Mellan himmel och jord – sex år i Vatikanen

Herr Minister,

Som ambassadör vid Heliga stolen slås man av de stora kontraster som råder mellan livet i Vatikanstaten och i den omkringliggande hektiska världsstaden Rom. Men det är inte främst stillheten, lugnet och det välfungerande samhället bakom de tusenåriga murarna som skiljer dem åt. Nej, jämfört med alla andra stater är Vatikanstaten på de flesta områden annorlunda. Invanda begrepp och benämningar som övriga världen är van vid gäller inte i Vatikanen.

Om vi börjar med ”den heliga pyramidens” topp, så är påven både högste andlige ledare och statschef. Formellt är han en suverän och enväldig härskare. Men i motsats till flertalet världsliga statsöverhuvuden härleder påven inte sin makt ur folkets vilja utan från sitt samfunds grundläggare. Och Benedictus XVI:s främsta uppgift är självfallet att vara andlig ledare för de 1,2 miljarder katoliker, som finns i världens alla länder.

Heliga stolen, som är en kyrkorättslig benämning på det påvliga ämbetet och på den romerska kurian, är inte en stat, men den har en stat – Vatikanstadens stat som det officiella namnet lyder. Men denna stat är ”blott ett annex av den suveräna Katolska Kyrkan och ingenting annat. Kyrkan har visat att den mycket väl kan existera utan Vatikanstaten, men Vatikanstaten är komplett otänkbar utan Heliga stolen”, för att citera en auktoritet på området, nämligen den framlidne finländske diplomaten och författaren Göran Stenius.

I kurian, som är det administrativa centrum med vars hjälp påven utövar sitt ämbete som andlig ledare och statschef, finns inte benämningen ministerium, statligt verk eller myndighet. Där kallas de i stället för kongregationer och för påvliga råd. Lite skämtsamt kan man kalla Kongregationen för trosläran, som har att slå vakt om den rätta tron, för Vatikanens försvarsministerium.

Kurians hjärta är Statssekretariatet. Det leds av kardinal-statsekreteraren, som motsvarar regeringschef i ett annat land. I Statssekretariatet motsvarar Andra sektionen för förbindelser med andra länder vårt Utrikesdepartement. Denna sektion leds av en ärkebiskop, som sålunda är Heliga stolens utrikesminister. De påvliga sändebud som finns i 120 länder kallas inte för ambassadörer utan för nuntier och deras beskickningar för apostoliska nuntiaturer. Heliga stolens umgänge med omvärlden präglas av att den är en stat till formen, men ett trossamfund till innehållet.

I Vatikanen är latin och italienska de officiella språken. Men i all skriftlig kommunikation med diplomatiska kåren används franska. Vid besök i kurian påminns man alltid om vilken mångkulturell och mångnationell miljö man befinner sig i. En samtalspartner kommer från Indien, Filippinerna eller Nigeria och talar helst engelska, en annan monsignore är från Frankrike eller Senegal och föredrar franska, en tredje kommer från Argentina eller Spanien och talar helst spanska och en polsk biskop talar liksom påven gärna tyska. Ja, hela denna kosmopolitiska värld påminner ofta om en multilateral organisation.

Världens minsta stormakt

Trots att Vatikanen ibland kallas för ”världens minsta stormakt” eller för ”världens enda andliga supermakt” har denna stat bara 900 invånare. Men påven är som sagt å andra sidan andligt överhuvud för mer än 1,2 miljarder människor runt om i hela världen. Det ger Heliga stolen ett världsomfattande inflytande utan all proportion till Vatikanstatens 44 hektar.

När man som turist eller pilgrim vandrar upp för Via della Conciliazione (Försoningens gata) mot den mäktiga Peterskyrkan förnimmer man inte bara historiens vingslag utan känner också att man befinner sig i kristenhetens centrum. Den egyptiska obelisk som pryder Petersplatsen fanns redan där när aposteln Petrus korsfästes just på denna plats för nästan 2 000 år sedan.

