Dagsverser som består: Alf Henrikson

Vem är den mest lästa poeten i Sverige under 1900-talet? Rimligtvis måste det vara Alf Henrikson. I flera decennier skrev han dagsverser i landets största tidning, Dagens Nyheter – någon har beräknat dem till närmare 20 000. Sina tänkvärda infall framförde han med stor teknisk skicklighet, men rimmeriet blev inte ett självändamål, vilket annars lätt sker i denna genre. De tidiga dikterna hör hemma i 1920-talets allmänna lyriska stil, bredvid t ex Selander och Silfverstolpe, men snart utvecklade han ett särmärke, nämligen de skickligt använda stilbrotten, både i rytm och i ordval.

Ett dussin böcker med samlingar av hans dagsverser kom alltsedan 1945 under årens lopp, illustrerade med vissa av de teckningar som gjorde dikten sällskap i tidningen. Nu, efter hans död 1995, har bokförlaget Atlantis gett ut alla dessa böcker på nytt i fyra ordentliga volymer, från 1996 till 1999. Det är inte en diktning att läsa rakt igenom, från början till slut, lika litet som man skall sluka hela chokladkartongen på en gång.

Då blir konstgreppen lätt triviala, och charmen bleknar i det medvetet ojämna språket med ålderdomliga och slangartade glosor och omvända ordföljder insatta som kontrast till den vanligen skickligt bundna formen; sin glädje åt de mest olikartade versmått, både antika och rimmade, har Henrikson visat i sin verslära, Verskonstens ABC.

Varje volym Samlade dikter omfattar tre samlingar. Vers (1945), Glam (1956), Varvet kring solen (1959) utgör del 1, Medan göken tiger (1964), Aftonkvist (1968), Sakta mak (1968) del 2, Bit för bit (1970), Underfund (1972), Snickarglädje (1974) del 3 och slutligen Anacka (1980), Rhymes (verser på engelska från 1949, i bokform 1962), Tittut (1992) del 4. Atlantis har också gett ut hans sista diktsamling, Rim & reson, 1995. Där sammanfattar han många av sina väsentliga ämnen. Stilriktigt nog avslutas den med några rader om reselivet: ”Reseannonserna lockar och ler, titta så glansfullt de trycks!/Men gubben skall fara till Hades han och titta på Lethe och Styx.”

Andra dikter ingår inte i någon av dessa samlingar utan återfinns bara i urval, som t ex i Bonniers serie Den svenska lyriken eller den behändiga boken Tidernas framfart, med en efterskrift av poeten; jämförelser försvåras av att samma dikt kan uppträda under olika titlar.

Poet och historiker

Alf Henrikson föddes 1905 i Småland, vars väckelsefromhet avskräckte honom livet ut. Han blev journalist och kom tidigt att använda sin poetiska begåvning till lättsam men tänkvärd vers, skriven utifrån dagens behov men gärna om allmänmänskliga frågor. Han ägnade sig med tiden alltmer åt att popularisera historia, alla stora rikens förflutna, kan det tyckas; han skrev om antiken, om Bysans, om Kina, om det forna Norden, därtill om allehanda mytologier. Stilen är personligt färgad med en humor som punkterar det högtidliga (men i större mängder kan bli tröttande).

Han älskade bildning, och hans diktning är rik på namn, vare sig det är historiska gestalter, ofta sedda med en irriterad humor, eller fjärran orter; han blev med tiden mycket berest i Medelhavsområdet. Även bibliska berättelser och åtskilliga teologer förekommer. Snobberi är honom främmande. Han noterar, ej utan eftertryck, kan det synas:

Shakespeares pjäser gick mestadels bra.

Han skrev för packet vad folk ville ha.

Det var därför som folket begrep vad han sa.

Han manar också fram det gamla fattig-Sverige, med sill och fotogen och Luthers katekes men också det smultronljusa landskapet före den allmänna förgraningen.

Den till synes så lättsamma stilen förutsätter kunskaper hos läsaren. Med tiden gav han upp den gladlynta parodin på dikter i den stora svenska traditionen, när han fann att folk inte längre kände igen förebilderna. Utan något minne från medeltida svensk historia går poängen förlorad t ex i dikten om de väldiga ryska romanerna, som man läser ”med beundran och lycka och skräck/och gonar sig åt att man själv blivit född/väster om Systerbäck.” Kunskapens värde är den glädje den ger. Ruskvädret ute blir bortglömt, medan han läser ett särtryck om Harstena flora. En natt i Aleppo räknar han upp namn på stjärnorna han ser från balkongen; ”hur kan man känna sig ensam under stjärnor som heter så?”

