Vart är Madagaskar på väg?

När presidenten Hery Rajaonarimampianina tillträdde den 25 januari 2014, avslutades den övergångsperiod som hade inletts den 17 mars 2009. Den dagen hade Marc Ravalomanana upplöst regeringen och avgått till förmån för ett militärt direktorat. Han flydde sedan till Sydafrika. Officerskåren motsatte sig ögonblickligen direktoratet och de tre medlemmarna i detta överlämnade makten till den som hade lett det civila motståndet sedan flera månader, Andry Rajoelina.1 Mot slutet av 2013 ägde riksdags- och presidentval rum och en ny regering bildades i april 2014. Både internationella observatörer och lokala personligheter betraktar nu krisen som överstånden.

Betyder det att Republiken Madagaskar nu har löst sina problem? Man kan tillåta sig att tvivla på det. Det räcker med att konstatera att det tog två och en halv månad för presidenten att utnämna en statsminister, eftersom den nya riksdagen, som då hade 149 ledamöter, visade sig rymma två majoritetsgrupper – en med 76 röster och en annan med 93 röster – som båda ansåg sig ha rätt att föreslå presidenten en kandidat till statsministerposten.2 Givetvis har det ännu inte synts till en enda oppositionspolitiker i denna skara.

Man kan alltså ställa sig frågan om synbart demokratiska strukturer som upprättats genom val, övervakade av den internationella gemenskapen, är en garanti för en rättsstat eller om de bara tjänar till att lugna västerlandets samvete. Vad som har skett på den Stora Ön är i den bemärkelsen typiskt, eftersom fyra republiker och fem övergångsregimer har följt på varandra under loppet av femtio år. Det betyder att problemet befinner sig någon annanstans och att krisen, som vi strax skall se, kommer att fortsätta ända tills den nu pågående sociala omvandlingen har avslutats.

Den politiska illusionen

Vad den internationella gemenskapen – i detta fall de västerländska biståndsorganisationerna och de av amerikanarna styrda internationella samfunden – ställer som krav är illusoriskt och vad den tror sig se är falskt. Om det räckte med att hålla val med utländska observatörer på plats, styras av dem som blivit valda och praktisera ekonomisk liberalism, då skulle Madagaskar ha kvalificerat sig som ett demokratiskt land flera gånger om under de senaste åren. Dess på varandra följande republiker har emellertid alla misslyckats, vare sig de har haft internationellt stöd eller ej. En snabb historisk översikt ger en föreställning om vilka svårigheter de har ställts inför.

Tsirana, landsfadern och nykolonialismens inkarnation, störtades 1972 genom en blodig studentrevolt. General Ramanantsoa fick folkligt stöd för att leda en övergångsregim på fem år, men han gav upp 1975 och lämnade sin plats åt korpral Ratsimandrava, som ett par dagar senare mördades. Ett militärt direktorat anförtrodde då makten åt kapten Ratsiraka, som genom en folkomröstning 1975 införde en socialistisk grundlag och en röd bok (boky mena). Efter fem år av nationaliseringar, ekonomisk oreda och illa planerade investeringar stod landet vid ruinens brant och var tvunget att genomgå en krävande omstrukturering. Denna avbröts när den rasande befolkningen, efter en massaker som överträffade den år 1972, tvingade fram en ny övergångsregim 1991.

Kirurgen Zafy vann valet 1993. Det hade organiserats i demokratins och liberalismens namn, men tre år senare ”blockerades” han av parlamentet. En tredje övergångsregim banade vägen tillbaka till makten för Ratsiraka, mot slutet av 1996. Under tiden hade han blivit omvänd till den ekologiska humanismen! Efter den första valomgången i december 2001 förkunnade dock affärsmannen Ravalomanana att han hade vunnit och tog makten efter en blodig konflikt som var nära att utvecklas till inbördeskrig. Efter det att Förenta staterna erkänt regeringen följde den internationella gemenskapen i samma spår. Trots enorma bidrag och en oförneklig tillväxt undergrävdes emellertid den nya regimen av korruption, snabbt ökande ekonomisk ojämlikhet och de diktatoriska tendenserna hos en president som utnyttjade landets ekonomi för att själv bli rik.

