Ett strömmande dödsvatten

”Låt mig inte gå fri.” Denna delaktighetens och medkänslans formel genomsyrar alltmer Kristian Lundbergs skrivande. Genombrottsboken Yarden från 2009 var en personligt upplevd prosatext om orättfärdiga arbetsförhållanden i bemanningsbranschen där människovärdet växlas i småmynt. Författarens erövrade självkänsla som intellektuell degraderades av förnedrande kroppsarbete, och klassresan gick nedåt igen. Han delade återigen de nederstas villkor. Boken uppfattades med rätta som en djupt politisk inlaga och fick arbetarrörelsen närstående priser. Den hakade i en växande rörelse mot samhällsengagemang hos författare och andra konstnärsgrupper. (För att något komplicera världen för dem som identifierar ”politisk” med ”vänster” bör påpekas att Kristian Lundbergs enda politiska uppdrag, vad jag vet, var ett kort inhopp i en kommunal nämnd för Kristdemokraterna. Också en sådan person kan få Ivar Lo-priset!) Parallellt med den politiska tendensen i konsten finns en dragning mot det dokumentära som Yarden också tillfredsställde. Tyvärr avtar dock förståelsen för vad ”fiktion” är och kan användas till i den alltmer dominerande jakten på ”verklighet”. Kristian Lundberg fick själv erfara att journalister försökte kolla biografiska ”fakta” i Yarden.

Samtidigt som Kristian Lundberg hyllas kan man i den älskande kritiken se hur han alltmer talar för döva öron. Kritik och publik tycks inte längre känna igen eller kännas vid hans kristna hållning. Det finns en slående obildning vad gäller religion i allmänhet och kristendom i synnerhet som väl snart kommer att avskaffa tron också hos författare som Birgitta Trotzig och Ingemar Leckius och göra dem till något slags allmänt gångbar vänster.

Bakgrunden till diktsamlingens värld finns i de senaste prosaböckerna. Yarden (en uppställningsplats i Malmö hamn för importerade bilar) och dess värld av rotlösa daglönare skymtar väl också i den nya diktsamlingen Vi är de döda, nu snart, men viktigare är den bredare personliga bakgrund som skildras i prosaboken En hemstad från 2013, en bok som i undertiteln sägs handla om en resa genom ”klassmörkret”. En gammal vän från ungdomsårens missbrukarmiljöer är död. Författarens mor lever vidare i sin psykos. Upplevelserna av en orättfärdig svensk flyktinghantering får en viktig roll även i dikterna. Reva-projektet och andra aktioner för att söka efter och deportera papperslösa migranter kommer på tal. Det förfärliga ordet ”förvar” stinker var det än dyker upp i dikterna. Boktiteln talar om en stark dödsmedvetenhet, om att alldeles snart inte längre finnas. Det skärper känslan av skuld inför de andra men stegrar också viljan till ansvar inför dem. En stark upplevelse av ljus och kärlek försöker balansera den oavvisliga svärtan. Allt tycks samlas i en personligt formad Kristusbild, glimtvis framträdande men mycket stark.

Någon systematiskt sammanhållen behandling av alla dessa motiv finns inte i Kristian Lundbergs poesi – det skall man inte vänta sig av genren – men inte heller i prosans mer diskursiva form. De båda formerna glider i varandra för honom. Också prosaböckerna består av fragment, av upprepade omstarter. Intensiteten måste hållas maximal i varje detalj, men detta kan inte så sällan försvaga den övergripande berättelsens rytm. Han närmar sig romanens klassiska form men når sällan fram till den. Den mer allomfattande rörelsen i prosan skulle kunna lyftas fram av en ömsint redaktion. De konstnärliga genrerna är små hustyranner, men ibland bör man kanske göra dem till viljes för publikens, för kommunikationens skull. Kristian Lundbergs läsare får dock vänja sig vid ett i grunden lyriskt anslag också i prosan. Det som i prosan kan verka ansträngt och andtrutet är i poesin innerlighet och närvaro i varje ögonblick. ”Allt sker i samma dikt”. Social och existentiell erfarenhet sprids ut över och myllas ner i varje strof som en total och oavvislig verklighet.

