Himlen mitt i öknen

Egyptens och Palestinas ökenfäder, som levde under 400- och 500-talen, har i den svenska kulturmiljön länge varit bortglömda. För många framstår ökenfäderna som konstiga, nästan overkliga fenomen som ligger för långt borta, både geografiskt och tidsmässigt, för att man skall bry sig om dem, men inför det stundande millennieskiftet kan det vara angeläget att se lite längre tillbaka i vår egen historia, till dess början bortom Medelhavet.

De sakliga skälen för att stifta bekantskap med dessa ökenfäder är dock viktigare. Deras ord är inte bara tidlösa, även om de kan tyckas att inte angå en på det personliga planet. De talar rakt in i vår egen tid, med de ständiga uppbrotten och många människors erfarenheter av otrygghet. I denna situation förmår ökenfädernas ord vidga vardagslivet. De förmedlar en fastare orientering – än mycket i new age-svängen – i hur man förverkligar en sann och genuin mänsklighet.

Benediktinmunken Anselm Grün lever nära millennieskiftet i en modern klostersituation som inte liknar ökenfädernas särskilt mycket. Vissa grundläggande strukturer är dock desamma, även det andliga innehållet. Grüns öken är inte Egyptens sandvidder och Palestinas hetta, utan ett kloster i ett välbärgat medelklasstyskland. Genom att han tar sin utgångspunkt i en modern, kanske även postmodern situation mer än 1600 år efter ökenfäderna, tvingas han översätta en kultur till en annan. I allt han skriver är han medveten om skillnaderna mellan då och nu. Han tar inte lätt på den hermeneutiska uppgiften att förmedla skatter från den gamla andliga kulturen till den helt annorlunda verkligheten i ett modernt och postmodernt samhälle.

Anselm Grün är idag en av de mest lästa andliga ledarna i Tyskland. Från sitt kloster Münsterschwarzach nära Würzburg når han en allt större skara av andligt sökande människor i det moderna samhällets ökensand. Grün har, förutom ett tjugotal böcker, under senare år författat tre andliga småskrifter. Utgivaren och översättaren till svenska, Georg Wallerstein, har förenat dem i en volym. Wallerstein, som är präst i Svenska kyrkan, har skrivit ett värdefullt förord och en efterskrift.

Grün presenterar i den första delen på 65 sidor ”ökenfäderna som andliga vägledare”. Han beskriver fenomenet ”ökenexistens” utifrån sitt geografiska, kulturella och religiösa sammanhang. Han undersöker den andlige faderns förutsättningar. Den andliga ledningens konst koncentreras till den konkreta vägledningen till himlen. Vägledningen är mångfaldig. Den kan bestå i att ge rätt paradoxala svar som betonar både handlande och tystnad, tröstande uppmuntran och förbön. Grün uppmärksammar särskilt, kanske som markering mot klichéartade förväntningar, betydelsen av känslor och individualitet.

Kontemplationen ingår som en metod för att på många sätt hela det sårade livet. Andlighet konkretiseras som en mödosam väg att gå. Den öppnar nya vägar i livskriser, där allt hopp tycks vara ute. Den undervisar genom att ställa hopp mot hopplöshet och bidrar till konfliktlösningar i individens, gemenska-pens och samhällets liv.

Den andra delen, på 40 sidor, är den viktigaste och mest intressanta. Den gestaltar ökenfädernas livslånga kamp med det ondas många skepnader. Här möter vi en demonologi, dvs demonlära, som tycks vara helt främmande för moderna människor. En del av nödvändig avmytologisering ger sig själv, när den läsande under fortsatt medryckande läsning alltmer förstår: det gäller ju mig, mina dagliga erfarenheter, min vardagliga livskamp.

Texterna visar hur demonernas natur kommer till konkreta uttryck. Igenkännbara prövningar, i form av kända ”laster”, drabbar människan, kanske mest munken som man och mannen i munken. Mannens/munkens mest typiska laster identifieras som frosseri, otukt, girighet, vrede, leda, äregirighet, högmod. Dessa dödssynder utmålas i alla färger. Här specificeras och konkretiseras det lite abstrakta böneropet i Fader vår: ”och utsätt oss inte för prövning”, som av munkar-na förstås som frestelser, som i bibelöversättningarna före NT 81. Munklivet går ut på att identifiera frestelserna, att tydliggöra dem och ta itu med dem.

Munklivet är kort sagt inövandet av tekniska instrument för att, minst lika listigt och uthålligt som demonerna själva, bemöta deras utstuderade teknik. Här gäller ett livslångt lärande mer än i alla andra yrken. Då det rör sig om livet som helhet är denna yrkesträning det viktigaste som en människa kan ägna sig åt. Demonernas teknik kräver en motteknik som är lika utstuderad och, ja, vida överlägsen deras. Annars leder kampen knappast till seger. För att segern inte skall vara en skenseger behövs det klargörande tecken. Det är lätt att misstolka förmodade framsteg och bedra sig själv.

Översättarens avslutande korta och kunniga kommentar skapar en övergripande förståelse för ökenfädernas livssituation. Som stöd använder Wallerstein ökenfädernas förmedlare till väst, Cassianus och Evagrios Pontikos, vilka han arbetar intensivt med i sitt forskningsarbete vid Teologiska institutionen i Lund. Han går ett steg längre än dessa munkars ”förmedling” och använder deras insikter för att utöva en aktuell civilisationskritik mot nutidens livsstil, som tolkas som illusion och alienation. Han placerar demonologin, precis som Grün, mycket nära den moderna vetenskapliga psykoterapin, främst dynamisk psykoanalys.

Sammanfattningsvis reagerar jag mycket positivt på Grüns och Wallersteins insatser i försöken att förmedla ökenfädernas liv och lära till oss i Sverige. Västerländsk munktradition skiljer sig visserligen avsevärt från de egyptiska och palestinensiska ökenfädernas. Detta är emellertid ingen anledning att bortse från deras erfarenheter. Det gäller snarare att ta dem till sig som alternativa försök att lösa livsproblem som uppstår på en global nivå. Där har Egypten och Palestina av andra anledningar kommit nära oss. I ökenfädernas vishet finns en stor potential för konfliktlösning som genom västs unika kunskaps- och utbildningsmöjligheter skulle kunna lyftas fram och på så sätt erbjuda parterna i Palestinakonflikten något av det värdefullaste från deras egna traditioner. Men mest kan vi lära oss något själva: i vårt vardagsliv och ”det sårade livet”. Här finns oanade möjligheter till kulturmöte och icke-ekonomiskt bistånd.