Bagarsonen från Linköping som satte Sverige på kartan

Reformationen i Sverige förblev oavgjord fram till Uppsala möte 1593. Gustav Vasa var från början föga intresserad av teologi men kom så småningom att satsa på den lutherska läran, som gav fursten rätt att tillsätta ämbeten och förfoga över kyrkans tillgångar. Rom hade mycket annat att bekymra sig för i dessa turbulenta tider men uppgav inte hoppet om att kunna återvinna Sverige som kyrkoprovins under ledning av ärkebiskopen i Uppsala. I detta drama spelar de två bröderna Johannes och Olaus Magnus en märklig roll. De var söner till en bagare i Linköping. Johannes studerade i Louvain under Adrian Florenz Dedal, som bland sina lärjungar räknade Erasmus av Rotterdam och sedermera blev påve (Hadrianus VI, 1522–1523). Johannes sändes 1523 till Sverige för att bekämpa kätteriet, valdes till ärkebiskop och startade arbetet på en översättning av Nya testamentet till svenska. Han hade från början Gustav Vasas förtroende men kunde efter det att Laurentius Petri 1531 blivit luthersk ärkebiskop inte utöva sitt ämbete utan verkade i exil i Gdansk och Rom. Han författade en historik över Uppsala ärkestift och en krönika om alla göta- och sveakonungar och blev så en av göticismens grundläggare: tron att den europeiska kulturens vagga hade stått i Sverige.

Hans bror Olaus (född 1490) studerade i Tyskland och gjorde kyrklig karriär som kanik i Linköping och Uppsala. Som avlatskollektor reste han genom Norrland och Nordnorge och noterade uppmärksamt allt han såg av folklivet. Han blev kyrkoherde i Storkyrkan i Stockholm och vittne till Kristian II:s kröning och blodbadet 1520. Han sändes av Gustav Vasa som diplomat till Rom men kunde senare aldrig återvända till hemlandet. Efter broderns död 1544 vigdes han av påven till ärkebiskop av Uppsala och deltog aktivt i det tridentinska konciliet som enda företrädare för Norden, i förhoppning om försoning mellan den svenska kyrkan och Rom. Mest känd är han som upphovsman till Carta marina (1539), den äldsta någorlunda korrekta kartan över Norden, och Historien om de nordiska folken (1555).

Bröderna Magnus, historiens förlorare, var de första svenska representanterna för renässanshumanismen, med antiken som ideal, språkligt, konstnärligt, politiskt och filosofiskt. De intresserade sig för denna världen och hur den skulle kunna inrättas på bättre och effektivare sätt.

Olaus historia beskriver Nordens geografi, klimat, ekonomi, etnografi och juridiska och religiösa bruk. Han vill slå läsekretsen med häpnad inför exotismen i renar, isbjörnar, sälar, slädar, skidor, skridskor och runstenar och snöflingornas formspråk. Allting är stort, grandiost och intensivt: nordborna blir urgamla, kvinnorna är vackra, fruktsamma och ärbara. Samerna är ädla vildar, som lever efter den naturliga lagen och avskyr lasterna. Ärkebiskopen är som renässansman livligt intresserad av krigskonst, jordbruk och samfärdsel. Hans bok och karta hade syftet att avskräcka från angrepp på Norden och att bokstavligt sätta Sverige på kartan. Historieverket är på 815 sidor och försett med 481 förnämliga träsnitt, förfärdigade i Italien efter författarens anvisningar och sannolikt hans egna teckningar. Det latinska originalet (som också utkom i förkortad upplaga) översattes till franska, italienska, tyska, holländska och engelska. Inom loppet av hundra år blev det ett tjugotal upplagor. Till svenska översattes det först på 1900-talet, ett arbete som pågick i fyra decennier och var klart först 1951. Det utkom på nytt 1982 i pocketupplaga.

Om Olaus Magnus finns nu en samling essäer av den i Paris verksamma litteraturhistorikern och översättaren Elena Balzamo, introduktör av svensk litteratur och kulturhistoria i Frankrike. I sju studier följer hon spåren av den undflyende renässansprelaten, som inte lämnat några personliga anteckningar, och boken avslutas med en ingående skildring av hur ett fräscht exemplar av Carta marina slutligen kunde räddas till Uppsala universitetsbibliotek 1962 och nu utgör en av Carolinas troféer. Balzamos bok innehåller riktligt med avbildningar av träsnitten i historieverket och av kartan.

Man saknar dock en analys av Olaus Magnus insatser vid Tridentinum och hans kyrkopolitiska avsikt med historieverket: att framställa den lutherska reformationen som ett helgerån, ett övergrepp på ett folks själ. I sextonde boken uppmanar han svenskarna till uppror: götar och svear är inte födda till trälar eller skadedjur utan lag och rätt. För att värna sina urgamla friheter har de förr jämnat tyrannens borgar med marken, och det kan hända igen, hotade Olaus, med förtäckt adress till Gustav Vasa. Adam av Bremen citeras i svensk översättning från 1718 (en ny översättning utkom 1984 med vetenskapliga kommentarer), och Saxo Grammaticus anförs i Grundtvigs danska översättning från 1818. För en nutida svensk är det inte lätt att veta vad Saxo menar med att norra Sverige ”er fuldt af et eget besynderlig Slags Utydsker”; det sista ordet betyder troll eller skräckinjagande monster (originalets monstruosæ novitatis populis abundantem).

Elena Balzamo levandegör en märklig svensk, berömd i Sydeuropa, här hemma en förlorare, vår förste folklivsskildrare och uppenbarligen också en konstnär av rang.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden, biskops­vikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.