Som medlem av den diplomatiska kåren vid Heliga stolen har jag många gånger haft förmånen att få delta i påvliga mässor i Peterskyrkan. När jag iförd frack och ordnar suttit i den av starka tv-strålkastare upplysta basilikan, har jag dock gjort den reflektionen att det är lättare att känna sig nära Gud och himlen i en liten, stilla svensk medeltida kyrka. Och den svenska mässan pågår förvisso inte i 2–3 timmar. Men prästens budskap från predikstolen i Örberga kyrka når heller inte ut till en kvarts miljard tv-tittare runt om i världen.

Vatikanen har ett effektivt och finmaskigt informationsnät runt om i världen. Påven har över 120 diplomatiska sändebud, nuntier, vilka är ackrediterade i sammanlagt 189 stater. Vidare finns det cirka 4 900 bis-kopar och under dem 272 000 stiftspräster och 136 000 ordenspräster. Härtill kommer 55 000 ordensbröder och 753 000 nunnor samt 3 miljoner så kallade kateketer, dvs. lekmän, som arbetar med trosundervisning i församlingarna. Härtill kommer ett stort antal läkare och sjuksköterskor knutna till katolska sjukhus och hälsokliniker och lärare vid katols–ka universitet och skolor. Det betyder en total styrka på över 5 miljoner människor. Och många av dem arbetar på lokal nivå, ute i byar fjärran från huvudstäderna. I den mån de inte regelbundet rapporterar till sina överordnade kan man i kurian alltid ”beställa” en rapport från ett aktuellt område eller händelse var det än må vara i världen.

När jag en gång sade till min israeliske kollega, som i premiärministerns kansli ansvarat för samordningen av allt underrättelsearbete, att jag läst att det bara var Mossad som överträffade Vatikanen, svarade han leende: ”Det gäller enbart i Mellanöstern, ty där är det en fråga om liv och död för oss. Men i övriga delar av världen är Vatikanen utan tvekan nummer 1!”

Dessutom är Heliga stolen en internationell aktör av rang och dess diplomati åtnjuter sedan århundraden det högsta anseende för kunskap, konsekvens och långsiktighet. Vatikanens diplomater kan som representanter för en andlig makt främst koncentrera sig på de principer för samlevnaden mellan nationer och mellan människor, som de anser utgå från Bibelns lära och naturrätten. Kort sagt en etisk utrikespolitik. Johannes Paulus II var den främste motståndaren till en invasion av Irak och Vatikanen är ständigt aktiv när det gäller att påtala eller söka motverka brott mot mänskliga rättigheter. De senaste årens stegrade motsättningar mellan främst kristendom och islam har ökat omvärldens intresse för den interreligiösa dialog som redan inleddes under Paulus VI:s tid och som hans två efterföljare så aktivt arbetat för.

Vikten av en svensk ambassad i Vatikanen

Därför är ett av huvudmålen för den svenska Vatikanambassadens verksamhet att skapa förutsättningar för en utvecklad tredjelands-rapportering om främst kriser, konflikter, krig och brott mot mänskliga rättigheter runt om i världen. Som ambassadör från ett icke-katolskt land krävs det emellertid extra ansträngningar för att inom kurian bygga upp ett personligt kontaktnät och etablera ett förtroendefullt samarbete. Det är nämligen själva förutsättningen för denna typ av kunskaps- och underrättelseinhämtning. Från svensk sida har vi bland annat i samband med Irakinvasionen och då svenska medborgare försvunnit i avlägsna länder fått värdefull hjälp från Vatikanen.

En extra fördel med att vara Vatikanambassadör är att man möter många utländska kolleger, som beträtt tunga poster hemma och/eller utomlands. De delar i regel gärna med sig av sina kunskaper och långa erfarenheter och är således goda och nyttiga samtalspartner.

