Ett nytt hopp för Europa

Det finns ett berättigat hopp, skriver 179 europeiska katolska biskopar i sitt budskap till ett Europa, som tycks uppgivet och resignerat tio år efter den östeuropeiska kommunismens sammanbrott och efter år av blodiga etniska konflikter. Budskapet avslutade den biskopssynod för Europa som samlades i Vatikanen 1 till 23 oktober. Biskoparna vill gå emot den uppgivenhet och likgiltighet man möter i dagens Europa och de menar att det kristna budskapet alltid kan ligga till grund för ett nytt hopp. Biskoparna ser Europas många problem, särskilt brotten mot mänskliga rättigheter och den etniska rensningen: ”Vi står inför dramatiska och oroväckande situationer som visar att ondskans ande är i arbete tillsammans med alla dem som följer honom. Hur kan man glömma brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, mot minoriteter och folk, och särskilt etnisk rensning? Hur kan man hindra flyktingar från att återvända hem?”

Men trots allt vill biskoparna vara optimister och de ser flera hoppingivande tecken i Europa. De gläds över att ”nationer som länge varit fiender har försonats” och att ”det europeiska enandet stegvis utvidgas till länderna i Östeuropa”. De konstaterar att det ”stegvis skapas en europeisk kultur eller snarare ett europeiskt samvete som vi hoppas gör att de unga ser varandra som syskon och vill dela med sig”.

Hoppingivande är också religionsfriheten för kyrkorna i Östeuropa och ”detta århundrades martyrer i alla de kristna samfunden”, ”kvinnans ökade närvaro och verksamhet i kyrka och samhälle”, och framsteg i ekumeniken, till exempel den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen som katoliker och protestanter undertecknade i Augsburg 31 oktober.

Biskoparna vädjar till alla ansvariga i Europa att utvidga EU, se invandringen som en resurs och avskriva tredje världens skulder. ”Tig inte utan höj era röster när enskildas, minoriteters och folks mänskliga rättigheter blir kränkta, när religionsfriheten inskränks; ge största uppmärksamhet åt människolivet från befruktningen till den naturliga döden, och åt familjen som är byggd på äktenskapet, för detta utgör en grund för det gemensamma europeiska hemmet; fortsätt den europeiska integrationen och utvidga gruppen av medlemsländer i unio-nen […]; ta den ökande migrationen på allvar och gör den till en ny resurs för Europas framtid; […] håll Europa öppet för alla länder […] och lyssna till påvens vädjan som vi upprepar, att avskriva eller åtminstone reducera utvecklingsländernas internationella skuldbörda, som några länder redan har gjort.”

Biskopssynoderna brukar avslutas med att biskoparna offentliggör ett ”budskap” av den här typen. Det är den enda texten som offentliggörs omedelbart. Dessutom röstar biskoparna fram en lista på förslag som de överlämnar till påven. Den ligger till grund för ett slutdokument som publiceras i påvens namn i form av en ”apostolisk maning”, som brukar presenteras flera månader efter synoden i samband med en påveresa till den berörda världsdelen: så offentliggörs exempelvis slutdokumentet för biskopssynoden om Asien som ägde rum 19 april – 14 maj 1998 under påvens besök i New Delhi 5–8 november.

Slutbudskapet från den europeiska synoden skall ha redigerats av ärkebiskopen av Genua, kardinal Dionigi Tettamanzi, en förgrundsfigur bland de italienska biskoparna och författare till flera viktiga dokument. Om kardinal Martini från Milano ofta nämns som påvekandidat nämns Tettamanzi som trolig efterträdare till kardinal Ruini, den nuvarande ledaren för de italienska biskoparna. Det var också Tettamanzi som presenterade budskapet för pressen efter att i sitt anförande ha uppmanat synodbiskoparna att inte publicera för många kyrkliga dokument och förebrått dem för att vara alltför pessimistiska.

Denna andra Europasynoden var den nittonde synoden sedan de instiftades 1965 på andra Vatikankonciliets begäran som en av många möjliga modeller för att göra biskoparna mer delaktiga i påvens ämbetsutövning ”för att främja enheten och samarbetet mellan världens biskopar och påven genom att man gemensamt studerar kyrkans situation”. Men en synod kan utformas på olika sätt. Under fornkyrkan var bis-kopssynoderna offentliga med ett livligt folkligt deltagande. Den form av biskopssynod som återupprättades 1965 pågår däremot bakom lyckta dörrar. Pressen får inte vara med utan får bara korta tillrättalagda sammanfattningar samt tillfälle att ställa frågor under en rad presskonferenser och briefings.