En femte övergångsregim följde på detta, den 17 mars 2009. Den leddes av företagaren Rajoelina, borgmästare i Antananarivo. Afrikanska unionen upprördes av detta och den internationella gemenskapen (i detta fall Förenta staterna och EU) straffade landet – det vill säga dess redan utarmade befolkning – med sanktioner, vilket gjorde fattigdomen ännu värre. I stället för att lösa konflikten mellan Ravalomanana och Rajoelina genom nyval, kallade man fram ur skuggorna de båda tidigare presidenterna Ratsiraka och Zafy – båda hjärtligt avskydda av alla, men för den skull inte mindre ambitiösa – i avsikt att tvinga fram en ”inklusiv och samstämmig” lösning på krisen. Det krävdes två år för att framställa en vägkarta som förenade de fyra ”riktningarna” i vad som kallades en nationell enhetsrege­ring och ett utökat parlament med utnämnda ledamöter. Därpå krävdes ytterligare två år för att dessa uppkomlingar skulle organisera ett val genom vilket de mycket väl kunde förlora allt som de uppnått.

Dessa upprepade misslyckanden tillskrivs vanligen den inkompetenta och urspårade politikerklassen. Det är sant att madagaskerna inte gör sig några illusioner om sina ledare, som har ett ofantligt ego och överskattar sina förmågor, uteslutande ägnar sig åt egna intressen och fullkomligt struntar i landets bästa. Det allvarligaste är dock att de inte mer än någon annan i befolkningen motiveras av medborgarkänsla eller patriotism, att de inte känner sig bundna av respekt för lagen eller någon känsla för staten och inte heller skäms för att ägna sig åt korruption och förskingra allmänhetens pengar …

Ett sådant beteende chockerar inte i någon högre grad, eftersom alla villigt medger att de utan minsta problem skulle göra likadant om de fick chansen. Om man bortser från de krav som familj och samhälle av hävd ställer på individen, finns det ingen som känner sig tvingad att handla moraliskt eller undvika samhällets dom. Man behöver bara betrakta de politiker som gjort sig skyldiga till enorm förskingring och som nu, oavsett om de har blivit dömda för det eller ej, struttar omkring i salongerna och tar emot hedersbetygelser som om inget hade hänt. Detta beteendemönster kommer från en fortfarande mycket livskraftig tradition som neutraliserar allt motstånd, både personligt (genom det som kallas henamaso – skam inför andra) eller kollektivt (i samstämmighetens namn). Det förklarar också det civila samhällets svaghet eller närmare bestämt icke-existens, trots den klarsynta kritik som hörs från en liten minoritet.

Vad historien förtiger

Politiken har alltså kört fast, men det finns också ett historiskt perspektiv. Man glömmer ofta att det madagaskiska samhällets främsta problem i dag härrör från 1800-talet. I början av det århundradet erövrade folkgruppen merina två tredjedelar av den Stora Ön utifrån sitt centrum i Antananarivo, i den norra delen av det centrala höglandet. Från och med 1817 erkände Storbritannien kungadömet Madagaskar och dess kung Radana II. Beslutet uppfattades inte på samma vis av alla. Betsileo (ett folk som bebodde den södra delen av det centrala höglandet) talade liksom kustfolken om ett kolonialt krig, medan merina betraktade det som en etapp i kampen för nationell enhet. Erövringarna och förvaltningen av de besegrade folken lämnade dessutom traumatiska minnen. När man öppnar de kungliga arkiven kommer man kanske att få en mera objektiv uppfattning om hur det egentligen var, men det är svårt att veta hur de berörda folkgrupperna skulle reagera om arkivinnehållet publicerades.

