Ett ovanligt pontifikat

Fader Maciej Zieba, 44 år, dominikanordens provinsial i Polen, är författare till boken Ett ovanligt pontifikat (Kraków 1997) som snart utkommer i engelsk översättning. Efter en universitetsexamen i fysik tjänstgjorde han som rådgivare åt rörelsen Solidaritet innan han inträdde i dominikanorden 1981. Sex år senare prästvigdes han och studerade i Tyskland och USA där han avslutade sin doktorsavhandling i filosofi om påven Johannes Paulus II:s sociala undervisning. Förutom att leda dominikanerna från Warszawa undervisar Zieba vid universitetet i Poznan och den påvliga teologiska akademien i Kraków. Han gav denna intervju på sitt kontor i Warszawa.

Ett ovanligt pontifikat bygger på personliga samtal med påven och ger utländska läsare, skulle man kunna säga, deras första förmedlande polska perspektiv på påven Johannes Paulus II. Varför valde ni denna titel?

Zieba: Jag är två generationer yngre än påven och jag är endast en av världens 500 000 präster. Men jag kände att jag hade förstått något i hans undervisning som inte hade betonats tillräckligt. Därför började jag skriva om detta, och det visade sig att den helige Fadern läste mina kommentarer och fann att de motsvarade vad han ville säga. Han skrev till mig 1993 och jag började besöka honom. Det var en oförtjänt nåd som jag tackar Gud för.

Jag tror att vidden av detta pontifikat går utöver det som 1900-talets andra stora påvar har åstadkommit. Å ena sidan har det bevarat kontinuiteten i läran, men å andra sidan har det förändrat kyrkans förhållande till världen – ett förhållande som alltsedan upplysningen och framåt envist satt kyrkan i sista rummet i samhällsutvecklingen. Den här påven har ställt människosynen i centrum för sin reflektion – och på så vis skapat en genuin plattform för en interreligiös dialog som nått nya höjder genom historiska händelser som hans besök 1986 i Roms synagoga, hans tal till unga muslimer i Marocko och hans möte med världsreli-gionernas ledare i Assisi.

Vi kan naturligtvis peka på en hel rad av andra unika prestationer: den första katekesen sedan reformationen, den roll han spelade under kommunismens kollaps (oaktat fåniga CIA-historier) – dessa är saker som överträffar tidigare pontifikat. Pius XI, Pius XII, Johannes XXIII och Paulus VI var även de stora personligheter, men detta pontifikat har förvärvat en större och djupare innebörd under sina 20 år.

Hade Johannes Paulus II någon strategi 1978 för att förstärka den påvliga överhögheten, ena kyrkan, störta kommunismen och attackera västerländsk materialism?

Zieba: Istället för strategi skulle jag vilja säga att han hade en särskild syn på kyrkans kontinuitet, liksom en stark känsla för historien, grundad i de polska erfarenheterna. Han visste att nationer bevaras genom kultur, snarare än genom institutioner. Under 1800-talet hade polackerna ingen stat: men de hade skolor, litteratur och historiska argument.

Påven har uppmanat till samvetsrannsakan inför millennieskiftet. Denna stora tidsdimension är kännetecknande för hans pontifikat, liksom dess internationella karaktär. En politiker har en mandattid och horisont som sträcker sig till nästa val, men påven betraktar hela världen och hans horisont sträcker sig över decennier och sekler. Han når varje land i bön – han nämner dem alla vid namn. Hans pilgrimsresor tar honom till platser dit ingen politiker skulle våga sig.

Är erkännandet av kyrkans globala uppgifter något nytt för detta pontifikat?

Zieba: I Laborem Exercens (1981; Människans arbete, Katolsk Dokumentation nr 14, Katolska Bokförlaget 1982) påpekade påven att medan kyrkans stora utmaning under 1800-talet var arbete så är den under 1900-talet globaliseringen. Att vara ”global” betyder att man lägger märke till skillnaderna mellan olika nationella kulturer men även den oproportionerliga skuldbördan och tillämpningarna av mänskliga rättigheter. Någon måste ta sig an dessa problem och internationella organisationer är inte tillräckligt effektiva. Det finns tillräckligt med mat i världen för att föda alla, ändå svälter halva mänskligheten därför att hunger har politiska snarare än ekonomiska orsaker. Så många orättvisor ropar på fördömanden, ändå finns det ingen energi i världen att rätta till dem. Någon måste värdera framsteg och utöva påtryckning på samvetena.

