) och på detta reagerade den ryska ortodoxa kyrkan i sin tur. Till sist publicerade metropoliten Filaret av Minsk ett personligt teologiskt ställningstagande, som var en reaktion på Kaspers artikel från i mars, där han framförde sin ortodoxa uppfattning om vad ett kanoniskt territorium var.

En ytterligare komplikation inträffade när den katolske biskopen av Irkutsk, Jerzy Mazur, som är polsk medborgare, i april fick sitt visum indraget och skickades hem till Polen. Utrikesministeriet och sist och slutligen president Putin angav som svar på det besvär som kom från Rom och Warszawa att inreseförbudet var helt korrekt. Den ryska ortodoxa kyrkan har inte yttrat sig i fallet. För närvarande (i augusti i år) tycks inga förändringar ha skett i förhållandet mellan kyrkorna.

Olika uppfattningar om vad ett ”kanoniskt territorium” är

Vilka argument använder sig då de båda sidorna av? Principiellt kan man indela dem i två slag. Det finns sådana som berör formella aspekter och sådana som rör det innehållsliga.

Från rysk sida anför man att det sätt som man från katolskt håll meddelade förändringen från apostolisk administratur till stift brutit mot hittillsvarande praxis. Man drar ideligen fram det faktum att det inte förekom någon förhandsinformation eller några konsultationer, trots att det fanns många tillfällen då detta kunnat ske. ”Det är så man förklarar krig”, sade en ledande representant för den ortodoxa utrikesadministrationen. I uttalandena märks tydligt att den ryska ortodoxa kyrkans missnöje till dels beror på den speciella betydelse och vikt som förbindelserna med den katolska kyrkan tillmäts.

I de utmaningar som kyrkorna står inför på grund av de många förändringarna i dagens värld, som också berör de komplicerade ekumeniska relationerna på världsnivå, har trots alla problem den katolska kyrkan alltid gällt som en pålitlig partner som inte givit efter för tidsandan i viktiga principiella frågor. Denna allians, som från katolsk sida kanske inte insetts så klart, betraktar nu den ortodoxa kyrkan som bruten. Att man beklagar detta kan märkas i de officiella uttalandena.

Ytterligare en anklagelse på det formella planet faller tillbaka på några av kardinal Kaspers uttalanden. Ordföranden i det påvliga rådet för kristen enhet talar om den ortodoxa kyrkans svaghet och om de ortodoxas rädsla för ”en pastoralt väsentligt effektivare katolsk närvaro”, och om ett farväl till den konstantinska eran, som den ryska ortodoxa kyrkan fortfarande befinner sig i, samt om att denna kyrka är styrd av ideologi. Dessa yttranden har den ryska ortodoxa kyrkan i hög grad uppmärksammat och registrerat med viss bitterhet. Även om det finns goda skäl för sådana påståenden så bör man ändå fråga sig om man skall använda dem som argument för sin egen överlägsenhet. Den ryska ortodoxa kyrkan valde samma polemiska ton och uppmanade den katolska kyrkan att om den nu var så pastoralt effektiv så borde den använda denna förmåga i Västeuropa där kyrkorna står tomma.

För den ryska ortodoxa kyrkan är den ömsesidiga relationen som ”systerkyrkor” viktig. Det bör här nämnas att detta begrepp helt ohistoriskt härleddes till andra Vatikankonciliet som aldrig använde det för att beskriva relationen mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan. Utifrån rysk utgångspunkt tolkar man denna beteckning så, att den kristna världen är likvärdigt uppdelad mellan Rom och öst. Därför kan endast den ryska kyrkan göra anspråk på ett ”kanoniskt territorium” som ligger i öst. Respektive kyrka får bara missionera på sitt eget territorium. På det område som tillhör den andra kyrkan får man bara ta pastoralt ansvar för de människor som bor där och som tillhör den egna kyrkan. Från katolskt håll avvisar man bestämt denna tolkning. Evangeliets budskap riktar sig till alla folk och därför finns det inga sådana inskränkningar.

