”Det är dags att ruska om Kremls murar!”

Vladimir Sorokin är en av Rysslands mest kända författare i dag. Flera av hans romaner finns översatta till svenska, till exempel Blått fett och I det heliga Rysslands tjänst. Hans senaste roman Tellurien har nu kommit på svenska.

Romanen innehåller allt som vi känner till från tidigare Sorokin, men mycket mer av allting. Den innehåller 50 kapitel med 50 olika historier om ett otal olika hjältar och utspelar sig på ett otal platser. Den kända ryska kritikern Alla Latynina kallar den i sin anmälan för ett lapptäcke. Den utspelar sig i en framtid i slutet av vårt århundrade, då, efter en rad krig, en ny medeltid inträtt i Europa. Här syftar Sorokin bland annat på en rysk vurm för återgång till medeltiden som finns både i den ryska religionsfilosofin, till exempel hos Nikolaj Berdjajev, och hos författare som Alexander Solzjenitsyn, som vill ta tillbaka sitt land till det förpetrinska Ryssland. Medeltiden var för dem tiden före kommersialismen och sekulariseringen. För Sorokin är det en värld i förfall.

Vad som förenar de femtio kapitlen och alla deras gestalter är att de använder sig av tellur i form av spikar som slås in i huvudet för att ge något slags berusning, samtidigt som inslagningen av tellurspiken kan vara fatal. Spikarna tycks vara den viktigaste handelsvaran, men berusningstemat skrivs fram ganska svagt i romanen. Tellur är ett verkligt existerande ämne, men det har nog inte några kända effekter av det slag som det talas om i romanen. Det är enligt handböc­kerna svagt toxiskt och avger en doft av lök.

Vad som också förenar bokens kapitel är att de modellerar en värld där Ryssland inte längre finns på världskartan. I stället existerar ett stort antal små länder med olika styrelseskick, med olika utvecklingsgrad och med knappt någon kontakt sinsemellan. Det finns till och med en ministat kallad Sovjetunionen med stalinism som ideologi. Olika språk talas i dessa stater, i vissa har olika ryska dialekter tagit över, men i alla fall i en av småstaterna har ryskan blivit kvar. I Moskovien, som kallas imperiets dödskalle, härskar två krafter, kommunismen och ortodoxa kyrkan. I kapitlet om Moskovien berättas Rysslands historia och en historisk gestalt framträder som tycks påminna om Putin: ”I spetsen stod en man som vid första anblick kunde vara rätt obetydlig men som visade sig vara en stor liberal och psykoterapeut. Han pratade hela tiden om att återupprätta imperiet, men i praktiken gjorde denne det tystlåtna förfallets arbetsmyra under loppet av cirka femton år allt för att liket äntligen skulle upplösas”. Ett sådant citat kunde få läsaren att tro att romanen är en entydig politisk satir, men romanen är mångbottnad och kastar ut slängar och gliringar åt så många håll att det är svårt, ja, omöjligt att hitta ett idémässigt centrum i romanen.

Det finns något av fantastisk realism i denna roman som över huvud taget i Sorokins författarskap. Djur kan plötsligt tala (ett kapitel är beskrivet från en kentaurs synvinkel) några hjältar är stora som jättar, andra ryms i en tumvante. Det finns många sagomotiv i romanen. Nästan varje kapitel har sin stil och sitt språk och allusioner på andra litterära verk. Den talande kentauren hänvisar till exempel till Lev Tolstojs moraliserande berättelse ”Cholstomer” om den tänkande hästen, som ser människornas handlingar som djupt omoraliska.

I Tellurien finns också ett drag av självparodiering. I romanen I det heliga Rysslands tjänst berättas om en ny mur som uppförts mellan Ryssland och Västeuropa. I Tellurien håller muren på att rämna eftersom så många stjäl tegelstenarna. Det är inte längre fråga om någon nyupprättad järnridå som i den tidigare romanen utan mest ett skämt.

Ryssland existerar alltså inte längre. I Västeuropa har wahabiterna tagit makten, i Sverige muslimerna. I romanen sätts ord på både ryssarnas och västeuropéernas territoriella och politiska extremistiska mardrömmar. Olika ytterlighetsideologer flimrar förbi, inklusive en antisemitisk aristokrat. Boken avslutas med en lovsång till ryskt bondeliv, men också det mer som en pastisch eller stilistisk övning än som en efterlängtad realitet, så som det varit hos så många ryska författare som Tolstoj eller Solzjenitsyn.

Ordvalen i romanen är perfekt avlyssnade och effekten blir komisk och skrämmande på samma gång. Sorokin parodierar också nutida konservativa författare som Prochanov, som i sina romaner och i sin publicistik ofta gestaltar ett nytt ryskt imperium som i storlek motsvarar Sovjetunionen, eller politiker som Zjirinovskij, som skisserar olika aggressiva scenarier där Ryssland erövrar olika delar av världen.

Ibland kan man inte så noga veta om episoderna är modellerade på den ryska verkligheten i dag eller på andra moderna ryska författares beskrivning av den som parodieras och pastischeras av Sorokin. Hans roman förefaller vara det kanske bästa exemplet på rysk postmodernism, som måhända i sin yttersta konsekvens också sätter slutpunkten på denna rörelse i rysk kultur, en rörelse som kommit senare till Ryssland än motsvarande riktning i västeuropeisk och amerikansk litteratur.

Sorokin har för ett antal år sedan uttalat att litteraturen inte har någon politisk roll. Han ifrågasatte här precis som många andra författare efter Sovjetunionens fall den ryska litteraturens klassiska roll som Rysslands samvete. I den rådande politiska situationen håller Sorokin nu på att återuppta den rollen. Nästan varje kapitel kan tolkas som en avspegling av de politiska händelserna under de senaste åren. Ett kapitel, som handlar om själva riket Tellurien, talar om en megalomanisk president med fäbless för flygturer utan flygplan, förefaller vara en parodi på Putinfiguren. Han gör ett enormt långt skidhopp från sitt semesterresidens i Altajbergen för att landa på gårdsplanen hos någon av familjerna i landet. Det är hans sätt att komma nära folket.

Den karta som Sorokin ritar upp känns som en direkt provokation mot den ryska regimens stormaktsambitioner. Låneord utbyts mot klumpiga nybildningar, vilket hänvisar till en rysk lag mot användning av främmande ord i ryskan, bil blir självgångare, mobiltelefon blir smartdon. I Tellurien är det inte Ryssland som han sliter sönder utan, med stor frenesi, alla föreställningar om ett ryskt imperietänkande. Samma operation gör han med Europeiska unionen men utan samma övertygelse och konsekvens.

Sorokin åtalades för några år sedan för pornografibrott. Det gällde romanen Blått fett, men också i denna roman görs några försök att provocera den officiella ryska kulturens traditionella prydhet. Han är dock ingalunda någon dissident utan en del av den erkända ryska kulturen och en dramatisering av Tellurien ges just nu på Sankt Petersburgs mest prestigefyllda teaterscen, Aleksandrinskijteatern.

Tellurien är en roman som visar Sorokins språkliga och narrativa ekvilibristik. Den egentligen oöversättbara boken är mästerligt, roligt och fyndigt överförd till svenska av Ben Hellman. Samtidigt som Sorokins nya roman är rolig, spännande, provocerande och ibland skrämmande blir den tröttande och upprepande men som helhet alldeles omtumlande, något som väl passar en roman som vill ha motivet berusning som sin röda tråd.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.