I skydd av tre kvinnor

Den första oktober förklarade påven Johannes Paulus II att Europa, vår världsdel, har fått tre kvinnor som skyddspatroner, de heliga Birgitta, Katarina av Siena och Edith Stein. Saken tarvar en förklaring.

För det första: vad är en skyddspatron?

Begreppet patronus kommer från det gamla Rom. För tvåtusen år sedan fanns inga försäkringskassor eller fackföreningar. Då måste enkelt folk söka sig till inflytelserika personer som kunde föra deras talan. De skyddssökande kallades clientes, och de bildade tillsammans en ”familj” kring sin patronus. Nu hade både Petrus och Paulus blivit avrättade i Rom under den grymme kejsaren Nero, tillsammans med ett stort antal kristna. De efterlevande betraktade dessa martyrer som sina himmelska ”patroner”, vilkas förbön inför Guds tron man sökte. Långt innan det fanns någon utbildad lära om saken praktiserades alltså anropandet av helgonens förböner, vilket framgår bl.a. av grafitti i katakomberna. De som redan befinner sig i tryggheten i himlen ber för dem som ännu är på väg, så är tanken.

Men är inte de döda döda, utan vetande och vilja? Hur kan de be för de levande? För Gud är alla levande, säger Jesus. Den rike mannen förde efter döden ett samtal med Abraham. Martyrerna ropar under altaret i himlen. Enligt Hebreerbrevet står vi inför Sions berg och ”andarna av de rättfärdiga som fullkomnats”. Dessa andar betraktar i sitt himmelska tillstånd det människoblivna Ordet, och därigenom är de i kontakt med vad som händer på jorden. Liksom det finns skyddsänglar finns det också skyddshelgon. Kyrkan har sedan urminnes tid anropat helgonen om förböner. Under medeltiden utsågs himmelska skyddspatroner för brödraskap, gillen, universitet, städer, provinser och kungariken. Skyddspatronen betraktades till och med som en juridisk person. Att kyrkobyggnader brukar bära ett helgons namn är uttryck för samma tanke. Fram till första millennieskiftet brukade Frälsaren Kristus, (på latin Salvator, på fornsvenska Drotten) anses som kyrkobyggnadens skyddspatron tillsammans med Maria, Petrus och Paulus, apostlarna och andra helgon. Därefter blev det brukligt att endast nämna det helgon som man innehade en relik av. Att ge ett barn ett helgonnamn är enligt den ursprungliga meningen detsamma som att utnämna denna heliga person till barnets patron.

Varför skulle då en kontinent behöva skyddspatroner? Vad är den påvliga tanken med detta?

Europa är den kontinent som tog emot evangeliet, som där har burit allehanda frukter religiöst och kulturellt och samtidigt på det mest fruktansvärda sätt blivit förrått och avvisat. Det var Europa som sände sina missionärer till alla världsdelar. Det var Europa som uppfann koncentrationslägren och lärde diktatorerna att förfölja människor och avrätta dem i industriell skala. Europa fick evangeliet redan av Paulus och Petrus. Skall evangeliet och tron föras vidare till nya generationer i det tredje årtusendet?

Europa behöver nog sina skyddspatroner. Redan tidigare hade Paulus VI och Johannes Paulus II utnämnt tre män till kontinentens skyddspatroner. Den helige Benedictus († 547) blev det västerländska klosterväsendets fader. Han ville leva i bön, lovprisning och ständig betraktelse av Guds ord. Utan att någonsin ha sådana avsikter blev Benedictus upphov till en hel kultur som uppstod i klostren, med litteratur, musik, historieskrivning, konst, byggnadsteknik, jordbruksteknik, sjukvård. Till och med klockan, som styr vårt liv, är uppfunnet av benediktinska munkar som ville hålla reda på tidebönerna. De heliga Kyrillos och Methodios missionerade i Östeuropa på 800-talet och gav på liknande sätt upphov till en ny kultur. Kyrillos uppfann det kyrilliska alfabetet, som används i Ryssland och andra slaviska länder.

För balansens skull behövdes nu också tre kvinnor. Att Birgitta skulle bli en av dem var ingen överraskning. Att Katarina av Siena och Edith Stein också skulle utnämnas, det var däremot oväntat. Liksom de manliga helgonen representerar väst och öst, så valdes kvinnorna nu från norr, söder och från Europas mitt, från medeltiden och från vårt eget plågade sekel.

