Ett liv, en tanke – Simone Weil 100 år

Den 3 februari i år skulle den franska filosofen Simone Weil ha fyllt 100 år. Hennes liv blev dock mycket kort. Simone Weil var bara 34 år, när hon år 1943 dog i England av utmattning till följd av tuberkulos. I hemlandet Frankrike uppmärksammas hennes 100-års jubileum flitigt. En rad böcker av olika slag: filosofiska kommentarer, biografier, romaner och artiklar har kommit ut under hösten 2008 och nu efter årsskiftet, vilket vittnar om att denna intellektuella kvinnas tankar och liv fortfarande förvånar och inspirerar många.

Simone Weil föddes i Paris 1909. Trots sitt judiska ursprung uppfostrades hon i ett a-gnostiskt hem, där hon och hennes äldre bror André fick en gedigen skolgång i Paris bättre skolor. Efter gymnasiet fick Simone Weil den franske rationalisten Alain (Émile Chartier) som lärare. Alains karismatiska förmåga och hans filosofiska metod med beslut och vilja som grund för frihet och handling påverkade Simone Weil starkt och kom att bli hennes egen filosofiska utgångspunkt. Hon bevarade kontakten med Alain i flera år, även efter att ha lämnat Paris.

Den andliga dimensionen av arbetet

Efter att ha gått ut École Nationale Supérieure, en av Frankrikes mest prestigefyllda skolor, med fullgjord lärarkompetens, skickades Simone Weil 1931 till ett gymnasium i Puy-en-Velay. Samtidigt började hon att engagera sig i arbetarklassens fruktansvärda villkor och kämpa för samhällsförändringar. Hon gick aldrig med i något kommunistparti. Nu började dock flera års skrivande kring arbetarnas situation och förtryck (Jfr Oeuvres complètes II, Écrits historiques et politiques). 1934 bestämde hon sig för att dela arbetarnas villkor och började arbeta på fabriksgolvet. Fullständigt utmattad efter långa arbetsdagar, upplevde hon en förnedring som genomsyrade hela varat, en förödmjukelse som bottnade i omöjligheten att tänka och utvecklas i repetitiva arbetsuppgifter.

Vad är då ett sant arbete? Simone Weil, som i mångt och mycket delar den grekiska filosofins tankar, inser att grekerna begick ett stort misstag beträffande arbete. Arbete bygger inte som grekerna menade på en radikal uppdelning mellan kroppslig ansträngning, slaveri och ren aktivitet, filosofi, där endast det sistnämnda skulle innebära något positivt för människan. För Simone Weil är arbete både nödvändighet och frihet. All aktivitet är först och främst nödvändighet, därför att ingenting sker direkt för männi-skan, utan bara indirekt, via ansträngning och kroppslig insats. Människan undgår inte att arbeta med och i naturen. Men det sanna arbetet innebär också frihet, i det att det också tillåter människan att bli medveten om sig själv och världen. Arbetet är därför både kroppens verk som investeras i materien och själens verk som upptäcker de bakomliggande lagarna för samma arbete. Till skillnad från grekerna anser Simone Weil att kroppsarbete inte innebär en negation av friheten, när det samtidigt utgör en handling och en kontemplation över den frihet som dominerar nödvändigheten. Endast på detta sätt kan även de mest utsatta arbetsuppgifter bli sanna. Tanken att överbrygga praktiskt och intellektuellt arbete utgör grundstommen i Simone Weils projekt om att ge arbetet en andlig dimension, som bl.a. återfinns i verket Enracinement (svensk övers. Att slå rot).

Att se sanningen

Simone Weil orkade varken fysiskt eller moraliskt med fabriksgolvet mer än ett år. Men denna erfarenhet innebar en viktig vändpunkt i hennes liv. Hon delade där mänsklig olycka (malheur), dvs. att bli så inhumant behandlad att det blir förödande för alla varats dimensioner. Hon vet nu hur det är att vara slav. På semester i Portugal i slutet av 1935 erfar hon plötsligt inför en procession i en fattig fiskeby, att kristendomen är slavarnas eller de minstas religion (Attente de Dieu, svensk övers. I väntan på Gud). Detta blir början på en rad religiösa upplevelser som, mitt i hennes politiska engagemang och insatser i det spanska inbördeskriget, växer sig allt starkare.