I samband med reformationen bröts de diplomatiska förbindelserna mellan vårt land och Heliga stolen och det kom att dröja 455 år innan ett enigt utrikesutskott 1982 föreslog riksdagen att återupprätta dem. Mellan åren 1988 och 2001 var det svenska sändebudet dessutom fast bosatt i Rom. Besvikelsen i Vatikanen blev mycket stor när den svenska regeringen sistnämnda år av besparingsskäl beslöt att återgå till det tidigare systemet med en Stockholmsbaserad ambassadör. Det faktum att Vatikanen strax dessförinnan hunnit besluta att flytta sin egen beskickning i Norden från Köpenhamn till Stockholm våren 2002 gjorde de ansvariga i kurian extra besvikna, ja bittra. Särskilt som Sverige då var det

enda nordiska land som hade en fast beskickning vid Heliga stolen och uppfattades som något av en talesperson för hela Norden.

För min egen del kan jag utan överdrift konstatera att det stora svenska intresset för Vatikanen och de många svenska besöken där står i omvänd proportion till våra politikers vilja att släppa till de få miljoner som skulle krävas för att återbesätta posten som resident Vatikanambassadör.

Birgittasystrarnas betydelse

Som nyanländ svensk ambassadör i Vatikanen slås man genast av att det är en nästan helt mansdominerad värld man rör sig i vid besök i kurian eller i de olika kongregationerna och påvliga råden.

Men när det gäller de bilaterala förbindelserna i allmänhet och de kulturella och religiösa i synnerhet är det paradoxalt nog bara starka kvinnor som dominerar, nämligen den heliga Birgitta, drottning Kristina och salig moder Elisabeth Hesselblad, hon som i början av 1900-talet fick det medeltida birgittinska stamträdet att åter blomstra. Det är oftast i samband med olika jubileer som berör dessa tre framstående svenska kvinnor, som Sverige kan få uppmärksamhet i Vatikanen och göra sin stämma hörd i Rom. Det måste dock påpekas att jag har haft många kvinnliga utländska kolleger under mina år i Vatikanen, så min efterträdare behöver på intet sätt känna sig ensam.

Birgittasystrarna intar en särställning i Rom. De utgör en mycket viktig ekumenisk bro mellan Vatikanen och Norden, och de vårdar aktivt och ömt svenska seder och traditioner. Det är den dynamiska Moder Tekla Famiglietti från Neapel, som leder de hesselbladska Birgittasystrarnas verksamhet sedan 1979. När hon tillträdde som generalabbedissa fanns det 18 kloster, som tillhörde denna yngre gren av det birgittinska ordensträdet. Idag har man 55 kloster i fyra världsdelar och över 700 systrar. Tillsammans med den ursprungliga grenen och under 1600-talet tillkomna spanska kloster finns det idag sammanlagt närmare 70 kloster och över 800 systrar. Härtill kommer en handfull bröder i det enda kvarvarande birgittinska munkklostret, som finns i Oregon i USA.

Moder Tekla intar en särställning inom den katolska kyrkan. I en stort uppslagen artikel om henne i Svenska Dagbladet för några år sedan kallades hon för en av den katolska kyrkans mäktigaste kvinnor. I Rom och i Vatikanen nämns hennes namn med respekt och beundran. Genom att Johannes Paulus II var väl förtrogen med svensk-polsk historia och att varvsarbetarna och Solidaritet i Gdansk sedan länge haft den heliga Birgitta som skyddshelgon samt att birgittinorden formellt står under påvens direkta ledning kom denne karismatiske påve och Moder Tekla att samarbeta och stå varandra nära. Hans efterträdare är också uppvuxen med god kännedom om det svenska helgonet, ty i Benedictus XVI:s hemtrakter i Bayern finns ett av de fem kvarvarande medeltida birgittinklostren, nämligen det i Altomünster (1497).

Vatikanen har i olika sammanhang anlitat Moder Tekla för diplomatiska uppdrag. Det mest uppmärksammade gäller hennes många besök hos och långa samtal med Fidel Castro. Hon har också lyckats med konststycket att få öppna två kloster på Kuba.