Ni ställer påven i en mycket positiv dager. Ändå hör man ofta något helt annat i väst – att detta pontifikat har fått se en tillbakagång från Andra Vatikankonciliets reformer, tömda prästseminarier och en växande skara av medlemmar som är utestängda från det sakramentala livet.

Zieba: Media förvränger ofta saker och ting. Encyklikor sammanfattas ofta ensidigt utan hänsyn till påvens helhetssyn och det är det som de flesta i väst får se. Hur som helst är det ändå ett pontifikat som är svårt att förstå. Dagens massmedier behöver en svart-vit bild av händelser. De tolererar inte tröttsamt arbete med vida horisonter. Det sägs till exempel ofta att påven är progressiv i sociala frågor och konservativ i sexualetik. Men detta påstående bortser från påvens personalistiska perspektiv – den mänskliga personen måste alltid respekteras. Vi bör bedöma hans sociala etik utifrån hans personalistiska perspektiv – ett optimistiskt och förtröstansfullt perspektiv. Den senaste encyklikan, Fides et ratio (1998; Tro & förnuft, Katolsk Dokumentation nr 27, Katolska Bokförlaget 1999) bekräftar på nytt tilliten till det mänskliga intellektet. Ändå

blev den kritiserad liksom Veritatis Splendor (1993) för att endast ställa krav och utfärda förbud.

Låt oss betrakta det ”personalistiska perspektivet”. Den personalistiska filosofin spelade en viktig roll under 1940-talet och 1950-talet genom att förklara vad den mänskliga personens unicitet innebär i en värld av motstridiga ideologier. Varför har påven återvänt till denna filosofi i dagens individualistiska samhällsklimat?

Zieba: Personalismen skapar band, individualismen klipper av dem. I en individualistisk, post-modernistisk värld finns ingenting mellan oss. Människor lever i sina egna abstraktioner, sina egna isolerade kulturella byar. Men i personalismen är det den mänskliga personen som utgör kyrkans väg – personen vars värdighet kommer från hennes gudslikhet. Denna personliga värdighet tillhandahåller grunden för de mänskliga band som kan förändra världen.

Postmodern kultur är till för rika, stabila samhällen där det finns utrymme för ironi och värdenihilism. Men verkligheten är mycket grymmare, och det är därför som detta slags kultur inte fungerar och kommer att dö. Ordföranden för Kinas kommunistparti sade att västvärldens proklamation av de mänskliga rättigheterna var en imperialistisk handling, eftersom Kinas kulturella värderingar hade skapat en annan syn på individen och dess underordnande under makten. Den postmoderna kulturen kan inte besvara denna anklagelse, eftersom den ser allt som moraliskt likvärdigt. Men kristenheten har ett klart svar: varje mänsklig person har ett obegränsat värde. Kinesiska medborgare får inte bli torterade, lika lite som polacker, peruaner eller amerikaner. Sådana principer står över den relativiserande samtiden. Kristus dog för dem.

Under Johannes Paulus II har kyrkan också konfronterats med masskulturen. Har han funnit någon plats för kyrkan i denna?

Zieba: Påven har visat att vi inte bör vara fientligt inställda till masskulturen. Det kan finnas en kvalitativ skillnad mellan masskultur och finkultur. Men somlig finkultur kan vara dålig, medan somlig masskultur kan vara bra. Det är den senare masskulturen som påven deltagit i – som hans ungdomsdagar, där en miljon unga människor samlades till en masskulturell händelse som bevakades av media. Det är god masskultur.

Men är det inte också ytligt – mest siffror och statistik? Kan kyrkan verkligen komma till uttryck genom sådana engångsupplevelser?

Zieba: 1997 års världsungdomsmöte i Paris varade en hel vecka och samlade 1,5 miljoner ungdomar i olika församlingar. De knöt internationella vänskapsband och gav världen en bild av kyrkan som en plats där unga hör hemma lika mycket som gamla, en plats där människor kan fira vad de har gemensamt.

Vi glömmer ofta påvens holistiska inställning. Det innersta hos Johannes Paulus II är gudstjänst: att tjäna kyrkan. Om vi inte inser det står vi därmed en livlös kropp, en karikatyr av verkligheten. Det är vad media ofta erbjuder. Men även här finns tecken på förändring. Hans kritik av västerländsk kultur sågs ofta för 15 år sedan som ideologisk och obegriplig. Nu uppfattas den som profetisk – en kritik från den Helige Andes budbärare. Profeter är inte tröstare och trollkarlar, de är människor som tolkar verkligheten teologiskt och försöker ana vad Gud säger genom tecken, fakta och händelser.

