Den kulturkritiske Clézio

”I dagens storstäder är allting våld. Vägarna, motorlederna, esplanaderna, ödetomterna, sluttningarna och broarna, järnvägarna och kajerna, tunnlarna, hyreshusen, semaforerna, blinkljusen, idrottsplatserna, kyrkorna, skolorna. Även de gamla begravningsplatserna bakom sina rostiga murar. Var finns det ljuva och milda? Under asfaltskorpan, i dammet, i kardborren som klängt sig fast vid takåsen på ett tempel, i träden i krukan där fimpar stuckits ner i jorden, i kloakerna, i skarorna av sjuka, stympade, skrofulösa fåglar?”

Detta stycke är talande för den indignation och kritiska betraktelse som gärna kommer till uttryck i Le Clézios senare böc­ker. Raderna tycks också stödja intrycket av att författaren med åren sökt göra sin kulturkritik mer tillgänglig och effektfull, ibland sida vid sida med ett självbiografiskt stoff som blivit alltmer artikulerat. Stycket ovan återfinns i en av de tio noveller som samlats i Berättelsen om foten och andra fantasier, nyligen utgiven på Elisabeth Grate förlag.

Det är en vacker och ganska fyllig volym, där Le Clézio visar upp ett rikt språkligt register och ledigt varierar miljöer och motiv. Samtidigt anknyter han till flera linjer i det tidigare författarskapet, inte minst vad gäller fokuseringen på samhällets svaga. Bildrikedomen känns också igen, liksom den omsorgsfullt utarbetade naturteckningen. Berättelserna öppnar rum mot vidsträcka landskap, stillsamma havsytor som plötsligt sjuder av liv och kallar invånarna med ”vågornas röst”, horisonten, harmonin, visuellt såväl som musikaliskt. I dessa partier friläggs en poetisk ton som framhävs utmärkt i Ulla Bruncronas sedvanligt stilsäkra översättning. Språket är klart och väl avstämt – även om man, inom parentes sagt, i vissa ögonblick kan sakna renheten och stillheten hos genombrottsromanen Öken (1980) och tidigare texter, där författaren frammanar ett mer meditativt tillstånd.

J. M. G. Le Clézio, född 1940 i Nice, har sedan debuten 1963 med Rapport om Adam hunnit skriva ett drygt fyrtiotal böcker, och han tilldelades sent omsider Nobelpriset i litteratur 2008. I motiveringen betecknas han träffsäkert som ”den sinnliga extasens författare”, bland annat. Men allt är inte sinnlighet. I och utanför sitt skrivande har han skarpt ifrågasatt västerländsk kultur, kolonialism, materialism och ekologisk förstörelse. Det handlar om en långtgående kritik som ibland förbundits med en radikal renhetslängtan och en personlig dragning till enklare levnadsvillkor. Under första halvan av 1970-talet levde Le Clézio länge tillsammans med en indianstam i Colombia, för att nämna ett exempel. Det händer att hans författarskap kritiseras för exotism eller primitivism, kanske delvis för sättet att framställa marginaliserade flyktingars tillvaro som mindre människovärdig i exil än i deras ursprungsländer (inklusive i öknen). Miljön i många av hans texter är förlagd till sydliga kontinenter.

Till sådana destinationer är handlingen förlagd även i dessa nya berättelser, där man bland annat återfinner ett antal kärlekshistorier. Särskilt dessa berättelser bärs upp av en levande personskildring och säkert utmejslade porträtt som fångar med sitt djup. Många levnadshistorier ges plats. Titelnovellen kretsar kring ett omaka par som lever för sina passionerade stunder men allt oftare närmar sig tillstånd av leda och svek, och vars romantiska samvaro ofrånkomligen övergår i flykt. ”Barsa eller Barsaq” handlar om en mer livaktig men lika problemfylld relation. Handlingen tar sin början på en isolerad ö, där ett yngre par drömmer om liv och frihet på andra sidan havet. Resan dit leder inte till någon befrielse. Ynglingen råkar ut för skeppsbrott me­dan flickan å sin sida uppsöker alltmer främmande platser i en desperat jakt på ett återseende, alltmer vilsen i sitt sökande. Le Clézios språk är myc­ket kraftfullt i denna berättelse om fattigdom och människosmuggling, sociala problem som gestaltas även på olika håll i samlingen och där anknyter till tidigare texter om uppbrott från konventioner och misär. Författaren dröjer länge vid tillvaron för dessa utblottade existenser, vid dem som underkastats orättvisor och tvingas leva i spåren av kolonialt förtryck, ännu en återkommande linje i verksförteckningen. Mönstren framträder som skarpast när Le Clézio uppsöker avslöjande ”skikt ur det förflutna”.