Birgittinernas högkvarter är inrymt i Birgittahuset vid Piazza Farnese. Denna medeltida byggnad är ”vårt lands äldsta och främsta minnesmärke i utlandet”. Här levde Birgitta Birgersdotter i 19 år fram till sin död 1373. Det gjorde även kung Karl Knutsson Bondes sändebud vid Heliga stolen, Birger Månsson, under åren 1450–1456. Hans främsta uppgift var att söka påvens stöd för kungens Östersjöpolitik. En uppgift som låter aktuell även för en sentida svensk kollega. Birger Månsson, som slutade sina dagar som biskop i Västerås, har kallats för ”den svenska diplomatins fader”.

Även Sveriges två sista katolska ärkebiskopar, Linköpingsbröderna Johannes och Olaus Magnus, bodde under sina landsflyktiga år i Birgittahuset. Här lät de installera en tryckpress och Olaus Magnus utgav bland annat sitt berömda verk Historia om de nordiska folken (1555) och en fjärde latinsk utgåva av Birgittas himmelska uppenbarelser (1557). Johannes Magnus och drottning Kristina är de enda svenskar som är begravda i Peterskyrkan.

Besöksutbytet

När det gäller det bilaterala besöksutbytet domineras det helt av alla svenska tillresande. Under mina år har bland annat kungaparet, kronprinsessan Victoria, talmännen von Sydow och Westerberg, statsminister Persson och utrikesministrarna Eliasson och Bildt besökt Vatikanen. Vidare har en rad enskilda riksdagsledamöter gjort studiebesök liksom många av de olika riksdagsutskottens kanslitjänstemän. Härtill kommer personer från olika statliga myndigheter och verk samt journalister. Vid de officiella samtal som äger rum i samband med en del av ovannämnda besök försummar man sällan från värdlandets sida att uttrycka sin stora uppskattning över Sveriges generösa biståndspolitik, som man menar är föredömlig.

En särskild besöksgrupp är alla de forskare och vetenskapsmän som i forskningssyfte besöker Vatikanbiblioteket och det Hemliga arkivet. Med dessa senare påvliga institutioner har det under de senaste åren inletts ett breddat och fördjupat samarbete. Grunden för detta utgörs av betydande ekonomiska bidrag och anslag från svenska fonder och från enskilda givare på sammanlagt över sex miljoner kronor. Det största kommer från en Wallenbergstiftelse och uppgår till 4,6 miljoner. Det är avsett att bekosta restaureringen och konserveringen av drottning Kristinas förnämliga handskriftssamling, som sedan hennes död 1689 finns i Vatikanbiblioteket. Liknande stora belopp har även givits till Birgittahusets underhåll.

Irakinvasionen, pedofilskandalerna, Regensburg och OS i Peking

De två hetaste frågor Vatikanen haft att hantera under mina år i Rom är Irakinvasionen 2003 och pedofilskandalerna i främst USA. Johannes Paulus II engagerade sig kraftfullt i försöken att nå en fredlig lösning på Irakkonflikten och sände personliga sändebud till bland annat president Bush, premiärminister Blair, FN:s generalsekreterare Annan och till Saddam Hussein. Påven kom med rätta att framstå som den främste motståndaren till en invasion.

Pedofilskandalerna, som under senare år drabbat katolska kyrkan i främst USA, har inte bara vållat offren svåra lidanden och de troende stor smärta. Dessutom har kyrkan utbetalat ofattbara 2 miljarder US-dollar i skadestånd till de cirka 500 offren. Det har i sin tur lett till att vissa stift varit nära att gå i konkurs.

När det gäller Benedictus XVI:s uppmärksammade anförande i Regensburg i september 2006, då han genom att citera en medeltida kejsares ord till en lärd perser om den islamska föreskriften att ”tron bör utbredas med hjälp av svärdet”, anser många i kurian att det trots allt var en ”felix culpa”, dvs. ett fel som haft goda följder. Man syftar då i första hand på den fördjupade interreligiösa dialog som sedan dess inletts.