Ni har berört det polska hos påven. Trots denna tycks inte ens Johannes Paulus II ha förändrat det faktum att kyrkan domineras av västerländska perspektiv. Varför är den polska kyrkans röst så svag?

Zieba: Vi håller fortfarande på att lära oss att höja rösten. Vissa kommentatorer säger att påven uppfostrades i en enkel folklig miljö och att han själv har en kommunistisk natur. Andra säger att han var en våldsamt och klart oppositionell antikommunist. Påven är verkligen präglad av den polska kulturen, som trots all sin svaghet, allt sitt storhetsvansinne och dåliga teologi också rymmer vackra och kreativa drag. Vi borde veta hur vi skall visa upp dem. Faktum är att vi behöver en teologisk Chopin för att kunna lyfta upp det som här är allmängods till en internationell nivå.

Dagens polska spiritualitet är djupt grundad i erfarenheten av kommunismen. Vilka lärdomar drar påven av kommunismens katastrofala uppgång och fall, liksom av den utsugning och orättvisa som kommunismen utnyttjade?

Zieba: I Centesimus Annus [CA] (Människans välfärd, Katolsk Dokumentation nr 18, Katolska Bokförlaget 1991) visar påven hur både kommunismen och socialismen bottnar i en felaktig människosyn. Den revolutionäre poeten Vladimir Majakovskij sade att partiet var en hand med en miljon fingrar. Med detta synsätt blir individen reducerad till ingenting, till enbart en del av en stor social massa. Det var utifrån denna filosofiska och kulturella missuppfattning som de kommunistiska institutionerna byggdes.

Det är denna ständiga, systematiska betoning av människosynen som är det nya i Johannes Paulus II:s undervisning. Han är inte intresserad av något socialt system, oavsett vilken ”ism” vi väljer att kalla det. Skyddar det frihet och mänskliga rättigheter? Uppmuntrar det kreativt handlande och odlar det medmänskliga relationer? Om det gör det, då accepterar vi det. Men socialismen respekterade inte mänsklig kreativitet och uppfinningsrikedom. Den byggde på kontroll snarare än förtroende. Den ”socialistiska personen” var inte möjlig. Därför blev det nödvändigt att förtrycka personen för att få den att passa in i systemet.

Idag är det en allmän spridd uppfattning att de frågor som socialismen sysslade med automatiskt skall undvikas, men påven säger att vi skall vara med människor, särskilt de svaga och försvarslösa. De rika är också viktiga – även de har odödliga själar. Men den första frågan måste alltid vara: ”Var finns de svaga och försvarslösa?” I abortfrågan, till exempel, visar påven att vi har att göra med mänskligt liv – livet i all sin potentialiet, med alla sina möjligheter. Under 2000-talet kan vi mycket väl komma att betrakta detta sekel som en egoistisk och barbarisk tidsålder, i vilken övergivna mödrar blev med barn som dödades istället för att bli matade och uppfostrade.

I Centesimus Annus fördömer påven kommunism, socialism och marxism, men han tycks stödja kapitalism. Kan kyrkans över-huvud förorda en ideologisk uppfattning på bekostnad av andra?

Zieba: Detta är en socialencyklika så den kan inte undvika en sådan terminologi. Gjorde den det skulle folk bara fylla den med egen terminologi. En av de viktigaste aspekterna i den här encyklikan är att den skiljer mellan ideologi och tro. I det avseendet är den en antiideologisk encyklika.

Vad kapitalismen beträffar är påven mycket tydlig. Kyrkan accepterar den, säger han, om den innebär ”ett ekonomiskt system som erkänner den grundläggande och positiva funktion som fri företagsamhet, fri marknad, privategendom har, med åtföljande ansvar för produktionsmedlen och fri mänsklig kreativitet inom ekonomin” (CA 42). Kyrkan accepterar den inte om den innebär ”ett system där den ekonomiska friheten inte är inbäddad i en fast rättsordning, som inriktar den ekonomiska friheten på att tjäna den mänskliga friheten” (CA 42). Därför kan ingen påstå att påven villkorslöst stödjer kapitalismen. Men han stödjer ett system som skyddar frihet, kreativitet och skicklighet, samtidigt som det respekterar mänskliga rättigheter och medmänskliga relationer, vare sig vi kallar detta kapitalism eller kommunism.

Finns det ändå inte en viss ensidighet i Centesimus Annus? Till och med Pius XI, kommunistgisslaren, förklarade att liberalismen var socialismens ”uppfostrare”. Han sade att kyrkan fördömer ”till och med hårdare lättvindigheten hos dem som underlåter att undanröja eller förändra arbetsvillkor som vredgar och förbittrar människor hjärtan” (Quadragesimo Anno 112, 122).