Kolonialepoken är lika tvetydig. Vissa folkgrupper, i synnerhet betsinisaraka på nordöstkusten och betsileo, tog med glädje emot de franska trupper som år 1895 erövrade landet. De ansåg att dessa befriade dem från det merinanska förtrycket. I området Imerina organiserade emellertid menalamba (de röda togorna) en starkt nationalistisk motståndsrörelse. Efter en kort paus samlade sig motståndet mot kolonialmakten gradvis omkring de intellektuella och prästerna. Efter andra världskriget nådde det sin höjdpunkt i kravet på självständighet. Men det förflutna gav på nytt upphov till motsättningar, då kustbefolkningen misstänktes för samarbete med fransmännen inom ramen för PADESM (Partiet för Madagaskars arvlösa) och merina ansågs företräda en omutlig nationalism med MDRM (Demokratisk rörelse för Madagaskars förnyelse, grundad 1946 och upplöst 1947). Den misslyckade revolten den 29 mars 1947 fick bara den gamla fiendskapen att flamma upp på nytt och förgiftade relationen mellan merina och de andra folkgrupperna.

Följderna av det gamla slaveriet är också ett betydande hinder för att ett enhetligt och fredligt samhälle skall uppstå. Det är främst i imerina som detta spelar en roll. Där besatt de tidigare kungliga tjänarna, mainty (de svarta), en avundsvärd ställning i samhället. Efter det att slaveriet avskaffats 1890 blandades de ihop med slavarna, andevo, och båda grupperna kallas nu mainty. Naturligtvis omfattas de med förakt av de etablerade samhällsgrupperna, å ena sidan de fria undersåtarna, hova, och å andra sidan adeln, andriana, som kallar sig fotsy (vita). De särskiljer sig från de mörkhyade, krullhåriga mainty genom sin ljusa hy och sitt raka hår. Denna sociala diskriminering förekommer fortfarande, trots att det förnekas av många. Den inverkar också på den moderna politiska debatten, ty den förre presidenten Ravalomanana har sitt stöd främst bland fotsy, medan mainty snarare stöder Rajoelina.

Ett samhälle som förändras

Den politiska illusionen och det outsagda i historien är bara delar av ett mycket större problem som berör hela det madagaskiska samhället. För första gången i sin historia står detta samhälle inför mötet med en främmande kultur – den europeiska under 1800 och 1900-talen och i dag den globaliserade världskulturen. Det är en ojämn kamp som leder till att traditionell tro och levnadsstil förkastas och gamla värderingar går förlorade. Flykten från landsbygden är dess första tecken. Den är ett resultat av fattigdomen, men också en protest mot den sociala likriktningen. Fenomenet får sin vidare utveckling i städernas utkanter och främst i huvudstaden. De nya stadsborna, som har kommit från alla delar av landet, bor i tillfälligt byggda ruckel, deltar i ett högst informellt ekonomiskt system och befinner sig långt från släkten. De måste hitta på ett sätt att leva tillsammans och det första som ifrågasätts är de äldstes auktoritet, mannens företräde framför kvinnan och åldershierarkin. Sedan ifrågasätts traditionella värderingar, som till exempel familjesolidariteten, fihavanana, eller samstämmigheten, marimaritra iraisana, tillsammans med allt annat som hindrar personernas självständighet i gruppen.

Denna förvandling är inte slumpartad. Vissa amerikanska forskare har beskrivit den som övergången från ”en samhällsordning med begränsad tillgång, eller det naturliga tillståndet”, till ”en samhällsordning med fri tillgång”. Detta är en beskrivning som passar perfekt på situationen i Madagaskar. Den förstnämnda samhällsordningen karaktäriseras av ”dominansen av socia­la relationer organiserade efter personligt mönster, baserade på privilegier, samhällshierarki, lagar som används från fall till fall, svag äganderätt och förutsättningen att inte alla individer är jämlika”. I den andra ”har de personliga relationerna fortfarande sin plats, men opersonliga kategorier av individer, vanligen kallade medborgare, är aktiva på den väldiga samhälleliga spelplanen utan att nödvändigtvis behöva känna till identiteten hos dem de har att göra med. I det naturliga tillståndet är identiteten förknippad med personen, men i samhällsordningen med öppen tillgång definieras den som en sammansättning av opersonliga drag.” I samhället är det med andra ord medborgarrelationerna och inte familjerelationerna som tar den största platsen.