Men det är inte bara erfarenheten av inhumant arbete som leder henne fram till sanningen, utan även konsten. För Simone Weil kan konsten vara ett sätt för människan att ta emot den yttersta sanningen. Konsten är ett medium för människan att förstå det gudomliga. ”Man anser alltid att estetiken är ett område för sig, men egentligen är den nyckeln till de övernaturliga sanningarna”, skriver hon i sin dagbok (OC VI 3 356). Detta resonemang går inte att förstå utan att klarlägga två viktiga begrepp i Simone Weils filosofi, nämligen uppmärksamhet (attention) och skönhet.

Sann konst kräver god uppmärksamhet. Uppmärksamhet innebär inte här någon ansträngning eller psykologisk insats från betraktarens sida att nå objektet, utan tvärtom är det en förmåga att inte tänka alls. Genom att släppa taget om alla förhastade omdömen kan konsten på detta sätt själv öppna sig för sanningen sådan som den är. Kons-ten, men även filosofin i dess helhet, ska bemötas kontemplativt och tas emot i väntan. Simone Weil låter sig här inspireras av det indiska tänkandet och bryter med Alain. Subjektet handlar genom sitt icke-handlande. På ett sätt handlar subjektet, men det är inte längre viljan som är dess ursprung, utan handlandet uppstår av sig självt som en form av lydnad.

Till skillnad från Heidegger menar dock inte Simone Weil att sanningen eller skönheten (”Det finns ingenting ovanför det sköna.” OC VI 3 332) visar sig i en total obeskrivbarhet. Det finns nämligen också en fenomenologisk ansats hos Simone Weil, som vill beskriva det sköna i termer av den proportion och harmoni som hela kosmos bygger på. Det sköna som vi ser i konsten utgör ett mikrokosmos i analogi med världens makrokosmos, vilket påminner mycket om den franske nythomisten Jacques Maritains tankar om att se det universella i det singulära. Ur detta perspektiv är världsskapelsen alltid det yttersta konstverket. Precis som hos Platon är skönheten hos Simone Weil både drivkraften till det yttersta och det yttersta självt. Att Simone Weils egna religiösa upplevelser kan ses i kontinuitet med hennes estetiska insikter är ett faktum. De kan till och med vara svåra att skilja från varandra.

Ensamheten framför allt

Att Platon spelar den största filosofiska rollen i Simone Weils liv är det ingen tvekan om. Under de två år hon tvingades bo i Marseille, för att undvika den ockuperade frans-ka zonen, kom hon i kontakt med dominikanen J.-M. Perrin. Han uppmuntade henne att översätta och kommentera de filosofiska texter som hon själv ansåg vara av kristet intresse, däribland naturligtvis Platon. Detta resulterade senare i verket Intuitions préchrétiennes. Det var också tack vare pater Perrin, som Simone Weil kom i kontakt med den katolske författaren Gustave Thibon, på vars jordbruk hon kom att arbeta sommaren 1941. Till Gustave Thibon lämnade hon en stor del av sitt skriftliga verk före sin exil. Tiden i Marseille innebar en tid av splittring för Simone Weil. Å ena sidan växte sig hennes kristna andliga behov allt starkare, men å andra sidan upplevde hon alltmer ett behov att kämpa för krigets utsatta i motståndsrörelsen.

Mot sin vilja flydde hon med sina föräldrar 1942 till New York, men redan ett halvår senare var hon tillbaka i London i hopp om att på allvar få kämpa med i kriget. Hon blev dock till sin besvikelse aldrig utskickad på fältet. För att vara solidarisk med krigets utsatta, sov och åt hon allt mindre. Detta bör förstås utifrån hennes egen filosofi och krav på ensamhet och avskapelse (décréation).

För Simone Weil är människan initialt god, trots detta tenderar hon att styra sin frihet mot en absolut självtillräcklighet, att skapa sig en självcentrerad existens. Att avskapa sig innebär att denna självcentrering, som leder till det onda, upphävs. Männi-skan ska sträva mot att dö, både fysiskt och andligt, i enlighet med det kristna budskapet att dö bort från sig själv. Endast då kan Gud skapa människan på nytt. Det är på detta sätt Simone Weil dör ensam, förenad med krigets offer 1943.