Naturligtvis förekommer begreppet kanoniskt territorium också i den katolska kyrkan. Territorialprincipen är en kanonisk princip i den katolska kyrkans struktur. Förvisso visar det sig här, som också i andra fall, att båda sidor menar olika saker med samma begrepp. Den ryska ortodoxa kyrkans uppfattning röjer här en större ekumenisk närhet än vad man tidigare hållit för möjligt. Den ryska ortodoxa kyrkan uppfattar sig och den katolska kyrkan som företrädare för eller snarare som efterträdare till den gamla kyrkan och båda är delar av den ena kyrkan. (Att kyrkor av reformatoriskt snitt här faller mellan två stolar är en annan fråga som inte omnämns i de båda kyrkornas diskussion.)

Enligt den gamla kyrkliga traditionen är det i själva verket inte möjligt för ett patriarkat att inrätta församlingar och stift inom ett annat patriarkats område. Här framgår att den katolska kyrkan i stället accepterar den faktiska och konkreta situation som våra dagars konfessionella mångfald utgör. Principiellt kan detta medföra ett slags konkurrens. Den katolska kyrkan använder principen för jurisdiktionella territorier bara för kyrkor som hon har nattvardsgemenskap med. Den ryska ortodoxa kyrkan däremot håller fast vid den gammalkyrkliga modellen med patriarkat. Utifrån andra Vatikankonciliets utsagor om den katolska kyrkans förhållande till de andra och speciellt till de ortodoxa kyrkorna skulle det från katolskt håll vara helt tänkbart att i denna fråga inta en hållning som skulle komma närmare den ryska ortodoxa kyrkans.

Historiska argument leder inte vidare

I den katolska argumentationen betonas två aspekter. Det första argumentet är omsorgen om de katoliker i Ryssland som kommer från en katolsk tradition och som först efter kommunismens fall har fått möjlighet att leva enligt sina förfäders tro. Det berättigade i denna själavård bestrider inte heller den ryska ortodoxa kyrkan uttryckligen. Annorlunda förhåller det sig med människor som kommer från en ortodox tradition och som själva kanske inte varit religiösa men nu funnit en ny andlig hemort i den katolska kyrkan. Enligt ortodox uppfattning är det blott och bart ortodoxins sak att erbjuda dessa människor ett andligt utbud och leda dem tillbaka till deras fäders tro. Från katolsk sida argumenterar man utifrån principen om religionsfrihet. Varje människa har rätt att fritt välja sin religionstillhörighet. Den katolska kyrkan bedriver visserligen ingen aktiv värvning men kan inte avvisa människor som söker sig till henne.

För den ryska ortodoxa kyrkan framstår situationen helt annorlunda. Hon beskyller den katolska kyrkan för aktiv propaganda, ja även proselytism. Efter vad som sägs finns det många bevis för detta. Man anför de många företrädarna för olika ordensgemenskaper som är verksamma i Ryssland, ofta med ord som ”missionär” i namnet på den orden som de verkar i eller sådana ordnar som grundats som missionsordnar. För den ryska ortodoxa kyrkan är detta ett indicium på att den katolska kyrkan i Ryssland bedriver mission. I den ”information” som nämndes ovan tas många fall upp där ryska troende, i de flesta fall barn, har vunnits för den katolska kyrkan av ordensfolk.

Till detta måste sägas att vad en orden kallar sig inte är något bevis för att den ägnar sig åt mission. Sådana namn har sin historiska bakgrund. Men man kan ställa sig frågan om det faktiskt är nödvändigt att så många ordnar etablerar sig i ett land med så få katoliker och att de expanderar så enormt som de gjort. Betänkligt är också att det inte finns några inhemska präster. I många fall finns det skäl att kritiskt utvärdera viss verksamhet. Tyvärr finns en rad exempel på olyckliga ord och handlingar, knutna till företrädare för den katolska kyrkan, sådant som kanske sagts och gjorts i bästa avsikt men som ändå hjälpt till att störa relationerna till den ryska ortodoxa kyrkan.

Några sådana fall tillstod ärkebiskop Kondrusiewicz med beklagande i ett avskedsbrev till metropoliten Kyrill. Andra fall får man gång på gång höra talas om. Här vore det nödvändigt att den ortodoxa ryska kyrkan inskränkte sin kritik till de fall där det faktiskt handlat om prosyletism men också att den katolska kyrkan på allvar försökte undanröja allt sådant.