Sådana förändringar har med det längre historieförloppet att göra och tar flera generationer. För att de inte skall spåra ur i individualism och våld behöver de emellertid följas upp och styras. Det räcker med två exempel för att visa hur det kan gå till. Den tvingande kraften i henamaso, som hämmar men också fungerar som social kontrollspärr, kan bidra till att utveckla den respekt som var och en bör visa sin nästa och som man själv har rätt att erfara. De som åtnjuter den måste också själva visa den – ledare gentemot medborgare, folkvalda gentemot väljare, tjänstemän gentemot dem som behöver deras hjälp och så vidare. Detsamma gäller marimaritra iraisana (samstämmigheten) som hela tiden åberopas och därför blockerar allt, i synnerhet inom politiken. Den kan återfå sin verkliga mening och övertygelsekraft om den koncentreras på det gemensamma livets grundläggande värderingar i en solidarisk och inbjudande anda. Sådana värderingar är till exempel mänskliga rättigheter (i synnerhet kvinnors och barns), förfädersdyrkan, omsorg om miljön, medborgaranda, respekt för lagen, motstånd mot det gamla slaveriets återkomst i nya former och nationell enhet bortom alla etniska skillnader. På så vis skulle den Stora Ön kunna lyckas med att modernisera sin traditionella kultur samtidigt som den bevarar det väsentliga i sina nedärvda värderingar. Enligt samma logik skulle då långsamt förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle sammanfalla med dem för en rättsstat, grundad på trovärdiga val.

Vilken är kyrkornas plats?

Madagaskars framtid kan inte byggas utan att medborgarna tar del i arbetet. Alla samhällsaktörer är kallade att delta, i synnerhet de kristna kyrkorna, som representerar nära hälften av befolkningen, alla samfund sammantagna.3 De är betydelsefulla på grund av det heligas betydelse i den traditionella kulturen. Det heliga genomströmmar allt personligt och socialt liv, inklusive makten; politikerna utnyttjar det lika mycket som prästerna. För en madagask är livet en oavbruten ström som går från Skaparen till männi­skan via förfäderna och föräldrarna. Denna ström omfattar också miljön: familj, föräldrar, grannar, risfält, båtar och by, kort sagt allt som för en människa är ”livsviktigt”. Känslan för det heliga är en grundstomme i samhället och ger åt de religiösa institutionerna, vilka de vara må, ett avgörande inflytande, även om deras engagemang inte alltid motsvarar det ansvar som de har fått.

Vad det beträffar är exemplet med FFKM (Madagaskars kristna kyrkors råd) avslöjande. FFKM upprättades 1979 av de historiska kyrkorna (de katolska, reformerta, luthers­ka och anglikanska), men övergav ekumeniken för att protestera mot Ratsirakas regim och dess övergrepp. Efter att ha organiserat en första nationell konferens 1991 (mot slutet av vilken de katolska biskoparna drog sig tillbaka), tog den aktiv del i de institutioner under övergångsregimen som förberedde Zafys seger. När denne snabbt misslyc­kades förlorade FFKM all trovärdighet under många år. Från och med år 2001 ställde det sig emellertid på Ravalomananas sida – han var då redan ordförande för den reformerta kyrkan, FJKM – med ärkebiskopen av Antananarivos goda minne. Efter det att ärkebiskopen gått i pension mot slutet av 2005 återvände den katolska biskopskonferensen till sin vanliga neutralitet, vilket gjorde statschefen rasande – han hade drömt om att skapa en teokrati på Madagaskar. Det är alltså inte alls förvånande att FFKM inte har lyckats med förhandlingarna mellan Ravalomanana och Rajoelina 2009 och inte heller med den nationella försoningen därefter. Påven Franciskus har däremot tydligt an­gett vilken väg de madagaskiska biskoparna bör följa när de kom på ad limina-besök den 28 april 20014: ”Det är er uppgift att sträva efter enhet, rättvisa och fred för att bättre tjäna ert folk, och vägra att blanda er i politiska tvister som skadar det gemensamma goda.”