Kunskap ger också en hälsosam distans till dagens stridsämnen. ”Kvinnliga präster i mängd förkunnade asaläran/… Trodde du samtiden var radikal och har utfört en ny bedrift?/Ånej, vi har haft kvinnliga präster förr i Uppsala ärkestift.” Ett annat kunnande som han sätter högt är handens: skickligheten med redskap, förståelsen av ett hantverk, att kunna utföra sitt arbete ”med egna, utlärda händer”.

Svenskheten

För svensk storvulenhet har han inget till övers, utom kanske ett leende. ”Ingen bör påstå att Sverige står främst bland nationerna” börjar en dikt som slutligen fastslår ”Men vi odlar de flesta och vackraste kökspelar-gonerna,/och det är en ära som ingen kan frånkänna oss.”

Eftertänksamhet inför dagens buller, ett stundom bistert leende inför enfalden, som är långt vanligare än ondskan, möter ofta. Glädjen inför ögonblicket skimrar fram med en intensitet som kan motsvara Horatius än mer komprimerade uppmaning Carpe diem, plocka dagen, som i ”Visa”:

Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.

Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn.

Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut.

Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.

Denna slängiga och samtidigt djupt insiktsfulla stil karakteriserar hans dikt, när den är som bäst. Ett annat exempel är denna litteraturkritiska sammanfattning:

Detta är Sveriges litteratur

från nu och till forntiden bort

genom seklernas gång i ur och skur:

Sommaren är så kort.

Förgänglig är violernas blom,

står det skrivet i moll och dur

med oändlig variationsrikedom

i Sveriges litteratur.

Det är vad folkvisan handlar om

och vad filmen på sistone fann.

Ack, den tanken är nästan den enda som

alldeles säkert är sann.

Frågor utan svar

Med sin oefterlikneliga blandning av djup och skämt behandlar han de största frågorna som de minsta. Den opersonliga och överdrivna sexualiteten kan han sammanfatta med ett fyndigt rim:

Eros

ser oss

när vi svinar ner oss.

För vilseförd iver – så länge den inte blir fanatism – har han en viss förståelse. ”Gläd dig, mitt barn, som är ung och dum. … Snart blir din härliga vantro ljum./Snart blir din hänförda felsyn skum.”

Vad han inte kan ta till sig är försöken till metafysiska svar. Han kommenterade med tiden allt oftare teologiska ämnen, som teodicéproblemet och försoningsläran, men alltid avståndstagande. Det passade honom bättre att ta ner en fråga på jorden. Dikten ”Kyrkohistoria” noterar ”Gud fader var en redig karl i Martin Luthers smak/Guds moder var en påvlig dam och en betänklig sak.” I ”I händelse av själavandring” fastslår han ”så vill jag i nästa existens/få vara en lagårds-katt helst av allt.”

I dödsannonserna finner man ofta en av hans dikter, ursprungligen skriven inför journalistkollegan Jolos död:

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer.

H

Med Alf Henrikson befinner sig läsaren i sällskap med en tankfull och bildad person, som noterar tidens händelser, stora och små, med känslighet men också med den humor som kan behövas för att härda ut och inte tröttna på att glädjas åt det goda dagen ger.

Produktionen är naturligtvis ojämn; det ligger i hela situationen, men de bästa dikterna har hållfastheten hos de goda redskap som han gärna prisar. Den som läst signaturen H med glädje i yngre år kan också tycka att Henrikson i sina tryckta volymer alltför ofta valde bort virtuosa uppvisningar i konsten att leka med orden och namnen.

Det vore nog på sin plats med en kompletterande volym till de samlade dikterna, del 1 t o m 4, samt den avslutande Rim & reson. Hur ofta skulle man säga det om en poet?

I varje fall bör man inte beröva sig glädjen av att botanisera i dessa generösa band. Här finns något för de flesta intressen, från tidig invandring till Bachs orgelmusik, från lukten av tjära till kinesisk längtan efter ett privatliv, men framförallt en sund misstro mot överdrivna förväntningar. Som det heter i ”Balans”:

När vi fruktar det värsta så tror vi ändå

att så illa kan det väl aldrig gå.

När vi hoppas det bästa så förutser vi

att så lyckligt kan det väl aldrig bli.

Men det gäller också att hålla igen med de framsteg som blir förödande baksteg. Det är ett bistert ”Faktum” som i en annan utgåva kallas ”Det allra yttersta”:

Vi kan leva utan frihet, politik och progression,

utan välstånd, utan byxor, utan lag och religion,

utan vetenskap och skönhet, utan sanning och förnuft,

men vi kan inte leva utan vatten och luft.

Henrikson har mycket att säga oss om människan och världen, och det blir inte sämre av att han oftast gör det med ett leende.