Kontroversiellt förblir likafullt begreppet religionsfrihet. Den ryska ortodoxa kyrkan hävdar att det ofta förekommer att individer konverterar från en kyrka till en annan. Så förhåller det sig ju också i väst och relativt många människor från västliga kyrkor blir också ortodoxa. Det har man inget emot men man anklagar den katolska kyrkan att systematiskt främja konversioner. Den religionsfrihet, som man i princip erkänner, garanteras då inte längre. Frågan gäller alltså vilken praxis hos respektive kyrkor som skall ses som ett brott mot religionsfriheten. I princip skulle man väl här kunna enas, om man förde en dialog om sådana frågor.

Till sist skall det historiska argumentet tas upp, vilket särskilt framförs från katolsk sida. Enligt detta har det mycket tidigt funnits katolska strukturer i Ryssland. De stift som bestått sedan kejsarinnan Katarina den storas tid anförs som bevis för att den katolska kyrkan är historiskt förankrad i Ryssland. Härtill kan man säga att de mycket komplicerade historiska förhållandena måste tas med i beräkningen. Att anföra tidigare existerande stift bevisar ingenting.

Som tidigare nämnts har riksgränserna mellan områden med katolsk och ortodox befolkning gång på gång flyttats och därför har det visat sig nödvändigt med en lösning för den berörda minoritetsbefolkningen. Den ryska ortodoxa kyrkan hänvisar till att det har funnits många fler katoliker i det ryska riket än det finns idag. Att fastställa antalet katoliker i dagens Ryssland är praktiskt omöjligt. Katoliker och ortodoxa uppger mycket skilda tal. De historiska stiften i Mohilev, Tiraspol och i andra områden i Ryssland har sin historiska bakgrund i att de en gång föll i ryska händer eller att katolska nybyggare slog sig ner i dessa områden.

Sådana omständigheter utgör idag inte relevanta argument eftersom situationen fullständigt förändrades under sovjettiden. Många områden med katolsk befolkning tillhör idag andra självständiga stater som Ukraina, Vitryssland och Moldavien, och det finns idag en katolsk befolkning i Sibirien som inte fanns där innan den deporterades dit. Det är alltså meningslöst att anspela på historien eftersom det nu råder helt andra förhållanden.

Det är under sådana omständigheter också helt irrelevant att nu hänvisa till händelser som ägde rum under de sista 20 åren i slutet av 1900-talet då det visserligen var möjligt att grunda stift men detta skedde under sådana omständigheter som ingalunda hör till stordåden i Vatikanens östpolitik. Det är därför inte konstigt att den ryska ortodoxa kyrkan i sin argumentation anför att den katolska kyrkan försökt utnyttja situationen i ett läge då Ryssland var svagt. Läget nu tolkas av den ryska ortodoxin i ljuset av sådana historiska händelser. I princip gäller att ingen blir hjälpt av en argumentation utifrån historien. Även om det utan tvekan kan fastställas att det ena eller det andra som anförs som historiska fakta är sant betyder det ingenting för förståelsen och argumentationen i dagens situation.

På det hela taget visar synandet av argumenten att det finns en principiell samstämmighet i en hel rad frågor, men att konkreta händelser och ageranden tolkas fullständigt olika. Man kan konstatera att det varit så också förr i förbindelserna mellan Moskva och Rom. Det tydligaste exemplet är kanske påvens resa till Ukraina förra sommaren som de båda kyrkorna bedömde mycket olika. Man har alltså principiella problem med varandras sätt att se på saker. Detta är ett viktigt tema med stor betydelse för framtida möjligheter att komma närmare varandra.

Går det att finna ett gemensamt språk?