Det debattinlägg som väckte mest uppmärksamhet i pressen hölls just av Milanos ärkebiskop kardinal Carlo Maria Martini. Uppmärksamheten berodde inte bara på att Martini är en välkänd profil eller på vad han sade. Hans anförande var det enda inlägg vars text publicerades av en nyhetsbyrå, och det är ännu oklart hur nyhetsbyrån Adista fick tag på texten i ett klart brott mot synodens sekretessregler. Martini efterlyste en ny möjlighet för Europas biskopar att ta itu med dagens utmaningar för ”kyrkorna i Europa och inte bara där”. Han nämnde särskilt ”kvinnans ställning, lekfolkets deltagande i vissa av prästernas uppgifter, sexualiteten, äktenskapsdisciplinen, förhållandet till de ortodoxa kyrkorna och ett nytt ekumeniskt engagemang, samt förhållandet mellan lag och moral”. Martini hävdade att synoden inte räcker som forum för biskoparnas kollegialitet. Han efterlyste ”en ny kollegial upplevelse” i stil med andra Vatikankonciliet, som han sade idag allt färre biskopar har egna minnen av. Pressen tolkade detta som att Martini bad om ett nytt koncilium. Till skillnad från ett koncilium kan en synod inte fatta några beslut utan har bara en rent rådgivande funktion till påven. Eftersom den europeiska vänsterpressen ofta framställer Martini som en möjlig efterträdare till den nuvarande påven tolkades Martinis anförande som ett explosivt valtal: välj mig till påve så får ni ett nytt koncilium. En riktigare tolkning är troligen att Martini efterlyser en förändring av själva synoden, alltså av biskoparnas permanenta rådgivning till påven, som ju är problemets kärna. Man kan vänta sig nyheter på den fronten inom en nära framtid, för hösten 2000 hålls en ordinarie biskopssynod i Vatikanen om biskoparnas roll i kyrkan. Martinis inlägg kan därför sägas vara en förberedelse inför en viktig diskussion som snart inleds på allvar.

Ledaren för de tyska biskoparna, biskop Karl Lehmann (Mainz) höll med Martini om att det behövs en ny sammanträdesform för att ta itu med vår tids utmaningar. I en intervju för den tyska katolska nyhetsbyrån KNA samma dag budskapet publicerades sade Lehmann att det behövs en ny synodstil. ”Man måste överväga om det kan finnas en annan form för synoder, mellan dagens synodstil och ett klassiskt koncilium. Man borde gå utöver den nuvarande synodorganisationen och närma sig ett koncilium.” Han menade att det behövs ett biskopsmöte med beslutsrätt, för andra Vatikankonciliet kunde på sin tid inte ta ställning till vissa frågor som idag är viktiga. Lehmann nämnde särskilt förhållandet mellan Vatikanen och lokalkyrkorna, frågan om tjänster och uppdrag i kyrkan, ”kanske kvinnliga diakoner och omgifte av frånskilda”.

Om flera biskopar alltså vill att synoderna skall få mer beslutsrätt kan man undra om de inte skulle få större uppmärksamhet och folklig förankring om de inte hölls bakom lyckta dörrar. Man skymtar här en rest av en förlegad brist på förtroende mellan kyrkans hierarki och kyrkans eget lekfolk och dess egna nyhetsmedia.

Det är uppenbart att den nuvarande formen för biskopssynoden är en kompromiss. Samtidigt är det en kompromiss som med alla sina uppenbara brister tydligen fungerar. Det är ett faktum att biskopssynoden förbättrat kontakterna mellan biskoparna och påven, och även sins-e-mellan. Påven tillbringar varje år tre eller fyra veckor med att bara lyssna till anföranden av biskopar från olika länder som han också träffar informellt i mindre grupper. Det vore alltså inte korrekt att säga att påven inte lyssnar till lokalkyrkornas biskopar och påven har uppenbarligen tagit initiativ till så många extrainkallade synoder just därför att han vill lyssna. Under Paulus VI hölls få synoder, men under den nuvarande påven Johannes Paulus II har synoderna varit så många av olika slag att det i stort sett hålls en synod varje år. Det är också sant att synoden inte har beslutsrätt utan att dess slutdokument skrivs av påven. Det är dock knappast så att en synod med beslutsrätt genomgående skulle fatta beslut i någon särskild riktning och att påvens monopol nu skulle förhind-ra detta.

