Vetenskapliga helikopterperspektiv med glimten i ögat

Redan titeln slår an en uppfriskande och likväl talspråksmässigt opretentiös ton. Med boken i handen för första gången tänker jag att den kan vara sprungen ur den nyvunna inspirationen hos någon som tillskansat sig ögonöppnande eller rent av omvälvande insikter. Nyfikenheten förstärks vid en blick på omslagets baksida där det framgår att boken behandlar frågan om vetenskap och tro, men strax väcks farhågor när det framgår att innehållet ambitiöst spänner över ett antal mycket omfattande vetenskapliga områden som kosmologi, genetik och partikelfysik.

Lars Melin berör översiktligt modern teori kring universums födelse och pekar på hur dess utveckling varit gynnsam för uppkomsten av liv. Det noteras att en övervägande del av universums beskaffenheter fortfarande är okända, vilket lämnat utrymme för långtgående och många gånger fantasieggande spekulation. Vidare beskrivs de kvantfysikaliska naturlagarnas speciella karaktär som ofta utmanar våra vardagliga föreställningar om hur materiella ting förväntas bete sig. Passande nog berör författaren naturvetenskapens epistemologiska förutsättningar, vilket relativiserar dess ofta överskattade sanningsanspråk.

Det är med tillförsikt som jag får syn på avsnitten om det mänskliga språket, vilket torde vara författarens givna hemma­plan. Här visas hur central utvecklingen av människans språk har varit för uppkomsten av samhällen. Evolutionen har med häpnadsväckande träffsäkerhet försett människan med det spegelneuron som möjliggör social samvaro och just språk. Boken har ett katolskt perspektiv och gör upp med myten om motsättningar mellan kyrkan och naturvetenskapen. Lars Melin är docent i svenska vid Stockholms universitet och har gett ut flera populära böcker inom sitt område, däribland den uppmärksammade Corporate Bullshit.

Är det då möjligt att på ett korrekt och relevant sätt redogöra för så många och omfattande forskningsområden och vilken slutsats vill man dra ur översikten? Om man vill hitta ett ledord som hela framställningen centreras kring är det begreppet världsbild. Av den anledningen hade det naturligtvis varit på sin plats med en definition, förklaring och möjligtvis avgränsning, av begreppet.

Men av kontexten framgår det snart för läsaren att det handlar om hur världen fungerar, hur den har uppstått och varför den finns. Man kunde därmed tala inte bara om världsbilder, utan också om världsåskådning likaväl som livsåskådning. Inte nog med det, författaren utlovar att redogöra inte bara för det flertal gängse världsåskådningar som figurerat hittills, utan också för något så tilltalande som en kvalitetssäkrad världsbild. Här lånas begrepp från industrin på ett underfundigt sätt som också är humoristiskt, och inte minst effektivt för en läsekrets bevandrad i näringslivets begrepp, samtidigt som det blir tydligt att boken inte skall ses som en stringent avhandling i metafysik.

Framställningen känns tilltalande genom att den utgår från första person pluralis. Det blir en upptäcktsresa vi bjuds in att göra tillsammans. Genren kan närmast beskrivas som en pedagogisk populärvetenskaplig översikt med tydlig katolsk inriktning. Avsnitten kan läsas fristående och det är ganska roligt att helt enkelt göra nedslag här och där i boken.

Målgruppen, som också omnämns, inkluderar läsare som saknar förkunskaper. Ett av bokens lovvärda syften är att fästa såväl oinvigda som invigda läsares uppmärksamhet på hur stort och komplext universum är både i sin storskalighet och i materiens innersta. Just timligheten och rumsligheten pekar i sin tur vidare på det som skulle kunna finnas bortom allt. Författaren har här valt att leverera vetenskapens och den katolska kyrkans svar på de inledande frågorna om världen.