På andra håll i samlingen skildras villkoren för dem som våldtagits och sedan snabbt satts i fängelse för att på så vis fråntas möjlighet att göra polisanmälan. Författaren beskriver likaså flyktingläger och porträtterar narkomaner och unga prostituerade som övergivits av sina familjer. Emellanåt avtecknas krigsscener, vanligtvis på distans. Trots till synes betryggande avstånd skrämmer milisen befolkningen, och även rebellerna upplevs som ett hot av de fattiga. Som ett möjligt hopp framstår FN:s helikoptrar, men hjälpen därifrån tycks sällan nå fram.

Konflikter och krigstillstånd skildras sedan ur andra perspektiv, exempelvis i berättelsen ”Lycka”, där handlingen är förlagd till en nära framtid präglad av ruinfält, miljökatastrofer, attentat och utbrända landskap. Befolkningen lider nöd medan eliten lever i överflöd. De fattigas hopp tänds när en främling plötsligt dyker upp på platsen, en ung man av okänt ursprung. Manen liknar en tiggare. Han är enkelt klädd. Somliga skyndar sig att utropa denne nykomling till frälsare, en utsänd vandrare som ska rädda folket undan elände och misär. Många av invånarna ser hur hans ”spegelbild glider i rännstenen”. Le Clézio tecknar här ett finstämt porträtt av en gåtfull främling som ställvis tar gestalt likt en vag, undanglidande skugga. Vem är då denne gäst egentligen och varifrån kommer han? Kanhända är han endast en ordinär person, förgylld av invånarnas eller berättarens inbillning? En fiktion? Frågorna ges inte något svar.

Boken innehåller även ett par formmässigt mer överraskande texter, däribland ”Ingen”, som kan läsas som en filosofisk betraktelse över språket, ett område som Le Clézio intresserat sig för. Texten beskriver ett fritt och något lustfyllt litterärt experiment. Nämnda titelnovell skiljer sig på ett annorlunda sätt, framför allt genom en sentimental sida som nog inte återfinns någonstans i det övriga författarskapet. Le Clézio tycks här inte ha tagit sig tid att lita till sin egen ton. Orden klingar ofta orent, utan lyster och kulör, och rytmen känns slät, avstämd inre och yttre rörelse. Språket har råkat i obalans. Den här typen av känslosamhet återfinns inte i bokens andra berättelser.

Desto mer påtagligt är Le Clézios upprörda tonfall. Indignationen känns uppdämd och förtätad, och kommer då till uttryck som en urladdning. Det tycks i dessa stycken som om författaren inte velat hejda en inre övertygelse och närmast kunnat offra resten av sin text för att få utlopp för sin vrede, och – som i Öken – dröja vid ”dessa kalla underjordiska rum där ångesten fäller sin fukt”, vid gator som ”ändlöst störtade ner genom helvetets alla kretsar”, i en ödslig storstads tomhet där vilsna flyktingar längtar efter att ”med slutna ögon ännu se öknens natt”. Denna högljudda artikulation kontrasterar tydligt mot det mer dämpade tonfall som författaren använder i sin skildring av annan typ av förföljelse, inte minst då han i romanen Vandrande stjärna tecknar en judisk familjs flykt under andra världskriget. Här uttrycks deltagandet på ett mildare sätt, alltmedan skilda levnadsöden vävs in i texten.

Le Clézio är alltjämt mycket produktiv, och den svenska utgivningen av hans böcker fungerar numera väl efter ett längre uppehåll för tiotalet år sedan. Han röst är väl värd att lyssna till.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, verksam i Örebro.