Ett exempel på hur de olika världarna vävs samman finns i en liten strof i bokens första del. Den börjar med bilden av bussarna på väg från Förvaret (ständigt med versal) i Åstorp fyllda med utvisade flyktingar på väg mot okända öden. Hemlöshet ställs mot hemmahörighet: ”De blir borta och jag är hemma här.” Några av de utvisade har författaren själv talat med, och de har blivit både vittnen och vänner. Det oläkliga i situationen sätter sig i kroppen:

Det är en klar ljus morgon

Den kommer nu, oändligt långsamt

Jag går ner på knä och reser mig upp igen.

Knäfallet markerar övergången från en vanlig politisk upprördhet till något annat, och här passerar Kristian Lundberg det begripligas gräns för en teologiskt tondöv kritikerkår:

Kristus är en droppe kärlek som slår ut

som ljus i en svart tung dryck, en vithet i allt

det som sker runt omkring mig.

Den som skriver (och den som läser) finns i ”ett strömmande dödsvatten”. Död och liv är oupplösligt intvinnade i varandra, och döden kan vilket ögonblick som helst realiseras mitt i livet. Det är döden som är den svarta, tunga drycken. Det vita – här är det Kristi färg – hos Kristian Lundberg är som alla andra poetiska symboler laddat med mångtydighet. Han arbetar med ganska få men mångtydiga enheter i sitt poetiska språk, atomer som formerar sig till ständigt nya molekyler och sedan åter skingras och ingår i den stora medvetandeströmmen. Från det tidiga lyriska författarskapet dröjer sig orden ”torn”, ”hand” och ”lampa” ännu kvar som skuggor inne i dikterna. Grundämnenas omfördelning i texterna är en långsam process, svår att få syn på. Kanske är han nu framme hos de basala motsatsparen mörker–ljus och död–liv. Allt oftare tycks ett Kristus-ansikte träda fram i de nya mönstren. Varje person, varje ”du” i dikterna kan med ens byta skepnad: ”Kristus förklädd till människa”.

Dödens förstörelseverk kan också ses ur ett annat perspektiv:

Vi skall resas upp och färdas bort

Och jag är en kropp

Och skall brytas ner, delas ut,

jag tänker just så, kärlek.

Associationen till det brutna nattvardsbrödet ger sig själv. Delaktigheten i varandras liv bryter ner och bygger upp i samma gest. Frånvaron byter förtecken:

Den kristuslika frånvaron

Det saknas alltid en person när vi samlas.

Möjligen är det så att själva dikten försöker skapa det rum där närvaron kan restaureras och återuppstå, där dödsvattnet slutat strömma och ersätts av det vatten som Moses (eller en nutida koptisk munk i Sinai) slagit fram ur klippan så att omgivningen kan grönska.

Poesin har för Kristian Lundberg inga resonerande eller förkunnande krav på sig. Fragment ur den kristna traditionen drar till sig språk för att sedan sjunka undan igen. Änglarna (de liknar Rilkes änglar i Duino-elegierna) kan på några rader visa upp sitt liv i det erfarenhetslösa eviga nuet för att sedan dra bort igen. Det som aldrig drar sig undan är de andra, medkänslans själva ärende. Hos de andra skymtar ständigt Kristi anlete. Den som så vill kan förstås blunda varje gång det lyser till, men det vore att hugga grenarna från ett stort och växande poetiskt träd. Jag skulle föreslå en tvärtom-läsning som börjar med Kristusglimtarna och sedan letar sig ut till daglönarna, psykotikerna, knarkarna och de papperslösa. Den skulle göra Kristian Lundbergs svindlande sköna sång på den yttersta randen mot upphörandets avgrund ännu vackrare och mera begriplig.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, verksam i Uppsala.