Just att skriva för lekmän tarvar en viss försiktighet och inte minst stringens. Det är nog så svårt för akademiker att skriva populärt om sina specialområden. En av 1900-talets mest tongivande fysiker som också vigde en stor del av sin gärning åt att förklara fysik för lekfolk var amerikanen Richard P. Feynman. Om ett fysikaliskt fenomen inte gick att återge i termer av något som lekfolk redan kände till så var han tydlig med det och föll inte för frestelsen att använda analogier eller metaforer som riskerade att förvirra. Här är också ett område då bokens framställning börjar halta när sakfelen hopar sig. Fackfolk kommer förstås att inse vad som avses, exempelvis gällande energiprincipen eller kärnklyvningsprodukter. Risken finns dock att en kräsen läsare lägger ifrån sig boken redan under kapitlet om materia.

En uppfattning som florerar allmänt är att massa är samma sak som energi. Just det faktum att de olika begreppen finns har sin orsak i att de betecknar olika saker. Den ryske fysikern Lev B. Okun har redogjort för hur stor förvirring denna sammanblandning har orsakat bland skolelever och allmänhet. Så skulle man exempelvis förledas att tro att eftersom ljuspartiklar har energi så måste de också ha massa och att det skulle vara orsaken till att de böjs av under påverkan av himlakropparnas dragningskraft. Ytterst leder ett sådant förenklande till att fysik blir svårbegriplig och en del av fascinationen för ämnet försvinner, liksom en del av skönheten hos den värld den söker beskriva.

I en deterministisk värld följer materien naturlagarna med nödvändighet. Därmed skulle inget kunna intervenera i världen och framtiden skulle gå att räkna ut. Kvantmekaniken och kaosforskningen har visat att determinismens projekt inte tycks vara genomförbara. Melin pekar på hur detta ur ett kristet perspektiv är ett välkommet skifte i synsätt eftersom det inte eliminerar möjligheten till en skapande Gud. Det råder också en förkrossande konsensus kring standardmodellen för elementarpartiklarna sedan också Higgspartikelns, även kallad Gudspartikeln, existens slutligen kunnat påvisas experimentellt. Sökandet efter underliggande och än mer fundamentala mekanismer fortgår dock och sista ordet blir liksom aldrig sagt, determinism eller inte. Empiriskt vetenskap utesluter inte något enbart på basis av att man ännu inte har sett det.

Vidare, på temat kristet kompatibla vetenskapliga paradigm ger Big Bang-teorin också utrymme för en igångsättande Skapare liksom för en värld som är stadd i förändring och som kan puffas i rätt riktning under resans gång. Däremot är den mörka energin mer hotfull genom sin okända natur, den som sliter isär universum i en ständigt accelererande expansionstakt mot ett slut i närmast total nedkylning. Melin nämner med glimten i ögat att vi inte behöver vara oroliga ens för att solen skulle slockna. Till vår tröst får vi veta att Harmagedon inträffar långt dessförinnan eftersom Vintergatan förväntas kollidera med Andromedagalaxen. Detta är ett av många exempel på bokens humoristiska spänst.

Melin påminner oss om att vetenskapen inte har svaret på allt. Snarare framhålls det att även forskare ägnar sig åt gissningar och spekulation. Det är en av bokens förtjänster, att avdramatisera vetenskapens auktoritet och att lyfta fram att det finns så mycket som ännu är okänt trots de landvinningar som gjorts. Då blir det än mer meningsfullt och spännande att söka lägga sin egen pusselbit till mänsklighetens strävan efter sanningen. Och jag tror också att den ingjuter hopp för oss andra som redan i viss mån är initierade och kanske redan etablerat vissa föreställningar och hållningar i tillvaron. Det känns stimulerande att återvända till de stora frågorna, som i Lars Melins arbete rekapituleras i en ledig framställning. I en reviderad utgåva skulle boken i sitt hanterbara format ha sin givna plats i hängmattan hos flertalet läsare i sommar.

Göran Sundström är tekn. dr i atom- och molekylfysik vid KTH, gymnasielärare i Stockholms stad.