Påven är oerhört mån om den möjlighet som synoden ger att lyssna till världens biskopar. Det framgår ju klart av att han inkallat en andra Europasynod på så kort tid.

En del biskopar menar att det är viktigt att finna en ny synodform. Andra påpekar att man inte löser vår tids utmaningar genom att finna nya organisationsformer. ”Då är man ute efter magi snarare än teologi”, var det någon som sade under ett av mötena med pressen under den nyss avslutade synoden. En kyrka som vill tala till vår tids européer måste naturligtvis finna en jämvikt mellan nog så viktiga men inåtvända strukturdiskussioner och den uppmärksamhet man riktar både mot budskapet man vill föra ut och mot dess mottagare.

Vad som verkligen varit synodens röda tråd är på vilket sätt Kristus lever i kyrkan och hur det kristna hoppet kan föras ut till dagens resignerade Europa. ”Det viktiga är”, sade den franske kardinalen Paul Poupard, ordförande för Vatikanens kulturråd, till Vatikanradion halvvägs genom synoden, ”att trots de stora skillnaderna mellan Ryssland och Portugal och mellan Irland och Turkiet, så betonar man ständigt att Kristus lever i kyrkan, och att det är han som är källan till ett nytt hopp för Europa.”

Flera biskopar sade att de ser de moderna katolska lekmannarörelserna som ett hoppets tecken för Europa. I dessa rörelser och basgrupper skapas en känsla av gemenskap där man känner att den uppståndne Jesus är med, menade de europeiska biskoparnas ordförande kardinal Miloslav Vlk, ärkebiskop av Prag, symbolgestalt för det katolska Östeuropas befrielse från kommunismen och kardinal Martinis efterträdare som de europeiska biskoparnas ordförande, när han talade med nyhetsbyrån CNS. Till skillnad från många andra institutioner i kyrkan är de energiska och har låg medelålder, påpekade Vlk; några dagar tidigare hade Chiara Lubich, som grundade focolarerörelsen, sagt till biskoparna att ”många människor upplever kyrkan som en institution för gamla”. Till och med prästbristen kan vara positiv, sade Vlk, för den påminner lekfolket om att alla är kallade att leva och förkunna evangeliet. Prästbristen är visserligen ett svårt problem för sakramentsförvaltningen, men ”kyrkans liv består inte bara av sakramenten”. Kardinal Vlk har ofta betonat att vår tids kyrka måste upptäcka att Jesus inte bara är närvarande i sakramenten, som den katolska traditionen betonar, utan också i den kristna gemenskapen, och sade: ”Den här synoden borde bredda sin syn på kyrkan till att omfatta alla olika typer av Jesu närvaro i kyrkan.” På medeltiden var de många munk- och nunneordnarna den heliga andens gåva till kyrkan. Lekmannarörelserna är Andens gåva till den moderna kyrkan, sade han.

Andra menade att entusiasmen över lekmannarörelserna döljer en uppgivenhet inför klosterordnarnas framtid. En nunna sade till syno-den att klosterlivet behandlas som ”en svårt sjuk patient”. ”Jag säger inte att lekmannarörelserna skall ha företräde”, försvarade sig kardinal Vlk till CNS. ”Men de kanske uttrycker vår tids behov bättre. Det betyder inte att ordnarna inte uttrycker samma sak, men de uppstod för en annan tid. Om de fortfarande har kraft och dynamik så kommer de att fortsätta.” Han sade att han hoppas att synoden kan acceptera en bild av kyrkan som är mindre knuten till gammaldags strukturer och att den ger utrymme både åt lekmannarörelser och vad han kallar ”andra uttryck för den heliga anden”.

Hela synodbudskapet på engelska m.fl. språk på

http://www.vatican.va/news_services/synod/choice_en.html, i bulletin nummer 23.