Zieba: ”Liberalism” har många betydelser. Det kan innebär en laissez faire-inställning som överlämnar allt åt den råa marknaden inom ekonomi, politik och kultur. Vad han visar är att ekonomisk liberalism inte är något ont i sig. Det blir något ont när den tillämpas ideologiskt genom antagandet att den fria marknaden reglerar sig själv. Vilket är den fria marknadens etiska minimum? Det måste finnas vissa gränser.

Politisk liberalism är inte heller ond om den innebär en fri tävlan mellan demokratiska krafter. Men den kan inte uppfattas som en tävlan mellan majoriteten och minoriteten. En ideologisk demokrati som röstar om allting, kan också välja en ny Hitler. Vilka är samhällets grundläggande värden?

Det är i frågan om den kulturella liberalismen som den största konflikten uppstår. Vi behöver en liberal kultur, men det måste vara en livets kultur som upprätthåller personens integritet och värdighet –

inte ett postmodernistiskt mischmasch som relativiserar alla värden.

Under sin pilgrimsresa till Polen 1997 frammanade påven idealen ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Vilken roll spelar dessa en gång avskydda ideal i hans undervisning?

Zieba: Den polska kyrkan skadades inte lika mycket av den franska revolutionen som kyrkan i Frankrike, Italien och Tyskland. Påvens poäng är att dessa ideal är goda så länge de är framvuxna ur en kristen kultur. När de vändes i antikristen riktning tillfogade de kyrkan ett historiskt sår som gjorde henne rädd för en sådan terminologi. Men påven säger: ”Var inte rädda!” Vi bör se till dessa ideal i sig, inte endast de historiska associationer de ger upphov till. Här ser vi ett försök att försona kyrkan med Europas moderna historia genom en kreativ och kritisk dialog. Det har ingen påve tidigare förespråkat.

Johannes Paulus II har kallats för ”De mänskliga rättigheternas påve”. Den amerikanske historikern Samuel Huntington har pekat på hans märkliga förmåga att uppträda vid viktiga ögonblick för att främja demokrati. Många stora personligheter har erbjudit sina tjänster för att försvara människor, men ingen kan verkligen försvara alla människors rättigheter internationellt. Det måste vara en uppgift för kyrkan, i kraft av hennes universella mission som sker i dialog med varje kultur och samhälle.

Ändå är mycket beroende av hur kyrkan definierar dessa rättigheter. Företrädare för befrielseteologin i Latinamerika avfärdar påvens uppfattning om mänskliga rättigheter som ”borgerlig”.

Zieba: ”Borgerliga mänskliga rättigheter” – vi kände igen oss i Östeuropa när vi hörde detta marxistiska uttryck. Vi kan inte reducera religionen till enbart en social revolution. Den bör få sociala konsekvenser, men påven avvisar försöken att reducera den till en vänster- eller högerideologi. Påven har naturligtvis inte lyckats förbättra allt, han känner sina begränsningar. Men ingen har gjort mer för att försvara mänskliga rättigheter och demokrati, och han kommer aldrig att acceptera några kränkningar av dem.

Jag minns när han besökte general Pinochet 1987, och visade sig tillsammans med honom på presidentens balkong. Man gjorde jämförelser med Pius XII och Mussolini. Men det var genom denna handling som han bröt konfrontationens logik – mellan en högerinriktad statlig armé å ena sidan och en vänsterinriktad underjordisk armé å den andra, med vanliga lidande människor i mitten. Han gjorde liknande saker i Polen, Paraguay, Filippinerna och på andra ställen.

De som stödde marxism i Latinamerika, inklusive katolska präster och lekmän, trodde att de hade ett recept för förändring, uppnådd genom blodig revolution. I Östeuropa visste vi att det inte förhöll sig på det sättet – revolutionen slukade sina egna barn såväl som sina egna idéer.

Skall vi från dagens strategiska utkikspunkt betrakta påvens konfrontation med befrielseteologin som en framgång eller ett misslyckande?

Zieba: Jag förstår skälen för befrielseteologin – de fruktansvärda strukturella orättvisorna. Men när några av världens mest kända befrielseteologer åkte till Moskva och lovordade det som en frihetens oas, var slutsatsen uppenbar för oss i Polen. De hade en ideologisk syn på världen, och det är just detta som påven kritiserade. Man kan inte handskas med befrielseteologi som enbart en politisk uppgift, inte ens för de mest rättfärdiga ändamål. Trots att vi bör hjälpa de fattiga och svaga så talar evangeliet om något djupare.