Det är helt klart att relationerna mellan de båda kyrkorna måste förbättras eller närmare bestämt återknytas. Detta rör den högsta ledningen för respektive kyrkor. Den ryska ortodoxa kyrkan säger gång på gång att det finns många katoliker och katolska institutioner som man har goda relationer till. Officiellt säger man att man önskar behålla kontakten med katolska organisationer, kloster, vetenskapliga och sociala institutioner. Dessa kontakter fungerar också i verkligheten. Den ryska kyrkan skickar stipendiater till katolska universitet. I juli i år var den ryska ortodoxa kyrkan med på det ordinarie möte som den katolska fredsrörelsen Pax Christi anordnade i Bryssel. Där deltog metropolit Kyrill och han fick då tillfälle att samtala med kardinal Godfried Danneels som är ärkebiskop i Mechelen och Bryssel. Hildesheims stift anordnade ett sommarläger för katolska och ortodoxa ungdomar i Vitryssland. De röster som höjs i den katolska kyrkan för att ompröva den ekonomiska och karitativa hjälpen till den ryska ortodoxa kyrkan utgör tack och lov undantagen. Men de problem som finns på högsta nivå återstår.

Möjligheten att förbättra relationerna beror i stor utsträckning på om det går att finna ett gemensamt språk för att kunna tala meningsfullt om de många tvistefrågorna. De samtal som hittills förts vimlar av missförstånd och begreppsförvirring. Liksom man i Moskva inte känner till eller inte begriper många av den katolska kyrkans principer och grunddrag så är väsentliga drag i den ortodoxa kyrkan obekanta för många beslutsfattare i Vatikanen.

Dessutom finns det i de båda kyrkorna olika riktningar med olika intressen. Det är känt att det finns en spänning inom den ryska ortodoxa kyrkan mellan å ena sidan dem som snarast är ekumeniskt öppna, även om de i regel inte gillar Vatikanens göranden och låtanden, och å andra sidan dem som ställer sig avvisande till ekumenik. Det råder också i Rom och även i den katolska kyrkan i Ryssland olika uppfattningar. Vissa är beredda att genomdriva den katolska kyrkorättsliga positionen och andra är mer benägna att ta hänsyn till ortodoxin. Påven Johannes Paulus II vill ha ett möte till stånd med patriarken av Moskva. Det hade ju redan planerats konkret och det har inte avvisats principiellt från Moskvas sida men det är beroende av att relationerna dessförinnan måste förbättras.

En påveresa till Moskva, något som står på den katolska lokalkyrkans önskelista – och som också president Putin tillskyndade fram till den senaste händelseutvecklingen fast han nu tycks ha ändrat sig – skulle om den genomfördes mot den ryska ortodoxa kyrkans vilja få katastrofala följder för de framtida relationerna och skada ekumeniken. Detta oavsett påvens rätt att besöka katoliker och också oavsett en lokalkyrkas önskan att få ta emot påven.

Den katolska kyrkan bör verkligen försöka anstränga sig för att undvika allt som den ryska ortodoxa kyrkan kan uppfatta som expansion, hon bör i god tid och på ett adekvat sätt informera om sina avsikter och hon bör också utnyttja de kanaler för samarbete som redan existerar och vara öppen för de möjligheter till samarbete som finns på andra nivåer än med den allra högsta kyrkoledningen. Önskvärt och nödvändigt är också att den ryska ortodoxa kyrkan i mångt och mycket förändrar sin inställning. Att kräva detta är inte den katolska kyrkans sak utan det måste komma från ortodoxin själv. Att bygga på fungerande relationer bör här prioriteras.

Det finns redan ett bindande dokument för den katolska kyrkans verksamhet i Ryssland, nämligen ”Allmänna principer och praktiska normer för att koordinera evangelisation med ekumeniskt engagemang i den katolska kyrkan i Ryssland och i andra östländer”, som publicerats av den numera upplösta kommissionen Pro Russia. I praktiken saknar detta dokument nu betydelse, vilket är olyckligt eftersom texten innehåller viktiga principer som skulle kunna bidra till att förtroendet mellan kyrkorna återställdes.

Det vore verkligen viktigt för den katolska kyrkan att få möjlighet att omsätta dokumentets riktlinjer i verkligheten. Det skulle vara en signal till den ryska ortodoxa kyrkan om att man från katolskt håll inte är beredd till några eftergifter i fråga om själavården för dem som tillhör den egna kyrkan, men att man också önskar broderliga relationer till den ryska ortodoxa kyrkan så att den ekumeniska beredskap som trots alla hårda ord ändå finns kunde tas tillvara. Det vore ett första steg i riktning mot en nödvändig försoning.

Artikeln publicerades ursprungligen i Herder Korrespondenz nr 9, 2002.

Översättning: Anna Maria Hodacs