Ett land på andra sidan Östersjön

Svetlana Aleksijevitj, född 1948 i Ukraina, är en av de stora nutida ryskspråkiga författarna, många gånger nominerad till nobelpris. På grund av trakasserier från Lukasjenkoregimen flyttade hon utomlands och bodde bland annat några år i Göteborg. Hon återvände 2011 till Vitryssland (Belarus) och bor nu i Minsk. Förra året utkom Tiden second hand. Det är den sista boken i det storslagna projektet: Utopins röster eller Historien om den röda människan som bygger på intervjuer med människor i de forna sovjetrepublikerna.

Kriget har inget kvinnligt ansikte, ursprungligen publicerad 1985 och utgiven på svenska 2012, ger röst åt några av den miljon kvinnor som tillhörde stridande förband i det som i Sovjet kallades Det stora fosterländska kriget. Den ger en omskakande bild som skiljer sig mycket från det som vi är vana att läsa om andra världskriget. Framför allt vittnar den om den misstänksamhet, för att inte säga förakt, som mötte de kvinnliga soldaterna vid hemkomsten efter fredsslutet. Männen som deltagit blev hjältar, de kvinnliga soldaterna kallades logementshoror.

Den senast översatta boken Zinkpojkar är från 1989 och kom på svenska förra året. Titeln syftar på de döda soldater som skickades hem i zinkkistor från Sovjets krig i Afghanistan. I hemlighet till att börja med, eftersom man inte ville känns vid att kriget existerade. Den innehåller skakande vittnesbörd av unga män som sett sig själva förvandlas till cyniska dödsmaskiner. ”En läkare berättar att han skickades ut i strid och grät när han kom tillbaka: ’I hela mitt liv har jag fått lära mig att bota människor. Men i dag har jag dödat …’ En månad senare analyserar han lugnt sina känslor: ’Man skjuter och blir upphetsad. Ha, där fick du.’”

Ett annat perspektiv förmedlas av bittra veteraner, som ingen därhemma vill veta av eftersom man numera skäms för kriget, och av hustrur och mödrar som förlorat sina älskade för ingenting: ”Första gången jag hörde på tv att Afghanistan var en skamfläck, fick jag lust att slå sönder tv-apparaten. Den dagen begravde jag min man för andra gången”, säger en ung änka.

De krigsmärkta erfarenheterna har många sidor: svårigheterna att anpassa sig till vardagslunken efter månader och år i en fientlig och livshotande miljö, det snikna plundrandet av övergivna afghanska hem, upplevelsen av att vara sviken av myndigheter och landsmän, ja av själva Fosterlandet. Gemensamt för alla berättelserna är svärtan. De små glimtar av optimism och kampvilja som finns i de andra böckerna saknas helt i Zinkpojkar. Det finns inga försonande drag i minnena från slagfältet. Ingen tröst för dem som förlorat sina kära i ett krig som efter återtåget beskrevs som omoraliskt. Ingen mening i de amputerade benen. Inte ens någon glädje i freden, den som innebar ett främlingskap snarare än en hemkomst. Ändå kan en av veteranerna lugnt konstatera: ”Vårt land bedrog oss … Men jag älskar det.”

Den i mitt tycke intressantaste boken är Tiden second hand som kom ut 2013 och gavs ut i svensk översättning samma år, ett 670 sidor tjockt resultat av Aleksijevitjs många samtal med människor från olika slags miljöer och med varierande bakgrund. Intervjuerna är gjorda under de två decennier som ringar in millennieskiftet och handlar om deras erfarenheter av tiden efter sovjetimperiets fall. Titeln refererar till en av de intervjuade och syftar på att Gorbatjov inledde förfallet och med Jeltsin var framtiden förlorad: ”Tiden second hand har börjat.”

”Det går inte att begripa vad det är för ena som styr… folket driver omkring vind för våg.” Så beskriver en av de intervjuade situationen i det före detta sovjetväldet. Citatet vittnar om förvirringen i en situation som vi i Sverige oftast ser som både önskvärd och självklar: när ingen bestämmer vad man ska tänka eller sätter gränserna för de individuella valen och när samhället inte ställer upp något gemensamt mål för medborgarna att arbeta för. Den situation som vi kallar frihet men som en annan av de intervjuade beskriver så här: ”Vi var ett storslaget folk – men nu har vi förvandlats till månglare och marodörer.” Och en annan: ”… den här revolutionens mål var världsliga: egen sommarstuga och bil åt alla. Är det inte lite väl futtigt?”

Boken har ingen sammanhängande berättelse och ingen röd tråd. Den fångar röster. Disparata röster som hyllar den nya andans möjligheter eller beskriver rädslan för det nya samhällets kapitulation inför den starkes rätt. De människor som kommer till tals i boken är inte representativa för några olika grupper eller åsiktsriktningar utan deras röster blir tillsammans ett collage över en kultur i omvandling.