Men varför gjorde påven så många människor i Latinamerika besvikna, samtidigt som han så kraftfullt besvarade nödropen i Östeuropa?

Zieba: Så vitt jag vet, har det gjorts sociala och ekonomiska framsteg i många latinamerikanska länder och ekonomiska frågor kan inte separeras helt och hållet från religionen – den mänskliga personen innefattar alla dessa dimensioner. Men kyrkans främsta uppgift är att förkunna frälsningen i och genom Jesus Kristus. Det var en gång då människor förde sjuka till Jesus och han helade dem. Men senare sade Jesus: ”Nej, jag måste gå vidare och förkunna det budskap som jag sändes ut för att förkunna.” Han gjorde inte detta på grund av likgiltighet. Han gjorde det av kärlek, eftersom han visste att sann befrielse från ondska och död sker genom uppståndelse. Vi bör lära människor att leva värdigt, men den jordiska verkligheten måste få ha sin egen autonomi. Om kyrkan blev alltför inblandad skulle den endast bli ännu en internationell organisation.

Här i Polen var det mycket tack vare påven som vi fann kristna svar i vår belägenhet. Solidaritet hade 10 miljoner medlemmar. Men rörelsen bands samman i en anda av broderskap. Istället för att spela med i ett lögnaktigt spel ville vi bryta ned den kommunistiskt konstruerade uppdelningen som skilde oss åt. Solidaritet kunde ha startat ett gerillakrig, men vi ville inte hata. ”Övervinn det onda med det goda” var slogan överallt. Denna naiva och politiskt svaga bekännelse visade sig vara ytterst effektiv. Om Ghandi hade fört krig mot britterna hade han förmodligen inte befriat Indien.

Finns det idag något samhälle som kommer i närheten av påvens ideal?

Zieba: Påven fäller inte sådana värdeomdömen. Men han talar faktiskt om social subjektivitet – om människor som tar aktivt ansvar på lägsta möjliga nivå, och inte bara låter sig styras ovanifrån av byråkratiska institutioner. Om samhället tar hand om sina svagaste kommer övriga livsområden att sköta sig själva. Detta är påvens vision av ett gott samhälle; och naturligtvis finns det länder där det privata eller civila engagemanget är tydligare än i andra.

Trots allt befinner vi oss i dagens Östeuropa långt ifrån de värden och ideal som inspirerade till kraven på frihet under kommunismen. Ibland verkar det som om den unga generationen helt har glömt bort dem. Undrar ni inte ibland hur mycket alla dessa förväntningar, drömmar, strider och offer egentligen var värda?

Zieba: Vi visste att våra ideal inte skulle förverkligas med lätthet – alla är syndare. Ändå finns det fortfarande många unga människor i våra kyrkor, och jag möter fortfarande beundransvärda unga människor vid mina föreläsningar – människor med mycket större möjligheter att tjäna pengar och konsumera än vad jag hade, och mycket mer medvetna om sina egna beslut. Efter Johannes Paulus II:s första pilgrimsresa till den tredje polska republiken 1991 sades det att kyrkan hade gått vilse – som om även den oblodiga revolutionen 1989 åt sina barn. Men när han firade mässan i Kraków för två år sedan var hälften av de 1,6 miljoner som kom unga människor, unga människor som kan skaffa sig njutning genom att trycka på en knapp för TV eller Internet, men som föredrog att stiga upp kl. 4 på morgonen och vandra i timmar för att sedan stå i hettan mer än 800 meter ifrån påven.

Jag tror att värden fortfarande existerar. Men vi bör tala om dem med vishet och lära oss hur vi skall överföra dem till vår polska demokrati.

Hur har ert för påven positiva arbete tagits emot i väst? Vad händer när Johannes Paulus II dör?

Zieba: Det finns naturligtvis människor som inte kan acceptera det jag säger. Men särskilt i USA finns det en växande grupp som förstår och uppskattar påvens undervisning. Motståndet var starkare för 15 år sedan. Idag tycker jag att jag kan föra allvarligare samtal med intellektuella och förläggare där än i något annat land.

Vad påven beträffar så tänker jag inte på det: det övergår min föreställningsförmåga. Men det är uppenbart att den profetiska dimensionen i hans pontifikat kommer att stanna hos oss när vi går nya tider och nya utmaningar till mötes. Detta pontifikat kommer alltjämt att inspirera den polska kyrkan 1000 år framåt i tiden. Påvens bortgång kommer inte att ändra något. Det han har sagt och gjort har alltför djupt etsat sig fast i historien.

Översättning: Per Lindqvist