Katarina och Birgitta levde under det turbulenta 1300-talet. De uppträdde som profe-ter i Kristi namn mot kungar, påvar och prelater och fick saker att hända. Vår svenska Birgitta († 1373), från början hovdam och i nära kontakt med den europeiska politikens aktörer, kritiserade skarpt kung Magnus Eriksson och försökte få till stånd fred mellan England och Frankrike i hundraårskriget. Hon var gift och mor till åtta barn. Efter makens död uppfattade hon sig som en kanal för himmelska budskap till världens makthavare. Hon var vittberest: förutom en pilgrimsfärd till Santiago di Compostela i Spanien tillbringade hon flera år i Neapel och besökte Cypern och det heliga landet. Hennes skapelse, birgittinorden, bredde snart ut sig över Europa och hade sitt cent-rum i Vadstena. Hon var förvisso europé.

Katarina av Siena († 1380) levde i tillbakadragenhet i föräldrahemmet i Siena men tvingades av sin mor att lämna sin självvalda ensamhet. Hon anslöt sig då till dominikanernas kvinnliga lekmannagren (mantellate) och övergick till ett mer aktivt liv. Runt Katarina uppstod en ”familj” av ordensfolk och lekmän, kvinnor och män, som bad om hennes råd. Hon dikterade brev till kungar, drottningar och påvar, som tacksamt tog emot anvisningarna från den späda kvinnan, som påminde makthavarna om att de inte ägde sina undersåtar utan bara var förvaltare som måste avlägga räkenskap inför Gud. Hennes stora passion var kyrkans enhet och helighet. Makten får inte skiljas från kärleken, som är själen i den enskildes liv och måste vara själen i det politiska ansvarstagandet. Birgitta och Katarina visar vilken moralisk makt kvinnor kunde ha på medeltiden.

Den heliga Edith Stein, som helgonförklarades 1998, är förmodligen mindre känd. Hon föddes 1891 i en judisk familj i Tyskland. Hon lät döpa sig 1922. Till yrket var hon filosof, och hon blev känd för sin bok om ”empatin”, om människans förmåga att leva sig in i andras erfarenheter och göra dem till sina egna. Hon kämpade för kvinnans likaberättigande i samhället. Vid Hitlers maktövertagande 1933 tvingades hon att lämna sin tjänst vid universitetet. Hon blev då karmelitnunna, som vid krigsutbrottet flyttades till Holland av säkerhetsskäl. När de holländska biskoparna sommaren 1942 protesterade mot judeutrotningen tog Gestapo en raffinerad hämnd. Alla judiska katoliker i Holland arresterades omedelbart och fördes till Auschwitz (vilket i sin tur ledde till en intensifiering av förföljelserna i Holland). Edith transporterades direkt till gaskammaren och krematoriet. Hon blev ett av de sex miljonerna offer för shoah, judeutrotningen. Hon ansåg sig representera både det judiska folket och det kristna (något som väckt heta känslor) och accepterade frivilligt att arresteras och dö i Kristi efterföljd.

Edith Stein upplevde nittonhundratalets europeiska tragedi i sin egen kropp. Hon pekar på en ”Korsets vetenskap”, titeln på en av hennes böcker. Det himmelska Lammet, Jesus Kristus, slaktades av den politiska makten av förakt för det avvikande, det svaga, det som stod i vägen för maktens expansion. Jesus är det oskyldiga offret i alla förföljelser.

De nya skyddspatronerna inbjuder Europa till försoning, heter det i påvens motu proprio: försoning mellan män och kvinnor, mellan föräldrar och barn, mellan grupper av olika etnisk, kulturell och religiös inriktning. Det kristna korset skulle vara en daglig påminnelse om att Jesus avrättades av samma onda krafter som under 1990-talet har gjort tillvaron till ett helvete för så många maktlösa, flyktingar, kvinnor, barn, åldringar men också män och ynglingar. Det är som om kristendomen aldrig predikats på vår kontinent. Som någon har sagt: av historien lär man sig att man inte har lärt sig något av historien. Man kunde tillägga: av evangeliet lär vi oss att vi inte har lärt oss något av evangeliet.

Med denna utnämning vill påven inför det nya årtusendet visa Europa tillbaka till Kristus. ”Han, Immanuel, Gud med oss, korsfästes i koncentrationsläger och gulager. Han vet vad bombregn och skyttegravar vill säga. Han lider överallt där människor förödmjukas, förtrycks och berövas sin värdighet. Han känner våra frestelser, när vi nu går över tröskeln till ett nytt millennium. Entusiasmen över murarnas fall och den fredliga revolutionen 1989 har ersatts av politisk och ekonomisk egoism”, sade påven i den predikan där han tillkännagav de nya skyddspatronerna. ”Det kristna hoppet bygger inte på utopier av den typ som i tvåhundra år har undergrävt de mänskliga rättigheterna, i synnerhet för de svagaste.

Budskapet är alltid detsamma: Guds rike är mitt ibland er. Omvänd er och tro på evangeliet!”