Tiden second hand drar inga slutsatser och driver ingen tes. Två linjer blir ändå tydliga. Den ena är bilden av det förlorade sovjetimperiet som en tid av storhet. I den ena intervjun efter den andra uttrycks nostalgi efter det väldiga riket. En saknad som ofta blir till en stark vrede: ”Det fanns ett imperium som sträckte sig från kust till kust. Vart har det tagit vägen?!” Rysslands annektering av Krim, som i Sverige oftast beskrivs enbart som en imperialiststats övervåld, får en annan innebörd när den betraktas utifrån den besvikelse och bitterhet som väcktes när halvön en gång gick förlorad: ” Krim är borta … det lämnade vi ifrån oss.” Gorba­tjov framställs ofta som en svag figur som lånade sig till att splittra imperiet.

För den som är uppväxt i fred är det inte helt enkelt att förstå hur människor kan berätta om sin ständiga skräck för KGB och samtidigt konstatera att ”om inte Stalin funnits med sin järnhand skulle Ryssland inte ha överlevt”. Hängivenheten till Fosterlandet är ett ständigt tema i berättelserna. Eller kanske inte ett tema utan snarare en självklar förutsättning för den egna upplevelsen. Stalin spelar stor roll i världstolkningen. Han är å ena sidan en skräckfigur som skapade de sibiriska strafflägren där människor dog i hundratusental och där barn fick arbeta sexton timmar om dagen för en skål makaroner och en brödskiva. Å andra sidan är han symbolen för det starka, storartade imperiet – Fosterlandet – och hjälten som ledde folket till seger över nazisterna. En kvinna, som själv varit barn i ett sibiriskt läger menar att: ”… utan Stalins hårda hand skulle man ha förlorat kriget”.

Bilden av Stalin i det ryska perspektivet är inte entydig. Även för sovjetmedborgarna representerade han censur, övergrepp och godtycklig förföljelse. Men han var dess­utom, enligt vissa röster, en garant för den lilla människans möjlighet att leva sitt vanliga liv. En kvinna som förlorat sin dotter i Tjetjenienkriget berättar om hur hon försökt få reda på vad som egentligen hände. Dottern påstås ha begått självmord men de officiella dokumenten stämmer inte och allt pekar på att hon mördades av de egna officerarna. Modern rasar mot rättsrötan: ” Nu borde Stalin resa sig ur sin grav. Jag ber honom resa sig ur graven. Det är min bön … Han sköt för få av våra chefer! Alldeles för få!” Stalin var i mångas ögon den hårda landsfadern som styrde med terror men samtidigt gjorde det möjligt att leva ett vanligt liv. Lillefar. Kanske bör man ha dessa erfarenheter i åtanke när man försöker förstå hur Putin, trots åsiktsförtryck och våld mot oppositionella, kan vara så populär.

Den andra tendensen som framträder är den förlorade drömmen. Många röster talar om hur visionerna försvann med Jeltsin. Under sovjettiden var det svårt. Lidandet var vardagens följeslagare men man var medborgare i ett storartat rike. Och man var på väg någonstans. Man skapade framtiden. Den härliga framtiden full av löften. Man föreställde sig ett enat folk på marsch mot lyckan. Inte i dag, kanske inte i morgon men någon gång skulle målet nås. Så kom Gorbatjov och Jeltsin och då rasade allt. Många ser nu bara ett allas krig mot alla där rovdjursmentaliteten får fritt spelrum. Man sparkar de små som inte kan ta för sig. ”Jag kämpade och stred. För vad? Jag byggde och byggde. Men vad?” Några röster talar om hur ideal och visioner ersatts av hunger efter pengar och ägodelar: att ha tvättmaskin och espressomaskin och dricka champagne. Illusionslösheten återkommer i intervjuerna: ”Det räcker gott med bröd och skådespel och det är nittonhundratalets största upptäckt.”

Tiden second hand är en mäktig bok. Den ger inte underlag för några generella uttalanden om postsovjetisk kultur – det är bara individuella erfarenheter och tankar som får röst. Det är många divergerande perspektiv som presenteras. Naturligtvis finns det ingen ”rysk världsbild” lika lite som det finns någon homogen svensk. Men det finns nog skillnader i mentalitet mellan männi­skor som fostrats i svält, rädsla, umbäranden och uppoffringar för Det Stora Idealet och de som levt i en framväxande demokrati med ständigt ökande levnadsstandard och där värderingar betraktas enbart som ett personligt val. Bokens avslutande röst är inte typisk eller representativ men definitivt utmanande för en svensk tanketradition: ”Nu säger de att vi var en stormakt och att allt gick förlorat. Men vad har jag förlorat? … Här lever vi som vi alltid har levt. Vare sig det är socialism eller kapitalism. Om det är ’vita’ eller ’röda’ spelar ingen roll. Man måste vänta på våren. Så man kan sätta potatisen.”

Jan-Olof Hellsten är fil.dr i pedagogik vid Uppsala universitet.