Inför Olympiaden i Peking fanns det länge stora förhoppningar om att man skulle kunna återupprätta de diplomatiska förbindelserna med Folkrepubliken, som bröts 1951 sedan kommunisterna två år tidigare tagit över Kina och tvingat kristna att gå under jorden. Men ledarna i Peking ställde två krav som Vatikanen omöjligen kunde acceptera: a) bryt de diplomatiska förbindelserna med Taiwan och b) Peking måste godkänna påvens utnämningar av kinesiska biskopar. Det innebär att Heliga stolen idag är ett av 26 länder som i stället har diplomatiska förbindelser med Taiwan.

Oförglömliga upplevelser

Den största upplevelsen under mina år i Vatikanen var utan tvekan Johannes Paulus II:s begravning i april 2005, som samlade flera miljoner människor till den största begravning världen någonsin skådat. Stats- och regeringschefer från nästan alla världens länder följde Karol Wojtyla på hans sista färd. Sverige representerades av både kungaparet och av statsministern.

En annan oförglömlig upplevelse var när den 97-årige ärkebiskopen Gennaro Verolino ur statsminister Göran Perssons hand i Rom fick motta det första Per Angerpriset i oktober 2004. Denne präst hade som ung diplomat vid den påvliga nuntiaturen i Budapest under andra världskrigets slutskede varit med om att rädda mellan 25 000–30 000 judars liv genom att utfärda skyddspass.

Den tredje stora upplevelsen var 700-årsjubileet av Birgitta Birgersdotters födelse, som inleddes i Rom hösten 2002 och som fortsatte under storartade former i Sverige under 2003. Höjdpunkten i vårt land var den ekumeniska jubileumshögmässan i Vadstena klosterkyrka den 1 juni sistnämnda år, som samlade över elva tusen människor, inklusive fyra statschefer, tre utrikes- och kulturministrar, två kardinaler och åtskilliga ärkebiskopar. Mässan direktsändes i radio och TV i alla nordiska länder.

Benedictus XVI

Till sist några ord om Benedictus XVI. När kardinal Joseph Ratzinger den 19 april 2005 av sina kolleger valdes till Petri efterträdare och ”överste brobyggare” var han 78 år, dvs. 20 år äldre än Karol Wojtyla var när han blev ”Jesu Kristi ställföreträdare” 1978. Mot bakgrund av alla stora skeenden och omvälvande händelser under Johannes Paulus II:s rekordlånga ämbetsperiod, 27 år, och den polske påvens karismatiska utstrålning och stora popularitet är det naturligt att den tyske påven ofta hänvisar till honom som ”min store företrädare”. Efter dessa händelserika år är det naturligt att Benedictus XVI av många betraktas som en ”övergångspåve”.

Men utan att avvika från företrädarens grundläggande väg har Benedictus XVI på ett lyckosamt sätt valt att sätta sin personliga prägel på mångt och mycket. De olycksprofetior som förekom i samband med att kardinal Ratzinger utsågs till påve för två och ett halvt år sedan har kommit på skam. Lika kompromisslös och hård som han då beskrevs vara, lika öppen och vänlig har han visat sig vara som påve.

En del av förklaringen är att Benedictus XVI i sin roll som andlig ledare för 1,2 miljarder katoliker har en helt annan och enande roll att spela än när han ledde Kongregationen för trosläran. Han liksom sin företrädare kan på goda grunder betraktas som den främste förkämpen för fred och försoning i världen.

Benedictus XVI har hittills gett ut två encyklikor – påvliga rundskrivelser. Den första utkom i januari 2006 och bär titeln Deus caritas est – Gud är kärlek. Den andra offentliggjordes i november 2007 och har rubriken Spe salvi – Vår räddning gavs oss i hoppet. I båda bemöter han Friedrich Nietzsches tankar, som han ser som ett hot mot kristenheten. I rundskrivelserna känner läsaren igen professor Ratzingers eleganta sätt att formulera sig, och de bär båda en genomgående hoppfull ton.

För dem som oroar sig för kristenhetens och kyrkans framtid i en allt mer sekulariserad värld är det onekligen en källa till tröst att begrunda det faktum att kyrkan under snart två tusen år har lyckats överleva alla hittillsvarande imperier, ideologier och onda världsliga regimer och idag har fler medlemmar än någonsin.

Med vördnad,

Fredrik Vahlquist