För den katolska kyrkan står därför tre dörrar öppna. Den första har att göra med trovärdigheten i hennes vittnesbörd, vilket är något påven påminde om under samma möte i Rom: ”Det är inte ett steg upp på den sociala skalan att ha helgat sitt liv som präst, utan tjänande av Gud och människor … När man ser motsatsen till detta är det alldeles särskilt allvarligt, eftersom det väcker skandal, främst bland dem som lever i fattigdom.” Den andra öppnar mot det evangeliska engagemangets sociala dimension. Kardinal Razafindratandra talade med oro om detta redan inför Johannes Paulus II den 26 september 1998, vid ett tidigare ad lima-besök: ”Våra nuvarande problem kommer säkert mindre från den politiska strukturen än från personliga och kollektiva ställningstaganden inför makt, pengar, ansvar och förvaltande. Vår kyrka har visserligen varit en drivkraft i den politiska förvandlingen, men den har inte riktigt lyckats få igång den sociala.” Den tredje porten leder alltså till deltagande i den pågående kulturella förvandlingen, i synnerhet för att anpassa de traditionella värderingarna till det samtida samhället. Kyrkan är väl utrustad för den uppgiften. De troende, liksom hela den övriga befolkningen, litar på henne, hon besitter ett nät av församlingar som täcker hela landet, många och olika läroverk och skolor samt en mängd relativt välutbildade lekmän och präster. Vad som kvarstår är att acceptera analysen med klarsynthet och handla oegennyttigt.

Det lär stå klart att krisen på Madagaskar inte är över bara därför att övergångsperio­den är det. Är det något att vara upprörd över? Inte alls, om man bara noga sätter sig in i skälen till den sociala instabilitet som återspeglas i de politiska turerna. Att vilja reformera eller demokratisera enbart den politiska miljön vore i dagens läge att ta miste på slagfält. De politiska ledarna, som inte känner av någon skam och struntar i all kritik, ger folket just vad som väntas av dem såsom förvaltare av den heliga makten.

Det är därför som det är viktigt att följa med i samhällets söndringsprocess, vilken nu är oåterkallelig, och leda den i rätt riktning. Det kommer att ge en dubbel vinst: folket kommer inte längre att känna av det olidliga trycket av de starka, etablerade grupperna, och madagaskerna, främst i den unga generationen, kommer äntligen att inse att de måste upprätta en personlig självständighet inom ramen för det gemensamma livet. Detta är den utmaning på vilken Madagaskars och säkert hela södra Afrikas framtid hänger.

Översättning: Gerardus

Noter

1Ravalomananas anhängare kallade detta för en statskupp. De var understödda i detta av den Afrikanska unionen, EU och Förenta staterna. Den verkliga statskuppen var dock Marc Ravalomananas, eftersom den då rådande grundlagen tilllät honom inte att avgå annat än till förmån för senatens president. Vad Rajeolina beträffar accepterade han inte maktöverlåtandet förrän det hade auktoriserats av den konstitutionella domstolen, något som i och för sig var väntat.

2”Republikens president utser statsministern i enlighet med förslag från det parti eller den grupp som har majoritet i riksdagen” (Grundlagen, artikel 54).

3Hittills har religionstillhörigheten inte markerats i de folkräkningar som har ägt rum sedan 1960. De kristna anses utgöra ungefär 50 procent av hela befolkningen (varav hälften katoliker och de andra antingen reformerta, lutheraner, anglikaner eller, i stigande antal, evangelikala) och muslimerna 7 procent. De övriga följer den traditionella religionen.

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études oktobernummer.

Sylvain Urfer är jesuitpater, lärare och författare, Madagaskar.